En ishinna täcker nästa hela bäckfåran. Kylan har kopplat sitt grepp om en del av vattnets molekyler och får dem att dröja sig kvar i skulpturer av is. Men under det blanka skalet ser jag hur det fria vattnet rör sig i lustiga krumbukter. Bildar ständigt nya föränderliga former. Som i en animerad film. Ibland ser jag ansikten flimra förbi. Och under membranet hörs röster. Trots att det ligger som ett lock ovanpå så hörs det ändå hur vattnets alla virvlar småpratar med varandra på sin färd utför ravinen. Ett sorl. Ett dämpat brus. Ett mummel... kylan har lagt sordin på bäcken... men ännu inte gjort den stum...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar