söndag 25 oktober 2015

Vart är vi på väg?



Idag har jag, tillsammans med en vän, gjort en utflykt till Småland. Och landat i Eksjötrakten.

Men vart är vi på väg?

10 poäng:
På väg hem gjorde vi ett stopp i ett samhälle som ståtar med att ha Sveriges näst äldsta daterade träbyggnad. En kyrkbod byggd av timmer som fällts någon gång mellan åren 1219 och 1239.

8 poäng:
År 1997 utnämndes ortens kyrka till Sveriges vackraste kyrkbyggnad i ”Kyrk-SM”.

6 poäng:
Dessutom fanns i maj 2015 en fastighet till salu på Hemnet som presenterades som ”förmodligen Sveriges billigaste hus”.

4 poäng:
Orten omnämns i en bok om Emil i Lönneberga. Det var gästerna från den efterfrågade orten som skulle fått julmaten som Emil bjöd alla i fattighuset på... med orden ”det gör ju ingenting för i ”Humhum” är di ju tjocke så dä räcker”.

2 poäng:
Och som tillfälligheten bjuder...
ORTEN HAR NAMNSDAG IDAG:
Ingatorp!

Länk till artikel i Dagens Nyheter om det billiga huset:
http://www.dn.se/ekonomi/rusning-till-ingatorp-efter-sveriges-billigaste-hus/


Notera också här nedan:
Inga Kommentarer :)

fredag 16 oktober 2015

Hugsvalan





Idag har jag tillsammans med forna kollegor Lage, Lars-Olof och Rolf tagit avsked av vår gemensamme vän och yrkesbroder Stig Åkesson. Det blev en finstämd stund i Vistasalen vid Vist kyrka. En stund av minnen och tacksamhet. Att medvara i de flyktande minuter som bar på det tydliga avslutet kändes viktigt och värdefullt. Just den stunden som sätter punkten. Men i detsamma också leder framåt. Precis som i en löpande text. Varje menings alldeles egen punkt. Men som sedan följs av nya meningar. Till nästa stycke. Till nästa avsnitt. Till hela berättelsens slut.

För mig blev denna stund i Vistasalen också en stund till minnet av min pappa. Just denna dag, på förmiddagen den 16 oktober, för exakt 15 år sedan dog han. Och när jag tänker tillbaka på den dagen och dagen innan drar jag mig detta till minnes:
Under seneftermiddagen den 15 oktober 2000 stod jag ute på Långegrund och spanade efter höstflyttande fåglar. Det var, årstiden till trots, ganska skönt i luften. Men ont om fågel. Just som jag bestämt mig för att gå hemåt upptäckte jag en ladusvala. Tätt över vassen inne vid land flög den omkring. Vilsen. En ensam svala i mitten av oktober. Sent för en som har långt att flytta. Det varma höstvädret kanske fått henne att dröja kvar. Eller hade hon varit sjuk och inte tillräckligt hunnit ladda med energi för att påbörja sin långa resa. I kikaren såg jag hur hon lämnade sjölandet vid Haganäs. Men plötsligt tvekade och vände. Kraften verkade inte räcka. Som om vingarna inte ville bära. Som om hon, på samma gång, både ville flyga och stanna. Ett par gånger upprepade hon sin ansats men vände. I nästa försök blev hon mera beslutsam. Tog snabbt höjd över vassarna och gav sig ut över sjön. När hon så passerade mig längst ut på sandreveln kvittrade hon till, sådär som svalor ofta gör… i ett lågmält farväl… som att hon observerat mig därute. Och som en liten, liten prick såg jag henne försvinna borta i horisonten mot Torpa.
Samma kväll pratade jag med min pappa i telefon. Vi pratade om vad jag sett. Och vi pratade om en resa som var planerad.
Dagen efter, måndagen den 16 oktober, hade han skapat sig ett par timmars egentid. Han var ute tidigt i det vackra höstvädret med såg och yxa. Under morgontimmarna hade han fällt en lind på tomten. Det arbetet blev det sista i hans liv. När linden fallit och låg kvistad orkade inte hjärtat mer. En infarkt satte stopp. När jag gick till nattlig vila efter en lång och omtumlande dag drog jag mig till minnes den lilla svalan från dagen innan. Svalan som efter mycken tvekan äntligen vågat anträda resan över till andra sidan.
I den stunden upplevde jag som om svalan bar på en själ och hade tagit som sitt uppdrag att föra den till en annan plats.
Ett par veckor senare träffade jag konstnären och bildhuggaren Morgan Andersson. Han fick min berättelse. Och tillsammans med den fick han också linden som min pappa fällt. Av lindens stam skar Morgan fåglar… och en av dem blev en svala… en ladusvala… en hugsvala…

måndag 12 oktober 2015

Självupptagen



Ett konstigt ord som jag möter allt oftare är egengjord. Det förekommer tämligen frekvent i dagspressen och är tänkt att beskriva något som någon tillverkat själv. Med egen hand. Till exempel saft. Egengjord saft. Eller egengjord potatissallad eller ”på marknaden sålde Lisa egengjord marmelad”. Personligen tycker jag att ordet är lite egen(!)domligt. Ordet finns inte i svenska akademiens ordlista. Det närmaste man kommer är ”egenhändig” och ”egentillverkad”. När jag växte upp fanns det ett ord som användes i samma betydelse och det var ordet hemmagjort. Det var lite fulstämpel på saker som var hemmagjorda. Då, i en tid när konsumtionens vagga börjat gunga på allvar, var det inte fint att ha hemmagjorda saker. För mig som växte upp i ett hem med ganska knappa resurser blev det ofta hemmagjort. Hemmagjorda skidor. Hemmasydda byxor. Hemmastickade tröjor. I takt med mitt, med ålder, uppvaknande omvärldsmedvetande blev jag ibland påmind om att saker jag brukade var just hemmagjorda. Det fanns till och med de i min närhet som gärna upplyste mig om vilka av mina saker som var hemmagjorda. Och gav då sken av att det var något besynnerligt eller konstigt. Nu har tiden delvis ändrat den attityden. Att göra eget är lite fint i många sammanhang. Ja, till och med mycket fint. Att tillverka själv vittnar om kunskap. Det ger den skapande en egen identitet. Och det tillför en känsla av äkthet med hemmagjort. Och kanske en hint om att vi trots allt inte är helt beroende av industritillverkat i alla avseenden. Det finns chanser att överleva om man är händig och har kunskap. Och kanske man till och med kan spara några slantar genom att göra själv. Egenhändigt. Kort sagt: Hemmagjort skapar förnöjsamhet. I sommar har jag odlat potatis. Bland annat. Sex olika sorter. De är alltså egenodlade. Eller hemodlade. Eller odlade i egen jord... alltså egenjordade. Idag har jag tagit upp det mesta av det som var kvar i hemmajorden. Och under tiden som jag höll på med detta kände jag mig väldigt nöjd och stolt... med hackan i hand glömde jag tid och rum... Både jag och potatisen blev i samma stund renodlat självupptagna...

måndag 5 oktober 2015

Morronljus


Soliga oktoberdagar radar upp sig som pärlor trädda på tråd. En efter en. I full glans. Naturen skiftar färg och löv har börjat singla till marken. Tömda på sitt klorofyll släpper de taget. Det ena efter det andra. Ibland flera på samma gång. Den kemiska fabrikens sensorer har gjort sitt i detta solvarv. Några droppar ur koldioxidoceanen är omvandlade. Kolet inbyggt. Syret frigjort. Allt mer av morronsolen sipprar in i mitt kök. Sommarskugga ersätts med vinterljus i takt med att kronorna glesnar. Ett par blåmesar klänger och gungar hängbjörkens långa grenar. I jakt på föda söker de metodiskt igenom lövverket. Flaxande vingars skuggor faller över mitt frukostbord och på luckan vid diskbänken. Som bilder ur en troll-lykta. Ett levande bildspel...