torsdag 31 december 2020

En resa i tiden

Nyårshälsning anno 1940


Sedan en tid tillbaka har jag begravt mig i gamla dokument, bilder, brev och livsberättelser. Därför har bloggen fått stå tillbaka nästan helt. Mitt stora rum – det som en gång var finrum här i vindskyddet – är belamrat med arkivboxar, pärmar, negativalbum, travar med fotoalbum och foton i högar, buntar med brev, anteckningsblock, skisser, ljusbord, kameror, kassettband, minneslappar, högar med utskrifter, historiska kartor etc, etc. Hela rummet är ett enda stort, men trivsamt kaos.
Förutom att jag renskrivit de handskrivna berättelser som gjorts av min far och mina fastrar har jag också personforskat en del i släktleden. Jag har fått jämföra uppgifter och årtal. Försökt tolka bilder. Pratat med släktingar. Pusslat med ledtrådar. Och fått en del värdefull hjälp att nå ännu längre in i offentliga arkiv.
En central berättelse är den om min farmor som, år 1886, vid sexton veckors ålder blev skild från sin mor. Modern blev sjuk och kunde inte ta hand om sin dotter. Kort därefter dog modern på sjukhus. För min farmor fick det till följd att hon under uppväxten fick flytta från ställe till ställe. När hon nådde tonåren hade hon bott i tio olika hem. Mycket av detta finns beskrivet. Och inte bara en gång. Utan flera. Livsödet har blivit som en saga. Ja, nästan tagit formen av en legend. Med ett vackert slut.
Utan att veta om jag kommer att gå i mål har jag självpåtaget påbörjat uppgiften att försöka länka samman de olika berättelserna. Bygga ut med nyinhämtade uppgifter. Och dessutom göra den del fristående skildringar av intressanta bilder, företeelser, okända eller gömda händelser under tidens gång.
I materialet är beskrivet hur familjen som arrendebönder flyttade från gård till gård. Vad detta innebar och under vilka villkor de levde.
Bland det skrivna finns en berättelse som min far har gjort om sitt liv. I den berättar han bland annat om hur han fick blodförgiftning och var nära att dö. Här finns också beskrivet hur han under beredskapen 1940 var med och lastade hästar och kanoner på järnvägsvagnar i Göteborg för vidare transport till Värmland och norska gränsen. Ett par rader berör också hur min farfar, 1918 ”fick en släng av spanska sjukan”.
Alla dessa fragment ger stoff till en spännande resa i tiden. När jag sätter mig ner med allt detta omkring mig är det om att gå in i en varm bubbla. En bubbla där tiden skruvas tillbaka. Det är som att läsa en bok. Att i fantasin bygga berättelser kring alla foton och det skrivna.
Allt detta ger också perspektiv på vad ett liv kan innehålla. Och hur det såg ut för inte alls så länge sedan. Innan det knappt fanns något av allt det som finns idag. Och som vi gärna vill ta för självklart.

G O T T  N Y T T  Å R !

torsdag 24 december 2020

God Jul!

...tittar mot skogen, där gran och fur
 drar kring gården sin dunkla mur,
 grubblar, fast ej det lär båta,
 över en underlig gåta…

...slår som han plägar, inom kort
 slika spörjande tankar bort,
 går att ordna och pyssla,
 går att sköta sin syssla...

söndag 13 december 2020

Tredje ljuset och Lucia

Till dagens fikastunder:
Saffransskorpor med valnötter och torkade lingon.

lördag 12 december 2020

Skapta med hjärtat

Degens torra ingredienser:
Hälften vetemjöl och hälften grovt rågmjöl.
Havregryn, rågkross, solroskärnor, chiafrön, pumpakärnor,
linfrön och rikligt med torkade nässlor.

måndag 30 november 2020

Smakprov


Idag blev jag förärad ett smakprov på något som jag aldrig tidigare ätit. Nyrökt siklöja från Åsunden, nätfiskad i Kaptensviken av entusiaster. Siklöjan fiskas vanligen för rommens skull. Men det är ju bara honorna som är rombärande. Hanarna kommer med ”på köpet” så att säga. Min kusin Thomas har förädlat mångahanda produkter i sin rök men aldrig siklöja. Nu fick han förmånligt ta hand om ett ”stim” hanar. Och delade med sig av detta ”Åsundens guld och silver” till mig. Jag måste säga att smaken på denna lilla rökta minifirre var smått sensationell! En absolut delikatess!

Siklöjan är en liten laxfisk, bara 10–13 centimeter. Sällsynt med längd över 25. Den lever i stim i fria vattnet och finns i djupa sjöar och längs med kusten i norra Östersjön. Siklöjan lever av djurplankton och insektslarver. Den utgör en viktig bytesfisk för öring och lax. I Åsunden är siklöjan framförallt viktig bytesfisk för gösen.

Förr i tiden fanns det i Åsunden en variant av den ”vanliga” siklöjan som kallas för ”vårsiklöja”. Troligtvis är den sedan länge försvunnen men förekommer enligt uppgift hos Havs- och vattenmyndigheten fortfarande (?) i Fegen.

De två arterna går ej att skilja på yttre karaktärer men vårsiklöjan har något färre ”gälräfständer”. Det som däremot skiljer dessa båda varianter, eller ekotyper, är att siklöjan (den ”vanliga” – den som jag åt på min smörgås) leker på hösten (oktober–december) medan vårsiklöjan har sin lek på våren (april–maj).

Tack för smakupplevelsen!

fredag 27 november 2020

Grunden lagd



Några timmar då och då så här års ägnar jag åt att hugga buskar och hamla träd. Ett arbete som hör varje höst och vinter till här i ängarna. Ett viktigt led i att hålla markerna öppna. Och samtidigt ge kroppen daglig rörelse och motion. Idag har jag lagt grunden till säsongens första röjningshög. Siktet är inställt på den skall bli påskeld och tändas i skymningen den 3 april. Som vanligt bygger jag rishögen med min traditionella eldtunneln som grund. Jag har beskrivit förfarandet utförligt tidigare i flera inlägg här på bloggen.
Principen är att högen byggs på en ställning – tunneln. Allt ris och alla kvistar läggs därpå med tjockändarna inåt uppåt. När det sedan är dags att tända gör jag en liten brasa inne i eldtunneln.
Det blir alltid ett skådespel när lågorna bryter igenom toppen där högen är som mest kompakt. Efterhand som det brinner kapsejsar ställningen i tunneln. På så sätt trycks grenarna ner mot marken. Elden matar sig själv. När allt brunnit ut återstår bara en krans av tunna grentoppar runtomkring den forna högens plats.
Lätt att tända. Spektakulär brasa. Obetydligt efterarbete.

lördag 14 november 2020

Barka till Skogs



Sist jag nyttjade barkspaden var när en helklistrad plastmatta skalades bort från ett köksgolv. Det gick alldeles utmärkt. Och erfarenheten gav vid handen att det var helt rätt verktyg.
Idag fick barkspaden göra tjänst i sin rätta miljö. Med spaden i högsta hugg barkade jag till skogs… och gick i klinch med ekstolparna som legat färdigspetsade sedan början av oktober.
Det går långsamt, men framåt med stolparna. Efter klyvningen har de genomlevt den föreskrivna torktiden på minst två somrar under tak. För vissa stolpar har det faktiskt blivit fyra somrar. De som nu ligger klara för uppsättning är ämnade att stå nere i ängens kant mot Rudevägen. Jag hyser förhoppningar om att de skall fungera som kulturbärare och samtidigt pryda sin plats. Nu inväntar jag den energi som fordras för att slutföra projektet. Tids nog…

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/10/spetskompetens.html

fredag 13 november 2020

Skuggsång vid skymningstid


Under vårarna är rödhaken både morron- och kvällspigg. Han börjar sjunga en stund innan gryningen. Och är den som sänder sista strofen ända in i mörkningen. Långt efter att skogens trastar har satt sig på nattkvist.
Rödhaken bär epitetet ”tjäderklockan”, och det just därför att han är tidigt uppe. Han är nämligen skickad att väcka tjädrarna för att de ska komma i tid till spelet.
Rödhakens sång är explosiv… först några trevande toner… känns nästan som att han försöker hålla emot när tonerna börjar porla i bröstet… sedan brister fördämningen och en kristallisk kaskad av ”silverglitter” sprids över nejden. Jag tycker det är allra vackrast att lyssna till rödhaken kyliga morgnar och vindstilla skymning. Många är de kvällar då jag suttit i Intagskullen och åtnjutit rödhakesång och morkulledrag med ackompanjemang av taltrast och koltrast...

Denna höst har jag fått uppleva rödhakesång hela dagarna. Nere bland villorna i grannskapet har rödhaken sjungit under alla de ljusa timmarna. Men det har inte varit med samma styrka som vårsången. Sången nu är mera dämpad. Finstämd. Spädare. Inte alls framförd med samma explosivitet. Ibland har det faktiskt varit svårt att bestämma att det verkligen varit en rödhake som sjungit.
Den här lågmälda sången kallas för skuggsång. Jag har läst mig till att sången utförs av ungfåglar som övar upp sig. Det kan tänkas att de sjunger för sig själva.
Men det finns också en funktion med skuggsången, subsången eller vintersången som den också kallas. Den tros ha ett syfte att markera små revir för näringssök. Och den framförs då både av hanar och honor.

När jag höll på att såga buskar borta i ängen fick jag besök av en nyfiken rödhake. Han uppträdde ovanligt oblygt. Under tiden som jag sågade satt han där… la huvet på sned och tittade på mig och mitt bestyr.
Sedan började han ”prata”. Han liksom gnolade. Näbben var till synes stängd… dock kunde jag se hur fjädrarna på strupen rörde sig. Det var nästan som buktaleri. Han gnolade lite… titta på mig. Gnolade lite till… la huvet på sned… Precis som om han ville säga nåt…
Kanske hade han upptäckt att min aktivitet bland löv och buskar skrämde fram en del ätbart. Trötta flugor, tusenfotingar och spindlar. Och att han tackade för maten.
Eller kanske han rent av ville ha erkänsla för att han erbjöd sitt sällskap och sin sång…
Jag sa att det gjorde mig glad att ha honom som sällskap. Därpå bad honom att vänta tills jag hämtat kameran för att ta ett porträtt… Då neg han lite, knixade, flög ett stycke ifrån och lät höra en strof ur den lågmälda SuB-sången.
Poseringen utfördes och jag fick mina bilder...

Stubbskott blir hamlingslind




I gårdagens inlägg förde jag ett resonemang om topphuggning kontra fällning vid roten av träd. Jag skrev där att hamling ofta blir förstavalet om det passar in i landskapsbilden. I mina ängar har jag under restaureringsfasen tagit ner mängder av träd. Träd som under lång tid tillåtits erövra och beskugga stora delar av den ursprungliga ängen. De flesta träd har fällts vid roten. Men många har jag valt att topphugga. Topphuggning har gjorts där trädets ålder varit lämplig. De flesta nyhamlingar är gjorda på unga träd. Och företrädesvis då lind och ask. På vissa ställen har lindarna blivit allt för stora för att topphugga. Då har bara återstått att kapa vid marken.
De två översta bilderna här i inlägget visar hur stubben efter en nedhuggen lind blivit omringad av livskraft. Livskraft i form av hundratals stubbskott. Vissa av dessa kommer direkt från stubbens närhet. En del kommer från näraliggande rotsystem. Idag har jag gallrat bland alla telningarna och sparat fyra stycken. Dessa fyra ska få växa sig större och efterhand gallras så att bara en stam återstår. På så sätt kan jag få en ny lind där moderträdet stod. Men den linden är då tänkt att bli ett hamlingsträd. Om jag lyckas hålla efter nya basal- eller stubbskott varje år framöver kan jag få den mesta energin från det gamla trädet att komma det nya till del.
På bilden längst ner syns ett sådant exempel. Här stod för några år sedan en jättelik lind. Den skuggade stora delar av ängsbacken intill. Nu har jag släppt fram en stam som är på god väg att gå från buske till träd. Och som kommer att ”linjera” med de små hamlingslindarna som skymtar i bakgrunden.

onsdag 11 november 2020

Karaktärsträd


I början av oktober 2013 hade samlats ett gäng intresserade i Skog för att delta i en hamlingskurs.
Kursen innehöll trädbeskärning både teoretiskt och praktiskt och flera moment utfördes. Tidigare hamlade träd återhamlades. Några unga träd nyhamlades. Dessutom hade vi för dagen hyrt in en skylift och ett sågarproffs. Vid det tillfället gjordes en beskärning av tre vuxna lindar. Två av dessa står i en smal ängsremsa väster om ladugården och en bara cirka tjugo meter söder om stugan.
Syftet att beskära vuxna träd är dels att skapa träd som slår an gårdens tidstypiska karaktär. Det har funnits hamlade träd här i markerna i flera hundra år. Några av de gamla står fortfarande kvar.
Att nyhamla är också ett aktivt val att låta etablerade stå kvar istället för att ta ner dem vid roten. Att fälla en lind straffar sig genast genom att det vuxna trädets livskraft redan första året visar sig som en jättelik buske. Vitsen med att ta ner trädet för att ge ängen mera ljus får då rakt motsatt effekt. Den marknära busken, om den inte hålls efter varje år, kommer att skugga långt mer än det hamlade trädet. Att topphugga gör att man får busken i toppen i stället så att säga. Och, som sagt, ännu ett karaktärsträd som hör det gamla ängsbruket till.
Igår och idag har jag lagt några timmar på att beskära linden närmast stugan. Den som toppkapades 2013. Jag gjorde redan för ett par år sedan en grovbeskärning av den del av kronan som lämnades kvar vid första kapningen.
Från och med nu kommer linden att börja anta formen av ett ursprungligt hamlingsträd. Det skall bli spännande att se hur den kommer att utvecklas.
Skogslinden har egenskapen att låta långa grenar sträva mot marken likt lianer. Det är vackert att se dessa grenar gunga i vinden med bladskuggorna spelande över stammen.
Jag har lämnat några sådana grenar som vinden får att leka med… och som jag kan vila ögonen på när jag tar rast vid husknuten…

Relaterade länkar 

Bild 3 och 4 i detta inlägg visar toppkapning:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/10/hamlingskurs-i-skog.html 

Första beskärning efter toppkapningen 2013:
https://sunebroman.blogspot.com/2016/10/hamlat-och-samlat.html

måndag 9 november 2020

Tvärredsvägen in i framtiden

 


I dagens inlägg här på bloggen ämnar jag lämna det historiska ”plånboksarkivet”. I alla fall för en tid. Istället tar jag tillfället att presentera en rykande (!) färsk nyhet. I sammanhanget känner jag mig dock nödsakad att varva med några gamla, men mera näraliggande, histioriska minnen och bilder.

Idag var det målgång för NCC och asfaltläggningen på väg 1709! Återstår nu bara kantfyllningar och att måla linjer.
Under ett par veckors tid har det pågått asfaltering av väg 1709, eller Tvärredsvägen för den som är mer bekväm med det ”epitetet”. Väg 1709 löper mellan Villstaden i Ulricehamn och Hulu. Den sträcka som nu är försedd med rykande färsk asfalt är den mellan Brunns gamla skola och Åliden i Hulu.

Under hela 1960-talet var vägar i allmänhet, och Tvärredsvägen i synnerhet ämne för klagomål. Missnöje, uppslitande tvister, uppgivenhet och ilska. Vägarna på många håll var i ett miserabelt skick. Många vägar kunde inte möta den nya tidens krav med ett allt mer ökande trafiktryck.

Tvärredsborna lobbade hårt för förbättringar av ”sin” väg. Thore Eriksson och Olof "Olle i Onsered” Andersson var, enligt mitt minne, två av de mest aktiva pådrivarna för att vägen skulle rustas upp. De var kommunpolitiker i den dåvarande Åsundens kommun. (Uppgick den 1 januari 1974 i Ulricehamns kommun). Även lokalpressen var med på tåget och publicerade gärna argumenten i nyhetsformat. UT ingick på något sätt med i lobbyn för alla som ville ha stöd och uppmärksamhet för sin sak.

Jag minns själv hur Tvärredsvägen såg ut. På sträckan mellan Lycke och platsen för gamla bygdegården var vägen så hårt nedskrapad att vägbanan var lägre än dikena. I den mån det alls fanns diken. Det påfördes aldrig något grus. Det bara skrapades för att någon mån hålla körbanan farbar. För var gång som vägskrapan körde blottades gammal material som lagts i vägen innan biltrafiken på allvar gjorde sitt intåg. Där låg slanor och mindre träd tätt, tätt som förstärkning under gruset. När gruset skrapades av kom allt det som tjänat som underlag upp i dagen.
Jag minns också något tillfälle då en lastbil hade kört fast mitt i vägen. Detta var mellan gamla bygdegården och vägen mot Kullagården. Där var ett riktigt surhål. Lastbilen stod på underredet och spåren var vattenfyllda. Jag har också något svagt minne att ”Bil-Ragnar” var där med sin bärgare och drog av den en vajern efter den andra i sina försök att få upp lastbilen. Vet inte hur det gick. Men upp kom den ju till slut på nåt sätt. Jag minns också att det fanns en viss spänning som vi barn i skolbussen upplevde när chauffören pressade sig igenom just den träskartade passagen.

Kampen för vägen var under flera år en följetong i ortspressen. Vid ett tillfälle hade kampgruppen för vägens upprustning forslat med sig en kanadensare och sjösatt i den i en stor vattensamling i en kurva någonstans i Folkesred? Jag minns inte vem som paddlade och inte heller vad som stod i rubriken men jag är lockad att genomsöka tidningsarkivet för att få återse den. Kan ha varit i UT?

En bild som var i UT har jag kvar i ett gammalt klippalbum. Den är publicerad den 28 mars 1968 (drygt ett halvår efter högertrafikomläggningen). Det är dåvarande folkskolläraren Bertil Gardell som varit ute och tagit bilden. Han var också en stark pådrivare för ortens utveckling. Bilen som kommer mot fotografen rattas av Nils Larsson. Han var lantbrevbärare. Bilen är högerstyrd vilket avslöjar att det är han och posten som är på väg.

Bilden visar med all önskvärd tydlighet vägens beskaffenhet. Just vid detta tillfället var det vår och snösmältningen hade börjat. Tjälen började släppa och det var ett äventyr att ta sig från Ulricehamn till Hulu. Översållat av rännilar, potthål, tvättbrädor och tjälskott.

Min egen bild är tagen i februari 1972 mellan Blåbandsföreningens lokal i Brunn och stenladugården i Kråkebo. Den bilden visar att den långa kampen för en bättre väg hade vunnit gehör. Om min datering av negativet är rätt avslöjas att det just detta år var en snöfattig vinter.

Upprustningen som gjordes 1971–1972 blev, för den tiden, ganska omfattande. Sträckningen ändrades på några ställen så att en del krökar försvann. Något krön sänktes och någon svacka fylleds upp. Och det blev samtidigt också riktiga diken. Och med tiden också någon sorts beläggning. Troligen oljegrus?

Sedan dess har vägbanan förbättrats många gånger. Lappats och lagats med olika metoder. Men nu i månadskiftet oktober–november har har Tvärredsborna (och alla andra vägfarare i detta häradet) fått en tidig julklapp! Hela sträckan från Brunns gamla skola till Åliden i Hulu lagts om med ny asfalt! Bättre än så här har väg nummer 1709 aldrig varit!

Det känns som ett gott tecken! Min tolkning av detta tecken är att mitt Skog, Hulu och kringliggande byar avses att finnas kvar ännu ett stycke in i framtiden...

Ta det lugnt på vägen! Håll avstånd och ett öga i backspegeln!

UT torsdagen 28 mars 1968

Tvärredsvägen vid Kråkebo februari 1972

söndag 8 november 2020

Intygat för 100 år sen

För ett par dagar sedan skrev jag om min mormors far och hans värv som kopparslagare. Nu är det återigen ett dokument ur ”plånboks-arkivet” som, med anledning av tidpunkten, känns brännande aktuellt.
Min morfar Ludvig hade fem syskon. Den ene av dessa var Per Albert Klasson. Albert, som var nummer två i syskonskaran, var född den 25 november 1871.
Albert arbetade som kyrkobyggare. En av de kyrkor som han var med att uppföra var Hagens kapell i Frölunda, Göteborg.
Hagens kapell ritades av arkitekten Yngve Rasmussen. Det uppfördes under åren 1916–1917 och verkmästare för bygget var Albert Klasson från Skog i Tvärred.

Elden kommer lös
Efter högmässan den 20 januari 1918, alltså året efter invigningen, skulle det hållas en aftongudstjänst. Det var kristider och för att spara bränsle var gudtjänsten förlagd så nära högmässan som möjligt. Kyrkvaktmästarens son skulle avlösa sin far och kom till kapellet för att passa värmepannan. Han kände röklukt och upptäckde att lågor slog upp framme vid altaret. Branden rasade för fullt i pannrummet. Byggnaden gick inte att rädda, den brann ner till grunden.
Året efter återuppfördes kapellet efter de ursprungliga ritningarna och återinvigdes den 27 april 1919.
Dokumentet som jag inledningsvis nämnde är ett intyg som är daterat den 8 november 1920. Alltså just idag – för 100 år sedan!

Intyget lyder
Herr Alb. Claesson som i egenskap av verkmästare på platsen under 1916–17 ledde uppförandet av Hagens Kapellbyggnad under min uppsigt, utförde detta krävande arbete med yrkeskunnighet och intresse, varför jag med nöje lämnar detta intyg till hans rekommendation.
Yngve Rasmussen


Inte utan att jag undrar vilken roll som Albert spelade vid uppförandet av kapellet den andra gången. Han har fått rekommendation som verkmästare under tiden 1916–17. Men intyget är inte utfärdat förrän den 8 november 1920. Alltså året efter att kapellet byggts upp för andra gången.
Kanske var Albert med och byggde men hade inte samma uppgift… en gåta utan svar.

PS. I samband med bildandet av Älvsborgs församling 1967 ändrades namnet från Hagens Kapell till Älvsborgs kyrka.

Parti över Hagen – Kapellet håller på att byggas

Hagen – Kapellet och skolan 1919
 

Fler bilder
I mina förfäders gömmor har jag funnit några fotografier på Albert. Det ena är porträttet som är taget av K. & A. Vikner. Karl och Alfred var två bröder som drev fotoalteljé i Vänersborg gemensamt från 1872 till 1899. (Karl ensam ytterligare några år).

Det andra fotografiet är ett gruppfoto. Fotot föreställer ett gäng gubbar, sannolikt ett byggarlag. Sannolikt är det de som var med och byggde det så kallade Skövdehuset i Ulricehamn. Byggtiden för det huset uppges vara 1905–1907 vilket väl sammanfaller med tiden då fotot är taget.
Här har hantverkarna samlats i fotgrafens ateljé för att bli förevigade och dricka Porter – kanske är det ”double brown stout”. När jag läser i Wikipedia får jag till mig att innan portens tillkomst dracks en blandning av ale, beer och twopenny. En bryggare lyckades förena dessa smaker i en brygd, vilken för sina stärkande egenskaper snart blev omtyckt i synnerhet av bärare och andra grovarbetare. Som kyrkbyggare då till exempel… Det är Albert Klasson som sitter på bakvänd stol längst till vänster. De andra männen är oidentifierade.
Fotot är taget av Hanna Wallin. Under åren 1901–1906 hade hon ateljé i Ulricehamn. Av detta går att förstå ungefär när fotot är taget.

Albert Klasson (1871–1950)


För att ytterligare nämna något om Alberts kyrkbyggande finns en liten anteckningsbok att bläddra i och citera.
Boken innehåller bland annat materiallistor, anteckningar om arbetstid och avlöningar till stenhuggare och smeder. Anteckningarna är förda vid kyrkbygge i Lommelanda 1930.
Lommelanda ligger i norra Bohuslän nära norska gränsen. Enligt Svenska kyrkans presentation av kyrkan skall den ha uppförts 1932. Alberts anteckningar är från sommaren och hösten 1930.
Kanske tog det lång tid att färdigställa bygget?
Bland anteckningarna kan läsas:
Bänkar 2700, Golf 840, Tråssbotten 400, Papp 75, Fyllning med sågspån 60, Panel i tornet 45, Panel inunder trappan 35, Inpassning av beslag af fönster i Sakristian 20, Fyllning på afbalkning i Koret 20, Golf i övre Tornrummet 45.


Jag kan inte låta bli att återigen fantisera över hur livet såg ut där på kyrkbyggena. Både när mormorsfar knackade plåt på Kinna kyrka och när morfars bror basade vid bygget i Frölunda. För att komma närmare är Hagens kapell ett givet utflyktsmål till våren eller sommaren… Då, Albert… då ses vi där i fantasin...

Relaterade länkar:
https://www.svenskakyrkan.se/vastra-frolunda-pastorat/alvsborgs-kyrka

https://www.svenskakyrkan.se/stromstad/lommelands-kyrka

Uppdatering av detta inlägg 20231229:
I gömmorna har jag också funnit ett par bilder från restaureringen av ”Västra Tunhems kyrka, 1937” (notering på ena bildens baksida), ett arbete som pågick i flera år. På ett kassettband återberättar Alberts brorson Emanuel en händelse som tilldrog sig i Tunhem 1939.

Relaterad länk:
https://www.svenskakyrkan.se/tunhem/vastra-tunhems-kyrka

fredag 6 november 2020

500 spänn för ett kyrktak!



Jag har tidigare berättat (16/10) om några gamla plånböcker från 1800-talet som jag har i min ägo. Plånböckerna har fungerat som en typ av hemarkiv. Viktiga papper har förvarats däri. Här finns dokument både från min morfars far och morfars farfar. I detta blogginlägget har jag vecklat upp två handlingar från min mormors far.

Alldeles i dag är det Gustav Adolfsdagen. Och samtidigt namnsdag för Gustav Adolf. Detta föranleder mig att bevärdiga min mormors far som hette just Gustav Adolf. Gustaf Adolf Lindgren mera precist.
G.A. Lindgren föddes den 5 november 1843. Alltså igår för 177 år sedan. Han gick som plåt- och kopparslagarelärling och den 8 november 1862, nyss fyllda 19 år, fick han sitt lärlingsbrev.
Efter åren som lärling fortsatte han troligen som gesäll och fick slutligen sitt mästarbrev.
Gustaf Adolf blev därefter en flitigt anlitad kopparslagare. Han specialiserade sig på att lägga kopparplåt på kyrkor. Dokumentation finns som ger vid handen att han knackat plåt på tak och torn på fler än 50 kyrkor över hela Sverige.
I ett av de gamla ”arkiven” fann jag ett par dokument över hans värv. Det ena dokumentet är ett kontrakt upprättat den 12 juni 1879. Kontraktet innehåller en överenskommelse som innebär att Gustaf Adolf skall utföra allt plåtarbete på Kinna nya kyrka mot en ersättning av 500 kronor!

Kontraktet lyder:
Emellan Byggmästare L.H. Arvidsson och A. Larsson vid Kinna Kyrkobyggnad å ena – samt Kopparslagaren G.A. Lindgren från Tverred andra sidan – är följande öfverensekommelse träffad.
Jag G.A. Lindgren åtager mig att verkställa allt plåtslageriarbete vid Kinna nya kyrka – och tornbyggnad, enligt bemälde Arvidssons och Larssons kontrakt med Kinna kyrkobyggnads-styrelse, emot en ersättning af Kronor Femhundra (500) jemte nödvändiga dagsverken samt husrum och vedbrand. Jag förbinder mig att ställa antaglig borgen för mitt arbete i fem år.
Af ofvanvarande 500 kroner erhålles 50 kroner i handpenning och sedermera i förhållande till arbetets fortgång tills arbetet är färdigt, då full liqvid erhålles.
Sålunda öferenskommit, som skedde i Kinna den 12 Juni 1879.


Vad jag inte riktigt förstår är om kontraktet omfattar både lön och material? Ordet jämte/jemte är enligt ordlistan liktydigt med; tillsammans med, vid sidan av, tillika med, inklusive, plus. Det gör kontraktet litet luddigt… Några förslag?

Hur det blev med lönen är alltså inte helt utklarat. Det lär i alla fall ha gått hyfast bra för G.A. att få rekommendationer och arbete.
Det andra dokumentet i ”arkivet” är ett intyg utfärdat den 20 augusti 1892 av byggmästare J. Larsson i Sandhult.


Intyget lyder:
Plåtslagaren G.A. Lindgren från Tverred har sedan mer än ett tiotal år tillbaka verkstält allt det plåtslageriarbete som förekommit vid de af mig dels nybyggde och dels reparerade kyrkor; och har han under denna tid åt mig täckt sju kyrktorn, förutom åtskilligt annat plåtslageriarbete. Att Lindgren visat sig ega stor erfarenhet i sitt yrke och att han utfört det åt honom anförtroda arbetet med utmärkt skicklighet, hvadan detsamma alltid blifvit af vederbörande församlingar godkändt; det varder härmed såsom för G.A. Lindgren rekommenderande meddelat.
Sandhult den 20 augusti 1892
J Larsson


Det är fantasieggande att veckla ut de gamla pappren. Att se det sirligt nedtecknade. Det blir nästan som att läsa en bok. Bilder och skeenden passerar för mitt inre. Som fiction. En saga där jag bygger min egen berättelse med de gulnade bladen som enda manus.


Koppartak har använts på kyrkor, slott och herrgårdar ända sedan 1600-talet. Och enligt uppgifter som jag funnit (på nätet) lär det finnas koppartak som är upp emot 250 år gamla. Genomsnittligt handlar det nog mera om 100–130 års livslängd. Gustaf Adolf Lindgren dog i juli 1932, 89 år gammal. Om han la sitt sista koppartak vid 67 års ålder då stannar tiden som kopparslagare vid år 1910. Alltså för 110 år sedan. Rent teoretiskt kan det finnas kyrktak kvar än i dag som är lagda av Gustaf Adolf Lindgren. Och som han kan blicka ner på från sin himmel…

POSTUMT GRATTIS till mormors far på Gustav Adolfsdagen!


Bild 1 och 2) Den gamla smedjan i Fagerberg, byggd omkring 1875. Foto tidigt 1970-tal.
Här i smedjan tillverkades kopparbunkar, kannor, rännor och stuprör. Allt som hörde smide och kopparslageri till.
Bild 3) Kontrakt 1879.
Bild 4) Rekommendation 1892.

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2014/09/fagert-i-hastvag.html

https://sunebroman.blogspot.com/2020/10/torsk-pa-fiske.html

torsdag 29 oktober 2020

Höststädning #3



Nu är det färdigstädat i fågelholkarna! Idag har varit ett fantastiskt vackert senhöstväder. Vindstilla och sol. Och ljummet i luften. Tunn tröja och barhuvad. Verkligen en perfekt dag att kika igenom de kvarvarande holkarna.
Dagens antal blev summa summarum 32 stycken. Därav tre utbytta.
Nu när jag inventerat antalet passerar jag 90-gränsen. Om jag inte missat att räkna någon är summan holkar här hos mig 92 stycken, inkluderat den nyrenoverade kattuggleholken.
Funderar på om jag inte borde knacka upp åtta till för att få ett jämnt och vackert antal... men det får vänta till nästa säsong.
Dagens kontroll ger vid handen att många av holkarna endast nyttjats som övernattningsskydd. Inget bomaterial... bara lite bajs. Några av de holkar som sitter uppe i skogsbrynet har också tjänat som sommarviste för fladdermöss. Gott om spillning i ett par stycken. Det fanns också små påbörjade getingbon i flera stycken men det blev inget bra år för getingar.
En holk som jag hoppats mycket på är en lite större variant som skall passa sparvuggla. Den har jag uppe i skogsbrynet i en tät gran. Just där den sitter har jag både hört och sett sparvuggla genom åren. Men inte de senaste. Sparvuggleholken har istället bebotts både av ekorre och nötväcka... Ekorren har stoppat i en massa mossa. Nötväckan har lagt sitt ”tallflingebo” ovanpå. Hoppas på bättre lycka med den bostaden kommande år.
Det känns fint att ha städat överallt och ha koll på att alla holkar är täta och säkra...

tisdag 27 oktober 2020

Lovdag i Skog







 
Här behövs en text... men just nu ikväll gör tröttheten sig påmind... så texten får vänta...