Gott Nytt År!

Gallring i Moahûɽa

Text, text, text...

God Jul

Höglindshamling #3

Idag har jag varit ute med stångsågen och gjort en ”höglindshamling”. Den här linden är en av sju stycken riktigt gamla hamlingsträd i Skog. Jag gissar bortåt trehundra år. Kanske mer. När jag tog över gården hade dessa lindar inte varit hamlade de senaste femtiofem åren. Grenverket hade med tiden glesats ut och den karaktäristiska risbusken i toppen på hamlingsträden hade förvandlats till grova grenar. Ja, i vissa fall till riktiga stammar. År 2002 gjorde vi en första insats och gick ganska hårt åt ett par av träden.
Lite senare, jag tror det kan ha varit 2004, hade vi en hamlingskurs i Skog. Vid det tillfället hyrdes en höglyft och då restaurerades den linden som jag har jobbat med idag.
Redan 2008 var det dags för en första återhamling. Jag har plockat fram en bild från det tillfället, den 13 september 2008. Det är Jakob som klättrat upp i kronan och gallrar bland de fyraåriga skotten. På den bilden går det att se hur grov en av de avverkade topparna var. Den stubben som syns vid Jakobs rumpa var den grövsta av grenarna som stuckit iväg efter femtio års utebliven hamling. Den hade ränt iväg och bildat fortsättningen på den ursprungliga stammen.
Minnet sviker lite vad beträffar kontinuiteten i skötseln av detta träd. Jag har letat efter bilder som skulle kunna berätta om jag någon gång mellan 2008 och idag gjort någon insats. Det känns rimligt och då har troligen de ”dragare” som Jakob lämnade 2008 kapats ner.
Jag försökte räkna årsringarna på de grenar som jag kapade ner idag. Femton stycken. Vilket alltså linjerar med tiden från hamlingstillfället 2008.

Relaterad länk – Åtgärd samma tid förra året:
https://sunebroman.blogspot.com/2022/12/hoglindshamling-2.html

Ravinen bottenröjd

På bilden ser du två högar. I den stora ligger riset av de fem hasselbuskar som ingick i årets föryngringsröjning. Hasselbuskar har en tendens att bli väldigt yviga efter några år. De blir, i mitt tycke, alltför dominanta i slåtterängen och behöver hållas efter. Eftersträvar att ha flera generationer hassel inom hela gårdens areal.
I rishögen ligger också allt ris från det som jag kallar ”bottenröjning i ravinen”. Ravinen är dalgången där bäcken rinner mellan de två ängsbackarna. Under några dagar har jag fällt och kvistat det mesta av buskar och småträd i detta område. Sådant som kan liknas vid undervegetation till de vuxna träden. Här ingår också alla basalskott från områdets vuxna alar. Jag har också ”stammat upp” en del träd med hjälp av stångsågen.
I den lilla högen som nästan är täckt med snö ligger det som jag sparat till ved. Gissar att volymen snuddar vid ett par kubikmeter.
I det område av ravinen som syns på bilden finns många vuxna träd. Det är ask, alm, fågelbär, lind och al. Där finns också några få mindre buskar/träd som som jag sparat av lönn, hägg och brakved.
Syftet med att ”bottenröja” är att göra området mera luftigt och därmed också mera genomsläppligt för solljus. Morronljus från öster, men främst kvällsljuset från väster.
Röjningen får också ses som en förberedande åtgärd för att till nästa säsong gallra i trädbeståndet.
Att det just här i ravinen har vuxit en remsa tät lövskog har delvis sin bakgrund i att två kablar från det gamla telefonnätet löpte rakt igenom. Det gjorde att det blev krångligt att röja och fälla här. Det hindret är sedan januari borta.


Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2023/01/teleledningen-raserad.html

Frömataren uppdaterad

I vanliga fall brukar jag inte börja med fågelmatning förrän första advent. Orsaken är främst att jag inte vill locka fram möss till foderplatsen. Möss som sedan söker sig in i källare och andra utrymmen. Detta har varit min princip.
I år har vintern gjort sig påmind redan och kylan håller i sig. Därför blev det ett par dagars undantag kring den principen.
När jag i slutet av förra veckan förberedde vintermatningen upptäckte jag hur trist och färglös min fröautomat blivit. Lacken var i det mesta borta och ett visst rostangrepp kunde noteras.
Efter ett par timmar med skrapa, stålborste, sandpapper och ett par lager färg fick jag den att till att se nästan ny ut.
I dag på förmiddagen hängde jag upp mataren. Det dröjde inte mer än ett par minuter förrän det vimlade av fröhungriga fåglar.
Mest talgoxar – ett tiotal, blåmesar, entita, några domherrar, en nötväcka och dessutom en större hackspett.
Det blev ett fasligt tumult i maten. Och jag håller inte för otroligt att matplatsens uppdaterade yttre hade inverkan på aptiten…

Röjning i ravinen

Efter att ha avverkat ett antal hasselbuskar i Sorgedalen har jag nu sökt mig uppåt i bäckravinen.
Här är ett område som länge varit eftersatt. Eller kanske snarare medvetet lämnat till fri utveckling. Det som tidigare var en ridå med skyddande buskar har med tiden vuxit upp till skrymmande ”halvträd”.
Tanken med att rensa upp rejält här är att släppa in mera ljus på sluttningen som vetter mot väster. Eftermiddagssolen ska få ökat tillträde till den ängsbacken.
Den backen lämnades också oslagen vid årets slåtter. Meningen är att den skall få en rejäl duvning till våren då allt gammal gräs och bôs skall brännas. Ska bli intressant att se om det går att väcka liv i en delvis trivialiserad ängsbit.

Julen närmar sig

Klenveden kvistas

Samlat på ”slaktplatsen”

Det blev ett litet arbetspass idag också. Hasselbuskarna som fälldes igår har samlats ihop på ”slaktplatsen”.
Här skall jag skilja isär det som kan bli ved och det som skall brinna i en av vårens risbrasor.

Buskröjning i Sorgedalen

Det låg i förra årets plan att föryngra hasselbuskar i Sorgedalen. Annat gick före och orken tröt.
Idag har jag påbörjat det projektet. Samtidigt passade jag på att inviga min nya såghjälm. ”Forest Helmet Technical” står det på kartongen... konstigt namn... men jag antar att ”teknisk” skall syfta på den ”utveckling” som skett sedan min gamla hjälm var ny. Lite finesser har Huskvarna levererat. Framförallt uppskattar jag det mjuka doket som sitter fast bak på hjälmen, det nya visiret som ger väldigt bra genomsikt och sist men inte minst den enkla och exakta storleksanpassningen. Dessutom är hjälmen försedd med en UV-indikator. Med dess ”hjälp” skall användaren kunna avläsa när hjälmen passerat ”bäst-före-datum” och inte längre kan anses ge fullgott skydd.

Novemberkase

Höststädning 2023 #2

 

 

Med vännernas hjälp har årets holkstädning blivit klar. I dag har Christer och Lasse varit här och burit stegar, städat samtliga återstående 66 holkar. Bytt ut några till nya fräscha och flyttat ett par stycken.
Smidigt att vara tre som växlar uppgifter utefter holkslingan.
Konstaterat häckningar av flugsnappare, blåmes, talgoxe, stare, nötväcka och tornseglare.
Om du kikar i det tidigare inlägget så ser du de verktyg som används vid städningen; en tång att öppna ”låset” med och en spackelspade... lagom bred för att smidigt lyfta ut en bobale... ett tips, alltså!

Höststädning 2023 #1

Skötselåret i ängar och bryn innefattar inte bara fagning och slåtter. Nu när hösten smyger sig på är det hög tid att rensa fågelholkar. Idag har jag sett över trettiofyra stycken. Rensat ut gamla bobalar och bytt ut murkna och slitna holkar mot nya.
Efter dagens insats återstår nu sextiosex att städa.
Under en lång följd av år har jag målat holkarna med Falu rödfärg. För att matcha gårdens röda hus. Nu har det blivit ändring på det. Från och med förra hösten har jag valt att ge utbytesholkarna en träolja med askgrått pigment. I stället för att det lyser rött mellan träden blir färgsättningen nu mera diskret. Med oljan hoppas jag att livslängden ska öka något. Jag har redan märkt att förra årets ytskydd fortfarande behåller glansen.
Genomgången av holkarna ger vid handen att det varit ett svagt häckningsår. I alla fall så här långt. Flera av starholkarna var helt tomma. Och det var ju ingen nyhet. Det var ovanligt lite stare här i våras. Tröstande dock att de par som valde att häcka också lyckades bra.

Smâlâriset i lågor

Förra sommaren gjordes en omfattande hamlingsinsats. De flesta lindarna här i Skog hamlades under sensommaren och blev ett begärligt tillskottsfoder till en flock gutefår.
Efter att fåren tagit sitt samlade jag alla kärvarna på hög uppe i Intagskullen. Där har riset sedan legat ett helt år. Nu i eftermiddag gick alltsammans upp i rök.

Om du undrar vad smâlâris är för något
så fortsätt läsa via relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2022/09/smalaris.html

Hemgång

Betesperioden i Skog är till ända. Efter 42 dygn blev det idag hemfärd för kossorna.

Vintervila

Idag har jag klippt ner alla mina pelargoner och förpassat dom till källarens svala vinterdvala.
I samband med nedklippningen ger jag dom en rejäl rotblöta och i vissa krukor fyller jag upp med lite blomjord.
– Vi ses till våren!

Rekordskörd

Idag har jag tagit upp huvudparten av årets potatis. Det blev en rekordskörd utan dess like! Ett enda stånd av potatissorten Labella gav två kilo! Aldrig har jag varit med om något liknande.
Även mina Amandine har gett väldigt bra. Stora, släta och fina. Alltsammans har legat i solskenet några timmar under eftermiddagen. Nu är de inne i källaren. Torra och fina.

Tyvärr fanns det också genomruttna knölar i landet. Nu återstår att se om förvaringen i källaren går bra. Jag har erfarit att andra har fått delar av årets skörd förstörd av röta efter inlagringen. Kanske det beror på det myckna regnandet under sommarens senare del?
Jag hoppas det kommer att gå bra. Får väl ha extra koll i källaren efterhand som hösten lider.

Jag har också tagit upp en provodling av en potatis som fått namnet ”Hössna”. Gissar att namnet har med ursprunget att göra.
I somras var jag på besök hos Mats Rosengren i Broddetorp. Han är inriktad på självförsörjning av flera grödor. Och naturligtvis då potatis. Besöket där var initierat av vännen Ingemar som fått löfte om några Hössna-knölar. Jag hade inte plats för mera än en enda sättpotatis. Trots att den kom sent i jorden har den vuxit bra. Lite ojämn storlek på knölarna blev det men det går ju fint att dela i bitar vid sättningen i vår.
Hössna-potatisen lär har god motståndskraft mot bladmögel och är därför värd att pröva för framtiden.
Här sist i inlägget finns ett par bilder som är tagna under växtperioden. De visar hur blommor och blad ser ut. Vita blommor och lite speciella blad med lila nerv. Och så en bild på provodlingsresultatet.

 

Fiskafänge

Takläggning #1

Solnedgång Haganäs

Kulturlandskapet i Skog

Kosläpp

Finsbusken – en ärtig ört

 

Det har gått ett par månader nu, men kanske lyssnade du på Naturmorgon i P1 på midsommardagen? Där kunde vi höra fältreportern Jonatan Martinsson tillsammans med Ingvar Claesson berätta om de stäppartade torrängarna på Knätte kullar. Förutom att Ingvar är en av mina vänner sedan länge har också orten Knätte kopplingar till mig. Dubbelkoppling alltså. Från slutet av 1970-talet och fram till hösten 1985 bodde jag där med min familj. Vi hyrde ett ställe i Nåtared. Det var under ”Gröna vågen”. Vi hade växthus med tomater, paprika och gurka, odlade morötter, vitkål, lök och en hel massa annat. Dessutom gjorde vi utflykter i nejden. Bland annat till naturreservatet Knätte kullar. Vi var också med när knätteborna ordnade slåtter i reservatet. Vi deltog i den traditionella skötseln vid flera tillfällen.
Ännu mera kopplingar har jag till Knätte. Min farfar arrenderade gården Stora Remma under en tid av fem år – 1920–1925. Två av mina fastrar föddes där. May 1921 och Anna-Lisa 1923. Och min far började skolan under de åren.

Men nu till saken!
I programmet från Knätte kullar berättades om torrängen som naturtyp och en del av dess karaktärsväxter presenterades. Till juvelen i kronan utnämndes drakblomman. På kullarna växer också sällsyntheter som trollsmultron, blodnäva, vildlin och krissla.
Gemensamt för dessa växter är att de är väl anpassade för långa perioder av torka. Liknande växtmiljöer finns i stäppområden i Östeuropa och Ryssland. Dessutom gynnas örterna av den kalkrika miljön som finns i hela Ätradalen och särskilt då på kullarna i Knätte. Det kalkrika gruset som kullarna mest består av transporterades hit med inlandsisen norrifrån, från den sedimenterade kalkberggrunden som Västgötabergen idag är en rest av. Där Halle- och Hunneberg, Billingen och Kinnekulle är kända exempel.

Vingvialen
Ännu en växt som nämndes i programmet och som har ett gott fäste i Ätradalen och på Knätte kullar är vingvialen (Lathyrus latifolius subsp. heterophyllius).
I programmet fick vi veta att trots att den är storvuxen och frodig så är den väldigt torktålig. Den har djupa rötter och när andra örter runtomkring lider i torka står vingvialen till synes nästan opåverkad.
Den trivs gott på de kalkrika torrbackarna. Vingvialen är ovanlig i andra delar av landet men i Ätradalen och på Falbygden är förekomsten god.

Fins-busken
Med stor glädje och viss stolthet kan jag här i ängarna i Skog också uppvisa ett par exemplar av vingvialen. Vialen här i Skog har sin alldeles egna och speciella historia. Den har aldrig benämnts med sitt vetenskapliga namn. Jag är säker på att ingen visste vad den hette. Däremot fick den ett lokalt namn. Av mina förfäder på gården kallades den alltid för ”Fins-busken”. Ibland också ”Fins trollbuske” eller bara ”trollbusken” rätt och slätt .
Bakgrunden till namnet var att det på orten fanns en så kallad ”klok gubbe”. Gubben hette Peter Fin. Peter Fin var soldat och Fin var hans soldatnamn. Han var född 1812 i Gällstad (död 1891). Han blev soldat 1833 och bodde i soldattorpet nummer 164 i Ruggebo i Tvärred.
Fin var begiven på alkoholhaltiga drycker och fick sannolikt av den anledningen avsked som soldat. Han flyttade då tillsammans med sin hustru Maria Christina Svensdotter (född i Tvärred 1806) till ett torp under gården Berg 1858. Vad jag erfarit hette platsen Vassbacken men fick i folkmun namnet Fina-löcka eller Fines. (Tvärreds kyrkoarkiv, husförhörslängder 1871–1876, sidan 106).
Det var under tiden på Fina-löcka som Peter Fin utvecklade sin verksamhet som ”klok gubbe”. Han sades vara synsk, kunde trolla och spå.

Kändis vida omkring
Fin var känd vida omkring och det finns mycket skrivet om honom och hans förmågor. I hembygdsföreningens bok ”Tvärred förr och nu” (1988) tillägnas Peter Fin hela femton sidor! Mycket av det som står boken är upptecknat av folklivsforskaren Carl-Martin Bergstrand (1899–1998).
I Tvärredsboken kan man i inledningen till kapitlet om Fin läsa följande: ”Under 1860- och 70-talen inföll hans storhetstid. Stora mängder folk strömmade till. De kom från västkusten, långt uppifrån Skaraborg och från västra delarna av Småland. Hans flesta kunder var från Sjuhäradsbygden. Dock sökte inte tvärredsborna honom annat än undantagsvis”.
Bland allt det han kunde stå till tjänst med var att avslöja tjuvar, bedragare och till och med mördare. Han botade både sjuka djur och människor. Han kunde leverera spådomar och förutsägelser och även reda i kärleksaffärer.

Degar och drycker
För att ge läkedom åt människor och kreatur tillredde Fin degar och drycker. Och det är här som trollbusken kommer in i sammanhanget. Min morfars farfar Sven Persson (1793–1864) och morfars far Clas Erik Svensson (1828–1885) bodde på Skog och var samtida med Peter Fin. Det är här som sägnen om trollbusken börjar.
Fin gick i markerna och samlade örter till sina dekokter. Bland de som han uppskattade var bland annat vialen. Vingvialen är en storvuxen ärtväxt. Den är iögonfallande på växtplatsen och det kan anas att den tillmättes särskild uppmärksamhet.
Jag har också förstått att vingvialens frukter, ärtorna, kan ligga i jorden länge innan de gror och växer upp till större omfång.
Lite av detta tror jag också spelat in när växten givits epitetet ”trollbuske”. Det förhöll sig så att den kunde dyka upp lite varsomhelst i den brukade jorden. Den upplöjda marken låg ett tag som vall. Plötsligt, som genom ett under, syntes vialen blomma mitt i åkern. Några år senare kunde den dyka upp någon annanstans. Eller på flera ställen. En sorts magi… rena trolleriet således.

Moget frö
När jag blev ägare till Skog föll det i minnet med trollbusken. Jag visste heller inte vad det var för en växt. En sommar upptäckte jag något som höjde sig över det omgivande på vallen. Det var trollbusken!
Den hade en fantastisk växtkraft. Just detta år hade en lång och fin sommar som varade ända in i sena hösten. Trots att ”busken” slogs av med slåttermaskinen växte den åter upp samma sommar och blommade. Året efter sparade vi den så att den fick moget frö. Jag samlade fröskidorna i en papperspåse. Påsen ställde jag i pannrummet. Senare under under hösten hörde jag hur det prasslade i påsen. Tänkte att nu har mössen kommit in. Men så var det inte. Det var fröskidorna som sprack upp och kastade ärtor med ett smattrande ljud mot påsens insida.
Det året tog jag vara på mycket av ärtorna. De såddes på flera platser ute i ängarna. Av dessa ärtor är det några få som gett nya ”buskar”. Den allra mest frodiga har jag i sydsluttningen cirka femtio meter från min farstutrappa. I år har den, trots torkan under försommaren, blommat ymnigt och satt moget frö.
Än lever Fins-busken här i Skog och än lever historien om soldaten och trollgubben från Ruggebo och Fina-löcka!