Marsanaren

Har börjat klyva ved idag. Kört ett par timmar. Känns bra att vara igång med det. Nu kan jag gå till klyven lite då och då. När jag har lust och när det passar in i det övriga schemat.
Om allt hade varit skött på det bästa sättet hade veden varit kluven och klar nu. Det är ju nämmeligen så att vedtorken är som bäst i mars. En torr månad med narig vind.
"Ve’n tôrkar all’a bäst i marsanaren" sa alltid min far och min morbror... Alltså: Veden torkar allra bäst i den torra och nariga (kalla) marsvinden.
Känns som om våren blir sen i år. Men å andra sidan så skall ju mars vara narig. Precis som det sa’s och som den nu är.
Alltså en helt normal marsmånad mitt i klimatförändringens första århundrade.
På min lillstuga har längesedan snö och is smält bort på sydvästsidan. Men på nordostsidan ligger den kvar. Solen gör allt för att dränka oss i optimism och livslust. Hon låter sina energirika strålar flöda för vidöppna spjäll men kylan håller sig kvar. Solen värmer upp taket på sydsidan mitt på dagen och tvingar in lite värme under stugans tak. Den lilla överskottsvärmen får också snön på norrsidan att smälta lite... men det räcker bara till för att skulptera fram en lång vacker rad med istappar... en tapp för varje ränndal i den trapetskorrugerade takplåten. På avstånd kan jag fantisera om att tapparna ser ut som piporna på en kyrkorgel... men det hörs inget ljud från den... det är ljuset som spelar! En ljusorgel hänger i mitt lillstugutak, minsann... och när den så småningom smälter på allvar kommer också ljudet att rinna ur den... vårens ljud i ränna och rör...