torsdag 9 juli 2020

Slåttern 2020 är i gång


Nu är slåttern igång på allvar. Idag har Peter slagit ängsvallarna. Jag har gått med slåtterbalken på plana ytor i slåtterängarna. Ingemar har gått efter med lien och putsat runt rösen, stenar och träd.
Närmast stundar årets ”Slåtter i Skog”.

söndag 28 juni 2020

Gård & Torp nr 7 2020



För ett år sedan, just i dagarna, gästades jag av två frilansande journalister. En skribent och en fotograf. Syftet med besöket var att göra reportage för livsstilsmagasinet Gård & Torp. En berättelse om slåtterängen, det gamla huset och om ängsskötaren i Skog (alltså om mej då) skulle det bli.

Jag grubblade ganska länge när jag fick frågan om att vara med. Med tilltagande oro över konsekvenserna. Och var det inte rent av var förmätet att hamna i blickpunkten på det här sättet? Samtidigt kändes ett svagt, men ända förnimbart pirr av spänning. Hjälpt av vänners inflytande tonade rädslan ner. Nyfikenheten vaknade. Detta var ju ett fint tillfälle att få berätta. Och hur många såna chanser skulle jag få. Plötsligt kändes det angeläget att få dela med sig. Av sådant som andra kan ha intresse av och vill veta mer om. Så svaret blev: Välkomna till Skog!

I mitten av veckan landade G&T i brevlådan. Nu finns ingen ånger. Snarare stolthet och tacksamhet. Har fått lära mig att ta emot de känslorna. Och erkänna att denna sortens uppmärksamhet är till glädje. Den understödjer laddningen av ny energi.

Under våren och försommaren fanns planer på föredrag, studiebesök och ängsvandringar här i Skog. Inte mycket av det har blivit. Ett virus kom emellan.

Hela världen har uppmanats att hålla distans. Ha möten via länk. Avspisa konserter och evenemang via digitala kanaler. Det har aldrig varit aktuellt med guidningar i Skog via nätet. ”Blommor och kulturspår” för grupper får vänta. Men hur lyckosamt blev då inte reportaget i Gård & Torp nr 7 2020!!! Det gjordes för ett år sedan och har sedan dess legat och mognat. Nu framstår det, för mig, som en god kompensation för allt som inte blev. Med en upplaga på 25.000 exemplar torde uppemot 50.000 läsare runt om i Sverige få se och läsa om gården Skog i Tvärred. Och om ängsskötarens livsstil. En liten inblick. Kanske till inspiration.

Samtidigt blev detta också lite som ”jubileums-hyllning” efter 20 år med hus och ängar. Den tillvaro som tillfört mig så mycket… inte bara naturupplevelser… utan också… och kanske framförallt… många möten med intressanta, intresserade och kunniga människor… som ökat mina sociala kontakter… som i många fall blivit mina vänner…

Tack Anders och Anders för besöket! Och välkomna igen!


Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2019/07/gard-torp-halsar-pa.html


 Gård & Torp nummer 7 2020

onsdag 10 juni 2020

Förstärkning



Idag har jag gett söderfasaden en förstärkning. 2013 målades den södra sidan på gamla huset i Skog. För ett tag sedan tvättade jag väggen. Spacklade lite sprickor med linoljekitt. Grundade några utbytta brädor och bättrade några svaga fläckar med linoljegrund.

Nu idag har jag strukit väggen med färdigfärg. Jag har gjort detta för att säkra det grundliga underarbetet som gjordes för sju år sedan.

Med denna förstärkning tror jag att jag kan vänta minst lika lång tid igen innan det är dags för en liknande procedur. En lätt tvättning och en strykning. För att undvika allt för tjockt färgskikt kan det till och med räcka att bara linolja fasaden.

På den mittersta bilden vill jag åskådliggöra hur dryg linoljefärgen är. Jag målade från högra hörnet och fram till där stegen står. På denna yta gick det åt en liter färg!

Linoljefärgen har en fantastisk täckförmåga!


Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/05/malartvatt.html
https://sunebroman.blogspot.com/2013/06/biological-traludd-remover.html
https://sunebroman.blogspot.com/2013/06/underarbete.html

fredag 5 juni 2020

Kvällsljus och äppelymp




Äntligen kom det efterlängtade regnet. Och med ens blev det svalare. Då kunde jag täcka av mina nysatta ympar. Om det är torrt väder på gång när ymparna sätts brukar jag trä en plastpåse över ympstället, spraya lite vatten i påsen och knyta till. Sedan när jag ser att ymparna ”tänt” och det blir, som nu, mera fukt i luften tar jag bort den skyddande plasten.
Jag satte i tolv små kvistar av Signe Tillisch i två vildaplar i Skog. Kvistarna kommer från det gamla trädet i Skrärvenäs. Jag har skrivit om det förut. Till min glädje har knoppar på alla kvistar slagit ut. Hoppas på god utveckling i fortsättningen.

Relaterade länkar: 

https://sunebroman.blogspot.com/2020/05/foreningen.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html

onsdag 27 maj 2020

Målartvätt




Sju år har gått sedan jag startade ytrestaureringen av träfasaden i Skog. Vid den tiden var den svårt medgången. södersidan hade det mesta av färgen vittrat. Det var mera naket trä och gråludd än färg. Västra gaveln var också väldigt nedgången. De andra sidorna något bättre. Främst då norrsidan som inte utsatts för väder och vind på samma sätt. Där var det mera frågan om naturligt åldrande utan uppenbart färgsläpp.
Jag började det omfattande skrap-, slip-, spacklings- och målningsarbetet 2013. Då gjorde jag södersidan klar. Sedan följde västra gaveln 2014, östra gaveln 2015 och sist norrsidan 2016.
Nu har det alltså gått sju år sedan projektet startade. För att inte förlora det grundarbete som gjordes då har jag beslutat att fräscha upp den södra sidan. Arbetet som gjordes har stått sig bra. Väl medveten om att det krävdes hårt jobb med underarbetet lade jag massor av timmar på det. Hela fasaden skrapades trären, slipades noga fri från grått träludd. Så noga som möjligt. Har haft en viss oro för att vidhäftningen av färgen inte skulle hålla… men det har det alltså gjort.
Linoljefärg är vad man kallar för ett offerskikt. Från att som nystruken ha hög glans glans övergår den sakta och blir matt. Det naturliga åldrandet ger en behagligt mjuk och vacker yta. Efterhand börjar färgen att ”krita”. Bindemedlet försvagas successivt ner igenom skiktet. När man stryker med handen över brädorna märker man när den processen är igång.
Jag hade säkert kunnat vänta ytterligare ett eller två år med det nu pågående arbetet men valde att ta det säkra före det osäkra.
Idag har jag rengjort hela fasaden, dörren och några av fönsterbågarna med ammoniaktvätt. Detta för att skölja bort kritningen och eventuellt smuts och skapa bra underlag för ny färg.
När jag målade 2013 strök jag väggen tre gånger. Först en gång med 40 procent förtunnad färg som grund, sedan en gång med 20 procent förtunnad som mellanstrykning och slutligen en gång med outspädd färg.
Denna gång skall jag endast bättra svaga fläckar, eventuellt avskrap med förtunnad färg och spackla synliga sprickor med linoljekitt. Därefter får väggen en slutstrykning med oförtunnad linoljefärg.
Det är ett fantastiskt arbete. Det är meditativt och ger kroppen en god varierad träning. Under tiden som jag arbetar upplever jag årstidens ljus och ljud. Idag under pågående arbete hängde en glada som en seglande drake strax ovanför hus och åkrar en lång stund. Ett par bivråkar sågs kretsade mot den blå himlen. Trädgårdssångare, svarthätta, lövsångare och svartvit flugsnappare sjöng växelsång nästan oavbrutet under dagen.
Mycket för kropp, öga och sinne!


PS. Nästa gång som fasaden börjar krita kan det räcka med att påföra så kallad halvolja. Halvolja är en blandning av hälften linolja och hälften terpentin. Då återförs bindemedel och färgen blir nästan som ny igen. Att använda halvolja kan vara en bra lösning för att slippa att färgskiktet byggs upp och blir tjockt. Tjocka färgskikt kan ge upphov till sprickor, blåsor och flagning med en massa arbete som påljd. Med halvolja på gammal färg blir den som ny igen... och det blir mindre utgifter...

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/06/da-flyter-pa.html
 

torsdag 21 maj 2020

På liv och död





Stararna kom igång tidigt i år med sina häckningsbestyr. Redan den 4 maj hittade jag det första äggskalet som avslöjade att kläckningen börjat. Och stararna är många. Antalet tangerar den gamla toppnoteringen tolv par. Och i skrivandets stund kan det vara ytterligare ett på gång, vilket i så fall betyder nytt rekord med tretton häckande par. Tolv i holkar. Ett i hålträd. Förutom de som jag räknat inom mina egna gränser finns ytterligare två par i närbelägna villaträdgårdar.

Det har varit tuffa veckor för mamma och pappa stare. Kyliga dagar och nätter har sannolikt krävt extra energi. Både för att växa och för att hålla värmen. Det har dessutom varit nederbördsfattigt vilket gjort marken hård. Vilket troligen i sin tur gjort maskar och larver passiva och svåråtkomliga.


I veckan efter första kläckningen dök en ny fara upp. Det var en skata som slagit sig på att plocka nykläckta starungar ur holkarna. Det är ganska gott om skator här i grannskapet. Men det verkade som det bara var en individ som klurat ut en metod att stilla sin hunger. Hon hängde sig med klorna i holkhålets underkant. Stoppade sedan in huvudet och plockade ut ”maten”.

Det verkade enkelt. När ungarna hörde skrapet av skatans klor mot holkväggen trodde de naturligtvis att det vankades mat. Sträckte på halsarna och så var skadan skedd. Den genetiska variationen övergick från stare till skata...

Till att börja med blev jag irriterad och arg på den usla skatan. Det kändes som holkarna jag i välmening satt upp oväntat förvandlats till foderautomater. I hastigt mod tänkte leja någon att skjuta den förbannade skatan… Men jägaren som jag sporde hävdade bestämt att skjuta en skata gör man inte ostraffat. Det betyder otur. Och tur var väl det.

Nej, nu behövdes andra sätt att tänka. Letade i min ”verktygsbox” och hittade en tankeövning som jag nyttjat då jag själv inte kunnat påverka situationen: ”Hur skall jag se på detta för att jag skall gilla det?”

Till en början klurade jag på att addera något slags skydd för att skatan inte skulle kunna nå in till ungarna. Ett tjockare framstycke på holken skulle nog kunna hindra. Men i ett akutläge som detta syntes det alltför omständligt… och att montera en sådan anordning skulle innebära störning och riskera göra skadan långt värre. Nej, den åtgärden får bli ett experiment inför kommande säsonger.

Istället fick jag leda in tankarna i skatans perspektiv. Skatan som en länk i näringskedjan. Maskar och larver kalasar på växter och växdelar. Stararna äter maskar och larver. Skatorna äter också växter, växtdelar, maskar och larver men avvaktar gärna tills de förädlats genom stararnas försorg.

Jag fantiserade också om hur det sett ut om skatorna vore endemiska. Alltså att de bara fanns på ett enda ställe. Och just bara här i byn. Bara några få par i hela Sverige. Då hade synen på skatan varit annorlunda. Då hade jag troligtvis satt upp ännu fler ”foderautomater” för att säkra dess fortlevnad. Och förnöjt sett på när de gjorde kalas på späda fågelungar.

Efterhand har det visat sig att skatan inte tagit rubbet. En holk är helt tom. I resten av holkarna sjuder det av liv. Jag har också kunnat ana att när ungarna vuxit till sig har de lärt sig skilja på en förälder med mat på ingång och en hungrig skata.

Efterhand som ungarna vuxit har försöken att röva ungar helt uteblivit. Sista tiden har de något vekare stararna dessutom fått undsättning av nejdens björktrastar. Björktrastarna rycker ut mangrant och tvingar skatorna på flykt. Dessutom är björktrastar bestyckade med träck-bomber. De lättar gladeligen på trycket och skiter kaskader mot alla former av inkräktare. De har inte fått epitetet ”skittrastar” för inte.

Nu när flera av parens ungar är på vingarna kan jag också sluta mig till att skatorna på något sätt räddat ett obestämt antal ungar till vuxet liv. Genom att decimera ungfågelbeståndet har födotillgången varit tillräcklig för de återstående ungarna.

Friska och starka ger de sig nu ut på födosök på egna vingar. Då handlar det återigen om att äta eller ätas…

Lycka till på flykt… och välkomna åter till Skog nästa vår!

tisdag 19 maj 2020

Så, blev det idag...


Nu har jag gjort klart hela min vårsådd. Potatisen är i jorden sedan ett par veckor. Purjolöken planterade jag ut igår. Och idag har jag sått alla rotfrukter; 40 sträckmeter rödbeta, 30 meter morot, 9 meter gulbeta, 6 meter palsternacka och 6 meter majrova. Desutom 6 sträckmeter mangold.
Att jag satsar så mycket på rödbeta beror på att jag blivit omättligt förtjust i mjölksyrade rödbetor. Jag centrifugerade också fram en hel del rödbetsjos under förra säsongen. Rödbeta är fantastisk att rosta i ugn. Soppa är också helt okej.
Nu är det att hålla tummarna för en god växtsäsong...