En sista hälsning

Jag tror bestämt att året var 1965. Det skulle komma en ny familj till Prästgården. Och en ny kille till klassen i Tvärreds skola. Jag kan fortfarande förnimma den spänning och nyfikenhet som upplevdes inför en så ovanliga händelse. Det kändes märkvärdigt på något sätt. På landsbygden vid den tiden var det inte stora förändringar. Och det hade aldrig hänt förut att det blivit tillökning i klassen.
Jag minns inte när och inte hur jag blev känd med Stefan. Bara att jag gjorde något besök hemma hos honom medan vi gick kvar i skolan i Tvärred. Och under ledning av pappa Olof fick vi också vår konfirmationsundervisning tillsammans.
Familjen Berge var ett uppseendeväckande inslag i bygden. Stor familj. Åtta barn. En jättelik hund. Sköldpadda och massor av exotiska fåglar. Allt detta spännande kom jag så småningom att få uppleva på nära håll. Bröderna Berge blev mina vänner.
En nyårsafton kom Stefan och jag överens om att vaka in det nya året. Vi skulle måla med olja till midnatt. Jag minns inte hur motiven såg ut. Men jag kommer ihåg att det blev väldigt långt till midnatt och i vart fall min bild blev väldigt överarbetad. Men det var ju idén som var det viktiga. Och att vara tillsammans.
Efterhand blev det allt tätare besök i prästgården. En intensiv period i den nystartade Fältbiologklubben gjorde att vi träffades nästan varje vecka. Främst var det Dag och jag som under ett par år fungerade som klubbens fältbiologiska sekreterare. Vi gjorde programmet och vi knåpade också ihop polemiska insändare till lokaltidningen.
Från 1972 hade jag egen bil. En ljusblå VW-bubbla. Jag vid ratten och syskonen Berge som passagerare när vi drog iväg till fältbiologträffar i Ulricehamn.
Det blev många exkursioner. Möten. Och studiecirklar.
En av cirklarna handlade om ”Träd och buskar vintertid”. 
När jag blickar tillbaka på den här tiden är det helt naturligt massor av tankar som väcks till liv. Som ur knoppar som vilat och plötsligt brister. Minnesbilderna slår ut med full kraft.
Samtidigt som minnets knoppar slår ut får jag också perspektiv på vad som verkligen haft betydelse.
Stefan har passerat, gått vidare. Jag tänker att han hade betydelse för mig under en del av mitt liv. Den viktiga delen av livet då vi formades och gav varandra bränsle till våra intressen och vårt sökande…
Nu när detta framstår tydligt blir jag också påmind om hur ofta vi tappar bort, glömmer eller kanske till och med undviker att visa vår uppskattning. Vår tacksamhet. Vissa händelser kan uppfattas som självklara medan de pågår. Men, i ett annat ljus, lång mycket senare kan de framstå som avgörande för hur våra liv har kommit att bli.

Bröderna Berge satte stor och avgörande prägel på min ungdomstid.

Tack Stefan, Dag och Joakim för allt det som ni varit för mig!

Stefan och Sune som ställer tungan på kant. Foto: Tolla.