fredag 31 januari 2014

Snöpuder



Idag fredag. Och likt alla fredagar i januari – baddag. Det har blivit något rituellt över mina fredagar sedan en tid tillbaka Det är perfekt att, så långt möjligt, samla ihop möten, ärenden, lunch och bad till en och samma dag. Dels praktiskt att slippa åka flera gånger. Dels lite som en happening mot veckoslutet. En helgmarkör.
Och jag har sagt det förut. Säkert flera gånger... kanske för många gånger..? att höjdpunkten på eftermiddagen är bastun och kallbadet.
Idag lät jag det ta extra mycket tid i anspråk. Ett par timmar minst.
Vädret har varit lite småkallt och ruggigt. Det har snöat av och till hela dagen. Stundom glest. Stundom tätt. Pudret har lagt sig likt florsocker på allt under himlen... som en garnering... lätt, poröst, luftigt, fluffigt, burrigt. Och det spektakulära vädret gav dagens kallbadhusbesök extra dimensioner... ett utökat visuellt omfång... med, för ögat, vilsamt njutbara scenerier...
Det känns precis som om snön får allt att lugna ner sig. Tillåter allt att vila. Pudret lägger ett välsignelsens täcke över smått och stort... dämpar alla ljud... innesluter ovidkommande detaljer... förenklar och reducerar...

torsdag 30 januari 2014

Vinklat #3

Sakta men säkert. Steg för steg. Idag var det en högtidlig stund. Vinklarna som jag skrapat, stålborstat och rostskyddat med min egen järnmönja har nu kommit tillbaka på sina platser igen, där de suttit sedan början av 1900-talet. Denna gång med linoljekitt bakom. Jag har fått tipset från erfarna hantverkare. Och nu har jag följt rekommendationen. Anledningen till att man fyller hörnjärnen med linoljekitt är att man vill slippa röta bakom. Fukt tränger lätt in bakom plåtarna. Både som regnvatten och kondens. Eftersom det har svårt att torka ut ordentligt blir det ofta röta på utsatta ställen. I synnerhet bakom beslagen i nederkant på bågarna. Precis så var det när jag började min renovering. Vissa beslagskruvar var helt upprostade och i träet bakom var det bara luft. När jag satte mejseln i spåret och vred om så lossnade skallen och bara fragment av skruven fanns kvar. I vissa fall var träet i hela sido- eller bottenstycket så hårt anfrätt att det bara var att byta ut. I andra fall räckte det att vidga hålet med en borr och sätta i en plugg.
Även om det återstår massor av arbete med fönstren så är de krångligaste momenten avklarade. Nedplockning, skrapning, glasurtagning, trälagning, pluggning, borttagning av beslag, rengöring och behandling av desamma. Och det känns [svordom] skönt att se slutet på denna terapi. Nu är det bara några smårutor som skall skäras till och stifast in. Sedan dags för kittning av glasfals. Åååå sååååå mååååååålaaaa...


Tidigare inlägg med samma tema:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/01/vinklat.html
http://sunebroman.blogspot.se/2014/01/vinklat-2.html


onsdag 29 januari 2014

Linoljekitt


Idag har jag ägnat en stund åt att ”baka” ett halvt kilo linoljekitt.
Receptet är det gamla klassiska med en femtedel rå kallpressad linolja och fyra femtedelar finpulveriserad krita. Och här pratar vi vikt. Förenklat: 1 hg olja och 4 hg krita.
Praktiskt är om man har en tjock glasskiva att hälla upp ingredienserna på. Den är lätt att göra ren. Gör en liten grop i berget av krita och häll i oljan. Sedan kan man använda ett par spackelspadar att blanda ihop degen med.
Eventuellt får man tillsätta mer av något – olja eller krita – tills man har en fast men smidig deg.
Därefter lägger man den i en plastpåse över natten så att olja och krita gifter sig ordentligt. När kittet fått vila kan konsistensen kan ändra sig något. Då får man antingen arbeta in lite mera krita eller olja.
Det färdiga kittet skall vara mjukt men inte kletigt. Det skall gå att ha det i händerna en kort stund och knåda utan att det klibbar. Om man blir kladdig av linoljekittet är det bara att hälla lite såpa i händerna och gno tills det löst sig... och spola av med ljummet vatten...
Det finns naturligtvis färdigt linoljekitt att köpa. Och det brukar jag oftast göra. Att jag gjorde det själv denna gång kom sig av att jag fick ett par påsar krita från min faster Anna-Lisa. Påsar som stått i hennes källare i massor av år och som nu kom till användning. 
Och när allt kommer till kritan: Det är ljuvligt att jobba med naturprodukter som linolja och krita. Väldoftande olja från linfröet. Krita med ursprung i koraller och snäckskal från urgamla sediment...

tisdag 28 januari 2014

Två möten och ett sammanträffande

Idag begav jag mig till staden för att övervara ett par möten. Det första var ett sammanträde på min gamla arbetsplats, där riktlinjerna drogs upp för ett väntande uppdrag. Det var ganska längesedan jag besökte UT. Har gått lite som katten kring het gröt. Men nu när gröten svalnat, kändes det som jag mognat för en visit. När UT-mötet var slut fick jag, med långa benet före, hasta vidare till nästa inbokade sammankomst.
När jag öppnar dörren för att rusa vidare möter jag forna kollegan och vännen Lars-Olof. Också han har gjort sig ärende till vår gamla, då för tiden gemensamma, arbetsplats. Han hade inte varit där på nära nog ett år. Lite lustigt då, kunde man känna, att vi skulle träffas just på denna plats. När vi båda varit så lågfrekventa med besöken på den här adressen.
Efter att ha avslutat möte nummer två, med basinformation på AF, gick jag tillbaka till UT. Tänkte jag kunde ragga någon hågad för en lunchdejt. Jag hinner knappt innanför dörren innan en annan välkänd, men sällan skådad, nuna dyker upp. Mitt framför mig står ännu en gammal kollega och vän! Marc! Han hade inte varit i Ulricehamn på väldigt länge. Och senaste gången han styrde sina steg till UT var för över ett år sedan. Då satt jag fortfarande på min stol därinne och jobbade. Det tillfället var det senaste då våra vägar korsades.
Detta synes märkligt för mig! Hur skall jag tänka om detta? Två av mina gamla kollegor, tillika vänner, dyker upp här. På denna plats en enda gång under ett helt år... och jag sammanstrålar med dem. En i taget inom en tidsrymd av en dryg timma.
Senare på eftermiddagen får jag för mig att försöka ringa ihop dem för en kort träff. Och det lyckas. Vi får en pratstund. Och en snabbspolning av våra liv. Vi pratar om fiske, fåglar, vandring och hav.
När jag riggar kameran för porträttet av oss tre betraktar jag bakgrunden med magnoliatapeten. I mönstret finns en pendang till dagens märkliga händelser. Den illustrerar lite av livets irrvägar. Och dess vägskäl. Och med de blommande kvistarna som symboler för viktiga händelser och fina möten utmed vägen...
Tack mina vänner för ett sådant möte!

måndag 27 januari 2014

Ett öga släckt

Det kalla vädret fortsätter. Med isande gråkall vind från sydost. Den tränger genom ben och märg. Det räckte att gå de femtio metrarna till brevlådan för att bestämma sig för att resten av dagen bäst tillbringas inomhus.
Vid min fågelmatning har det varit ganska bra drag idag. Särskilt på förmiddagen. Ett tiotal grönsiskor, några grönfinkar, mesar, nötväcka, fyra domherrar och ett litet antal gråsiskor. Siskorna sitter helst på marken och plockar i sig det som andra fåglar spillt ut från fröautomaterna.  Bland de gråa siskorna finns en vacker hanne. Jag döpte den till Pål, för han hade namnsdag när vi först träffades. Påls panna är blodröd och några stänk av det röda färgar också haka och bröst. Hans lilla näbb är gul. Varmgul. Jag träffade honom i lördags när jag var ute för att fylla på frön i matarna. Alla de andra fåglarna gav sig instinktivt iväg när jag närmade mig. Men inte Pål. Han satt kvar och pillade med fröna precis som ingen fara fanns. När jag tog bilder på honom upptäckte jag att hans ena öga var skadat. Det verkade helt igensvullet. Jag gissar att han flugit emot mitt fönster, för där sitter några dun kvar efter en kollision. Pål tar det lugnt. Han måste nog jobba extra mycket för att hitta tillräckligt med mat. Och kanske är det därför som han hellre fortsätter att äta än att fly som de andra. Det är ett högt spel att bara sitta där och ta det lugnt. Pål är nog den förste som hamnar i sparvhökens klor när nästa räd kommer. Men när överlevnaden hänger på en skör tråd, måste vi alla göra prioriteringar... Pål väljer att hushålla med energi och hoppas att höken inte ska märka att hans ena öga har slocknat...

torsdag 23 januari 2014

En vän fyller 60 år

I år är året 2014. Vi som är födda 1954 fyller 60 år. Jag har tidigare skrivit hur illa jag tycker om det. Men ser också det omöjliga i att smita undan. Åldrandet hör till levandet. Det gäller att förtränga att det mesta av livet har passerat. Försöka gilla att bli 60. Att leva i nuets ljus.
Just idag, den 23 januari, fyller en av mina bästa barndomskamrater just precis 60 år.
På bilden här ovan är det jag till vänster och Urban till höger. Bilden är från 1962 och vi är åtta år. Vi har alltså börjat skolan och njuter här i fulla drag av en solig dag på vårt första sommarlov.
Urban och jag var bästisar. Vi var kompisar som gjorde det mesta tillsammans. Urban var pådrivare. Han hade ofta idéer om vad som gick att hitta på för att dagarna skulle fyllas med innehåll.
Även om vi delade vår uppväxt och den mesta lediga tiden så kom vi ändock från lite olika världar. Mina föräldrar var i runda slängar tjugo år äldre än Urbans. Morsan var 40 när jag föddes och hade således blivit 100 i år. Farsan var 38. Och de var rätt gammaldags och i princip kunde de varit Urbans mormor och morfar. Där märktes en fundamental skillnad i vår uppväxt. Hos Urban fanns nymodigheter som Kalles Kaviar, Fraskuddar och KalasPuffar. Det fanns inte hos mig. Hos Urban fanns veckotidningen Året Runt. Den fanns inte hos mig. Hos Urban fanns TV. Det fanns inte hos mig. Det som fanns hos mig men inte hos Urban var bil. Urbans pappa hade inte körkort. Min pappa hade körkort och en grön Saab från 1957. Han behövde den för att köra sina målarburkar och penslar till sina uppdrag i Dannike och Hillared. Mina föräldrar tjänade inte mycket pengar. De fick lov att leva sparsamt. Vilket bland annat betydde att morsan sydde alla mina byxor. Att ha kåbåjböxer (jeans) som Urban var inte att tala om. Jag vet inte hur Urbans familj hade det ekonmiskt men jag gissar att det var bättre ställt där än här. Hur skulle de annars ha haft råd med Året Runt. Och kåbåjbyxor (Texasjeans). Fast å andra sidan de hade ju inte bil.
Jag tror att prenumerationen på Året Runt var mycket viktig för vartåt våra intressen skulle peka. Jag minns att där fanns en samlarserie med svenska fåglar. Med varje tidning kom en fin fågelbild i färg att sätta in i ett specialalbum från förlaget. På Urbans initiativ köpte vi var sitt album. Det enda som skiljde våra album åt var att han hade samlarbilder i sitt. Jag hade en tom ruta med text under.
I Året Runt stod också att läsa att man, som hobby, kunde titta på fåglar. Det tyckte Urban att vi skulle göra. Och vi gjorde det. Det började med att vi ställde våra väckarklockor på 04.00 på söndagar på vårarna. Gick upp och cyklade ner till sjön för att, med våra grumliga kikare, försöka identifiera det vi möjligen såg. Vi skrev upp allt vi såg och vi tävlade om vem som sett flest arter.
Vår hobby växte. Vi blev mer och mer kunniga. Vi hade ett par lärare i skolan som tyckte att det var intressant. Där vi fick bekräftelse. Vi hade ju redan upptäckt fascinationen och låg väl ett steg före... det var nog också viktigt.
Efter skoltiden i Tvärred började Urban i realskolan. Han träffade ett gäng ungdomar som just var i färd med att starta en fältbiologisk klubb. Där skulle vi vara med, tyckte Urban. Och där blev vi med. Det var där som jag formades som person. Det var där jag fick mina riktigt fina vänner för livet. Det var där jag lärde mig massor. Det var också där som min farsas bil kom in i bilden. Det var ju praktiskt att någon kunde skjutsa och hämta från aktiviteter på helgerna. Visst, det hände inte ofta men någon gång ibland kunde vi få skjuts.
Urban och jag reste senare, under ungdomstiden, till alla de platser som vi längtat efter att se. Vi åkte moped till Hornborgasjön och stannade i flera dagar, vi var på Öland, vi var på Gotland med Karlsöarna, Norska fågelberg, Frankrike med Camarque och Spanien med Coto Donana... och vi skådade fågel. Massor. Och fotograferade. Och teckande med blyerts. Och byggde fågelholkar. Varje årstid hade sina höjdpunkter... och gav oss nya intryck i fågelmarkerna  –  Å R E T  R U N T !

GRATTIS URBAN PÅ DIN 60-årsdag!

Och tack för allt som du tagit initiativ till och all
 upplevelser som jag fått bli en del av.

– Håll stövlarna leriga!

onsdag 22 januari 2014

Sordin på bäcken



En ishinna täcker nästa hela bäckfåran. Kylan har kopplat sitt grepp om en del av vattnets molekyler och får dem att dröja sig kvar i skulpturer av is. Men under det blanka skalet ser jag hur det fria vattnet rör sig i lustiga krumbukter. Bildar ständigt nya föränderliga former. Som i en animerad film. Ibland ser jag ansikten flimra förbi. Och under membranet hörs röster. Trots att det ligger som ett lock ovanpå så hörs det ändå hur vattnets alla virvlar småpratar med varandra på sin färd utför ravinen. Ett sorl. Ett dämpat brus. Ett mummel... kylan har lagt sordin på bäcken... men ännu inte gjort den stum...

tisdag 21 januari 2014

Skenfärd




Åkte ett postärende till Gällstad på förmiddagen. När jag, på hemvägen, passerade vid Haganäs fick jag en obändig lust att kolla om isen var åkbar. Kunde inte låta bli att testa. Så därför – hem och hämta skenor, dubbar och pik.
Vad tjockleken på isen beträffar så var den helt solid närmast land, men en bit längre ut syntes öppet vatten. Ytan var heller inte nåt särdeles bra. Ganska knagglig och med snö på. Men jag fann ett par fina glansiga fläckar där jag fick mitt lystmäte. Den ena ytan var väl cirkasisådär femtio meter på alla håll. Och den dög fint att köra rundvarv och en klassisk skridskoåtta på.
Det blev rätt många varv. Jag är barnsligt förtjust i att åka skridskor och har väldigt svårt för att sluta... så jag höll på tills vrister och vader hotade att kollapsa. Det är liksom enda sättet att få stopp på dessa stolliga skenfärder.
Å sicket strålande väder... solen pumpar D-vitaminer... bara njuuuut... här existerar det himmelska livet... vid Haganäs... vare sig det är vinter, som nu med skrillor... eller om det är sommar med kajak...

måndag 20 januari 2014

Aggressiv och taggad




Idag låg den i brevlådan. Min nya Silky Ultra Accel! En ferrari-röd, tandspetshärdad och grym skönhet. Och jag kunde inte hålla mig. Blev tvungen att ge mig ut för att testa. Denna tingest är en fällbar ”supersåg” med ett kurvformat, 240 mm långt, blad. Som alla Silky-sågar sågar man genom att dra mot sig. Det är kraftbesparande och bekvämt. Kurvformen på bladet gör också att avverkningen blir extra effektiv.
I alla mindre sågprojket kommer den nya Silkyn att bli det självklara valet. Jag slipper hjälm och hörselskydd. Och spar bensin.
Med handsågen kan jag också klättra på stegar och klänga i träd för att såga. Mindre farligt och mera roligt...

söndag 19 januari 2014

Madrasserad åktur

Till julklapp åt Ebba och Lisa köpte jag en åkmadrass. En chansning. Utan att riktigt veta vad jag satsat på. För mig en oprövad produkt.
Alltnog, det har ju varit lite dåligt med snö, men den senaste kylan har räddat hem lite åkglädje. Idag fick jag första tillfället att prova och jag måste säga att madrassen överraskade. För mig blev det utan tvekan det snabbaste och mest bekväma sättet att ta sig ner för backarna som jag någonsin upplevt. I alla fall i vuxen ålder. Den fem centimeter tjocka madrassen eliminerade alla knölar i pisten och var varm och skön att sitta eller ligga på. Den glansiga ytan hade minimal friktion och fick ekipaget att susa fram för glatta livet.
Som framgår av bilden finns det gott om plats för de som gillar att åka kollektivt...


– – – – –
Tillverkare av åkmadrassen är det lokala företaget Tevo AB i Grönahög. www.tevoab.se

Kissnödighet och läsfel



Idag har jag varit i Huskvarna och provåkt barnbarnens julklapp – åkmadrassen. Mer om det i annat inlägg. Väl på väg kände jag plötsligen ett trängande behov. Jag behövde kissa. Trots att jag varit noggrann med att utföra den proceduren innan jag satte mig i bilen, så var det alltså åter dags. När jag såg avfarten till Ullebotallen bromsade jag in och svägde av stora vägen. Fortsatte sakta in på den lilla sidovägen och parkerade. Jag har tidigare varit vid den jättelika tallen. Störst av alla tallar i Sverige men sin omkrets på 475 centimeter. Och med en ålder av mellan 500 och 600 år. Från vägen ser den inte så märkvärdig ut, men när man kommer nära imponerar den stort.
När jag stannat bilen blev det bråttom. Ljudet av den porlande bäcken som rinner strax intill förvandlade det smygande behovet till ultra-akut och det var snubblande nära att mitt eget vatten hamnat i brallorna.
Sedan blev det lite lugnare. Jag kunde slappna av. Ta en liten rast och kika närmare på den stora tallen. Läste på informationstavlan. Men vad i hela friden står det? Prostatatallen! Jag fick läsa flera gånger om för att se vad det verkligen stod... Prostatallen, skulle det vara. Men så programmerad jag var låg ordet väldigt nära de tankar som irrade i mitt huvud strax innan jag gjorde mitt hastiga raststopp. Att kissa ofta brukar ju föra tankarna till besvär som är kopplade till körteln med förledet prost.
När jag sedan kom till Huskvarna gjorde jag mig en liten extratur upp till järnvägsstationen. Var lite nyfiken på stationshuset som nu står inför rivningshot. Aktioner från byggnadsvårdare i regionen har dock fått den processen att stanna upp för ett tag. Granne med stationshuset ligger en kiosk. Jag läste på dess skylt... Turbotiken!? Turbotiken? Samman namn som vännen Lenas jaktterrier – Turbo... fast han är ju en hane... Nej, Turbutiken skulle det ju vara... Återigen hade jag snubblat över ett ord som låg bildmässigt väldigt nära ett känt begrepp... Tänk vad ord kan spöka... särskilt när man är lite nördig...





– – – – –
Om du klickar på bilden med info-skylten kan du läsa mer om Prostatatallen:)

lördag 18 januari 2014

Toppverandan tar form


Jag har ibland önskat mig en veranda. Det finns nästan ingen plats som är så skön som en sommarveranda. Oisolerad och med enkelglasade fönster. Ljud och ljus som flödar in. Man kan ställa ett fönster lite på glänt och höra regnets droppande. Följa vattnets kretslopp. En dag då åskan rullar in. Sitta där och höra mullret på avstånd.
Det närmaste jag kan komma en veranda här hos mig, är att inreda vindskupan – ”frunten”.
Jag kallar bygget för en toppveranda. Den har massor av glas och är oisolerad. Och ligger på övervåningen där den branta vindstrappan kommer upp. Här hoppas jag få distans till helvetet. Och ha hyfsat nära till himlen. Kanske det närmaste jag får lov att komma. Denna plats skall vara en tillflykt. Som ett minimalistiskt kontemplationstempel. En plats för reflektion. En plats för vila. En plats för samtal. En plats att besöka när man har svårt att komma vidare. Här kan man sitta och spana. Rakt ut i luften. Lyssna. Röka. Dricka kaffe. Tugga tuggummi. Läsa dikter. Studera vårens nyväckta husflugor. Höra deras surrande. Se deras försök att, med huvudet, spräcka fönstrets glas och vinna den efterlängtade friheten. Där de strider mot osynliga krafter. Den tunna genomskinliga hinnan av glas som både skiljer isär och smälter ihop allt varande. Så tunn men ändå så omöjlig att komma igenom...
Så kan livet i ibland te sig. Osynliga krafter styr våra liv. Krafter som vi inte kan rå på. Krafter som hindrar oss. Krafter som tvingar oss. Krafter som gör oss små.
Verandan skall vara en plats dit alla dessa krafter inte kan nå. De skall inte ha någon ställning här. Här skall vara en skyddad sfär. Här skall jag lyssna till mina andetag, min mage, min puls och mitt hjärta. Här skall alla surrande flugor befrias...

fredag 17 januari 2014

Bökiga besökare


Nu har dom kommit! Det har bara varit en tidsfråga innan vildsvinen skulle hälsa på här i Skog. Natten till igår kom den första gästen. Troligen en ensam kringströvande galt.
Under den stora eken i Intagskullen, bara tjugo meter från ladugården, har han valsat runt och letat ollon. Därefter har han kört trynet i backen och rotat runt rejält. Bänt upp stenar och knäckt rötter.
Kan det vara Gamle Majoren som som vaknat till liv igen och sätter upp revolutionens principer?
Det skall bli spännande att se vad som kommer att hända framöver. För detta är med allt säkerhet bara början. Vildsvinen blir bara fler och fler och allt mer orädda. De vågar sig ända fram till mänskilga boningar och märker att det är ofarligt. Troligen kommer grisarna att invadera hela byn. Ställa sig i vägen för bilar. Plöja upp alla gräsmattor och rabatter. Välta alla fruktträd. Bosätta sig under altaner. Bryta sig in i källare, föra ett grymt nattliv och bete sig allmänt svinaktigt.


torsdag 16 januari 2014

Modekonst på Abecita



Årets första fotokväll på Abecita Konstmuseum gick i modefotografiets tecken. Boråsbördiga Sandra Freij berättade ingående om sin fotografiska utveckling och karriär. En resa som började i hennes morfars fotoalbum, förde henne vidare till Mullsjö, London och världen. Hon berättade bland annat om hur hon upptäckte relationen mellan måleri och fotografi och hur det öppnade en helt ny värld för henne. Då hon själv ansåg att hon inte var tillräckligt bra, rent tekniskt, på att måla kom fotografiet att bli hennes stora möjlighet.
Sandras morfar var lokförare och hobbyfotograf. En kombination som, hon kunde se, gav tydliga avtryck i hans fotografi. Bilder tagna i tågkupéer och hemma i lägenheten hade något slags poetisk dramatik som hon fascinerats av. Bilder som lämnar en hel del till betraktren att fantisera och fundera över. Att ställa frågor som; vad hade skett strax innan och vad sker efter att bilden är tagen? Sandra följde i spåren efter sin morfar. Tankarna och manéret tog hon med sig och förde in i sitt eget fotografi. Det hon kallar den ”genetiska koden”.
För mig var det skönt att översköljas med bilder från en helt annan horisont än den som jag har framför mitt eget objektiv. Spännande motivlösningar och kompositoner. Färger och uttryck. Intressanta tekniska idéer. Allt sammans blir som en frisk och väldoftande dusch att gå till sängs efter. Att sluta ögonen. Att se allt spelas upp på näthinnan och låta inspirationskraften bära långt in i drömmar och fantasier... God natt!



Se också tidigare inlägg:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/musor-och-oknytt.html

onsdag 15 januari 2014

Vinterlek i Ekebacken




Onsdagen den 15 januari. En härlig vinterdag!  Snö på träd och buskar. Lättskottad pudersnö. Ljust och vackert. Torrt och friskt. För mig en bra dag. Det har hänt bra saker. En sak som alltid gör mig så där härligt extra, extra-glad är när jag ser barn leka vinterlekar i naturen. Och särskilt i mina backar här i Skog.
Den glädjen har jag fått känna idag när Tyra, Axel och Alice åkte pulka borta vid Lillstugan i Ekebacken. Med bästa support av mormor Ing-Lis och mamma Malin åkte de gång efter gång. Dra upp – åka ner. Dra upp – åka ner. Upp och ner. Utan slut. Det syntes tydligt att de längtat efter detta. Och att de njöt fullt ut av spänning och förtjusning. Rosiga i kinderna och kiknande av skratt susade de nedför den hoppiga backen.
Jag kan lätt leva mig in i känslan. Jag har ju själv, som barn, åkt i backarna. Tefat, kälke och skidor. Vet var de bästa nedfarterna är. Och var farorna finns. Nu räcker det att se på för att det skall kännas pirr i magen... och att uppleva hur det glada växer sig större i det inre än jag visste det fanns plats för. Kanske att jag skall göra ett åk eller två framåt helgen...

tisdag 14 januari 2014

Vinklat #2

Planen från gårdagen, att ammoniaktvätta, skrapa, och stålborsta alla hörnbeslagen, har idag gått i lås. Blandade också lite järnmönjepigment med kokt linolja till en rostskyddsbehandling. Nu hänger 50 beslag på pinnar i en pappkartong för att torka.
Järnmönjan är en rödaktig järnoxid, hematit, som utvinns ur röd jord från Spanien. Det var järnmönja som jag blandade och använde när jag målade plåttaket i slutet av sommaren. Receptet är ett kilo järnmönjepulver till en liter kokt linolja. Börja med hälften av oljan och rör till en färggröt. När gröten är slät fylls resten av oljan på och röres sedan till en slät färg. Roligt, enkelt och naturligt. Och sedan kan man kladda hur som helst! Om man målar på händerna, som jag gjorde idag när jag skulle måla beslag, är det bara att tvätta med såpa och ljummet vatten. Penslar rengöres med såpa och sköljs i vatten.


– – – – –

Mönjemålning 2013:

http://sunebroman.blogspot.se/2013/09/bokslut-over-malarsommaren-2013.html
http://sunebroman.blogspot.se/2013/09/heldag-pa-taket.html
http://sunebroman.blogspot.se/2013/09/heldag-pa-taket.html
http://sunebroman.blogspot.se/2013/09/korrosion.html
http://sunebroman.blogspot.se/2013/08/toppjobb.html


Mönjemålning 2012:
http://sunebroman.blogspot.se/2012/08/jarnmonja.html

måndag 13 januari 2014

Vinklat

Idag blev en sån där dag då det känns ganska tunt det jag har att summera. Tänkte i det längsta att det kanske skulle bli den första inläggsfria dagen här på bloggen på 377 dagar. Men det var ett alldeles för svårt beslut att ta. Därför skall du få veta något lite om vad en måndag i mitten av januari har innehållit.
Under sensommaren jobbade jag med fönsterrenovering. (Så som jag gjort till och från sedan en tid tillbaka). Det var alla de fönster som skall sitta på västra gaveln i gamla huset. Jag gjorde dem färdiga så långt att glaset är fastsatt med stift. Hade tänkt fortsätta med arbetet till sommaren. Nu har jag kommit på andra tankar. Jag skall kitta alla fönster under vintern och den tidiga våren. Därför har jag idag hämtat alla glasade bågar från garderoben i Skog och ställt in dem i min tillfälligt inredda fönsterverkstad här i källaren. Här har jag det varmt och skönt och kan gå och fixa lite då och då när jag får lust.
Närmast framför mig har jag 44 stycken vinkelbeslag som skall skrapas rena, tvättas med ammoniak och slutligen rostskyddas med järnmönja innan de skruvas fast i de gamla fönsterbågarna.
När detta är klart är det dags att börja att kitta fönsterglas. Lite grovt beräknat är det totalt cirka 50 meter kittfals som skall fyllas. Och då har jag räknat även de smårutiga fönstren som jag alldeles nyligen oljat och grundat och som hör till östra sidan.
Hela, det nu pågående projektet, omfattar inalles 18 bågar med totalt 66 rutor. En hel del att pilla med således!

söndag 12 januari 2014

Från plus till minus



En flock gråsiskor drar fram utmed strandkanten. En efter en passerar de, helt nära mig, där jag står. De letar föda och precis som i leken ”följa John” gör de nedslag utefter sin väg. Snabbt söker de av ett sjok ilanddriven bladvass, för att några sekunder senare hasta vidare. Vinden håller just på att vända. Från sydlig till nordlig. Det flyger snö i luften och temperaturen sjunker snabbt.
I strandskogen leker vindvändaren med en sommarleksak. Driver den färgstarka globen fram och tillbaka i virvlarna. Klotet snurrar. Glider hastigt över en vattenspegel. Rullar och hoppar. Dribblande söker vindpustarna att överlista varandra. Lag syd mot lag nord. Och med mig som inhoppare.
Inne bland träden hinner jag ifatt den. Den vilar en stund. Jag hinner ta några bilder. Och strax innan den skall ge sig av ut över sjön lyckas jag fånga den även med händerna.
Inne i bollen finns sommarluften kvar… innesluten av den tunna sfäriska plasthinnan. Där innanför finns, de en gång varma och löftesrika andetagen samlade… andetagen från en förälder som ser ett ivrigt barn betrakta leksaken som för varje utblåsning långsamt transformeras till sin slutliga rondör.
Här, vid Haganäs, har sommarleken haft sin skådeplats. Med värme och snabba pulsslag. Nu, efter månader av plusgrader, skall så äntligen naturen få gå ner i vila ett tag.

lördag 11 januari 2014

Baktankar


Många gånger och under lång tid har jag tänkt att jag borde baka mitt eget matbröd. Tankarna på att baka har hemsökt mig allt oftare den senaste tiden. Men av att bara tänka har det inte blivit mycket bröd. Inget alls gunås. Men väl har tankarna jäst, där inne, i mitt huvud.
Idag fick jag nog av alla störande baktankar. Och tack vare det usla vädret, som drev mig inomhus tidigt under eftermiddagen, blev det äntligen av. I stället för att bara bli sittande still och dega skred jag så till bakverket.
När jag väl plockat fram allt jag behövde och gjort en liten kompletteringsrunda i mitt närköp så var jag igång.
Så här efteråt, när bröden ligger här på min köksbänk, har jag svårt att förstå att det suttit så långt inne. Trots att det var åratal se'n jag senast bakade, gick allt som en dans. Det var ju både enklet och roligt!
Just nu, när jag skriver dessa rader, njuter jag en underbar doft av fänkål och kummin här i min koja. Och jag har provsmakat ett par ugnsvarma brödbitar, rikligt bredda med smör och toppade med några skivor kryddig prickikorv. Smaken fyller hela huvudet och alla baktankar får lämna plats åt njutning och tillfredsställelse.
Brödet i fråga är ju inte bara föda... det ger mig också råg i ryggen (läs självförtroende) att fortsätta. Och kanske kan jag också kan spara några bagare (läs kronor) på att fixa det själv.

fredag 10 januari 2014

Ulricehamn – sinnenas stad




Fredag är lika med bastu och kallbad. Det har blivit en vana med fredagsbad. Ofta föregånget av en sen lunch, avnjuten på någon restaurang i stan. Fredagsbadet är ett lättfunnet sätt att bota social misär. Här kan jag lyssna eller prata. Helt efter eget humör och utan prestige. Helt fritt och helt naket. Fredagsbadet är också en bra markör för att känna att arbetsveckan är slut. Ja, för mig är ju arbetsveckan inte så hårt begränsad. Men jag lever ändå med den invanda rytmen att vardagar är arbete och fredagar leder mot vila.
Att kallbada är att väcka sin kropp. Och likt en amfibie, växla värme och kyla med omgivningen.
Värmen får svett att flöda. Kylan får blodkärlen att, med stickande känsla, dra sig samman. Sinnenas aktiva celler på kroppens yta skapar ett behagligt lugn på djupet. I det inre.
När jag senare, efter avslutat bad, går från Kallis ser jag staden spegla sig i vattnet. Tänker på hur sinnena får oss att växla tempo och humör. Under hösten har de boende i närheten av Bryggan klagat på höga ljud från nöjesetablissemanget. Och längre söderut har boende klagat på odör från avloppsreningen. Sinnena har varit på helspänn och skapat oangenäma upplevelser hos många, medan andra njutit av skönt pulserande musik och glada fester. Och lättat på trycket på toa utan att reflektera över konsekvenser för boende i andra delar av staden. Högt ljud och skitlukt har blivit som restprodukter av allt gott som inmundigats och all skön musik som sköljt genom dansande kroppar.
Denna kväll hörs ingen hög musik. Denna kväll känns ingen lukt av kloak. Denna kväll är bara synsinnet påkopplat. Jag ser staden och dess varma ljus. Jag ser spegelbilden i Åsundens mörka vatten.
Sune ser sköna sundet sällsamt snyggt spegla stadens sceneri. Så ser Sune sinnenas stad. Slut!

torsdag 9 januari 2014

Julavslutning


När jag var barn hade jag ofta sorg när julen tog slut. Det var när julgranen plundrades som jag blev ledsen. Och så var det den där sången: ”Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen bäres ut, ut, ut...” De orden fick det att stocka sig i bröstet.
Jag tänker på det i stort sett varje jul. Speciellt den där dagen då granen skall bäras ut. Som idag. Precis som alltid – sorg.
I versen står det också: ”men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän, ty det har han lovat...”
Här krisar till sig fullständigt.
Vet inte varför det blir en sådan smärta i mitt hjärta av ett sådant bra och hoppfullt löfte? Har tänkt på det. Och kanske en del av svaret vilar i min ensamhet. Inga syskon. Kanske byggde jag en relation med ett väsen där granen blev symbolen... den förkroppsligade vännen...  Julen var ju en tid full av intryck. Det kom långväga släktingar och fyllde husen med bullrande och glada röster, det var nya smaker, nya dofter. Allt var så mycket mera än vanligt. Den varma, mysiga och snälla vännen... den goda julen... med allt det där extra, som jag hade längtat efter och byggt förväntningar kring. Plötsligt kläddes granen av! Helt brutalt! Den fick stå där utan sitt fagra pynt och utan ljus. Naken. Och för att strax därpå, avbarrad och rotlös, kastas ut i kylan. Så gör man väl för guds skull inte med vänner som man vill skall komma tillbaka igen? Inte med någon. Eller?

– – – – –

För att fylla tomrummet efter gran och pynt tog jag tag i ett litet hobbyprojekt som legat i vila. Plockade fram ett par bilder utskrivna på canvasväv och monterade på kilramar. Verkligen roligt att hänga upp nya foton och få lite variation i de dagliga intrycken här hemma i mörkret, inomhus.
Bilder har varit en stor del av mitt liv nu, i över ett år. Varje dag en bild. Och det var verkligen en skön känsla att få känna rent fysikt på ett par stycken. Att klippa i dukarna, häfta fast dem och att knacka ner kilarna för att spänna.
Bättre en bild på väggen än tio på nätet... tänker jag då... när jag betraktar mina verk...

onsdag 8 januari 2014

I vått och torrt


Någon gång under den vackra och minnesvärda sommaren pratade jag och någon-som-jag-har-glömt-vem-det-var om väder, torka och blöta.
Utan att veta ett dugg vad jag pratade om påstod jag, att om det är så här torrt och soligt och fint väder så här länge (som det var i somras då) kommer vi att få tillbaka alltsammans som regn, regn och regn.
Nähä, säger då den som jag-har-glömt-vem-det var... så behöver det inte alls bli.
Nu tänker jag att jag undrar vad den tänker som-jag-glömt-vem-det-var?
Bäcken härutanför är väldigt livlig och högljudd just nu. Det brusar och skvalar. I somras var den alldeles tyst. Inte ett ljud.
Men det är lite som det kan vara med vissa. Att de är tysta under lååååång tid... men sedan blir behovet av att låta sin röst bli hörd väldigt påträngande... då brister fördämningen liksom.
Bäcken står i förbindelse med vattentransporten mellan himlarna. Bäcken är en naturlig åder för fallande vatten. Bäcken för regnets talan och vakar över dess flödande kretslopp. Ja, nu blev det lite flummigt. Men jag kom mig att tänka på en vän som jag talade med i telefon alldeles i förmiddags. Hon hade varit mycket tyst och återhållen under lång tid av sitt liv... men nu bubblade hennes trut oförtrutet(!).
Lite som med torrt väder och blött... förr eller senare brakar det löst... i de yttre elementens strävan efter utjämning. Tidigare var Åsunden helt dränerad på vatten. Nu innehåller samma Åsund en nästan osund myckenhet av det våta... den svämmar över sina bräddar... och på min sena kvällsrunda till fots konstaterade jag att det snart krävs stövlar för att ta sig fram torrskodd längs vägen vid Sjöhagen.


tisdag 7 januari 2014

Grundmålning

Fönsterrenoveringen som jag påbörjade den 10 december har gått in i en ny fas. Bågarna är skrapade och glaset är urplockat. Därefter har de fått en oljebehandling med en halvolja bestående av hälften rå linolja och hälften terpentin. Oljan har sugit in bra och träet kändes nu moget för nästa behandling som bestod i att stryka de fyra bågarna med grundfärg. Grunden är en linoljefärg som jag gör väldigt mager genom att späda med 40 procent terpentin.
När det torkat är det dags att sätta i glas. De flesta är hela men det blir några nya rutor att skära. Det är sånt man får ta om man har för bråttom och slarvar. Men jag har gammalt munblåst glas så det skall säkert fixa sig.

Se inlägget från den 10 december:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/12/lucka-10-hantverk.html