tisdag 19 mars 2019

Första stararna till Skog



I kvällningen kom de två första stararna till Skog. De slog sig ner i den högsta almen och sjöng några väl inövade strofer innan solen försvann bak horisonten. Det var vältajmat för idag har jag rensat färdigt alla holkarna. Några gamla gistna har jag bytt till nya. Och dessutom satt upp några på nya platser.
Sedan ett par år tillbaka använder jag skruv att fästa holkarna med. Jag tänker att jag kan lossa lite på skruvarna i takt med att träden växer. När holkarna är spikade låter det sig inte göras. Spikarna försvinner in i fästribban och till sist dras spikhuvudet genom ribban och holken trillar ner. Den som lever får se!

tisdag 12 mars 2019

All my lööööv...



Trots att det ligger snö kvar på vissa ställen och marken delvis är tjälad efter kalla nätter går det fint att räfsa löv. Det är ett enkelt arbete som också är behagligt för kroppen. Jag har skrivit om det förut. Och gör det igen. Att räfsa löv är en bra start för en vinterförslappad lekamen. I år har jag satt igång ovanligt tidigt. Och kan därför också dela upp jobbet i lagom ansträngande portioner. Lugnt och fint. Ett par, tre timmar i stöten är ett bra startbeting. Väl medveten om att takten måste ökas lite längre fram när tidskvoten skall fyllas. Det brukar ta cirka 100 timmar att faga ängens alla partier. Då ingår också att lasta och köra till kompost. Eller att elda högar när väder och vind tillåter.
Jag älskar det här jobbet med vårarbetet i ängarna. Det är ett perfekt sätt att möta våren. Att vara ute i naturen. I rörelse. Känna att kroppen svarar. Att lyssna till bäckens porlande och vårfågelljud. Idag hörde jag förresten den första bofinken. Några sångsvanar flög norröver. Och hackspettarna krigar om reviret. Våren smyger sig på...
NJUT AV ATT FINNAS TILL!

måndag 4 mars 2019

Stupad i branten





I går kväll hade Tvärreds hembygdsförening sitt årsmöte och jag höll föredrag. Jag visade bilder och berättade om slåtterängarna i Skog. Under rubriken ”Ängsskötarna – från nödtorft till bevarandeplan” skildrade jag ängarna ur det historiska perspektivet. Från den tid då ängarna var basen för människornas existens. Tills idag när kvarvarande slåtterängar och naturbetesmarker uppmärksammas och värderas allt högre för sin biologiska mångfald, genetiska resurser och kulturhistoriska värden.
Jag berättade bland annat om gamla hamlade träd. Om hamling i allmänhet. Och om tillskapande av nya hamlingsträd för bibehållande av landskapsbilden och lägga grund för framtida biologiska värden. Bland de kulturhistoriska spåren här i Skog märks bland annat gamla hamlade träd. Det finns spår av lövtäkt på björk, lind och ask. De äldsta är lindar och askar. Jag kan inte sätta någon exakt ålder på de äldsta. Men minst 400 år. Kanske mer.


Nere i Sorgedalen fanns ända fram till igår kväll tre sådana gamla askar. Någon gång under kvällen, eller under natten efter det att jag hållit mitt föredrag och berättat om träden föll ett av dessa tre till marken. En riktig gamling som stod i stenröset i branten mitt i ängen, tappade fotfästet och föll just som jag utandades dess namn.
Ett märkligt sammanträffande tänker jag. Som om något eller någon talar till mig.

Asken hade länge kämpat emot svåra angrepp av askskottsjuka. Om inte den sjukan hade varit hade trädet med stor sannolikhet stått kvar ännu några decennier.

Den gamla asken har burit löv som blivit foder till kreatur på gården Skog under sekler. Den har haft sina olika dagar. Den har sett massor. Hört massor. Den har inväntat. Och valde till slut sitt ögonblick att lägga sig till vila… men också att få leva vidare genom att åter bli sedd!
 

Stammen innehåller mängder av växter och spår. Skalbaggar har borrat. Larver har ätit sig fram och skapat larvgångsmönster. Hackspettar har hackat. Fladdermöss har haft sina dagvisten. Flogrönnen har slagit sina rötter. Mossor och svampar har sina fästen. Lavar av flera slag finns på barken. Just denna gamla ask har väl utbredd förekomst av den rödlistade almlaven (Gyalecta ulmi). Almlaven finns i kategori VU (internationell förkortning av vulnerable) vilket betyder ”sårbar” i listan. Almlaven växer bara på riktigt gamla träd. Det kan vara alm, ask och lönn. Arten förekommer i södra och mellersta Sverige. Arten är i södra Sverige mest frekvent där hamlingsbruket av ädellövträd varit mest utbrett. Troligen därför att hamlingsträd oftast blir mycket äldre än andra träd.
Min plan A är nu att spara den grova delen av stammen och försöka lägga den tillrätta i närheten av den plats där trädet stått. Normalt brukar jag städa undan allt dött i slåtterängen men här tänker jag göra ett undantag... 

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2014/11/aldringens-sista-suck.html
https://sunebroman.blogspot.com/2015/02/lik-i-lasten.html

tisdag 26 februari 2019

Frukost, lunch och kvällsdopp


Ibland är det skönt att göra det lätt och bekvämt för sig. Precis som ekorren här utanför hos mig. Jag har berättat om honom förut. Han övernattar i holken i linden. Alldeles intill solrosfröautomaten. När solen skickar sina första strålar över horisonten i öster kikar ekorren ut ur holken. Kollar att kusten är klar. Och sätter sig sedan till rätta för att käka fröfrukost.
Tillsammans med pensionärskollegorna från UT-tiden har jag också gjort det bekvämt för mig. Smitit från matlagningen. Idag var vi på Café Viskan i Knalleland i Borås. En miljö med blandning av chabby chick och industrilook. Lite rufft så där som ju varit på modet rätt länge nu.
Hur maten smakade? Jag tror att vi var nöjda allihop! Gott sällskap också... det ger alltid extra krydda! Och efter lunchen blev vi bjudna på kaffe och semla hos Rammefors Konditori av en av kollegorna. Fullträff!

Som avslutning på denna lyxiga och soliga februaridag blev det bastu och kalla dopp i Åsunden. Trivsam kväll med vacker solnedgång och småprat med Ivar och Peter på bryggan i väster.

måndag 25 februari 2019

Röja och klippa



Vädret gör att det är svårt att låta bli att röja. Det är ju bara februari men det känns ändå bra att ta tillvara tillfällena att göra några timmar då och då. Det blir mjukstart för kroppen som fort blir rätt slemmig av ansträngningen. Det märks att musklerna har vilat allt för mycket under allt för lång tid.
Idag har jag röjt remsan mellan ladugårdsgaveln och lillstugan. Allt lövet är kört till kompost.
Jag har också friserat bort basalskotten på den gamla stora hamlingslinden vid lillstugan.
Nu ser det städat och fint ut. Nöjd!

fredag 22 februari 2019

En sista hälsning




Jag tror bestämt att året var 1965. Det skulle komma en ny familj till Prästgården. Och en ny kille till klassen i Tvärreds skola. Jag kan fortfarande förnimma den spänning och nyfikenhet som upplevdes inför en så ovanliga händelse. Det kändes märkvärdigt på något sätt. På landsbygden vid den tiden var det inte stora förändringar. Och det hade aldrig hänt förut att det blivit tillökning i klassen.
Jag minns inte när och inte hur jag blev känd med Stefan. Bara att jag gjorde något besök hemma hos honom medan vi gick kvar i skolan i Tvärred. Och under ledning av pappa Olof fick vi också vår konfirmationsundervisning tillsammans.

Familjen Berge var ett uppseendeväckande inslag i bygden. Stor familj. Åtta barn. En jättelik hund. Sköldpadda och massor av exotiska fåglar. Allt detta spännande kom jag så småningom att få uppleva på nära håll. Bröderna Berge blev mina vänner.
En nyårsafton kom Stefan och jag överens om att vaka in det nya året. Vi skulle måla med olja till midnatt. Jag minns inte hur motiven såg ut. Men jag kommer ihåg att det blev väldigt långt till midnatt och i vart fall min bild blev väldigt överarbetad. Men det var ju idén som var det viktiga. Och att vara tillsammans.
Efterhand blev det allt tätare besök i prästgården. En intensiv period i den nystartade Fältbiologklubben gjorde att vi träffades nästan varje vecka. Främst var det Dag och jag som under ett par år fungerade som klubbens fältbiologiska sekreterare. Vi gjorde programmet och vi knåpade också ihop polemiska insändare till lokaltidningen.
Från 1972 hade jag egen bil. En ljusblå VW-bubbla. Jag vid ratten och syskonen Berge som passagerare när vi drog iväg till fältbiologträffar i Ulricehamn.

Det blev många exkursioner. Möten. Och studiecirklar.
En av cirklarna handlade om ”Träd och buskar vintertid”. 

När jag blickar tillbaka på den här tiden är det helt naturligt massor av tankar som väcks till liv. Som ur knoppar som vilat och plötsligt brister. Minnesbilderna slår ut med full kraft.
Samtidigt som minnets knoppar slår ut får jag också perspektiv på vad som verkligen haft betydelse.
Stefan har passerat, gått vidare. Jag tänker att han hade betydelse för mig under en del av mitt liv. Den viktiga delen av livet då vi formades och gav varandra bränsle till våra intressen och vårt sökande…
Nu när detta framstår tydligt blir jag också påmind om hur ofta vi tappar bort, glömmer eller kanske till och med undviker att visa vår uppskattning. Vår tacksamhet. Vissa händelser kan uppfattas som självklara medan de pågår. Men, i ett annat ljus, lång mycket senare kan de framstå som avgörande för hur våra liv har kommit att bli.

Bröderna Berge satte stor och avgörande prägel på min ungdomstid.

Tack Stefan, Dag och Joakim för allt det som ni varit för mig!

fredag 15 februari 2019

Tema med variation

Tredje badkvällen den här veckan. Varje gång alltid något magiskt... Kontraster!
I kväll en tung dimma från söder. Smått spöklikt. Svepte staden i ett töcken.