Sommartalet 2026
Historia, tradition, genetik och myrornas roll i ängarnas mångfald
Slåtterängens historia omfattar 2000 år. Från det att människor blev bofasta fram till mitten av förra seklet var ängarna grunden för människors existens. Ängarnas örter blev hö som gav foder åt kreaturen. Kreaturen tackade för maten med att ge gödsel till åkrarna. Åkrar som odlades med säd, rovor och potatis. Detta eviga kretslopp gav upphov till begreppet ”äng är åkers moder”!
När konstgödseln gjorde intåg på bred front, omkring 1940, började man odla kreatursfoder på vall. I detta skede förlorade ängarna sin betydelse. De planterades med skog eller lämnades åt sitt öde att förbuskas. Landskapet förmörkades. För den som har blick för sammanhangen är förlusten av biologisk mångfald något av en extensiell förlust. I bästa fall blev den övergivna ängsarealen betesmark där tåliga örter kunde leva vidare.
Ängen som landskapstyp var den allra vanligaste förr i tiden. Den satte stor prägel på odlingslandskapet. Nu finns bara spillror kvar. Och det som finns kvar sköts dels av kulturella skäl men främst för att bevara artrikedomen – det som populärt kallas den biologiska mångfalden. Ängarna här i Skog är en del av dessa museala områden med till vissa delar helt obruten hävd under den historiska tidsrymden.
Ängen är levande kulturhistoria. Med sin brukartradition och artrikedom är den en genbank för mångfalden av blommande örter, gräs, svampar och lavar. Och en betydande livsmiljö för insekter och fåglar.
Att hålla en slåtteräng på traditionellt vis kräver ständig närvaro. Till skillnad från andra naturtyper som mår bäst av mänsklig frånvaro är ängens mångfald beroende av skötsel.
Här i Skog följer skötselåret traditionen. Buskar huggs. Träd hamlas. Allt för att hålla ängen ljusöppen. Lövet räfsas om våren för att garantera ett friskt hö när det skall in i ladorna.
Slåttern hålles som en festlig höjdpunkt under skötselåret. Det är då som vinterns överlevnad säkras.
Ständiga förändringar
Att ha en kulturmark att sköta är i mångt en förmån. Framförallt om man har många tillskyndande hjälpare. Inte många har den förmånen att förfoga över ett helt landskap. Jag kan agera arkitekt. Forma landskapet efter mina egna tankar och idéer. Genom observationer göra justeringar av ljusinsläpp. Var kommer morgonsolen in? Olika örter trivs i olika zoner. En del vill ha fukt och skugga. Andra torrt och soligt. Genom att välja tid för slåtter kan jag låta slåttergubbe och darrgräs stå tills fröet är moget.
Det går inte att tygla naturen
Jag antar att ni som varit här år efter år under dagen lagt märke till hur miljön förändrats. Att träd försvunnit och att resterna av gamla stora ståtliga almar nu bara finns kvar i form av högstubbar.
Det finns en förklaring
På senare tid har vi fått veta att invasiva växter breder ut sig på våra historiskt etablerade arters bekostnad. Vi har också hört talas om att svampar som sprids via vinden och via insekter tar död på mängder av åldriga ädellövträd. Utrotningen är i det historiska perspektivet nära förestående. Med stora förluster av biologisk mångfald som följd.
Så också här i Skog. Askskottsjukan i Sverige upptäcktes så sent som 2001. Sjukan kom från Asien via global handel med trädplantor. Svampsporer sprids med vinden. Svampen växer via bladen in i unga årsskott och vidare till grenar. Här i Skog har sjukan dödat många stora askar sedan början av 2010-talet.
Almsjukan har en annan historik. Den har funnits sedan 50-talet i mild form med obetydlig omfattning. Under 80-talet spreds en mera aggressiv parasitsvamp. Den kom också från Asien via importerat virke. Almsjukans svampsporer sprids av en skalbagge – almsplintborren – som gnager gångar i innerbarken för att lägga ägg. Svampen täpper till trädets vatten- och näringstransport. Detta gör att trädet vissnar och dör. Och det går väldigt fort när angreppet väl sker. Mot almsjukan finns ingen bot. På sikt kommer de flesta almar att dö. I hela Sverige.
För askarna är enda hoppet genetisk variation. Här i Skog finns ett par träd som uppvisar den variationen. Forskningsprojeket vid SLU och Trädforsk har varit här nyligen för en uppföljning. Min förhoppning är att en ask från Skog kan bli ett av stamträden för en generation nya motståndskraftiga askar.
Att prida frö på gott och ont
Att flytta plantor och fröer kan vara påkallat men kan också ha sitt pris. Ett exempel är från ett tillfälle då min far var på besök hos sin syster i Nynäshamn. Vid hennes sommarhus på Torö växte en blågul blomma som då hette lundkovall. Numera Natt och Dag. Far tyckte den var fin och tog några frön med sig hem. Detta var nån gång på 70-talet. Kovallen grodde och växte på en skuggig plats i kanten av tomten. Den uppförde sig städat. Inga rymmartendenser.
Nu 50 år senare löper den amok. Den har spridit sig och täcker nu flera hundra kvadratmeter. Och den är överallt. Jag har plockat den för hand. Och nu på senare år slagit den med slåtterbalken i god tid innan frösättning. Trots att den sägs vara ettårig reagerar den med att poppa upp utom kontroll. Den har blivit invasiv. En fiende som invadarar mitt ängsrike. Ingen vet hur det slutar. Kommer den integreras i ursprungsfloran eller bygga vidare på dominans?
Några örter har ägnats särskild omsorg för att hålla bestådet uppe. Det är ängsskallran, kattfoten och jungfrulinet.
Ängsskallran återinfördes 2006 efter att ha försvunnit några år tidigare. Ängsskallran har liksom natt och dag fått en oanad spridning. Denna spridning är dock önskad och har förändrat gräsväxten på ett gynnsamt sätt. Ängsskallarna förekommer nu spridd över hela gården även på åkermarken. Den är halvparasit på gräs. Sänker gräshöjden och skapar luckor som ger plats för blommande örter.
Jungfrulinet har funnits här med ett tiotal svaga plantor. Jag har jobbat mycket med att ta frö och sprida på nya ställen. Resultatet har inte imponerat.
Kattfoten är ännu ett exempel på en svårflörtad ört. Det fanns fram till 2018 väl spridda förekomster i en del av Björkebacken. Torkan det året tog knäcken på mer än hälften av plantorna. Kattfoten är tvåbyggare. Han- och honblommor på skilda plantor. Vid noggrann inventering konstaterades att det bara fanns en enda hanplanta bland honorna. Och den hanen blommade inte varje år. Upptäckten gjorde att jag från fröodlaren Pratensis i Grimslöv fick levererat ett antal hanar. Kanske kunde det framöver bli en del fertilt frö. Jag har dock inte kunnat spåra förväntat resultat. Kanske var det så att inflyttade hanar från Småland inte trivdes med rotade honor från Västergötland.
Under tiden som kattfötterna fick mycket uppmärksamhet uppstod ännu en av naturens nycker. Sommaren 2024 hade myrorna fattat tycke för den allra finaste kattfotplantan med påföljd att den tuvan förvandlades till ett veritabelt hem för svarta myror.
Myrorna gjorde tuvan till något som mest liknade en sufflé. Uppsvälld och luftig.
Klart jag blev förtretad. Förbannade myror – inte undra på att ni blir illa omtyckta var ni än dyker upp!
Året därpå – 2025 – upptäckte jag till min glädje att jungfrulinet etablerat sig på nya platser. Och nu i år 2026 på ännu fler! Många stora och fina blomrika plantor. De blommorna blev denna sommars stora lycka!
Så vacket blå dessa små!
Vid denna glädjande upptäckt har jag lärt mig något nytt. Just myror spelar en avgörande roll i spridningen av jungfrulin. Myrorna attraheras av ett liten bihang på fröna som innehåller en olja som de samlar på och äter. Myrorna bär med sig fröna till sina bon och på väg dit tappas de eller glöms bort vilket gör att de gror på nya platser långt från moderplantan.
Slutsats: Var inte ohövlig mot okända typer. De kanske bär på ett frö!
Ja, det blev ett långt tal… min ambition var att ge lite inblick i vad som pågår när ni inte är här och drar ert strå till stacken… För det är ju det ni gör… precis som myrorna utför vi tillsammans upprätthållande av biologisk mångfald på ett litet stycke bevarad ängsmark!
Jag tackar er alla för att ni kommer hit år efter år. Ni är en omistlig resurs som delar bördan i det ständigt pågående projektet.
Till sist: Hedra mysteriet och Njut av att finnas till!
Och så en sak till gör fästingkontrollen!
TACK!
