Flyktvägen

Under halva mitt liv har jag bott vid den lilla vägen som leder ner mot Rude och Tvärredslund. Rudevägen. Förr kallade vi den för Skogavägen. Men det var förr. I minst ett tidigare inlägg har jag berört lite av upplevelserna som vi får som bor så här nära genomfarten. Vi lär sig vem som har vilken bil. Och vi vet ungefär vad man kan förvänta sig vid vissa tider. Peridovis är det mera trafik. Tidigt på våren går det stora lass med tryckimpregnerat virke till sommarstugorna vid sjön. Då flyr stadsmänniskorna från asfalt och betong för att finna ett skönare liv. Båttransporter. Sommarcruising. Turistbussar. Mc-karavaner. Cykelturister. Ibland kan det vara lite störande med all trafik. Men den verkliga sanningen är att det skulle var mycket fattigare att bo avsides. Att inte få ta del av det pulserande flöde som vägen har.
När jag växte upp var det min mamma som hade koll. En gång minns jag... det var en söndag. Förmiddagen hade då varit extra händelserik. Morsan hade suttit i vårsolen på trappan och tittat ner på vägen.
– Idag har ja setat ute på trappa männa gu'tjänsta i radion vara, å unner dai tia kûrde dä tjugi biler. Ja kan inte begripa va dai köra ätter?
Morsan var uppvuxen i början av 1900-talet. Då fanns inga bilar. Ju längre tiden led och ju fler bilar det blev desto mer relevant tycktes frågan bli. Vart ska alla? Ingen behövde ju åka förr?
En återkommande händelse som jag minns ännu mera tydligt var när hon berättade om bussen med barn från Borås som skulle till Majblommegården.
– Ida' har bussen mä barna te kolonin kûrt förbi. Nu ä sûmmern kômmen!
Det var ett av de säkra tecknen på att det nu förväntades att var sommar. På riktigt.
När sommarlovet var slut var det samma genmäle.
– Nu har barna åkt hem ifrå kolonin. Ida' geck bussen på vägen. Nu ä sûmmern slut, fastslog hon övertygande och bestämt.
Jag vet att min mamma gladde sig mycket åt att se alla glada barn som kom i den stora bussen. Hon förstod att det stora äventyret var i antågande. Förväntningar på topp. En flykt från krav och tvång. Många barn skulle kanske uppleva landet, sjön och kamratskapen som det största som de någonsin varit med om.
Därför blev det också lite sorg när de åkte hem igen. Det var som om min mor levde med i barnens känslor och i kollolivet fast hon egentligen inte visste så mycket om det. Kanske hade hon velat vara en av dem?
I kväll har jag varit på Majblommegården. Peter Tagesson som är ägare till gården och Tom Svantesson från Örnen Öland informerade om vad som är på gång. Majblommegården kommer inom kort, troligen redan nästa vecka, att öppna sina dörrar och ta emot 50 flyktingar från någon av oroshärdarna i världen. Kanske Syrien. 50 personer skall få mat och tak över huvudet. En femtedel förväntas vara barn.
Fram till den sista maj skall de asylsökande bo på Majblommegården. Sedan är kontraktet slut för denna första omgång. Från den 1 juni är gården uthyrd till annan verksamhet.
Nu blir alltså Majblommegården ett ”vinterkollo”. Och Rudevägen förvandlas till en flyktväg. När bussen kommer kanske jag står vid vägen och ser den. Då kan jag tänka, att nu lever vi i den kyligaste av tider. Efter istiden, kanske en av de allra råaste. Både bokstavligt och symboliskt. Men kanske kan jag försöka leva mig in i en känsla av vunnen trygghet och förhoppningar som följer med den som flytt från sitt hemland i brand. När det sedan blir vår. I maj, och jag åter ser bussen på vägen... då skall jag nära min förhoppning om att kylan skall drivas bort... att värme och livslust skall spira... att våren skall visa vägen mot ett bättre liv... för alla...


Bild 1: Vägen till Sverige
Bild 2: Peter och Tom informerar och svarar på frågor