Ulricehamn – sinnenas stad

Fredag är lika med bastu och kallbad. Det har blivit en vana med fredagsbad. Ofta föregånget av en sen lunch, avnjuten på någon restaurang i stan. Fredagsbadet är ett lättfunnet sätt att bota social misär. Här kan jag lyssna eller prata. Helt efter eget humör och utan prestige. Helt fritt och helt naket. Fredagsbadet är också en bra markör för att känna att arbetsveckan är slut. Ja, för mig är ju arbetsveckan inte så hårt begränsad. Men jag lever ändå med den invanda rytmen att vardagar är arbete och fredagar leder mot vila.

Att kallbada är att väcka sin kropp. Och likt en amfibie, växla värme och kyla med omgivningen.

Värmen får svett att flöda. Kylan får blodkärlen att, med stickande känsla, dra sig samman. Sinnenas aktiva celler på kroppens yta skapar ett behagligt lugn på djupet. I det inre.

När jag senare, efter avslutat bad, går från Kallis ser jag staden spegla sig i vattnet. Tänker på hur sinnena får oss att växla tempo och humör. Under hösten har de boende i närheten av Bryggan klagat på höga ljud från nöjesetablissemanget. Och längre söderut har boende klagat på odör från avloppsreningen. Sinnena har varit på helspänn och skapat oangenäma upplevelser hos många, medan andra njutit av skönt pulserande musik och glada fester. Och lättat på trycket på toa utan att reflektera över konsekvenser för boende i andra delar av staden. Högt ljud och skitlukt har blivit som restprodukter av allt gott som inmundigats och all skön musik som sköljt genom dansande kroppar.

Denna kväll hörs ingen hög musik. Denna kväll känns ingen lukt av kloak. Denna kväll är bara synsinnet påkopplat. Jag ser staden och dess varma ljus. Jag ser spegelbilden i Åsundens mörka vatten.
Sune ser sköna sundet sällsamt snyggt spegla stadens sceneri. Så ser Sune sinnenas stad. Slut!