Avsked

Sven-Åke Broman – Till minne

Den 21 april avled min farbror Sven-Åke. Han blev 90 år och två månader gammal. I dag har jag närvarat vid begravningsgudstjänsten i Lammhults kyrka. Inför minnesstunden hade jag nedtecknat några minnen och reflektioner…

Minnesbilder och förebilder

Året är 1931. Vid den här tiden arrenderar familjen Broman gården Påarp i Blidsberg. Bromans har två hästar, tolv kor, ett par suggor och några gödgrisar. Familjen består av Ragnar och Hanna med barnen Greta född 1915, Karl-Gustav 1916, May 1920 och Anna-Lisa 1923.

Den 20 februari kommer en ny familjemedlem till världen. Han får namnet Sven-Åke Runar. Och strax därpå, den 11 november 1932, får han en lillebror – Sigvard Ragnar.
Storasyster Greta berättar i sina Barndomsminnen att mor Hanna inte var så glad att bli med barn igen efter att Sven-Åke föddes. Det var visst lite skämmigt för hon var ju nära 46 år då. Men hennes svärmor Elisabeth hade tröstat henne och sagt:
”Var inte ledsen du, de kan bli till en glädje på din ålderdom”.

 
I mitten av mars 1934 flyttar familjen Broman till Skärvenäs i Tvärred. Ett ställe som i det närmaste kunde betecknas som väglöst land. Här skulle familjen leva som torpare.
Granne med Skärvenäs fanns (eller finns) ett ställe som heter Tålyckan. Där bodde Albert och Amanda med sonen Sven.

Sven på Tålyckan var sinnebilden för människan. Den vänliga, äkta människan. Begåvad. Mångkunnig. Lågmäld. Han brukade jorden. Han kunde sy. Han var konstnärlig. Hans lövsågsalster lär ha varit fantastiska. Sven hade kikare och kunde mycket om naturen. Han hade kamera och förstoringsapparat. Framkallade film och kopierade bilder. När det om somrarna var logdans i grannskapet då var det Sven på Tålyckan som svarade för musiken. Han spelade dragspel.

Jag vet att min far tyckte väldigt mycket om Sven på Tålyckan. Han talade alltid om Sven på ett sätt som i beundran. Sven var 30 år när familjen Broman kom till Skärvenäs. Farsan var 18. Jag har förstått att Sven blev hans förebild. En viktig sådan. Allt det där som Sven kunde och gjorde öppnade nya sinnen. Det blev en sinnevärld av inspiration för den unge, hårt arbetande torparsonen Kalle. Sven var också en kunskapssökare av stora mått.
I den lilla stugan togs ledig tid, främst under höst och vinter, i anspråk för studiecirklar i allehanda ämnen.

På detta följde att min far Karl-Gustav, på egen hand, studerade flera ämnen på Hermods, gick en reklamteckningskurs vid NKI (Noréns Korrespondens-Institut). Han köpte en fiol på postorder från Åhlén och Holm och började lära grunderna i violinspel. Som pensionär byggde han också ett par fioler.

När Sven-Åke och Sigge växer upp fungerar deras 15 år äldre bror Kalle som mentor i det dagliga arbetet. Ja, han blir väl nästan som extrapappa, för det året då Sven-Åke är tio år fyller Kalle 24. Mycket av det som Karl-Gustav lärt och utvecklat i kontakterna med Sven på Tålyckan ges han nu möjlighet att förmedla till sina småbröder.

Förutom att odla, gallra rovor, slå med lie och klyva ved får Sven-Åke och Sigge tidigt inblickar i naturens under, fotografiets magi, konst och musik. Kalle blev en förebild!

Det dröjer några år men snart beger sig Sven-Åke på cykel, med Kalles violin i ryggsäcken, de två milen till Ulricehamn för att ta fiollektioner. Sigvard påbörjar sitt artisteri genom att gestalta landskap och miljöer i Skärvenäs på pannåer och dukar. Kreativiteten har fått fäste. Och kommer att spira. 

När jag själv växer upp blir både Sven-Åke och Sigge förebilder för mig.

Som liten grabb var det ju märkvärdigt att ha en farbror som var polis. Det hände att jag fick höra historier om mord och bränder. Någon som drunknat i ett badkar. Och hur kriminalpolisen letade fotspår och tog fingeravtryck. Ruskiga saker. Men spännande!

Det var också oerhört spännande att lyssna till Sven-Åkes berättelser från FN-tjänst i Gaza och på Cypern. Det var något magiskt med diabilder och projektor. Sven-Åke tog på detta sätt fotografiet till en ny nivå. När lamporna släcktes och projektorn startade blev det nerv i stunden. För de bänkade släktingarna levandegjorde han sina upplevelser och skapade dramatik på ett oförglömligt sätt.
– Att fotografera och berätta har jag tagit efter och det har blivit en del av mig.

Sven-Åke var en flitig fotograf. Han ägde en Hasselblad 1000 F. En kamera som han var omåttligt stolt över. En Hasselbladare blev på det viset en dröm även för mig. Och det blev en 500 C som jag hade några år.

Sedan min far gick bort blev kontakten med Sven-Åke regelbunden. På något vis blev han som en tillförordnad storebror. Jag upplevde det som att han fyllde det tomrum som hans äldre bror lämnat. Han lärde mig att ympa. Han gav mig goda råd i odling. Och vi åkte flera gånger på konsert till sommarladan i Nääs.

Då han ringde till mig öppnade han ofta med samma fras:
– Hej, det är Sven-Åke... ja, Elsy är på Kupan...
När han blev ensam en stund gick tankarna till Tvärred, till mig, och vi hade en liten pratstund. Han var då noga med att berätta det senaste som hänt. På samma sätt som en poliskonstapel avlägger rapport. Noggrant och precist. Till de riktigt stora nyheterna hörde naturligtvis när det blivit tillökning i barnen och barnbarnens familjer.

Det är med stor, ja... för att inte säga oändlig tacksamhet som jag tänker tillbaka på allt det som Sven-Åke varit för mig.
Och den tacksamheten riktar jag också till Elsy. Elsy som under många år i följd var värdinna på ”Slåtter i Skog”. I samband med måltid och kaffe fick slåtterfolket lyssna till Sven-Åkes violinspel. Ett inslag som knöt ihop och förmedlade mycket av det som var hans person. Elsy och Sven-Åke skapade i dessa stunder ro och förankring för alla som var där…

Så återkommer jag till orden från Hannas svärmor; ”...de kan bli till en glädje på din ålderdom…”

Att Hanna verkligen upplevde en glädje över de två sönerna på sin ålders höst är uppenbart. Välartade, goda exempel för sin omgivning. Jag är övertygad om att Hanna alltefter som åren gick verkligen upplevde en stor tacksamhet över sina småpojkar.

Ur mitt perspektiv delar jag min farmors glädje och tacksamhet över deras tillblivelse!

Framförallt som de tjänat som GODA FÖREBILDER!!!

TACK FÖR ALLT!

 

Jens Rydell – Till minne

Forskaren, fotografen och Vännen Jens Rydell är död. Han avled torsdagen den 8 april efter en hjärtinfarkt. Samma dags förmiddag var han här hos mig och hälsade på. Idag läser jag hans dödsannons i tidningen. På symbolens plats en fladdermus.

Jens Rydell var oerhört kunnig i ekologi, med främsta fokus på fladdermöss och insekter. Som fladdermusforskare var han en av de mest ansedda i Sverige.
Han var dessutom en sällsamt god berättare och en fantastisk fotograf. Som pedagog hade han utvecklat en unik förmåga att på ett lättsamt sätt visualisera sina iakttagelser. Med den egenskapen trollband han sin publik med skildringar av upplevelser och erfarenheter. Vare sig det gällde fladdermössens ekologi eller blomflugors unika gyrosystem.
Jens var klart medveten om sitt stora kunnande kring komplexa sammanhang i naturen. Men han gjorde inte stor sak av det, utan uppvisade ett fullständigt chosefritt förhållningssätt. Han var också en fena på att hitta rätt ingångsnivå för sina åhörare. Hans mission var att berätta och fascinera. Det var sällan han missade tillfällen att dela med sig.
Som vän var Jens alltid berikande. Med sin smittande entusiasm och initiativförmåga var han oskattbar. Han och jag arbetade i grunden för samma sak. Att bevara och gynna den biologiska mångfalden. Var och en på sitt område. Det gjorde att vi alltid hade ämnen för våra samtal.

Sitt förhållande till fotografiet deklarerade Jens tydligt:

”Ska du fotografera så ska du fota
sånt som ingen annan fotar!”

Helt i linje med den devisen gick han ”all in” och utvecklade kunskap och egna metoder för att fotografera bland det svåraste som går att ge sig på. Sånt som knappast går att se, än mindre höra. Och han lyckades!!!
Varje gång jag bläddrar i boken ”Fladdermöss – i en värld av ekon” slås jag med häpnad. Över bilderna som dokumentation. Men också över den höga bildmässiga kvaliteten. Många framstår som rena konstverk genom sin komposition och ljussättning. Allt detta är inget annat än produkten av gott bildseende och mycket god kunskap om de bevingade skyddslingarna.

Impulsiv och spontan
År 2006 hade jag tagit första steget i restaureringen av slåtterängarna här i Skog. Ett tjugotal träd i ”Sorgedalen” hade fallit för motorsågen. Efter avverkningen återstod städning. Risplock och eldning. En av de dagarna som jag arbetade med detta kom Jens förbi och hälsade på. Jag fantiserade då om att kunna återuppta lövröjningen av ängen. Likt förr. Jag insåg dock hur omfattande det arbetet skulle bli.
Jens som vid den här tiden var lärare i Ätradalsskolan hade planer för praktiskt naturvårdsarbete med sina elever. Till detta hade han redan personligen sökt och beviljats medel från Länsstyrelsen.
– Jag kanske kan fixa en skolklass. Vi kan komma och räfsa, säger Jens.
Väldigt typiskt Jens. Spontan och impulsstyrd. I princip hade han redan gett mig ett löfte utan att har förankrat det hos sin rektor i skolan.
Detta plötsliga infall blev upprinnelsen till ett mångårigt samarbete med Ätradalsskolan. Våren 2007 ordnade vi tillsammans för första gången ”Naturvårdsdag med kulturinslag” här i Skog. Jag berättade om gården och ängsbruket. Vi räfsade ängen. Gick gårdsvandring. Tittade på redskap och kulturspår. Detta samarbete pågick i elva år. Således har Jens, hans kollegor och Ätradalsskolans elever påtagligt bidragit till att ängarna i Skog höjt sin status i strävandena efter biologisk mångfald. Det blev möjligt!
Sista veckan innan sommarlovet det året, gjorde Jens ett nytt besök här i Skog tillsammans med sina elever. En skolresa. Vi gick ängsvandring just när all blomning var i sin prakt. Jag berättade, vi pratade och fikade. Efteråt skulle de åka till Torpa och Hofsnäs.
I samband med detta lät Jens förstå att det inte var en självklar sak att hyra buss och ge sig ut på utflykt. Det hade med tiden blivit mer och mer krångligt. Kringgärdat av regler och brist på pengar. Jens blev tankfull och uttalat missmodig. Jag kommer väl ihåg den kommentar han fällde i det sammanhanget:

”Hur ska ungarna kunna lära sig att vara rädda om naturen om de aldrig får vara i den”?

– – –

JAG KAN INTE RIKTIGT MINNAS första mötet med Jens Rydell. Det kan ha varit i fotoklubben Micro någon gång i mitten av 1970-talet. Kan också ha varit i Fältbiologsammanhang. Under åren har det blivit många möten. Vi har inte umgåtts frekvent men ändå hållit stadig kontakt. En kortare utflykt. Ett telefonsamtal.
Jag ringde Jens lite spontant då och då. För att hålla kontakt. För att bli uppgraderad på hans förehavanden. Dela tankar. Få något råd. Bjuda till den årliga slåttern. Med tanke på att han ibland vistades utomlands blev den naturliga första frågan: ”Var uti världen befinner du dig?”

Fladdermusholken sammanförde oss
Vid påsk var ”Martin-familjen” här i Skog. De hade med sig en fladdermusholk. En byggsats de köpt och snickrat ihop. Vi bestämde att sätta upp holken nästa gång som de kom hit. Det blev onsdagen den 7 april.
Då kom jag på… jag skulle ju ringa Jens!!!
Det här var rätt tillfälle!
Signalerna går fram:
– Tjena Sune, va rooolit att du ringer… hur är det?
– Jo, tack det är bra. Var uti världen befinner du dig?
– Jag är hemma i Ulricehamn. Det går ju inte att resa nu.
Jag berättar att vi har en fladdermusholk som ska sättas upp, den första i Skog, och frågar lite om placering. Vi kommer överens om att den ska sitta öppet och ”luftigt” i skogsbrynet. Gärna i söderläge men inte hårt solexponerat.
Så pratar vi lite allmänt om hur vi har det. Corona-läget styr mycket av vardagen. Jag berättar att jag har uppskattat hösten och vintern. Det har givits en rofylld tillvaro med värdefull tid. Och jag har börjat att skriva släkthistoria.
Jens har samma känsla av den långa höst-vinterperioden.
– Jag har suttit och skrivit massor, berättar han. Artiklar som jag inte haft tid att skriva. Mycket har blivit skrivet nu.
Så berättar jag om hur jag digitaliserat gamla 6x9-negativ från 1940-talet. Vilken magisk känsla det är att vända om från negativ till positiv. Lite som att sitta i mörkrummet och stirra ner i framkallarskålen och se bilden växa fram.
– Kan du fixa sånt, undrar Jens. Jag har några diapositiv som jag eventuellt ska använda till en utställning. Vill du hjälpa mig med det?
– Ja, vi kan testa, svarar jag.
Vi bestämmer att han ska ta med sig bilderna och komma hit.
– I morgon vid 11-tiden, bestämmer vi.

Sista gången med Jens
Prick elva på torsdagen parkerar Jens sin röda Saab på min uppfart. Jag har öppnat dörrarna och plötsligt så står han där! Mitt i rummet.
– Tjena, va rooolit! Kul å ses!
Han verkade glad och uppåt!
Det blev en fin stund. Ett par timmar. Vi fixade hans bilder. Kollade resultatet i datorn. Gjorde några små justeringar. Resten skulle han göra själv. Tankade över bilderna till ett usb-minne.
Så försvann Jens, till synes nöjd, ut genom dörren. Jag såg den röda Saaben sakta rulla mot stora vägen…

Det blev sista gången med Jens. Senare samma dag kördes han i ambulans till sjukhuset i Borås…
…med krånglande hjärta… så illa att hans liv inte gick att rädda…

Ingen möda sparades
Jens Rydell sparade ingen möda i sitt sökande. Och han var nästan alltid på väg. Till det outforskade. Ibland kunde man ana att han gick över sin gräns och blev självförbrännande. Att han valde det som var lockande före att tänka på sin hälsa. Han ”levde detta” med forskningen. Som ett kall. En livsstil. Han reste ofta till Kenya. Där hade han forskarkollegor och forskarstudenter att träffa och umgås med. Och där han funnit sin nya kärlek. Han berättade vid ett tillfälle att han ville flytta till Kenya. Leva på landsbygden. Och när det var dags att dö ville han bli uppäten av ett lejon.

Det blev inte som han önskat, den där sinnebilden – att i gryningen, på savannen under ett acasiaträd uppgå i kretsloppet. Men han hade riktningen klar och närde sin dröm ända in i det sista.

Och till sist… kanske var det hans eget inre lejon som styrde och ställde med hans liv. Han var ju precis som jag, född mitt i augusti…

Vid varje fladdermus för mitt öga
skall jag tänka på dej...
och särskilt minnas vårt sista möte...
Med tacksamhet!

TACK FÖR ALL VÄNSKAP!

Bilderna
1) FÖRÄLDERN – Jens Rydell med dottern Maria och Martin Broman. Bilden är tagen en sommardag någonstans i Valle härad. Jens har hittat en död trollslända och tar tillfället att visa och berätta.
Sent 1980-tal.

2 och 3) FOTOGRAFEN –  Ett av de första åren då jag hade inlånade kossor för efterbete i ängarna, då var Jens här. Korna kom från en KRAV-gård och var således inte preparerade med avmaskningsmedel. Det tilltalade Jens eftersom det inbjöd till ett rikt insektsliv.
Han kom hit till Skog med ambitionen att fotografera dyngflugor. Han väntade tålmodigt på att någon av kossorna skulle bajsa. Och därpå invänta att den första dyngflugan skulle landa för att lägga ägg. Väl överensstämmande med parollen ”Ska du fotografera ska du fota sånt som ingen annan fotar”! 2008.

4) FORSKAREN –  På span efter fladdermöss. Här genomsöker Jens ett vindsutrymme i ett uthus i den gamla byn Pukulla i Ingatorp i Småland. 2015. Mer om forskaren Jens Rydell under rubriken ”Forskare i en värld av ekon” LÄNK:
https://sunebroman.blogspot.com/2015/11/forskare-i-en-varld-av-ekon.html

5) LÄRAREN –  Jens tillsammans med elever från Ätradalsskolan vid den stora hamlade asken i ”Sorgedalen”, Skog. Vi pratade om hamling av träd och studerade den sällsynta och rödlistade almlaven. 2008.

6) Ätradalsskolans elever och Jens röjer (räfsar löv) i Sorgedalen. 2011.

7) Återbesöket i ängarna – skolavslutningsveckan 11 juni 2007.

Uppdatering 25 april...
Mera om Jens Rydell på ”Biologibloggen” Lunds universitet – Biologiska institutionen:

https://biologi.blogg.lu.se/jens-rydell-1953-2021/

 

SISTA BILDEN:
Detta inlägg är uppdaterat den 30 juli 2021. Från två håll fick jag bilder på Jens och mej. Denna bilden är tagen av vännen Ingemar. Den togs på ”Slåtter i Skog” den 11 juli 2020. Jakob sjunger och spelar gitarr. Vi lyssnar...

 

En sista hälsning

Jag tror bestämt att året var 1965. Det skulle komma en ny familj till Prästgården. Och en ny kille till klassen i Tvärreds skola. Jag kan fortfarande förnimma den spänning och nyfikenhet som upplevdes inför en så ovanliga händelse. Det kändes märkvärdigt på något sätt. På landsbygden vid den tiden var det inte stora förändringar. Och det hade aldrig hänt förut att det blivit tillökning i klassen.
Jag minns inte när och inte hur jag blev känd med Stefan. Bara att jag gjorde något besök hemma hos honom medan vi gick kvar i skolan i Tvärred. Och under ledning av pappa Olof fick vi också vår konfirmationsundervisning tillsammans.
Familjen Berge var ett uppseendeväckande inslag i bygden. Stor familj. Åtta barn. En jättelik hund. Sköldpadda och massor av exotiska fåglar. Allt detta spännande kom jag så småningom att få uppleva på nära håll. Bröderna Berge blev mina vänner.
En nyårsafton kom Stefan och jag överens om att vaka in det nya året. Vi skulle måla med olja till midnatt. Jag minns inte hur motiven såg ut. Men jag kommer ihåg att det blev väldigt långt till midnatt och i vart fall min bild blev väldigt överarbetad. Men det var ju idén som var det viktiga. Och att vara tillsammans.
Efterhand blev det allt tätare besök i prästgården. En intensiv period i den nystartade Fältbiologklubben gjorde att vi träffades nästan varje vecka. Främst var det Dag och jag som under ett par år fungerade som klubbens fältbiologiska sekreterare. Vi gjorde programmet och vi knåpade också ihop polemiska insändare till lokaltidningen.
Från 1972 hade jag egen bil. En ljusblå VW-bubbla. Jag vid ratten och syskonen Berge som passagerare när vi drog iväg till fältbiologträffar i Ulricehamn.
Det blev många exkursioner. Möten. Och studiecirklar.
En av cirklarna handlade om ”Träd och buskar vintertid”. 
När jag blickar tillbaka på den här tiden är det helt naturligt massor av tankar som väcks till liv. Som ur knoppar som vilat och plötsligt brister. Minnesbilderna slår ut med full kraft.
Samtidigt som minnets knoppar slår ut får jag också perspektiv på vad som verkligen haft betydelse.
Stefan har passerat, gått vidare. Jag tänker att han hade betydelse för mig under en del av mitt liv. Den viktiga delen av livet då vi formades och gav varandra bränsle till våra intressen och vårt sökande…
Nu när detta framstår tydligt blir jag också påmind om hur ofta vi tappar bort, glömmer eller kanske till och med undviker att visa vår uppskattning. Vår tacksamhet. Vissa händelser kan uppfattas som självklara medan de pågår. Men, i ett annat ljus, lång mycket senare kan de framstå som avgörande för hur våra liv har kommit att bli.

Bröderna Berge satte stor och avgörande prägel på min ungdomstid.

Tack Stefan, Dag och Joakim för allt det som ni varit för mig!

Stefan och Sune som ställer tungan på kant. Foto: Tolla.

Bertil Gardell – Till minne

SAMMA DAG då Tvärreds hembygdsförening hade sitt årsmöte lämnade min lärare, inspiratör och vän Bertil Gardell jordelivet. Idag har jag deltagit i begravningsgudstjänsten i Tvärreds kyrka. 
Under Bertils sjukdomstid blev jag en gång hembjuden till honom. Han ville ge mig en spegel. En av många han gjort. Som gåvor till vänner. Själva ramen är hans skapelse. En mosaik, sammansatt av fyrahundramiljoner år gamla fossilstenar fallna ur den Gotländska kalkberggrunden.
Jag tänker mig att varje enskild sten som Bertil satt på plats, var för sig symboliserar en händelse. Ett minne. Och spegelglaset – den ograverade ytan finns där som mitt fria rum för återblickar. 
Med min spegel framför mig reflekterar jag över den tid som förrunnit. Från det första minnet av Bertil. Till det sista. Läste någonstans att ”skriva är att utforska sitt minne”. Och jag har nog inte upplevt det starkare än just i detta sammanhang. En flod av minnesbilder har projicerats för mitt inre. Samtidigt som jag arbetat med den här texten har jag fått mer och mer klart för mig vilken betydelse min lärare från sjätte klassen fick i mitt liv...

Läraren, inspiratören och vännen

I mitten av 1960-talet kom det nya lärare till Tvärreds skola. En av dessa blev min magister i sexan. Så småningom skulle han skapa mening och innehåll åt mina ungdomsår. Ja, för hela mitt liv. Han skulle också sätta bestående avtryck i hela bygden.
Bertil Gardell hade lämnat Gotland för att bli folkskollärare i Tvärred. När han började trampa mark i Tvärred var han fast besluten att vinna den nya hembygden åt sig och sin familj. Under sina otaliga exkursioner genomsökte han varenda vrå av socknen. Bekantade sig med naturen och kulturen. Med geografin, historien, föreningslivet. Och framförallt med folk som ville följa med på vägen och berätta. Allt utforskades och dokumenterades. Sannolikt genomkorsade Bertil Gardell vartenda hektar av Tvärred. Vissa områden besöktes många, många gånger. Bokeskogen är väl det bästa exemplet. Bokstavligt uttryckt – han vände på varenda sten.
 
UNDER SAMMA TID som Bertil kom till Tvärred var hembygdsrörelsen på frammarsch. Det dröjde inte länge förrän Bertil kom i kontakt med intresserade i bygden. På något sätt var det som om Tvärred bara väntade på att någon skulle komma in, stampa i farstun och blåsa liv i det som legat och pyrt. Bertil nöjde sig inte med att stå i farstun. Han gick ”all in” och han fick folket med sig ut. Med sin sanna glöd bidrog han till ett oskattbart kulturellt uppsving. Bertil blev både profet och visionär i sin nya hembygd. Samtidigt som han utforskade sin nya hembygd levandegjordes fädernebygden åt tvärredsborna själva.

HEMBYGDSFÖRENINGEN BILDADES 1964 och Raska-Minas stuga i Bokeskogen blev det första projektet som enade verksamheten. Efter Raska-Minas följde en lång rad projekt. Imponerande vart och ett på sitt sätt. Torpinventering med skyltning, hembygdsgården i Onsered, restaurering av Gärsbo kvarn, hembygdsboken ”Tvärred förr och nu”. Listan med projekt kan göras väldigt, väldigt lång. Mina föräldrar var mycket aktiva i föreningen. Framförallt min far som målade och tapetserade både i Raska-Minas och i hembydsgården. Han var också med i det lag som regelbundet arbetade med naturvård, museum och husreparationer. Både mor och far har skrivit texter i Tvärredsboken. De deltog också varje gång då hela Tvärreds skola var inbjuden till ”allaktivitetsdag” i Onsered.
Samtidigt med verksamheten i hembygdsföreningen hade Bertil flera egna projekt. Han rev de gamla kyrkstallarna, övre kvarnen i Gärsbo och ett hus i Vasared. Allt fraktades ner till Horsabacken vid Lillasjö i Alhammar där timret återuppstod i ny skepnad. En sommarstuga.
Dessutom användes somrarna till fornminnesinventeringar på andra orter i Sverige. Och så hade familjen huset på Gotland.
 
VI SOM GICK I SKOLAN under den här tiden fick per automatik stor inblick i allt som pågick i Bertils liv. Och vi fick höra mängder av historier. Och se massor av bilder. Under Bertils ledning gjorde vi många utflykter i närområdet. Vandrade i Bokeskogen och cyklade till Alhammar. På vägen fick vi delar av vår bygds historia. Bit för bit.
Bertil var en auktoritet på flera sätt och på många områden. Också tydlig med vad han tyckte. Med bestämda åsikter. Men om han någon gång haft fel var han noga med att tala om det på ett tydligt sätt. Han ingav respekt. Och möttes med respekt. Det var på den tiden som ungar hade respekt för sina lärare. Ibland kunde medlen upplevas som onödigt hårda för att skaffa den respekten. Och det hände mig en gång att jag fick uppleva en påföljd efter ohörsamhet.
 
TVÄRRED GJORDE SIG KÄNT för ett rikt föreningsliv. Fotoklubben Micro som bildats 1962 hamnade ganska snart under Bertils överinseende. Under den tiden tillkom många nya kameraägare i Tvärred och det fotograferades flitigt. Ur detta växte ”Tvärred i färg” – ett samarrangemang mellan fotoklubben och hembygdsföreningen. ”Tvärred i färg” blev en årlig resumé av händelser på orten i ord och bild med Bertil i huvudrollen. En roll som han spelade i många år. Och som han älskade. ”Tvärred i färg” blev hans favoritscen. Alla kunde bidra med bilder och historier från året som gått. Bertil for runt till socknens alla hörn. Lånade diabilder och lyssnade till berättelser. Berättelser som han sedan under en lång föredragskväll återberättade, blandade med sina egna upplevelser. Han letade upp och berättade för bygdens folk om sådant som de själva inte kände till. De lät sig roas, överraskas och lockades att berätta mer av sin historia.
Det var alltid spännande och roligt när mina egna bilder jag lånat ut dök upp på duken. En viktig bekräftelse på att jag fanns med i ett sammanhang. Under dessa kvällar fick vi vänta länge på kaffepausen. Och det blev ofta sent innan vi åkte hem.
Bertil kunde fånga sin publik och berättelserna väckte intresse och nyfikenhet.
 
ALLT DETTA SAMMANTAGET imponerade och inspirerade mig. Visa bilder och berätta. Där bilden var bärare och förstärkare. Att vara i fotolabbet. Framkalla och kopiera. Fotolabbet var inrymt i en liten skrubb i skolan. Tänk vilka magiska ögonblick som jag upplevde i den lilla skrubben. I det gulgröna mörkrumsljuset där bilderna växte fram. Det var Bertil som lärde mig grunderna. Han avsatte tid av lediga kvällar för att vi som ville lära skulle kunna komma vidare på egen hand. Och han såg till att det alltid fanns färsk framkallare och fixering i dunkarna. Vi tävlade i fotografi och jag blev flera gånger stolt klubbmästare. Vi hade utställningar och visade diabilder för varandra. Han uppmuntrade oss. Han gillade att se oss växa. En fantastisk tid. För mig har detta haft en enorm betydelse. Och för detta är jag så oändligt tacksam. Bertil var även intresserad av natur och fåglar. I slöjden byggde vi fågelholkar. Holkarna sattes sedan upp i skolans närhet och vi använde lektioner i naturlära för att kontrollera häckningsresultaten. Dessa intressen har sedan dess följt mig under hela mitt liv. Naturen, fåglarna, fotografiet och berättandet.

UNDER SKOLTIDEN och fotoklubbstiden skildrade Bertil sitt Gotland i ord och bild. Naturen, geologin, kulturen, historien. Massor av bilder. Och massor av kunskap. Det dröjde till mitten av 1970-talet innan jag fick se allt detta med egna ögon. Tillsammans med ett par av mina kompisar anträddes expeditionen till ön i östersjön. Vi cyklade. Vi tältade. Och bodde några nätter i Gardells hus i Lärbro. Från huset gjorde vi utflykter i närområdet. Till vår hjälp hade vi bland annat ett omsorgsfullt vikt blad av Bertils gotlandskarta med Lärbro i mitten. Fullskriven i marginalen med noteringar om sevärdheter i det lilla formatet. Ett orkidekärr. Ett säreget träd. En vacker strand.
Vi sökte upp de exotiska platserna. Alla de ställen som vi hört Bertil berätta om och visat bilder ifrån. Karlsöarna. Ireviken. Ullahau. Tingstäde träsk. Lummelunda. Hoburgen. Langhammars. Vi fick se tordmule och sillgrissla. Vi fick höra sommargylling och nattskärra. Vi hittade skogsliljorna. Den röda, den vita och den stora. Vi letade fossil under klinterna.
 
Allt stämde. Allt fanns i verkligheten.
Det var sant!
Och allt detta fick vi ta del av tack vare Bertil.
 
SLUTSCENEN:
Inledningsvis berättade jag om att jag blev bjuden hem till Bertil. Vid den tidpunkten hade sjukdomen tagit det mesta av talet. Vi satt vid köksbordet och pratade. Bertil hade svårt att få fram det han ville säga. Han var tvungen att noga planera varenda mening för att slippa förklara igen och igen. Ytterst krävande för den ivrige berättaren och med rädsla att lyssnaren inte skulle förstå. Men jag kände att min fantasi hjälpte både mig och honom att hitta rätt i samtalet.
Innan jag skulle åka hem gick vi ner i hobbyrummet. Jag skulle få gåvan. Spegeln.
Och så stod jag där tillsammans med läraren och inspiratören. Framför alla speglarna. Allt vi upplevt och all tid som svunnit tog plats i en liten skärva av ett blänkade glas. Och jag fick välja vilket jag ville.
När jag gjort mitt val och tackade, rann tårar över Bertils kinder. Det stockade sig i halsen. Han ville säga något men allt grumlades. Istället drog han med handen över min kind. Som välsignelse och ett yttersta tecken på vänskap.

Bild 1) Bertil Gardell visar bilder vid ”Tvärred i färg” 1976. Att arrangemanget fick heta Tvärred i färg bottnade ytterst i att det vid den tiden som det startade var ganska nytt med diafilm och bilder i färg.

Bild 2) ”Minnespegeln”

Hugsvalan

Idag har jag tillsammans med forna kollegor Lage, Lars-Olof och Rolf tagit avsked av vår gemensamme vän och yrkesbroder Stig Åkesson. Det blev en finstämd stund i Vistasalen vid Vist kyrka. En stund av minnen och tacksamhet. Att medvara i de flyktande minuter som bar på det tydliga avslutet kändes viktigt och värdefullt. Just den stunden som sätter punkten. Men i detsamma också leder framåt. Precis som i en löpande text. Varje menings alldeles egen punkt. Men som sedan följs av nya meningar. Till nästa stycke. Till nästa avsnitt. Till hela berättelsens slut.

För mig blev denna stund i Vistasalen också en stund till minnet av min pappa. Just denna dag, på förmiddagen den 16 oktober, för exakt 15 år sedan dog han. Och när jag tänker tillbaka på den dagen och dagen innan drar jag mig detta till minnes:
Under seneftermiddagen den 15 oktober 2000 stod jag ute på Långegrund och spanade efter höstflyttande fåglar. Det var, årstiden till trots, ganska skönt i luften. Men ont om fågel. Just som jag bestämt mig för att gå hemåt upptäckte jag en ladusvala. Tätt över vassen inne vid land flög den omkring. Vilsen. En ensam svala i mitten av oktober. Sent för en som har långt att flytta. Det varma höstvädret kanske fått henne att dröja kvar. Eller hade hon varit sjuk och inte tillräckligt hunnit ladda med energi för att påbörja sin långa resa. I kikaren såg jag hur hon lämnade sjölandet vid Haganäs. Men plötsligt tvekade och vände. Kraften verkade inte räcka. Som om vingarna inte ville bära. Som om hon, på samma gång, både ville flyga och stanna. Ett par gånger upprepade hon sin ansats men vände. I nästa försök blev hon mera beslutsam. Tog snabbt höjd över vassarna och gav sig ut över sjön. När hon så passerade mig längst ut på sandreveln kvittrade hon till, sådär som svalor ofta gör… i ett lågmält farväl… som att hon observerat mig därute. Och som en liten, liten prick såg jag henne försvinna borta i horisonten mot Torpa.
Samma kväll pratade jag med min pappa i telefon. Vi pratade om vad jag sett. Och vi pratade om en resa som var planerad.
Dagen efter, måndagen den 16 oktober, hade han skapat sig ett par timmars egentid. Han var ute tidigt i det vackra höstvädret med såg och yxa. Under morgontimmarna hade han fällt en lind på tomten. Det arbetet blev det sista i hans liv. När linden fallit och låg kvistad orkade inte hjärtat mer. En infarkt satte stopp. När jag gick till nattlig vila efter en lång och omtumlande dag drog jag mig till minnes den lilla svalan från dagen innan. Svalan som efter mycken tvekan äntligen vågat anträda resan över till andra sidan.
I den stunden upplevde jag som om svalan bar på en själ och hade tagit som sitt uppdrag att föra den till en annan plats.
Ett par veckor senare träffade jag konstnären och bildhuggaren Morgan Andersson. Han fick min berättelse. Och tillsammans med den fick han också linden som min pappa fällt. Av lindens stam skar Morgan fåglar… och en av dem blev en svala… en ladusvala… en hugsvala…

Stenbrohult – Fredag

S-t-e-n-b-r-o-h-u-l-t... vackert namn.... Den 2 juni år 1833 invigdes Stenbrohults kyrka i Älmhults kommun. I år alltså 180 år sedan. Kyrkan ligger mycket vackert, på en höjd alldeles invid sjön Möckeln. Och närmsta granne är Carl von Linnés Råshult.
Idag har jag, bland många andra – släktingar och vänner – tagit avsked av min faster May.
– Vila i frid!

En sista hälsning

Idag har jag varit och tagit avsked av min barndomskamrat Lennart.

En vacker, tät och högtidlig begravning där det svarta dränktes i ett hav av gula blommor.
När Monica, med sin klara röst, sjöng ”Mitt hjärtas fågel”... då längtade tårarna ut ur sina reservoarer... min kind blev våt och varm, likt en berghäll i vårsol som fuktas av droppande smältvatten från vinterns is...

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm

En droppe som faller i tidernas ström

Den skimrar i regnbågens färg en minut

brister och faller och drömmen är slut.         Nils Ferlin

Tack, Lennart, för den del av mitt liv där du finns i minnets bilder!

Till minne: http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/lennart-johansson-till-minne.html

Lennart Johansson – Till minne

Häromdagen nåddes jag av budet om Lennart Johanssons död och idag läser jag annonsen i UT. Lennart dog, den 12 mars, två dagar före sin 59:e födelsedag. Han hade varit sjuk ganska länge. Han kämpade. Sista gången jag träffade honom var utanför affären. Det var i somras. Då hade han, som han sa, blivit av med påsen på magen. Det var som att lyckan lyste i honom, och att han tagit en seger. Senare tog det en dramatisk vändning och sjukdomen gick inte att besegra.

   Lennart ”Muffe” Johansson var en av mina barndomskamrater. Vi gick i samma klass i skolan. Och vi var, som man sa, bänkkamrater när vi satt två och två. Vi var mycket tillsammans på vår fria tid under uppväxten. Vi och alla andra jämnåriga gick till varandra på födelsedagskalas. Vi var, som alla barn i byn, med i scouterna. Vi, alla, åkte bob i den stora Hûlebacken. Backen som går precis utanför Lennarts barndomshem. En backe som bjöd på en hisnande fartfylld resa och det handlade ofta om att komma först. Ibland kunde vi starta ända uppe vid Halvar’a och då blev sträckan drygt ett par hundra meter… med bra fall. Vi kunde hålla på hela dagarna när vi var lediga och på kvällarna efter skolan… i gatlyktornas sken.

   På vintrarna blev det också mycket skridskoåkning. Vi körde på ”slaskedammen” men även på en bana som spolades åt oss några vintrar. Ibland åkte vi på sjön. Och ibland på någon liten avlägsen pöl där det fanns is.

   Vi var med i TIF också. Vi tränade och tävlade i skidåkning. Och vi hade ett stafettlag. Det var Lennart, Ingvar på Stômmen, Christer på Karlslätt och så jag. Och det var Sten ”Fille” Gustafsson som var våran coach och pådrivare. Vi hade väl inga stora framgångar, som jag minns, men vi kämpade och hoppades. Och det viktigaste av allt: Fille visade aldrig något annat än att han trodde stenhårt på oss!

   Lennart var, med mitt mått mätt, fenomenal i alla sporter som vi lekfullt praktiserade. Och i synnerhet när det var en boll eller puck med i spelet. Han hade ett bollsinne som vi andra inte kunde matcha.

   I mitten av 1960-talet byggde Brasons en tennisbana i Hulu och där blev Lennart snabbt allas överman. Vi jagade och slet. Han trixade och vann.

Lennarts pappa Gösta var tennisbanans ständige vaktmästare. Gösta såg till att banan sköttes på bästa sätt. Att det blev vattnat, saltat och bultat. Ja, allt som hör en välskött tennisbana till.

Detta gjorde han nog ofta med glädje… inte minst därför att Lennart verkligen älskade att spela tennis.

   När Lennart inte hade någon att spela mot på tennisbanan stod han, på bästa Björn Borg-manér, och övade grundslag hemma mot garageporten.

   Ett tillfälle som jag minns alldeles speciellt var en gång då jag var hemma hos Lennart. Det var nog en dag med lite dåligt väder för vi fick lov att vara inne. Vi satt vid köksbordet och gjorde stearinbilder. Ni vet, man bränner ljus och droppar stearin på roliga bilder i seritetidningar… låter det stelna och pillar försiktigt loss stearinet… och hokuspouks-magic så sitter bilden fast på stearinet… fast spegelvänd… Sånt kunde vi hålla på med i flera timmar, så länge det fanns ljusstumpar att bränna.

   Vi satt vid köksbordet med vår ”hobby” och Lennarts lillasyster Karin var med och tittade på. Mamma Astrid satt i ett rum bredvid. Jag tror hon sydde på symaskin.

Karin hade ett sån’t där krusigt, långt och alldeles ljust hår. Sån’t hår som bara änglar har.

Plötsligt händer det som inte får hända… hon kommer alldeles för nära ett av ljusen… och hennes hår fattar eld!

   På ögonblicket fräser det bara till… högt och ljudligt, frosssccchhh… det blir som en eldkvast när håret flammar upp…  Lennart reagerar blixtsnabbt och med bara händerna släcker han det brinnande håret. Det osar naturligtvis jättebränt och vi blir helt stumma av rädsla!

   När jag härom dagen träffade Lennarts syster Karin, berättade hon för mig om sjukdomstiden och om sin vilja att försöka vara ett stöd för sin storebror under sjukdomens långa och svåra stunder. Och hon berättade om hur hon var i rummet hos honom i den stund då han till sist släppte taget och somnade in…

   Jag kan föreställa mig den bilden för mitt inre…  och jag tänker då... att det var inte bara håret som var en ängels…

   Just som jag skriver dessa rader lyser solen utanför. Landskapet är bländvitt av den snö som föll i natt och i toppen av  en av mina rishögar sitter en koltrast. Klädd i svart och gult som en Elfsborgare! Den kolsvarta dräkten och den klargula näbben kontrasterar mot det himmelskt rena och vita. På påskafton skall rishögen förvandlas till aska och det som en gång var är då inte mer… koltrasten får finna en ny utsiktsplats där han kan sjunga sin gnolande, lite vemodiga visa…

…och när jag hör honom skall jag tänka på Lennart… och på livets gåvor...

BILDERNA:

Översta bilden är från början–mitten av 1960-talet. Hela kompisgänget; Roger, Lennart, Tommy, Thomas, Urban och jag, är på scoututflykt. Det är vår ledare Alf som tagit bilden.

Nedre bilden har jag tagit, med en enkel kamera, på tennisbanan i Hulu 1967. Då har Lennart fyllt 13. Bilden är en kraftig delförstoring av fotot och därför ganska grovkornig och suddig. Den sitter i mitt album lite blaskig och blek, men i denna stund framträder både bilden och händelser runt omkring klarare än på länge. När jag scannat bilden och zoomar in i den ser jag att jag lyckats få med bollen! Jag ser också att Lennart har en boll i vänsterhanden. Han har slagit in förstaserven och svarar på returen…

Avsked vid graven

Idag har jag varit och tagit avsked av min granne Claes. En begravningen med ljus, fin inramning och många vackert blå och vita blommor.

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
brister och faller och drömmen är slut.

Tack Claes för det goda grannskapet!