fredag 27 november 2015

Vett och etikett

För ett par veckor sedan landade ett formgivningsuppdrag av det lilla formatet på min desktop. Idag har jag fått se det färdiga resultatet. Uppgiften bestod i att leta fram en bild ur mitt arkiv, och med den som grund göra en etikett till ett alldeles nyvaket morronkaffe. Vad det i grunden handlar om är ett välgörenhetsprojekt. Lions i Ulricehamn skall från nu och fram till jul sälja kaffe under devisen ”Smakar gott – Gör gott”.
Det är vännen och lejonet Göran Tjäder som är pappa till idén och som tagit detta som sin uppgift. Han hoppas kunna sälja minst ett par hundra förpackningar under de närmsta veckorna. Och tanken därmed är naturligtvis att casha in en slant till Lions hjälpverksamhet.
– Det är ett svindyrt kaffe, säger Göran, näsvist och med eftertryck...
– Men det är det som är grejen. Istället för att bara skänka en femtionlapp får nu givaren något med sig hem. Att njuta av. Bjuda på. Eller att ge bort som gåva, säger Göran.
– Jag kommer i första hand att sälja bland medlemmarna.
– Och sedan kommer vi i Lions att finnas på julmarknaden i stan. Då ska vi ha en kaffevagn på gågatan och bjuda folk på kaffe, berättar Göran.
På söndag är det första advent. Och som av en händelse sammanfaller denna ljuständardag med en kunglig namnsdag. Inget är väl då mera vettigt att servera än denna utvalda, och av Stadens Kafferosteri, rostade, malda och packade Luciablandning. Att avnjutas med både vett och etikett...

– – – – –

Kompletterande uppgifter som jag fått, 29 november, från Allan Myhré på Stadens Kafferosteri:

Så här beskriver Allan luciablandningen:
– Detta kaffe är en blandning av två ursprung, Brasilien Santos och Colombia Horizontes. Båda arabicabönor.
– Brasilien Santos har en kraftigare karaktär med jordiga toner, lite ”jordnötig”. Colombian tillför syran så kaffet blir fruktigare. Denna böna har en mjukare karaktär med toner av vanilj.
– Tillsammans kompletterar de varann i en blandning som vi kallar Bogesund men i detta fallet Luciablandning. Vi har rostat detta kaffe motsvarande en mellanrost.

torsdag 26 november 2015

Glasklart #1

Idag känns det lite som att jag skördat en framgång. Ja, näst intill en triumf. De tolv sista fönsterbågarna till gamla huset har genomgått första steget i ytrenoveringen. Befriade från gammalt kitt, glas och färg ligger de nu och väntar på att få en omgång halvolja i de mest uttorkade delarna. Därefter grundfärg, stiftning av glas och kitt. Och slutligen ett par strykningar med färdigfärg. Jobbet är ju endast påbörjat men själva triumfen består i det faktum att jag plockat glasen ur de tolv bågarna utan att skada ett enda!
Jag är väldigt stolt och glad över det faktum att det så här långt gått bra. När det gäller gammalt munblåst fönsterglas finns det inga garantier för att det skall lyckas. Gammalt kitt är stenhårt. Där det sitter kvar i falsarna sitter det som flinta. Den minsta spänning som åstadskommes kan strax utlösa en spricka. Ofta sker det när man slappnar av och slarvar. Glasen är mellan 1,5 och 2 millimeter tjocka och väldigt sköra. Det kan räcka med att tången spänner mot glaset när det gamla stiften skall dras ut. Att man vrider ett stämjärn för mycket. Eller att man råkar släppa ett verktyg på fel ställe.
Fönsterrenoveringen har pågått några år nu. Jag har tagit en sida varje år och är nu alltså framme vid den fjärde och sista sidan. Långsidan mot norr. När allt är klart blir det summa 112 glasrutor, i varierande storlekar, som jag plockat ur och satt in igen. Det är ett väldigt meditativt hantverk om än med en viss spänning. Och jag känner redan nu att jag kommer att sakna de här höskvällarna med regn och rusk när jag har kunnat stå i min fönsterverkstad. Med skön värme från vedpannan i källaren och med radion småpratande i bakgrunden. Jag tröstar mig med att det ju ännu återstår en del jobb innan fönstren sätts på plats nån gång i slutet av juni nästa år.

onsdag 25 november 2015

Grönkålsalternativ




Sommaren gav en riklig skörd av grönkål. Det blev tre kilo förvälld och hackad kål i frysen. Packade i 250-gramspaket. Nöjd med det tänkte jag göra soppa av alltihop. Tolv gånger grönkålssoppa gånger en och en halv liter. Inalles 18 liter. Redan efter ett par soppdagar sökte jag alternativa sätt att inmundiga den gröna kålen. Ja, faktum är att det började med att jag planerade för soppa och pannkakor. Men ändrade sedan till bara pannkakor. Och konverterade i nästa steg till grönkålsfyllda dito. Alltså crêpes med grönkål. Tänker att det kan vara ett nytt inslag på julbordet? Grönkålen som brukar finnas på julbord är ofta långkål. Och det är ingen höjdare. Jag skulle inte vilja nedgradera min egen grönkål till nåt slabb i den stilen. Men crêpes känns både annorlunda och fräscht.
Receptet som jag byggt denna innovation på är inte mitt eget. Det är just bara grönkålen och ytterligare en ingrediens som gjort det gamla hederliga crêpes-receptet i Vår kokbok till mitt eget. Och så lite justeringar på mängder. Mera grädde tillexempel. Men lite mindre ost (beroende på förpackningens storlek).

Ungefär så här:
Först görs en sats till 10–12 vanliga pannkakor. Mjöl, ägg, mjölk. Ja, du vet allt det där.
När smeten är klar skall den vila en stund. En halvtimma eller så. Därefter dags för stekning. Här gäller det att skapa det där gyllenbruna. Pannkakorna skall vara snygga! Det är liksom det som gör rätten rättvisa, om man säger så. Allt det övriga är ju dolt inuti och kan inte trigga igång aptiten förrän efter ett par tuggor.

Fyllning i mitt grönkålsalternativ:
250 gram förvälld och grovhackad grönkål av årets skörd
150 gram fetaost
1,5 dl grädde
2 krm muskotnöt
Svartpeppar på känsla
Salt - men försiktigt
2 gula lökar som hackas och brynes

Om grönkålen kommer från frysen och är tinad är det viktigt att krama ur all vätska annars kan det blir lite söligt. Därefter smulas fetaosten. Blanda sedan smulad ost, urkramad grönkål, grädde och kryddor.

Fyll varje pannkaka med 3–4 matskedar av ost- och grönkålsblandningen. Toppa med lite av den brynta löken. Och rulla ihop tight. Den föreslagna mängden fyllning räcker till åtta crêpes gjorda på ”stora” pannkakor.

Lägg pannkaksrullarna i en ugnssäker form. Strö riven ost över alltsammans och grädda sedan i 250 grader i cirka 15 minuter.

Servera med en passande sallad. I mitt fall gjorde jag det enkelt för mig. Strimlad vitkål med lite rårörda lingon fick duga.

Kanske går det att förfina detta ytterligare. En annan krydda? Något mera, eller annat i fyllningen? Gärna ett tips!

onsdag 18 november 2015

Forskare i en värld av ekon

För snart tre veckor sedan träffade jag forskaren och fotografen Jens Rydell. Mötet som vi hade resulterade senare i ett uppslag i Ulricehamns Tidning. Här nedan kan du läsa om Jens och hans forskarliv. De tre artiklarna publicerades i UT lördagen den 7 november.

Han har besökt hundratals jordkällare, krupit i mörka grottgångar och tunnlar. Letat sig igenom övergivna gruvor, klättrat på hustak, genomsökt stridsvärn, kyrktorn, industribyggnader, ödestugor och hålträd. Med med sin lampa har han skingrat mörkret i tusentals glömda och gömda rum. Jens Rydell är läraren från Ulricehamn som blev forskare. I jakten på mer kunskap har han sedan flera år hela världen som sitt arbetsfält. Nu är han, tillsammans med sin adept Johan Eklöf, aktuell med en unik bok om fladdermöss. Fladdermöss – i en värld av ekon är bokens titel. Det är den första svenska boken om fladdermössens liv.
Parallellt med forskningen jobbar Jens också som konsult åt vindkraftsbolagen och har därmed ett viktigt uppdrag. Både åt samhället och sina bevingade skyddslingar.


– Det hela började med att jag läste ett reportage i Aftonbladet, berättar Jens.
– Det var 1979. Reportaget berättade om ett nystartat forskningsprojekt vid Lunds universitet. Och det handlade om fladdermöss.
Jens, som då var lärare på Stenbocksskolan, blev väldigt sugen. Han kontaktade universitetet och meddelade sitt intresse.
– Jag bad att få hälsa på i Lund, berättar Jens. Besöket resulterade senare i att jag kom med i forskarlaget. Jag drog ner på lärarjobbet och arbetade sedan som deltidsforskare vid universitetet under tio år.
– I början av forskartiden läste jag kurser på distans och gjorde mina egna undersökningar på hemmaplan. Det var som en form av hobbyforskning, berättar Jens.
– Min uppgift var att skaffa baskunskap om fladdermössen. Ta reda på var och hur de bor och vad de äter. Enkla frågor som saknade svar. För att hitta svaren blev jag tvungen att utveckla metoder för fångst och märkning. Märkningen blev den första fysiska kontakten med fladdermössen och den gjordes för att kunna följa individerna under längre tid, berättar Jens.
Jens valde ut två platser för sina försök. Den ena var prästgården i Hössna. Den andra Årås säteri i Kölingared.
Parallellt med att fånga och märka fladdermöss påbörjades också arbetet med att ta reda på vad de äter. Frågorna om födovalet blev inledningen till ett nytt omfattande jobb som bland annat handlade om i att analysera spillning. Jens fick börja lära sig mer om insekters anatomi. På så sätt kunde han efter hand skilja på olika insekter i födovalet. Han löste upp de torra muslortarna med en blandning av vatten och sprit. Därefter kunde han lägga skal och skelettdelar under mikroskop. Där gick det att närmare studera nattfjärilarnas karakteristiska vingfjäll och skalbaggars hårda täckvingar. Den nya kunskapen tog flera år att inhämta men var både nyttig och nödvändig.
I början av Jens Rydells forskarperiod dök det upp en innovation som gav fladdermusforskningen helt nya dimensioner – ultraljudsdetektorn. Den dök upp i början av 1980-talet och gjorde det möjligt att lyssna på fladdermössen.
– Vi fick tag på tre detektorer från England. Troligen utvecklade för militärt bruk. Det var de första som blev tillgängliga i forskningen, berättar Jens.
– Med detektorerna följde helt nya möjligheter. Fladdermössen blev lättare att hitta. Det blev efterhand möjligt att förstå vad de sysslade på med. Och det gick att skilja på olika arter genom deras röster.
– Detektorerna gjorde att det blev fräckt, säger Jens entusiastiskt. Man upplevde en värld som vi inte visste fanns. Luften var plötsligt fylld av hörbara ljud. Ultraljud och ekon. Och det tilltalar mig enormt, säger han. Det är en kombination av fysik och biologi som ger nya intressanta och spännande upplevelser.
– Detektorerna gjorde att det tog fart på riktigt. Timmarna i fält blev fler och roligare. Ultraljudsdetektorn är lika viktig för den som skall observera fladdermöss som kikaren är för fågelskådaren, säger Jens.
– Samtidigt kom det nya frågor. Hur ser fladdermössen med hjälp av ljud? Hur använder de sitt sonar?
Efter tio år som deltidsforskare kom doktorsavhandlingen. Den fick titeln ”Ekologin hos nordisk fladdermus” och handlade om vad mössen äter och hur de lever.
Efter att Jens gjort sin doktorsavhandling fick han sitt första forskningsanslag på heltid. Detta innebar flytt till Skottland och arbete tillsammans med brittiska forskare i två år. Temat var ”Att se med ljud.”
Efter åren i Skottland blev det anställning vid Göteborgs universitet. Under åren 1995-2004 arbetade Jens Rydell på heltid som forskare i Göteborg. Då handlade arbetet om samspelet mellan insekter och fladdermöss i naturen under devisen ”biologisk kapprustning”. Där sökte han svar på frågor om hur insekter kan försvara sig genom utveckling av hörsel och sinnesorgan.
Som lektor i Göteborg fick Jens sin första doktorand, Johan Eklöf. Under de 20 år som Jens och Johan arbetat tillsammans har idén till den nyutgivna boken funnits länge, men tiden har inte räckt. Inte förrän nu. Efter att ha skrivit 100-tals vetenskapliga artiklar och tagit tusentals bilder fanns det massor av material för publicering.
Och för Jens Rydell är det, efter 35-år i en värld av ekon, dags för reflektion.
Sune Broman
Artikeln publicerdes i UT lördagen den 7 november 2015.


Läs mer om boken här:
http://sunebroman.blogspot.se/2015/11/unik-bok-om-fladdermoss.html


Unik bok om fladdermöss

Det är en sommarnatt i mitten av 1980-talet. Platsen är en liten damm i Hössna. En fladdermus flyger över vattenytan för att dricka. Just i det ögonblicket bryts nattmörkret av ett kraftigt ljussken. Det är då Jens Rydell tar sin första bild på en flygande fladdermus. Sedan dess har det blivit tusentals bilder. Jens har själv utvecklat fototekniken och är pionjär på att fotografera fladdermöss i frihet. I forskningen har fladdermusfotograferingen blivit ett viktigt sätt att dokumentera och redovisa. Genom kontakter med forskarkollegor har Jens fått möjligheten att fotografera fladdermöss i hela världen. På de mest spektakulära platser.
– Utan forskarkollegorna hade det inte blivit en sådan här bok, säger Jens.
Tanken på att ge ut en bok har funnits under lång tid.
– Jag har föreläst hundratals gånger och vid nästan varje tillfälle har jag fått frågor om var det finns mer att läsa. Då har jag varit tvungen att svara att det inte finns någon litteratur. Inte på svenska, berättar Jens.
– Samtidigt har jag både tänkt och sagt att jag någon gång skall göra en sådan bok. En bok som visar hur fladdermössen ser ut på riktigt. Den första i världen som berättar om fladdermössens liv i sina rätta miljöer med bilder tagna i naturen, säger Jens. En bok som berättar om komplicerade saker så att folk begriper.
Nu är löftet med boken uppfyllt. Tillsammans har Jens Rydell och Johan Eklöf sammanställt tre decenniers forskningsrön och bilder till ett praktverk som lyfter fladdermössen ur mörkret och visar nya dimensioner av liv som finns runt omkring oss. Kanske till och med i ditt eget hus utan att du vet om det.
Sune Broman
Artikeln publicerad i Ulricehamns Tidning lördagen den 7 november 2015.

Fladdermöss och vindkraft

Sedan 2009 arbetar Jens Rydell som konsult. Uppdragen hade sin början i att Naturvårdsverket och Energimyndigheten ville ha hjälp att utreda och lösa problemet med att vindkraft dödar fladdermöss.
Artskyddsförordningen som är en del av EU:s lagstiftning förbjuder verksamheter som dödar fåglar och fladdermöss. Därför måste det alltid finnas en plan för att förhindra att det händer. Tillsammans med en kollega i Lund utreder Jens frågor kring fladdermöss, fåglar och vindkraft. De båda forskarna har arbetat i flera år med att hitta lösningar. Och på frågan om det är ett stort problem svarar Jens:
– Ja, för fladdermössen är vindkraften ett reellt hot. Hotet är betydligt större mot fladdermöss än mot fåglar.
– Till bilden hör att höga torn lockar. Fladdermössen dödas i jakten på föda i närheten av vindkraftverk. Dödstalen är allt för stora för att det skall vara försvarbart, säger Jens.
– Lösningen på problemet har vi funnit i det faktum att olyckorna bara sker i vissa väder – när det blåser lite eller inget alls.
– Åtgärden blir då att tillfälligt stänga av kraftverk under förhållanden när insekter dras till vindkraftverk. Det är främst perioder under sensommaren. Nattetid i augusti till september när det är varmt och svag vind – med mindre än fem meter per sekund, berättar Jens.
– Att stoppa kraftverken under dessa betingelser i stället för att de körs på tomgång har Naturvårdsverket lämnat som förslag. Och vindbolagen har accepterat. Vi gör ständiga uppföljningar, men det är så här det funkar just nu, säger Jens. Och det har kraftigt reducerat dödstalen, berättar Jens.
– Det har hänt en del på fladdermusfronten, säger Jens Rydell med visst gillande i rösten.
– På den tiden då jag fångade fladdermöss vid Hössna prästgård i mitten av 1980-talet klassades fladdermöss som skadedjur. Nu är de en självklar del av samhällsplaneringen. Nu månar vi om fladdermössen. Och jag är viss över att vår forskning hittills haft avgörande betydelse, säger Jens.
Sune Broman
Artikeln publicerad i Ulricehamns Tidning lördagen den 7 november 2015.

söndag 8 november 2015

Slöjor och ljus



I går hade ekarna härutanför fortfarande det mesta av sina löv kvar på grenarna. I morse när jag jag tittade ut låg allt på marken.  Nattens hårda vindar och det ihärdiga regnet hade sagt sitt. Nu  står träden nakna. Det enda som fortfarande hänger kvar är lindarnas vingar och frön. I år i en ovanlig myckenhet. Framåt senvintern släpper de taget. Med hjälp av vind och vingar sprider de sig över ängarna. Så länge de finns kvar är de som vackra dekorationer. Gula slöjor på slanka grenar. Gungande i vinden.
Och här på min fönsterbänk i söder blommar novemberljuset. Alltid så punktligt – just nu... i november...

söndag 1 november 2015

Historisk plats

I mitten av 1970-talet inventerades och skyltades alla kända ödetorp i Tvärreds socken. Nu 40 år senare har det blivit hög tid att göra om inventeringen och framförallt renovera och uppdatera alla skyltar. Ett par entusiaster i hembygdsföreningen har nyss påbörjat projektet. Och hoppas på att markägare och intresserade skall haka på och hjälpa till. Torpinventeringen omfattar närmare 200 ödetorp så utan tvekan finns det en hel del att sätta händerna i för dem som dragit igång inventeringen.
Idag har jag gjort en liten insats på mina egna marker genom att hämta hem skylten uppe vid Jönsalyckan. Det var inte så längesedan jag tittade till den, men nu idag var den försvunnen. Omkullvält och helt övervuxen med mossa och gräs. Men materialet är utvald kärnek så trots att den just nu är genomsur och smutsig lär den, efter skrapning och oljning, kunna få ytterligare något årtionde att skylta med.
Jönsalycka har nummer 144 i inventeringsförteckningen. Enligt beskrivningen i Tvärredsboken fanns huset på lyckan kvar till cirka 1890. Husgrunden är borta men jordkällaren syns.  Där finns också efterträdare till vårdträd på den forna tomten. Unga lönnar. De som bodde på Jönsalyckan var familjen Johannes Johansson, som på något ställe i anteckningarna stavas Jönsson. Johannes Johansson/Jönsson var född 1825. Hustrun Maria Andersdotter var född samma år. Johannes och Maria hade sex barn; Johan Severin f 1856, Betty Josefina f 1859, Karl Albert och Salomon Oskar f 1862, Justus f 1867 och Karl Gustav f 1871.
Enligt vad jag fått höra för länge sedan hade Jönsson något slags arrende där det bland annat ingick att han skulle sköta stängsel mellan Skog och Lycke. Kanske också andra delar. Då fanns inga taggtrådar. Än mindre elstängsel. Då var det trägärdesgårdar. Kilometervis. Och hur den lilla lyckan uppe vid Jönsa kunde föda en familj med sex barn... ja, den frågan går att grubbla över... men det blev inte fett, det är ett som är säkert... Uppe vid Jönsalyckan finns också en väldigt klar och fin kallkälla... Jönsakällan... En vattenrik åder skjuter upp nere i sänkan och skapar en alldeles säregen flora omkring sig... Grönt och vackert året om och aldrig fruset hur kallt det än blir...