Snövit och de tre sparvarna

Idag har varit en gråkall dag. Tvekade länge innan jag gick ut. Det blev, precis som igår, en utflykt till grundet. Nordostlig vind. Drivande regn. Kikaren blöt. Kameran likaså. Vattendroppar och imma på glasögonen. Klart ogästvänligt. Men som det alltid är med naturen... Det oväntade kan dyka upp närsomhelst. Och närvaron är bästa garantin för att få uppleva det.
Jag tror att jag är ensam. Ingen är väl tokig nog för att ge sig ut i detta ruggiga... Men, jo! Över den ödsliga torrlagda sjöbottnen kommer en kvinna i snövit kappa. En skarp kontrast till det svarta och grå. Målmedvetet och raskt går hon ända ut dit grundet slutar. Ända fram till fåran där Ätrans vatten rinner genom sjön.
Samtidigt hörs ett mjukt trestavigt småputtrigt lockläte... "pyrr-yrr-ytt"... och ett par små mjuka visslingar... "pjyu"... Snösparv! På stranden alldeles framför mig landar tre sparvar i vinterdräkt. Precis innan de tar mark syns deras stora vackra snövita vingfläckar...
Detta är vad jag ser genom regnvåta linser: En snövit vandrare på musselstranden och tre sparvar från norr på flykt undan snö, kyla och svält.
Snösparvar visats under häckningstid ovan trädgränsen i högalpin miljö... Nu springer de här framför mina fötter och letar efter frön i små starrtuvor. Manéret är deras signum. Kvickt och rastlöst kilar de runt. Nästan tryckta mot marken. Precis så som man ser dem göra på stenhällar och kring snölegor i fjällen.
Snön är på väg... budbärarna har anlänt!