onsdag 10 oktober 2018

Hästhöst

Nu har kossorna lämnat betet för att åka hem och kalva. In på den färgsprakande höstscenen träder nu istället Burna och Dunder. De har varit här tidigare några dagar men gjort ett uppehåll för att få nya skor och för att delta i premiering. Nu får de stanna så länge de önskar. Allt hänger på vädret. Som prognosen ser ut den närmaste tiden har vi en extravarm brittsommarvecka framför oss.

tisdag 9 oktober 2018

Tid att minnas


Ulricehamns Tidnings förre chefredaktör Gunnar Högborn har avlidit. Det är ett par veckor sedan nu som budet kom. Och begravningen är stundande. Högborn verkade på tidningen under 33 år. Åren 1953–1986.

Måndagen den 4 november 1968 steg jag för första gången in genom dörren till Ulricehamns Tidning. Det är nu i dagarna 50 år sedan. Jag hade nyss fyllt fjorton år. Gunnar Högborn hade varit chef på UT under samma tidsrymd. Jag gick i åttan i Gällstads skola och skulle göra min första pryo-vecka. Denna händelse kom så småningom att utvecklas till en 43-årig anställning på tidningen.

Inför pryoveckan fick vi alla lämna in önskemål på praktikplats. Min önskan var att få prya som pressfotograf. Genom min lärare fick jag beskedet att chefredaktören på UT hälsade mig välkommen. Och om jag hade en kamera skulle jag ta med mig den. Med ens blev det ”skarpt läge”. Icke då främst med åsyftan på fotografiets maximala skärpa utan mera på den stundande situationen.

Jag minns egentligen inte det allra första sammanträffandet med Gunnar Högborn. Minnesbilden framträder så här i efterhand mera som en summa av tidiga möten. Jag kommer mycket väl ihåg Gunnars varma personlighet. Hur vänlig han var. Och lågmäld. Jag vet inte om det var speciellt för honom i alla möten, men mottagandet jag fick gjorde att jag upplevde mig som jämbördig. Trots min ringa ålder och anonyma identitet kände jag mig bekräftad. I en form av respekt jag inte tidigare hade mött. Känslan etsade sig fast i sinnet och jag har många gånger begrundat förnimmelsen av, dessa, de allra första mötena.

– – –

Under min pryovecka på Ulricehamns Tidning i slutet av 1960-talet fick jag mångahanda och intresseväckande upplevelser. I takt med att jag skriver detta poppar minnesbilderna upp. Den ena efter den andra. Jag var en blyg och tillbakadragen ”tonårsfis”. Att bara komma till Ulricehamn var i sig en särskild upplevelse. På väg till något alldeles okänt. Jag tror bestämt att jag erfor förtjusningen grumlad med påtaglig skräck. Men att komma in på tidningen blev med ens väldigt spännande.

På den tiden hade UT ingen anställd fotograf. Uppdragen utfördes mestadels av Kjellmans Foto. Det var ofta Ragnar Kjellman som själv åkte ut med kameran. Men också hans anställde Lars-Göran Brattlöf ryckte in när tidningen kallade.

En av reportageresorna under min pryo-vecka gick till Dalstorp. Där växte fram ett nytt bostadsområde och det skulle uppmärksammas i UT. Reportagebilen var fotograf Kjellmans egen. En röd Volvo Amazon (tror det var en 123 GT med overdrive). I passagerarsätet satt reporten Karin Arfwidsson. Karin som skrev under signaturen FAM.
I baksätet satt jag. För första gången i livet på väg till Dalstorp. Jag minns inget av dialogen. Knappast något av reportageuppdraget. Men det finns konturlösa bilder i mitt sinne som flimrar förbi. Upplevda från min plats där i baksätet.

En annan av dagarna var jag tillsammans med fotograf Brattlöf hos en elfirma på Södra Kullagatan. Uppdraget som Brattlöf hade var att ta en porträttbild av Tommy Karlsson. Tommy jobbade som elmontör. På fritiden var han gitarrist i Jan Öjlers orkester. Jan Öjlers hade tagit sig in på Svensktoppen med låten ”Natten har tusen ögon” och låg etta på listan under tio veckor. Något som naturligtvis uppmärksammades av UT. Bilden togs med en Rollieflex. En tvåögd spegelreflexkamera med 120-film och kvadratiskt bildformat 6x6 cm. En kameramodell som var klassisk bland fotojournalister under 1950-talet.

Jag var flera gånger med i fotolabbet på Kjellmans. Filmerna ”soppades” i tank. Kopierades på papper. Och kördes sedan i en mangel-liknande maskin som både snabbframkallade, fixerade och ”sköljde” den färdiga bilden. Jag minns att de bilderna hade en klibbig yta som aldrig riktigt torkade. Och att de hade en påträngande lukt av kemikalier.

Själv fick jag också fotografera för tidningen under veckan. Det blev en handfull små uppdrag. Första bilden som publicerades togs ute på Karlsnäsområdet. Jag minns inte vad texten handlade om. Uppdraget fick jag av Owe Nyquist. Han hade sett en stor vattensamling ute på området men att ”skylten till vatten” pekade åt ett annat håll. Kul tyckte han. Jag hade tur att träffa ett par killar som välvilligt ställde upp och plaskade i pölen.

Jag tog också en bild på ett avsnitt av den då nya riksväg 40 som snart skulle öppnas med ny sträckning från Strängsered mot Ulricehamn. Det var då som bland annat Valaredskurvorna byggdes bort.

Som kontrast till nyhetsbilderna tog jag också en ”dokumentärbild” som publicerades. Gunnar hade sett Rådhuset och Stora Torget inifrån porten till Torgstallet. Och han gav mig uppgiften att ta den bilden.

Det kändes märkvärdigt att få bilderna publicerade. Att se dom i tryck. Och veta att flera tusen läsare fick hem dom i sina brevlådor.

Under min pryo-vecka träffade jag också den legendariske fotografen Eric Hulander – Foto-HUL. HUL hade varit frilansande fotograf men var nog i princip ”tagen ur bruk” vid den tiden jag kom till UT. Jag minns att jag upplevde Hulander som vimsig. Han lullade omkring på redaktionen och i korridoren. Verkade lite ”rotlös”. Vid ett tillfälle letade han efter sin baskermössa.
– Är det någon som sett min basker, sa han och gick runt och tittade.
Han hade händerna bakom ryggen. Jag såg att han hade baskern i ena handen där bakom ryggen. Men jag var för blyg för att säga det. Det gick ganska lång tid innan någon sa något.
Det var Owe Nyquist som uppmärksammade honom på att han själv bar omkring på mössan.
Efteråt har jag funderat på om det var ett test på mig. Om han ville pröva min blyghet eller förmåga på något sätt. Kanske till och med Nyquist var med i det spelet? Nyquist hade alltid något spjuveraktigt på gång. Det fick jag lära senare.

En annan dag hade jag lagt min egen enkla kamera, en Baldessa FL-K, ovanpå arkivskåpet i redaktionen. I närheten av där Hulander själv förvarade sin utrustning. När Hulander dök upp anmärkte han genast och sa:
– Det är inte bra att Han har sin kamera där. Det är risk för att vi blandar ihop våra saker.

Min första ”lön” någonsin fick jag från UT. Jag minns tydligt hur Högborn, min sista dag på pryo-veckan, förde mig ut till kontoret. Där hade de säkert redan gjort upp om mitt arvode. Jag fick en 100-lapp rakt i handen! Hundra kronor!!! Det var mycket pengar för en fjortonåring 1968. Den hundralappen hade ett kolossalt stort värde. Inte främst för köppotentialen. Nej, snarare… som en väldigt viktig och värdefull bekräftelse. Till saken hörde att pryoelever inte fick ta emot lön. Jag vet att Gunnar kände till det. Men han formulerade detta med ersättningen på ett sätt så att han själv var överens med sin inre röst.
– Något skall du väl ha för det du har gjort, sa han.

Att ta emot ”lönen” blev med ens ett intyg på att det jag gjort hade betydelse. Att jag tillfört något. Och att någon hade satt värde på det.


E  P  I  L  O  G

Pryo-veckan i början av november 1968 gav mig kontakterna med tidningen. Och bekräftelsen jag möttes av under novemberdagarna 1968 blev avgörande för fortsättningen. Jag ville tillbaka. Till att börja med blev det några feriejobb i tidningens bokbinderi. Och hösten 1970 anställning som typograflärling.

Jag blev i inte fotograf. Jag blev heller inte journalist. Jag blev typograf. Eller som det senare hette – grafiker. Under min tid på tidningen ”fuskade” jag dock i de flesta förekommande sysslorna. Hand- och maskinsättning, ombrytning, redigering, dataansvar, skrivande, fotograferande, annonskreerande, försäljning och marknadsföring, bok- och filmprojekt.

Trots att jag inte hade varken högskola, gymnasium eller knappast ens grundskola bakom mig fick jag det bästa och mest varierande jobbet som alls funnits. Jag fick under åren på tidningen komma i kontakt med tidningssjälens innersta väsen. Därtill alla fantastiska kontakter med människor och samhälle. I detsamma som jag, den 4 november 1968, öppnade dörren till tidningen öppnades också dörren till ”händelsernas centrum”. Och alltsammans började med bifall!

På min önskan om en praktikvecka på Ulricehamns Tidning svarade Gunnar Högborn: JA. Utan att veta vem jag var. Och kanske också med något av sin egen bekvämlighet satt på spel.

Det går naturligtvis inte att en spekulera i vad ett NEJ skulle ha inneburit. Bara att det mesta blivit på ett annat sätt.

Tack Gunnar!

Tack för JA!




 Bild 1) Gunnar Högborn granskar ett sidavdrag före tryck. Bilden tagen någon gång i skarven 1970–80-tal. Bilden tog jag i samband med att jag dokumenterade den ”gamla tekniken” i slutet av den epoken.
 

Bild 2) Karlsnäsområdet med Svenems möbelhus som enda byggnad.
 

Bild 3) Avsnitt av gamla riksvägen 40. Osäker på position men troligen i höjd med det som en gång var ”Kaffestugan Per och Lisa”. Den gamla vägen till vänster mot Hössna.
 

Bild 4) Stora Torget med polisstationen i Rådhuset.
 

Bild 5) Avsnitt av Storgatan då den ännu trafikerades av bilar. Klockan är kvart över tolv. Solen har inte hunnit långt. Mannen i mitten av bilden har varit inne på banken och hämtat ut pengar. Man ser att han stoppar in plånboken i innerfickan. I bilen, en Opel Rekord, sitter frugan med hatten på och väntar. Middagssolen lyser in i Handelsbankens fönster som kastar reflexer ut på gatan.
 

Samtliga bilder, utom bild 1, är tagna 4–11 november 1968.

torsdag 4 oktober 2018

Gäst i rutan

Jakob och jag satt vid köksbordet i skymningstimman. Inmundigande husets rödbetssoppa. En het anrättning med mycket lök och svartpeppar. Det handlar ganska mycket om rödbetor just nu. Syrade. Kokta. Rårivna. Och soppa.
Just som måltiden var avslutad bröts stillheten av en kraftig duns. En fågel mot rutan. Vi tittar ut genom fönstret men ser ingen fågel på marken. Jakob går ut på trappan.
– En sparvuggla, upplyser han!
Bestämt är det flera år sedan jag såg eller hörde en sparvuggla här på hemmanet. Roligt att ha en sådan gäst. Men tråkigt att den så brutalt bankar på fönstret.
Ugglan sitter kvar på marken. Säkert ganska omtöcknad av kraschen. Det märks att den har lite trubbel med ena ögat. När jag går ut gör den en liten förflyttning. Flaxar till och sätter sig lite högre upp i backen. Den låter sig fotograferas en kort stund. Men när jag blir alltför närgången ger den sig av. Flyger mjukt och fint och landar i en närbelägen lind. I linden finns en holk passande som natthärbärge. Hoppas att den lilla ugglan repar sig. Och att jaktlyckan blir god under gryningtimmarna.

fredag 28 september 2018

Beståndsdel

I N F Ö R   S T U N D A N D E   B I S T R A   T I D E R :
”Har en bara petäter så redar en sek”

onsdag 26 september 2018

Historiska gravar





Efter att ha sett Vetenskapens värld och filmen om Varnhem blev det omöjligt att motstå en resa dit. Varnhems kloster etablerades i mitten av 1100-talet. I klosterkyrkan finns flera gravkor och i dessa vilar kungar ur den Erikska ätten. Knut Eriksson (d.1196), Erik Knutsson (d.1216) och Erik "Läspe och halte" Eriksson (d.1250).

1234 brann Varnhems kloster. Den som då starkt bidrog till återuppbyggnaden var Birger Magnusson – Birger jarl. Genom denna insats räknas han som klosterkyrkans byggherre.

Birger utses 1247 till ”jarl” – kungens närmaste man – åt sin svåger kung Erik Eriksson. År 1250 dör Erik Eriksson och Birgers äldste son Valdemar blir vald till kung. Birger blir sonens förmyndare och jarl och förblir det fram till sin död 1266.

Birger framstår som intelligent, kunnig och hårdför. Han skapade det första skatteväsendet, upprättade lagar, byggde borgar och anlade städer. Han lade grunden till ett nytt svenskt samhällssystem. Sverige utvecklades – under Birger jarls tid – till ett katolskt kungarike.

Birger ”jarl” Magnusson dog 1266 och begravdes i Varnhems klosterkyrka.

Magnus Gabriel de la Gardie ligger också ”begravd” i Varnhems klosterkyrka. Hans och hustruns kistor står i ett gravkor på södra långsidan i kyrkan. Magnus Gabriel fick slottet Höjentorp i bröllopsgåva av drottning Kristina och i den gåvan ingick även kyrkan. Magnus gillade kyrkan och läget. Han beslutade att genomföra en omfattande restauration med tillhörande utbyggnad. Restaureringen gjordes under 1600-talet. Samtidigt gjorde de la Gardie Varnhems klosterkyrka till platsen för sin släktgrav.

K A T A   G Å R D
I programmet ”Vetenskapens värld” visades i somras en film om de senaste utgrävningarna i Varnhem. I parkområdet intill klosterkyrkan finns spår efter en rik och mäktig gård som låg på platsen under järnåldern och vikingatiden. Alltså innan klostret etablerades under 1100-talet. Utgrävningar som genomförts under åren 2005–2008 har visat att på kullen ovanför låg en av de allra första kyrkorna i Västergötland. Ruinen efter kyrkan finns kvar, omgiven av sin stora kyrkogård med tusentals gravar. Här har funnits en stenkyrka. Och innan den också en gårdskyrka i byggd i trä.
Utgrävningarna kom att skriva om delar av Sveriges historia. Vad man fann var att det fanns kvarlevor efter kristet gravskick i gravarna kring resterna av kyrkan. Vissa av gravarna kring kyrkoruinen är daterade till omkring år 960.
Vid den arkeologiska utgrävningen 2006 påträffades en murad kalkstenskista alldeles intill kyrkans grund på den norra sidan. På den släta hällen som täckte graven fanns avtryck av en borttagen sten. Den borttagna stenen var sedan tidigare tillvaratagen efter ett fynd i samband med en ytlig grävning. Stenen har runor med texten ”Kettli gjorde denna sten efter Kata sin hustru, Torgils syster”.
När graven öppnades fann man ett mycket välbevarat skelett av en 30–35-årig kvinna. Och man hade också namnet på henne: Kata! DNA-analysen visade att hon troligen hade ljusbrunt hår och blå-grå ögon och att hon dog omkring år 1040.

Mer spännande än så här kan det väl knappast bli… FANTASIN FLÖDAR FRITT!


Bild 1) Kata ligger kvar i sin gravkista och kan beskådas precis så som hon hittades när graven öppnades. Gravhällen med inskriptionen ligger intill.)
Bild 2) Inne i byggnaden som ger skydd åt kyrkoruinen.
Bild 3) Byggnaden utifrån. Ritad av Magnus Silfverhielm AIX Arkitekter.
Bild 4) Birger ”jarl” Magnussons grav.
Bild 5) Interiör i Varnhems klosterkyrka.
Bild 6) Ros och rosettfönster.

måndag 17 september 2018

Från Lycke till lyckan


Under några dagar under sensommaren har jag haft finbesök i skogsbeteshagen. Området kallas för Intagskullen och den lilla åkerlappen på toppen heter Intagslyckan. Ardennerhästarna Dunder och Burna kommer från gården Lycke och verkar trivas fint.
Lyckligt från Lycke till lyckan således!

söndag 16 september 2018

Dagar vid havet



Några dagar vid havet med ungdomsvännerna har snart blivit blivit tradition. Denna gång med bland annat utflykt till Rönnäng och Tjörnehuvud.

torsdag 13 september 2018

Lera på taket



Ugnstaket på min Husqvarna 725 har länge varit i behov av restauration. Den gamla leran har eroderat efter många år av eldande. I övrigt är vedspisen helt intakt. En mindre skada på det vänstra brännjärnet men annars mycket gott skick.
En spis av modell 725 är en rejäl pjäs. Det gick åt sex kilo eldfast lera för att täcka hela ugnstaket med ett 1,5 centimeter tjockt lager. Leran skall skydda taket från att brännas sönder. Men framförallt ger leran en jämnare värme inne i ugnen.
Nu skall leran torka 3–4 dygn. För att följa instruktionen skall jag efter ett dygn ställa in några värmeljus i ugnen. Detta för att försiktigt driva ut fukt ur leran och på så sätt förhindra att leran spricker när värmen blir hög.