söndag 26 oktober 2014

Spänta och spinga





Jag stod i vedskjulet och tillredde tändved. Eller ”tänneve” för att vara dialektalt korrekt. Jag späntade tänneve. Eller spjälkade. Spänta eller späljka ved. Liktydigt med att göra späntved.
Alldeles som jag höll på med mitt späntande, kom min granne Gunnar gående förbi. Han kikade in i dörröppningen och var naturligtvis nyfiken på vad som var på gång där i vedskjulet.
– Jasså, du klyver ved, sa han?
– Jag späntar stickor för att ha att tända med, svarar jag.
Vi pratar en stund och då tilldrar sig Gunnar minnesbilder från sin uppväxttid.
– Minns du Kalle i Toppbo, frågar han?
– Nej, svarar jag. Men jag har hört namnet.
– Han satt ofta vid spisen under höst- och vinterkvällarna och gjorde ”spingestekker” för te å ha å tänna mä i järnspisen.
”Spingestickor” var för mig ett  nytt begrepp. Men när jag senare pratar med min faster Anna-Lisa (f 1923) och berättar om vad jag hört, meddelar hon att det för henne är välbekant.
– Ja, nu när du säger det så kommer jag ihåg, berättar hon.
Vi kommer överens om att spänta ved är att klyva upp till grova stickor. Att spinga är att dela upp de späntade stickorna till mindre och tunnare. I viss mån en egen hemmagjord, men fungerande förklaring.
För att spänta passar det bäst att använda en späntyxa. För att göra mindre stickor kan man använda späntkniv, en sådan med handtag i båda ändar, eller vanlig kniv. En vanlig Morakniv fungerar faktiskt bäst. Jag har provat lite nu ikväll. Men det går inte att klyva hela stickan rakt igenom. Det är lite ostadigt och man riskerar att skära sig. Istället tycker man in kniven lätt i änden av späntveden och ”gnixar” eller”knickar” lite, samtidigt som man pressar den lätt nedåt. Med fördel stöder man stickan mot kroppen och arbetar alltså med kniven mot bröstet. Man kan nästan höra ett litet ljud... väldigt svagt... men inte helt olikt ett litet ”spiinnng” när stickan spriker isär och blir två...
I illustrerad svensk ordbok från 1958 kan man läsa:
sping | a -ade, spingat provins.: spänta, s-a stickor. – sping-sticka späntad sticka.
Ordet gnixa har jag hittat på själv. Det betyder att man vrider, gnider och knixar med kniven för att lättare spräcka stickan. Eller knickar: knäcker och vickar.
Om man lägger en del energi på att spinga stickor kommer det att underlätta när det är dags att tända i spisen, kaminen eller kakelugnen. Det är faktiskt värt jobbet även om det är tidsödande. Annat som är bra för att göra eld med är näver och ”stickebacke”.
Stickebacke är också ett sånt där ord som inte behövs eller är vanligt nuförtiden. Min far delade med sig av det. Och det har funnits med i något sammanhang som jag läst för länge sedan. Stickebacke är allt sådant ”bûs” som faller till marken när man kapar och klyver ved. Det är stumpar, barkflagor, sågspån, flisor och stickor. Alltså: Stickor på backen = Stickebacke. Jag brukar räfsa ihop allt sådan material och samla i kartonger. Ställer det att torka och har sedan ett alldeles utomordentligt tändmedel...

fredag 24 oktober 2014

Tidsfragment



Lyfter på locket. Överst i den gamla lådan finner jag en bunt gulnade tidningar. Här har min moster Gulli samlat och sparat. Glimtar ur tiden. Tidsfragment. Ett par av tidningarna rymmer varsin anteckning. På den ena, en Boråstidning från den 30 augusti 1961 står skrivet med blyerts: ”Detta var min 50-årsdag”. Det känns ödesmättat. Var det för att understryka tyngden i just denna dag? En markering i tiden. En arkiverad dag. Kanske med visst vemod tillbakablickande över tid som flytt? Eller ett försök att stanna tiden? På en Ulricehamnstidning från den 20 mars 1954 har hon också gjort en notering, med rödpenna: ”Detta var den sista tidningen far läste i”. Ett sätt att bearbeta sorgen? Att bevara något fysiskt. För att förstå. Att ha något att se och känna på när livet kommit i gungning. Kanske läsa. Kanske fantisera om hur far hade läst. Vad hade han tänkt om det han läste. Visste han att han skulle dö nästa dag? I tidningsbunten finns också Ulricehamnstidningar med dödsannonser över min mormor och morfar. Ulricehamns Tidning 13 mars 1948 respektive 23 mars 1954.
Ett sönderklippt och trasigt exemplar av Sjuhäradsbygdens Tidning från den 27 juli 1940 innehåller övervägande artiklar om kriget. Men där finns också, bland annat, en kort notis om en värmebölja i USA som tagit 280 människoliv. Och majskörden hotas. Där finns också tre exemplar av Westgöten från 1928, 1929 och 1932. 
I Västgöta Demokraten från den 18 januari 1958 finns ett stort reportage om Jakob ”Klockmakare” Lindgren. Jakob var bror till min mormor. Eller morbror till Gulli och min mor. Hur du vill. Han var född 5 april 1894. Lantbrukare, kopparslagare, urmakare. Och levnadskonstnär. Kreativ, sprallig, ungdomlig och glad. Som jag minns.
”Till honom kommer torpare och adel, arbetare och direktörer från när och fjärran”, står det att läsa. I reportaget berättas också att han, just vid tillfället, håller på att renovera ett gammalt ur från 1600-talet.
”Men han gillar inte tidens jäkt och hänvisar gärna till att förr i världen hade inte klockorna någon minutvisare. – Man hade inte så bråttom då, räknade inte minuterna och hann ända göra vad man skulle, säger Jakob.”
Enligt vad jag nyligen erfarit blev det mera noga med tiden när järnvägar började byggas. I mitten av 1800-talet. Då krävdes tidtabeller. Och då krävdes också klockor med minutvisare.
Minutvisaren delar upp tiden i små stycken... skärvor... Spillror av tid som vi försöker få att räcka till... Vi virvlar runt i ett orosmoln av fragmenterad tid. Plockar en minut här, en minut där... för att, om möjligt, foga samman till längre avbrottsfria stunder... Så, tänker jag... om vi inte hade byggt några järnvägar hade vi fortsatt då, kunnat klara oss utan minutvisare... haft det lugnare och sluppit jaga tiden...

torsdag 23 oktober 2014

Tankar utanför boxen

Lådan har stått i ett undanskymt hörn av vinden i gamla huset. De senaste fjorton åren har den varit förpassad till ett uthusförråd. På adresslappen kan jag läsa att avsändaren är Gamla Eskilstunaboden i  Varberg. Lådan har fraktats på järnväg från Varberg och bestämmelsestationen är Borås C.  Eskilstunaboden var ett järnhandelsföretag som vid förra sekelskiftet bland annat sålde järnvaror och redskap. Men de handlade även med krut och dynamit. Vad lådan ursprungligen innehållit på sin resa mellan Varberg och Borås går ej att utläsa. Den har senare använts till förvaring av sköra ting och tidsfragment. Värdefulla att spara. För framtida användning. Och för att minnas. Jag har redan tjuvtittat i lådan. Men bara väldigt ytligt. I detalj har jag ingen aning om vad som ligger dolt i lådans inre. I dess djupare lager. Lite spännande är det allt...


onsdag 22 oktober 2014

Oönskat mångfaldsinslag



Under hela september och hittills i oktober har jag besvärats av förkylningsliknande symtom. Jag blir trött och anfådd. Småsnorig. Har kliande hals och klåda i ögonen. Ibland har ögonen runnit och blivit rödkantade. Jag tänkte att jag kanske har en vilande förkylning i kroppen. Och att jag fått en lättare ögoninflammation. Så för några veckor sedan gick jag till apoteket för att skaffa något lindrande preparat. När apotekaren såg mina röda ögon tyckte hon att det såg ut som om jag hade en allergireaktion. Pollenallergi föreslog hon. Jag påstod bestämt att någon allergi det har jag aldrig haft. Och betackade mig för att nu plötsligt bli påprackad något som jag inte ville ha. Ja, jag tänkte att om jag förnekar att jag är allergisk så slipper jag att vara det. Dessutom drog jag till med ett något svagt underbyggt påstående om att det inte längre fanns några vilda växter som kunde sprida pollen vid denna årstid.
– Jo, sa apotekaren, gråbo kan fortfarande blomma. Och det behöver inte vara här, underströk hon. Pollen från gråbo kan flyga i luften flera mil.
Jag kunde inte leverera något motargument men jag tvivlade. Blommande gråbo i september? Nja...
Det blev till slut så att jag misstroget lämnade tankarna på att köpa Noviform för att bota ögoninflammation. Jag tog istället det som apotekaren föreslog. Lecrolyn för behandling av ögonbesvär vid pollenallergi. När det kliat som värst har jag tagit en pipett och droppat i mina ögon. Kanske har det lindrat? Kanske har det inte?
Så häromdagen fann jag en mystisk växt som jag förr aldrig sett. Det växte ett tiotal på en öppen fläck som tidigare varit täckt av en enbuske. Alldeles intill där jag haft min vinterutfodring av småfåglar. Jag tog några bilder och skickade till min vän botanisten med frågan: Vad är detta?
Svaret lät inte vänta på sig. Det löd: Malörtsambrosia. Amerikansk växt som följer med fågelfrö. Kraftigt allergiframkallande för känsliga personer, så den bör du utrota om du kände av pollenallergi!
Ord och inga visor alltså.
När jag sedan gör ett internetsök för att läsa mera om växten landar jag på sajten ”naturochträdgård”. Där finns en utförlig artikel med rubriken ”Varning för malörtsambrosian!”
Jag läser vidare i ingressen: Frön från malörtsambrosia följer med de solrosfrön vi matar småfåglarna med och den sprider sig nu snabbt i Sverige. Malörtsambrosian är extremt allergiframkallande och risken finns att man utvecklar allergi bara genom att ha den vid fågelbordet nära huset där man bor. Ta på handskar och rensa bort den direkt!
I artikeln kan man vidare läsa att överallt där malörtsambrosian drar fram ger den stora problem med allergier. Den är mycket aggressiv och orsakar astma dubbelt så ofta som andra pollenväxter. Det är sannolikt att fler kommer att bli allergiska i takt med att malörtsambrosian sprider sig. Om denna oönskade växt får fäste i vår flora förlängs pollensäsongen. Förr sades att allergibesvär orsakade av pollen tog slut med sista gråboblomman. Nu förlängs den av att malörtsambrosian sprider sitt frömjöl från augusti ända till november.
Ikväll, efter mörkrets inbrott, tog jag på mig saneringsutrustning och plockade alla ambrosior jag kunde hitta. Förpassade dem till en påse som jag senare brände i min vedpanna.
Jag påstår inte att det är malörtsambrosian som gett mig min allergirreaktion. Det är svårt att bevisa. Det är ungefär som med oönskade undervattensfarkoster i Stockholms skärgård. Ingen vet om de finns. Men det märks att det är något som ger klåda. Jag är oändligt misstänksam mot det oönskade botaniska tillskott i den svenska floran som malörtsambrosian utgör. En växt som jag ända tills idag inte ens visste fanns. I förlängningen innebär denna nya kunskap med tillhörande insikt att jag aldrig mera kommer att köpa solrosfrön för att mata fåglar...

Läs själv på naturochträdgård:
http://www.naturochtradgard.se/smattogott_malortsambrosia.html

tisdag 21 oktober 2014

Poppeltofsskivling


Igår skrev jag om svampar och deras angrepp på olika trädslag. Samtidigt som jag publicerade mitt inlägg skickade jag ett par bilder till mykologen och vännen Hans-Göran. Sent under kvällen, när jag törnat in i min slaf, hade HåGe skickat svar på mitt mejl. Så här skriver han: Lite gamla ex men bör vara poppeltofsskivlingen, Hemipholiota populnea. Skivornas färg visar brunt sporpulver, vitsproiga alternativ utesluts härmed. Denna art växer nästan uteslutande på asp (alltså Populus). Söderöver i Europa uppfattar jag att den växer även på andra träd (och med klimatförändringen logiskt att detta sprider sig norröver.) Arten är i gränszonen parasit/saprofyt: vanlig växtplats är sågytor på markliggande stockar, men även på levande stammar. Arten är rödlistad i kategori NT*). Så långt Hans-Göran.
När jag söker efter poppeltofsskivling på nätet får jag några träffar. I topp ligger ett artfaktablad från 2001 publicerat av Artdatabanken. Där beskrivs svampen som stor, med upp till 20 cm bred, ljust smutsgul och grovfjällig hatt. Hatten är köttig, torr först klocklik sedan välvt till utbredd. Foten är 5–10 cm hög, vid basen något vidgad, upptill slät och vitaktig, nedtill trådig till vitullfjällig och brunaktig. Skivorna är urnupna.
Beskrivningen stämmer gott. De svampar som jag funnit på den östra sidan av linden har drygt 20 cm vida hattar. På trädets motsatta sida fann jag en liten grupp med något mindre svampar. En av dessa har jag plockat och det är den som visar undersidan på nedersta bilden.
På artdatabladet läser jag vidare om utbredning och status och finner då att arten är känd från cirka 3o lokaler. Överallt är den sällsynt. I övriga Norden är den vanligast i Danmark där den heter Poppel-skælhat. Det finns några fynd av Ospeskjellsopp i Norge och ett endaste fynd av Poppelihelokka i Finland. (Uppgifter fram till 2001).
Jag hittar också en uppgift på internetsajten ”svampguiden.com” där en uppgiftslämnare berättar att han funnit poppeltofsskivlingen högt upp på en lind efter avsågad gren. En observation som är helt lik den som jag här beskrivit.
Återigen måste jag glädjas åt att ha funnit ytterligare en art att lägga till mångfaldslistan. Biodiversiteten har utökats... återstår att se om det är en tillfällig gäst eller en stamgäst...

PS. I sitt mejl berättar HåGe också att han gjort en bestämning av den fingersvamp som vi fann här i ängarna i torsdags i förra veckan:
– Bör vara hagfingersvamp (Clavulinopsis helveola). Den växer inte överallt, skriver han.
– Tack för den, svarar jag...

*) Kategori på Rödlistan: NT/Near Threatened = Nära hotad.

måndag 20 oktober 2014

Stamgäster



Almsjuka, ekdöd, askskottsjuka. Det ena trädslaget efter det andra hotas av sjukdomar som starkt förkortar livslängden. Dessutom decimeras antalet träd. Ekarna är drabbade av något som allmänt kallas för ekdöden. Det är en komplex sjukdom som troligen orsakas av flera sammansatta orsaker. Svampinfektion med rotsvamp men också av någon slags algsvamp. En ek som är drabbad uppvisar en gles krona, många döda grenar och onormalt mycket stamstkott eller ”nödskott”.
Almsjuka är också en svamp. Svampen sprids av almsplintborren som är en skalbagge. Almsjukan har varit känd sedan 1950-talet men under 1980-talet kom en ny, mera aggressiv form av svampen. Det har gjort att angreppen har ökat markant i våra trakter.
Askskottsjukan är en relativt nykommen sjuka som via bladen angriper unga skott på askar och senare också grövre grenar och stamdelar. Sjukdomen orsakas av en sporsäckssvamp som i första skedet gör att trädets fotosyntestransport stryps. Här hos mig har flera askar dött. Några träd lever nära döden med massor av nödskott och döda grenar. Kronan blir, precis som hos eken, gles och grentillväxten av nödskott kommer till genom stress. Efter detta stadium har askarna, så vitt jag förstår, ingen möjlighet att överleva. Det kan dröja några år men slutligen så dör de.
Under de senaste tre–fyra åren har jag avverkat de flesta äldre rönnar. Alla har fått något angrepp nära marken. Några decimeter av barken nerifrån roten har blivit slemmig och ramlat av. Precis som om trädet ringbarkat sig självt. Även här verkar det vara någon svamp som härjar. Samtliga rönnarna har mängder av döda grenar och är kraftigt rötade inuti (bild ovan). Jag har fråga runt lite i olika sammanhang men ingen har kunnat svara på om sjukdomen är känd under samlingsnamn. Om du som läser detta vet något är jag tacksam för svar. Allt detta sammantaget ger vid handen att mångfalden är satt under hot. Det känns trist. Väldigt trist. En liten ljusglimt här i mina marker är att vissa askar verkar klara sig från askskottsjukan. De har tydligen andra gener. En annan struktur i sina blad... någonting som gör att de inte blir angripna. Det är bara att hoppas att det inte går som hos almarna, att det kommer en än mer aggressiv svamp som fördärvar den genetiska variationens möjligheter till artöverlevnad.
Lindarna har hittills klarat sig helt från alla sorters angrepp. De är vegetativa, friska och tåliga. En lind kan hamlas ganska brutalt. Den verkar då bli än mera livskraftig. Än friskare. Än mer långlivad. Har dock upptäckt att den allra största linden nyligen fått en stamgäst (bilder ovan). Ett knippe svampar, som jag ännu inte vet namnet på, med stora hattar växer ut från stammen. Frågan är nu om detta är något allvarligt? Det finns inget som tyder på en utbredd sjukdom. Mera ett punktangrepp. Och jag tror att de här svamparna är tillfälliga gäster som ”bor” i ett fågelbohål eller hålet efter en murken gren...

Och slutligen, för att ta lärdom av rönnarnas öde: Fotnära svampighet är inte att leka med. Ett elakartat angrepp mellan tårna kan sluta med att hela innanmätet ruttnar...

lördag 18 oktober 2014

Höghöjdshamling


Lite småruggigt idag. Regn i luften. Grått. På avstånd hördes skottet av en studsare. Förutom att den knallen fällde en älg fick den också symbolisera startskottet för höstens buskröj och hamling här i ängarna. Extra pangstart blev det också av jag fick välbehövlig assistans av vännen Ingvar. Ibland är det svårt att komma igång med projket. Då behövs det en inspiratör eller pådrivare. Idag var det en inspiratör.
Tillsammans tog vi oss an hamlingen av den gamla asken i det sydligaste hörnet av ängen. Asken är ett jätteträd som hamlats i århundraden. Minst 400 år gissar jag. Nu var det gamlingens tur att kvistas ner. Det är några år sedan det gjordes. Och faktum är att den har klarat sig nästan helt från angrepp av askskottsjukan. Bara några angrepp som den av allt att döma lyckats läka ihop. Under dagen fällde vi också några yviga hasselbuskar och började bygga den rishög som jag tänkt skall bli nästa års påskeld.

torsdag 16 oktober 2014

Mycke lågt



Idag fick jag besök av HåGe och Ingemar. Precis som förra året var de ute på höstens självskrivna utflykt – vaxskivlingsexkursionen. De ägnar då en heldag åt att leta vaxskivlingar. Och repetera sina kunskaper. I skilda miljöer. Här hos mig var det ängen som lockade. Hävdad mark med lieslåtter och efterbete. Vaxskivlingarna, eller vaxingarna som de förenklat kallas, är typiska höstsvampar med cirka 90 olika arter i Norden. Flera av arterna lyser i bjärta färger. Idag hittade vi bland annat scharlakansvaxing, alabastervaxing, blodvaxing (bild 2), sprödvaxing och mönjevaxing. Under vår vandring hittade vi också en fingersvamp. En svamp som jag inte upptäckt tidigare här i markerna. Lite extra kul. Och gul! Läran, eller vetenskapen, om svamparna heter mykologi. Den som är svampkännare kallas för mykolog. Att vara mykolog är en utstuderat jordnära aktivitet. Jag som gillar att vränga ord, och ibland behöver en minnesregel, tänker att ordet mykolog stämmer bra på hur den beter sig som letar svamp... hans blick är mycke låg...



LÄNK till förra årets inlägg om vaxskivlingar:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/mossor-och-hattar.html

onsdag 15 oktober 2014

Aroma


Idag fick jag en påse äpplen av en vän. Mogna, stora,  generösa, vackert röda, friska, mjälla. Med förförisk doft. Och himmelsk smak.
Det godaste äpple jag någonsin ätit...

tisdag 14 oktober 2014

Röjning vid sköttlagapet



Varje dag behöver innehålla någon form av motion. Kroppen behöver användas i ett fysiskt sammanhang som gör att muskler och andning i samverkan bränner överskott av lagrad energi. Av detta blir inte bara kroppen utan också knoppen litet mera användbar. Tankarna klarnar. De senaste dagarna har haft jag hyfsad variation rent träningsmässigt. I torsdags körde jag ved vilket innebär en del ryggböj och ganska mycket fotarbete. I söndags en promenadrunda på Komosse. Igår skyfflade jag komockor. (Ko-tema två dagar i rad!) Att jobba med skyffel ger hela kroppen en bra genomkörare. Ben, rygg och armar framförallt. Men även en del vridningar för bålen. Medeltungt muskelarbete. Idag körde jag ett  tvåtimmarspass med buskröj och en nyhamling. Jag väljer oftast att arbeta manuellt. Alltså inte motorsåg. Det går faktiskt lika snabbt med handverktyg. Och framförallt blir det mera allsidigt för kroppen. Och nästan ljudlöst. Min fantastiska Silky Hayauchi är en fyrdelad teleskopiskt stångsåg med en räckvidd på upp till dryga sex meter. Den är smidig att jobba med. Men det kräver en del av armar, axlar och nacke för att sågen skall göra jobbet. Att jobba högt med armarna över brösthöjd är alltid extra påfrestande och det märks på andhämtningen efter några avsågade grenar. Jag har också en arsenal med Silky-sågar i olika längd och olika tandning. Var och en lämpad för sitt omårde. Helt komplett blir inte buskröjarutrustningen utan den lilla handyxan och busksaxen. Saxen är en Gardena. Den har hängt med några säsonger nu och gör sitt jobb lika bra nu som när den var ny. Den andas, precis som Silky-sågarna, hög kvalitet. Busksaxen ger kroppen ytterligare ett moment i rörelseschemat. Lite åt den klassiska Bullworkern. Efter en halvtimmas klippande med busksaxen blir man rätt mör i alla armmuskler. Jag brukar också ha med en sekatör och med den blir det lite handmuskelträning.
Idag har jag röjt klent sly utefter vägen mot Linnekullen. Halvvägs nedför backen, vid Björkklinten, finns resterna av ett gammalt gap. Ett sköttlagap. Ett gap med skyttlar. Eller ”trolor” som det kallades. (Trola enl wikipedia: Sydöstra Västergötland – stör av trä som används för att stänga öppning i staket.) Fortfarande står de gamla ekstolparna kvar. Gissningsvis är de upp emot 60 år gamla. Kanske mer. De sattes upp i samband med att traggtråden gjorde entré i jordbruket och de gamla trägärdsgårdarna mer och mer försvann. När jag hade Lisa från Länsstyrelsens kulturmiljöenhet här på besök för några dagar sedan uppmärksammades gapet och de gamla ekstolparna lite extra. Spår efter tid som förflutit. Spår som berättar. Vi tittade extra på gränser mellan skogsbete och inägomark. Extra på var gamla vägar gått. Då blev också det gamla gapet en tydlig del av historien. Nu skall hela skogsbetesgränsen få lite renässans. Jag skall försöka att hålla den fri från förbuskning och kanske fylla ut några luckor med nya ekstolpar där de gamla saknas. Detta för att just markera var gränsen går. Någon taggtråd kommer det dock aldrig mera att användas. Men kanske på sikt ett elstaket. Kanske. Men även utan trådar emellan har stolparna andra viktiga funktioner än att  hålla boskap innanför. Fåglar finner sittplatser. Bra utsiktspunkter för att bedriva effektiv insektjakt. De gamla stolparna, med sina sprickor och lavbeväxning, bjuder också små rum för allehanda insekter. Som fjärilar, skalbaggar och flugor. Stolparna kan bli som som små höghus – var och en med sina invånare och sitt unika liv. På död ved växer livet...

måndag 13 oktober 2014

Jordförbättringsmedelinsamling


Collecting manure from the cows to the vegetable garden.

Nu har det gått en vecka sedan Silva och Kajsa lämnade sensommarbetet. Staketet tog jag ner samma dags eftermiddag som de reste. Det syns tydliga spår efter den dryga månadens vistelse här. Främst genom att markerna är välbetade. Just nu är det väldigt vackert att se hela det ålderdomliga landskapets alla linjer och former. Det kortsnaggade gräset döljer inget av ådror, gropar och kullar. Något som också finns kvar är alla komockor. Hundratals. Och idag, precis som förra året, tog jag mig för att samla in så mycket jag kunde. Det blev hela kärran bräddfull. Ett stort och tungt lass med jordförbättringsmedel till trädgårdslandet...