söndag 31 mars 2013

Påskdagen



Påskdagen och sista mars fick vi njuta ett strålande väder. Resterna från gårdagens brasa brann ner och det kändes som denna dag verkligen blev en brytningsdag mellan vinter och vår. Eld och snö och torra löv på samma bild. Vi tog ut en korg med fika och njöt av vårsolen i ängsbacken. Idag gjorde vi också repris på femtimmarslammet som jag har recept på här på bloggen  från den 13 november 2011. Denna gång kom lammsteken ända från Island. Lite väl långt bort kan tyckas men det var vad jag lyckades få tag på i sista minuten.
En komplett måltid på långpanna under folie i ugnen. Smakligt och mättande...

Länk till recept:
http://sunebroman.blogspot.se/2011/11/femtimmarslamm-och-frukt.html

fredag 29 mars 2013

Knopptimism



Trött och motivationsfattig denna långfredag. Brist på energi och således inga vidlyftiga rörelser. Bara varit ute en kort stund för att klippa björkris till påskdekoren.
När kvistarna stått inne i vatten och värme några timmar kunde jag skönja små gröna knoppar!
Knoppas gör också mina pelargoner som jag tog upp från källaren och planterade om i ny jord den första mars. De har fått rejält med näring och sol i starten och står nu frodiga och fina i rymliga ytterkrukor från sillperioden! Blir nog blommor i början av nästa vecka!
Mest häpnadsväckande är snödropparna som jag upptäckte nu idag! Närmast söderväggen står några små grupper med stora vita droppknoppar... I knopparna finns kraft och energi som smittar. Min trötthet viker. Knoppar är optimism! Knopptimism!
Och just som jag skriver detta står frestelsen i ugnen och sprider ljuvlig doft i hela huset.
– GLAD PÅSK!


torsdag 28 mars 2013

Högtidsdag

Även om våren, temperaturmässigt dröjer, har ljuset återvänt med besked. Och med ljuset har också hormonerna hos fåglar och djur fått en rejäl kick. Idag har hackspettarna trummat ivrigt, gröngölingarna har låtit höra sitt glypp-glypp och från de allra högsta trädtopparna har grönfinkarna sjungit sitt rypp-rypp. Allt detta för att  markera sina respektive revir. Även om jag varken trummar, glypp-glyppar eller rypp-ryppar så känner jag att ljuset påverkar mig på ett bra sätt. Alla gamla unkna och mörka tankar späds ut med friska och ljusa till en mer harmonisk mix. En mix som gör livet lättare att leva och uppleva.
Idag mitt på dagen gjorde jag en resa upp i Ätradalen för att hälsa på, och uppvakta, en vän som fyllde år... Han har samma märkliga intresse som jag... att hugga buskar... och skapa gläntor åt ängsväddar och svinrötter. Vi ägnade en betydande del av hans högtidsdag åt att titta på alla stubbar som var kvar efter vinterns avverkning... vi hittade en plats för knipholken som jag förärade honom och vi spekulerade i hur landskapet skulle kunna formas i fortsättningen för att skapa ökad biologisk mångfald... Lite som arkitekter spankulerade vi omkring där och satte avtryck i den skorpiga snön. Vännen fick också, dagen till ära, tomtkryss på vitkindad gås. En oväntad gåva som, i samma stund den flög över oss, landade rakt in i hjärtat.
Förutom att denna soldränkta dag verkligen var en högtidsdag är det nu också hög tid att snö och is ger vika och att vi får förverkliga vår dröm om våren.
På väg hem observerade jag att många rådjur kommit ut på öppna snöfria platser, sökande efter de allra första skotten av välsmakande och vitaminrika primörer.

onsdag 27 mars 2013

Scars in branches



Idag har jag stått vid vedklyven några timmar. Ganska monotont. Men avkopplande på sitt sätt. Det går inte att skynda på. Det är den jämna takten som till slut ändar betinget. När jag står där och plockar vedträ efter vedträ ser jag hur olika alla är. Trots att jag plockat tusentals från högen till klyven och från klyven till högen är det inte två vedträn som är lika. Vissa kan var snarlika, men inte lika. De flesta skiljer sig påfallande markant. Eftersom jag huggit och kapat alla veden själv kommer jag också ihåg var och vilket träd som vedträna kommer ifrån. Alen vid bäcken. Eken vid infarten vid Ekvägen. Linden vid brunnen. Precis som det nu är när jag klyver likadant blir det när jag skall stapla veden och återigen när jag lastar och kör in den i pannrummet. Och när den slutligen hamnar i pannan. Jag kommer att träffa samma vedträ flera gånger. Och jag kommer att minnas var det kommer ifrån. Och jag kommer också att minnas hur det var när jag högg. Fint väder. Nån kom förbi. Stannade och pratade. Ibland hittar jag vedträn med former och färger som fascinerar. Dessa blir ännu mer som särpräglade individer. Små skulpturer. Som naturens egen konst. Och som det ofta blir lite svårt att slutligen bränna i pannan...

måndag 25 mars 2013

Vädringsväder

Idag passade jag på att vädra sängkläder... bäddmadrassen, täcken, filtar och kuddar åkte ut på klädstreck och trappräcke. Så mycket som fick plats. Hela da’n fick dom hänga där och vaja i sol och vind.
När jag se’n tog in alltsammas på eftermidda’n kändes hela huset friskt och fräscht!
Ska bli spännande att känna om det luftiga duntäcket och den puffiga kudden kan ge känslan av att sväva bland moln och få mej att drömma ljusa drömmar... Jag tror det!

söndag 24 mars 2013

Smala träd och tjocka


Idag har varit en total utflyktsdag. Redan före tio på förmiddagen drog jag, tillsammans med ett par goda vänner, till Komosse. För att uppleva fjällkänsla och för att testa åkbarheten. Och visst är det åkbart! Obrutet snötäcke över hela vidden! Hårt och fint. Minst lika bra förutsättningar som för en månad sedan. Kyligt i vinden och lite snödrev men inget motbjudande extremväder. På slutet av fyratimmarsturen passerades ett bälte med krumma, senvuxna björkar. Varje stam en egen individ med egen karaktär. Liknande vindpinade fjällbjörkar.
Efter mosseturen for jag till Kruvebo, en liten by nära Burseryd i Småland. Här möter besökaren en kulturbygd med mängder av bevis för hur människor levt i många, många generationer. I flera hundra år på samma plats med samma brukartraditioner. På gårdsplanen hos vännen Lasse växer gigantiska hamlade askar och på bilden ser du en av dom. En magnifik bjässe som mest bara är ett stort skal. Till min stora sorg är den gamla asken svårt angripen av askskottsjukan och sannolikt kommer detta att hastigt förkorta dess liv...
När jag står där inne i stammen hör jag mulmen*) mumla om tider som flytt... om tidens passager, om människors mödor, om vinande vingar, om fladdrande möss, om lycka och ofärd, om liv och död...

*) Mulm: Mulm är det lösa material som ansamlas inuti ihåliga träd. Mulm består av framförallt lös murken ved. I mulmen finns också ofta exkrementer av vedlevande insekter och av fåglar och fladdermöss. I mulmen lever en artrik och särpräglad fauna av skalbaggar, tvåvingar, klokrypare etc, etc... en myriad av liv!

lördag 23 mars 2013

Våren tar myrsteg

Har stått vid vedklyven idag. Vedbacken vetter åt söder och dagens förhärskande, nordostliga och nariga marsvind har inte kommit åt. Därför har jag haft det riktigt skönt, med solen mitt i nosen hela da’n. Just nu känns det hur det hettar i kinderna...
Trots hydraulklyvens surrande har jag kunnat höra både blåmes, talgoxe och bofink sjunga. Några skator har också upplåtit sitt lustiga kastanjettsmatter och en nötskrika har jamat som en kretsande ormvråk.
På förmiddagen lade jag märke till en kavat liten blåmes som upptäckt de nyinköpta holkarna, som jag lagt i en hög borta vid lillstugan. Han undersökte dom närgånget och noga, trots att dom ligger på marken med ingångshålen nedåt... Verkar som småfåglarna har fått det i generna att känna igen och förstå att holkarna är ämnade för dom.
Senare på dagen kom en blåmes och satte sig i oxeln alldeles intill mig vid vedhögen. Han var ivirg, högljudd och smått provocerande... jag undrade först vad som tagit åt det lilla livet... men såklart, det var ju samma mes som tidigare synat de nya holkarna. Det han ville nu var att ge mig en tydlig hint om att holkarna borde upp snarast och att det är han som står först i bostadskön!!! Tjipp, tjipp, tjipp!
Under dagen fick jag ett sms från en vän som är minst lika uppmärksam som jag själv, eller snarare mer, på sånt som rör sig i naturen... ”VÅRTECKEN!!! TVÅ myror är ute och känner på solstrålarna...”
Genast blev jag nyfiken på om ”mina” myror också vaknat... Tro’t eller ej... minst flera hundra myror i den lilla stacken bakom ladugården! De hade fått sina livsandar uppväckta och njöt av samma sol som jag! Våren är på väg om än med myrsteg...

fredag 22 mars 2013

Månsing

Idag har jag förärats en påse fika! Ska bli spännande att smaka detta, av Stadens Kafferosteri i Ulricehamn, lokalrostade kaffe från Raja Batak i Indonesien.
På påsen står att ordet fika kommer från knallarnas eget språk...
Vad som inte står är att språket kallades månsing. I mitt lilla bibliotek har jag en bok med titeln ”Knalleliv”. Skriven av Gustaf Boger och Rune Larsson och tryckt på Ulricehamns Tidning 1985.
I boken står det att läsa följande:
Knallarnas hemliga språk månsing omtalas redan 1719 i Nils Hufwedsson Dals ”Boerosia”, där det om boråsarna skrevs: ”Men när de vilja tala något förtäckt sins emellan, som andra icke skola förstå, så bruka en del ett av svenskan till ordens stavelser brutet och vridet språk...” Att tala detta språk kallades att månsa eller tala ”bänarusk”. Det hemliga språket användes, när knallarna på marknadstorg, i gästgivaregårdar eller i bondestugor sins emellan ville diskutera varor, priser eller kunder.
I boken finns en mängd ord och uttryck. Påterjocka betydde smörgås, porkeles – fläsk, kniper – potatis, knort – ägg, sprätting – fisk, pima – mjölk och så kommer vi också fram  till ordet fik som betyder kaffe. Borst betyder brännvin, bir – öl och fikaborst eller peliknäck betydde kaffegök.
Ytterligare ett par exempel: ”Hunkar du vanta tulle mä grunningen?” – Vågar du byta häst med skojaren? ”Mandrom månsar, så drängen nabis förlunsar” – Jag månsar så att drängen inte förstår.
Ja, så här håller det på. Knallarna hade månsing-namn på städer och orter också. Borhäcken och Ulhäcken kallade knallarna Borås och Ulricehamn. Ulricehamn kunde också heta Nushäcken. Så långt, och enligt, Boger och Larsson i ”Knalleliv” från 1985.

När jag slår på ordet fik i ”Illustrerad Svensk Ordbok” från 1958 får jag följande förklaring:
fik -et, = vard., vulg.: kafé. fik|a vard., vulg. 1. -at el. -an kaffe. 2. -ade; -ande (-t) dricka kaffe. (Förkortningar: vard. = vardagligt, vulg. = vulgärt).

År 1958 hade alltså orden fik och fika givits en stämpel att vara vulgära. Enligt min lite snabba slutsats berodde det väl på att det kom från en lägre klass i samhället...
Idag tror jag, också efter egen snabb slutsats, att vi oftare säger fika än att dricka kaffe.
Min egen reflektion slutligen blir att det viktigaste är att alla förstår vad det betyder när man säger... nu är det fika... Och ännu viktigare hur det smakar?
I morron bitti ska jag tillåta mig att bli vulgär och samtidigt högtidlighålla både den Stundande helgen, Månsingspråket och Stadens Kafferosteri... Ta en fika... och låta det väl smaka...

torsdag 21 mars 2013

Lennart Johansson – Till minne



Häromdagen nåddes jag av budet om Lennart Johanssons död och idag läser jag annonsen i UT. Lennart dog, den 12 mars, två dagar före sin 59:e födelsedag. Han hade varit sjuk ganska länge. Han kämpade. Sista gången jag träffade honom var utanför affären. Det var i somras. Då hade han, som han sa, blivit av med påsen på magen. Det var som att lyckan lyste i honom, och att han tagit en seger. Senare tog det en dramatisk vändning och sjukdomen gick inte att besegra.
   Lennart ”Muffe” Johansson var en av mina barndomskamrater. Vi gick i samma klass i skolan. Och vi var, som man sa, bänkkamrater när vi satt två och två. Vi var mycket tillsammans på vår fria tid under uppväxten. Vi och alla andra jämnåriga gick till varandra på födelsedagskalas. Vi var, som alla barn i byn, med i scouterna. Vi, alla, åkte bob i den stora Hûlebacken. Backen som går precis utanför Lennarts barndomshem. En backe som bjöd på en hisnande fartfylld resa och det handlade ofta om att komma först. Ibland kunde vi starta ända uppe vid Halvar’a och då blev sträckan drygt ett par hundra meter… med bra fall. Vi kunde hålla på hela dagarna när vi var lediga och på kvällarna efter skolan… i gatlyktornas sken.
   På vintrarna blev det också mycket skridskoåkning. Vi körde på ”slaskedammen” men även på en bana som spolades åt oss några vintrar. Ibland åkte vi på sjön. Och ibland på någon liten avlägsen pöl där det fanns is.
   Vi var med i TIF också. Vi tränade och tävlade i skidåkning. Och vi hade ett stafettlag. Det var Lennart, Ingvar på Stômmen, Christer på Karlslätt och så jag. Och det var Sten ”Fille” Gustafsson som var våran coach och pådrivare. Vi hade väl inga stora framgångar, som jag minns, men vi kämpade och hoppades. Och det viktigaste av allt: Fille visade aldrig något annat än att han trodde stenhårt på oss!
   Lennart var, med mitt mått mätt, fenomenal i alla sporter som vi lekfullt praktiserade. Och i synnerhet när det var en boll eller puck med i spelet. Han hade ett bollsinne som vi andra inte kunde matcha.
   I mitten av 1960-talet byggde Brasons en tennisbana i Hulu och där blev Lennart snabbt allas överman. Vi jagade och slet. Han trixade och vann.
Lennarts pappa Gösta var tennisbanans ständige vaktmästare. Gösta såg till att banan sköttes på bästa sätt. Att det blev vattnat, saltat och bultat. Ja, allt som hör en välskött tennisbana till.
Detta gjorde han nog ofta med glädje… inte minst därför att Lennart verkligen älskade att spela tennis.
   När Lennart inte hade någon att spela mot på tennisbanan stod han, på bästa Björn Borg-manér, och övade grundslag hemma mot garageporten.
   Ett tillfälle som jag minns alldeles speciellt var en gång då jag var hemma hos Lennart. Det var nog en dag med lite dåligt väder för vi fick lov att vara inne. Vi satt vid köksbordet och gjorde stearinbilder. Ni vet, man bränner ljus och droppar stearin på roliga bilder i seritetidningar… låter det stelna och pillar försiktigt loss stearinet… och hokuspouks-magic så sitter bilden fast på stearinet… fast spegelvänd… Sånt kunde vi hålla på med i flera timmar, så länge det fanns ljusstumpar att bränna.
   Vi satt vid köksbordet med vår ”hobby” och Lennarts lillasyster Karin var med och tittade på. Mamma Astrid satt i ett rum bredvid. Jag tror hon sydde på symaskin.
Karin hade ett sån’t där krusigt, långt och alldeles ljust hår. Sån’t hår som bara änglar har.
Plötsligt händer det som inte får hända… hon kommer alldeles för nära ett av ljusen… och hennes hår fattar eld!
   På ögonblicket fräser det bara till… högt och ljudligt, frosssccchhh… det blir som en eldkvast när håret flammar upp…  Lennart reagerar blixtsnabbt och med bara händerna släcker han det brinnande håret. Det osar naturligtvis jättebränt och vi blir helt stumma av rädsla!
   När jag härom dagen träffade Lennarts syster Karin, berättade hon för mig om sjukdomstiden och om sin vilja att försöka vara ett stöd för sin storebror under sjukdomens långa och svåra stunder. Och hon berättade om hur hon var i rummet hos honom i den stund då han till sist släppte taget och somnade in…
   Jag kan föreställa mig den bilden för mitt inre…  och jag tänker då... att det var inte bara håret som var en ängels…

   Just som jag skriver dessa rader lyser solen utanför. Landskapet är bländvitt av den snö som föll i natt och i toppen av  en av mina rishögar sitter en koltrast. Klädd i svart och gult som en Elfsborgare! Den kolsvarta dräkten och den klargula näbben kontrasterar mot det himmelskt rena och vita. På påskafton skall rishögen förvandlas till aska och det som en gång var är då inte mer… koltrasten får finna en ny utsiktsplats där han kan sjunga sin gnolande, lite vemodiga visa…
…och när jag hör honom skall jag tänka på Lennart… och på livets gåvor...


BILDERNA:

Översta bilden är från början–mitten av 1960-talet. Hela kompisgänget; Roger, Lennart, Tommy, Thomas, Urban och jag, är på scoututflykt. Det är vår ledare Alf som tagit bilden.

Nedre bilden har jag tagit, med en enkel kamera, på tennisbanan i Hulu 1967. Då har Lennart fyllt 13. Bilden är en kraftig delförstoring av fotot och därför ganska grovkornig och suddig. Den sitter i mitt album lite blaskig och blek, men i denna stund framträder både bilden och händelser runt omkring klarare än på länge. När jag scannat bilden och zoomar in i den ser jag att jag lyckats få med bollen! Jag ser också att Lennart har en boll i vänsterhanden. Han har slagit in förstaserven och svarar på returen…

onsdag 20 mars 2013

Vårdagjämning

Idag är det vårdagjämning. Natt och dag lika långa.  Trots kyla, isande vind och snöfall är våren på gång. Och när den väl bestämmer sig kan det slå om på ett par dagar.
Varje år behövs det nya fågelholkar. En del behöver bytas ut och på något ställe saknas det en holk. Hackspetten och ekorren är ganska svåra mot holkarna. Spetten hackar upp hålen och ekorren gnager. Ibland tror man att dom gör det av ren sysslolöshet... men jag unnar dom det nöjet...
Idag har jag varit hos min holkleverantör Åke Strömbom i Vasared. Fyra starholkar, sex mesholkar och en knipholk köpte jag. Tänkte sätta knipholken någonstans i närheten av bäcken för att se om jag kan locka in en knipfamilj. Alltid roligt att ha kniporna, med sina vinande vingar, flygande över husen. Och allra mest spännande är när de nykläckta ungarna skall ge sig ut på sin farofyllda vandring ner till sjön.
Om du har behov (och det har väl alla tänker jag) av nya välbyggda och öppningsbara holkar, då är mitt tips att du slår en signal till Åke i Vasared, 0321-50201. Han tar 50 kronor för mes-/flugsnapparholkarna, 75 för starholkar och 150 för knip-/uggleholkar. Just nu har han gott om holkar i lager.
Att sätt upp några holkar i närheten är ett fint sätt att hjälpa till att råda bot på bostadsbristen och att samtidigt skaffa nya grannar. Fåglarna gör en massa god nytta i trädgårdarna genom att hålla efter insekter, larver och knytt som de plockar i sig i stora mängder under sommarmånaderna.
Gör din trädgård mindre larvig... sätt upp en holk eller två!

tisdag 19 mars 2013

Bokblad och knoppar

Under flera veckor har jag härjat runt med motorsågen och avverkat lind, ask, lönn, ek, björk, sälg, hassel och rönn här i markerna i Skog.
Tider däremellan, som till exempel idag, har jag ägnat timmar och dagar åt bokjobb.
Som jag tidigare berättat gör jag layout och produktion av en 120-sidig bok om herrgårdslivet på Torpa. Det är Agneta Tjäder som samlat historiskt material med berättelser från den tid då det stora trähuset med sina 40 rum fortfarande stod granne med stenhuset. Claes Eric Sparre påbörjade bygget 1794 på platsen där det tidigare stått en annat hus från omkring 1650. Det nya vackra trähuset var färdigt för inflyttning 1810 och stod kvar till 1963. Rivning var då planerad men den ”röde hanen” tog hand om det jobbet och förvandlade den stolta träbyggnaden till en askhög. Under husets 150-åriga historia utspelade sig en mängd händelser i herrgårdens hägn. Och det är detta som boken i huvudsak handlar om. Närgångna berättelser från människor som levde i huset och i skuggan av det och genom ett unikt bildmaterial får läsaren ta del av herrgårdslivet på Torpa under 150 år.
Just nu kan man säga att boken är i knoppstadiet. Den skall tryckas och bindas under nästa månad och om alla blad faller på plats kommer den att vara klar kring månadsskiftet april–maj... den tid då alla bokar slår ut...

Se länk:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/besok-pa-torpa.html

lördag 16 mars 2013

Marsanaren



Har börjat klyva ved idag. Kört ett par timmar. Känns bra att vara igång med det. Nu kan jag gå till klyven lite då och då. När jag har lust och när det passar in i det övriga schemat.
Om allt hade varit skött på det bästa sättet hade veden varit kluven och klar nu. Det är ju nämmeligen så att vedtorken är som bäst i mars. En torr månad med narig vind.
"Ve’n tôrkar all’a bäst i marsanaren" sa alltid min far och min morbror... Alltså: Veden torkar allra bäst i den torra och nariga (kalla) marsvinden.
Känns som om våren blir sen i år. Men å andra sidan så skall ju mars vara narig. Precis som det sa’s och som den nu är.
Alltså en helt normal marsmånad mitt i klimatförändringens första århundrade.
På min lillstuga har längesedan snö och is smält bort på sydvästsidan. Men på nordostsidan ligger den kvar. Solen gör allt för att dränka oss i optimism och livslust. Hon låter sina energirika strålar flöda för vidöppna spjäll men kylan håller sig kvar. Solen värmer upp taket på sydsidan mitt på dagen och tvingar in lite värme under stugans tak. Den lilla överskottsvärmen får också snön på norrsidan att smälta lite... men det räcker bara till för att skulptera fram en lång vacker rad med istappar... en tapp för varje ränndal i den trapetskorrugerade takplåten. På avstånd kan jag fantisera om att tapparna ser ut som piporna på en kyrkorgel... men det hörs inget ljud från den... det är ljuset som spelar! En ljusorgel hänger i mitt lillstugutak, minsann... och när den så småningom smälter på allvar kommer också ljudet att rinna ur den... vårens ljud i ränna och rör...

fredag 15 mars 2013

Under isen och på





Det blev kallbadhuset idag också. Nästan inövat med freddasbad nu. Det har ju blitt två fredagar på raken. Och det blev en alldeles excellent eftermiddag. Ett par sittningar i bastun, friska bad och en ljuvlig stund sittande på bänken i väster... på solsidan.
Därute kunde jag iaktta en bilburen pimpelfiskare. Bilen som larvade fram på den stora ospårade vita ytan påminde lite om en månbil... alldeles ensam i den kalla rymden...
På väg hem kom en isande tanke flygande. Träffade mig rakt i mitt centrala medvetande och slog ut alla andra signaler:
PROVA SKRIDSKOR!
Rusade in. Kastade alla blöta handdukar i en hög i tvättstugan och fick fram skrillor, dubbar och pik. Ut igen och iväg... jag hade tidigare i veckan sett att det såg fint ut på Lillsjön vid Torpa... och styrde kosan dit.
Tyvärr blev det en liten besvikelse. Det var bara åkbart på en liten yta. Snötäcket hindrade framfarten och dolde ojämnheter på isen. Men det blev ändå en härlig stund.
Ibland är man helt under isen. Sedan på!

– Va’sa? Är det nåt som påminner om Gustav...,  just an historic episode...

onsdag 13 mars 2013

Marsgubbar




I kväll snöade det. Och inga  kometer syntes till. Jag tyckte nog att den fallande snön var väl så vacker som en diffus komet...
Den lätta snön, belyst av gatlamporna, blev som ett mjukgörande filter...
Det var bara jag därute. Och så ett par clowner till. I marskvällen. Grannarna hade släckt sina nattlampor.
Eller... stod nån bakom gardinen och kikade ut, precis som jag, för en stund sedan... på snöfallet och på det som rörde sig där utanför?

Och så var det då frågan:
– Vad sa marsgubbarna när de landade på jorden?
– Hej, snögubbar!
– Nej!
– Hej, glassgubbar!
– Nej!
– Hej jordgubbsglassar!
– Ja, nåt i den stilen var det:-)

Lite pressat


tisdag 12 mars 2013

Besök på Torpa


Är just nu mitt uppe i ett layoutarbete av en bok om det gamla trähuset på Torpa. Boken är ett historisk dokument med trähuset som ram för bilder och berättelser. Huset som låg granne med stenhuset hade 40 rum. Det revs i början av 1960-talet.
Agneta Tjäder, som skriver boken, och jag gjorde ett besök på Torpa idag. Vårt ärende var att ta en bild på någon av Torpas journaler. Som illustration till ett av kapitlen i boken. Torpas journaler är en skriftsamling – som en dagbok. De är handgjorda av vikta och ihopsydda pappersark och enkla pärmar gjorda av grått lumppapper. Dagboksanteckningarna är prydligt skrivna, med stiftpenna och svart bläck. De som skrev var ungdomarna som levde på Torpa. Journalerna handlar om livet på herrgården under tiden från 1803 till 1842. Om väder och vind. Vardag och fest. Smått och stort. Händelser i familjekretsen. Dödsfall och sjukdomar. Vilka som kom på besök. Arbete som utfördes på gården och en massa annat.
På bilden är det en sida från November månad anno 1832.
Spännande, tänker jag!

måndag 11 mars 2013

Bloggjubileum




Idag är det dagen D. Romerska D som är lika med 500.
Detta blogginlägg är mitt femhundrade sedan jag startade bloggen i januari 2010.
Det är jubileum alltså!
Så, tänkte jag, att lite siffror kunde passa bra!
Nummerskylten på bilen D = 500
Mötesplatsskylten utanför M = 1000
Gatunummerskylten på väggen = 10
Provade att göra ett shadow-X, en jubileumsgest, med assisstans av kvällsolen = romersk tia.
Jag gjorde en sjua också... men i skuggan bakom en buske så ingen bild på den...
Bilskylten innehåller också den förlängda tidsmarkören AD = Anno Domini ”Herrens år", eller vanligen benämnt tiden efter Kristus (e.Kr.).
AD har ju för övrig också en viss beröring med mitt forna yrke. AD = Art Director. Ja, ja... här spårade jag visst ur lite, men det är ju inte praktiskt att styra sina tankar... brukar låta dom löpa utan koppel och då tendrar de ofta att dra iväg på helt obegripliga vägar... där överraskningar ofta dyker upp... surprisar!

Bloggen har blivit som en liten utmaning varje dag. Sedan jag blev avslutad på UT vid årsskiftet har jag bloggat varje dag.
Känner att det är bra träning för min hjärna... att försöka hitta en ”dagens grej”... för att summera och knyta ihop dagen.

Jag ser på min statistik att bloggbesöken har ökat. Genomsnittet de senaste tre månaderna ligger på drygt hundra sidvyer per dygn. Med en grym peak i januari på nära 4000 sidvyer.

Roligt att just du läser! Det gläder mig mycket!

Keep watching!


söndag 10 mars 2013

Lisa och spegeln







Lisa and the mirror:
This is Lisa. Ebbas little sister and my very little grandchild. Born Apr 29 2012. In the pictures you can see her discovering a new playmate in the mirror. She was totally absorbed of the figure who moved exactly as her…

lördag 9 mars 2013

Mer ved

Kvista, kapa, lasta, köra, lasta ur, kvista, kapa, kapa, kapa, lasta, köra, lasta ur, kapa, kapa, lasta...
Ytterligare en veddag. Idag har jag jobbat med ved i sju timmar... från 10–17. Och enda bränsle under dagen: En tallrik gröt, ett par sillbitar, ett ägg, två mackor och några koppar kaffe.
Nu är jag grymt hungrig och har rejält ont i ryggen... ja, hela kroppen är mörbultad... SKÖN KÄNSLA när jag vet varför... och har valt det alldeles själv...
Tillfredsställelsen växer med högen!

fredag 8 mars 2013

Bastubad, kallbad och solbad





Har njutit av fantastisk eftermiddag i Kallbadhuset denna fredag. Garanterat bästa baddagen hittills i år! Flödande sol! En massa go’a, gla’a gubbar att slå käft med.
En skönt värmande sol som som inbjöd till långa och trånga sittningar på bänken i västerläge.
Kallbadhuset är så mycket mer än bara hygieninrättning. Ja, faktiskt mest allt annat. Det är ett ställe för otvungen social samvaro, kontemplation, nedvarvning, avstressning, meningsutbyte, nyhetsförmedling, träffpunkt and other things... et cetera. Allt i en blandning av vänskaplig skämtsamhet och allvar... som ytterligare bidrar till höjd temp...

Bastubad, kallbad och solbad... så idag blev det trippel-bad... ja, till och med fyrfaldigt för de som njöt ett invärtes skumbad... fredagsölen är en veckoslutsmarkör som har samhörighet med bastubad... den skummande drycken är ytterligare ett sätt att belöna sig själv och att markera sin livskvalitet!