lördag 31 januari 2015
fredag 30 januari 2015
torsdag 29 januari 2015
onsdag 28 januari 2015
Torsk med tillbehör
I somras odlade jag fyra olika sorters potatis. Marine, Timo, Cherie och Amandine. Alla fyra sorterna gav väldigt hög avkastning. Kanske mycket beroende på att de yttre omständigheterna för potatisodling var goda. Marine och Timo är båda tidiga sorter och jag konsumerade dessa i rask takt innan sommaren var slut. Lite extra angeläget blev det att göra slut på dem tidigt blev det också av att de angreps av bladmögel. Och därmed också hotades av brunröta. De två andra sorterna, Cherie och Amandine klarade sig mycket bättre. Och de har visat sig alldeles utmärkta att lagra för vinterns behov. Idag har jag ätit upp de sista tre av mina hemodlade knölar. Tre välformade och smakfulla av sorten Amandine. Trots att de lagrats under fyra månader hade de fortfarande samma fina egenskaper kvar som när de var nyupptagna. Och trots lite slarv med koktiden klarade de sig utan att spricka eller bli slabbiga.
Nu har jag bara mina sättpotatisar kvar i källaren. De är till antalet flera än inför förra säsongen. Om en månad är det dags att börja förgro och förbereda knölarna på att de skall få återvända till jorden igen. Hoppas att de skall trivas...
Nu har jag bara mina sättpotatisar kvar i källaren. De är till antalet flera än inför förra säsongen. Om en månad är det dags att börja förgro och förbereda knölarna på att de skall få återvända till jorden igen. Hoppas att de skall trivas...
tisdag 27 januari 2015
Gnistregn och snökaskader
I kväll, när jag åkte hem från Ulricehamn, fick jag uppleva ett lysande skådespel. Tänk att detta helt oregisserade inslag i roadmovien kunde framstå så effektfullt... Inte utan att jag blev road :)
måndag 26 januari 2015
söndag 25 januari 2015
lördag 24 januari 2015
fredag 23 januari 2015
torsdag 22 januari 2015
Isläggning
I eftermiddag satt jag på sjön i kajaken. Det var en impuls som jag fick när jag gick min dagliga promenad. När jag kom ner till sjön såg jag hur isbildningen hade börjat. Fruset vatten låg som svävande slöjor ute på sjön. Jag fick bråttom hem. Tänkte att det skulle bli häftigt att sitta därute på vattnet och se isen lägga sig. Och jag fick uppleva det... på nära håll! Det gick att se hur kristall efter kristall bildades. Det liksom bara blinkade till när vattenmolekylernas rörelser upphörde och de små isstickorna föddes. Från varje ny sticka löpte en ny och ytterligare en. Och de grep tag i varandra. I en oändlig reaktionskedja bildade de nållika kristallerna efterhand långsmala slöjor. Slöjorna i sin tur kopplades samman till allt större sammanhängade ytor av is. Tunna slöjor gungade med i vågrörelserna av min stillsamma färd. Utseendet på vattenytan skiftade och det blev ett sällsamt skådespel...
onsdag 21 januari 2015
Hög nivå
För den som rör sig i strandkanten av Åsunden är det väl ingen nyhet att vattennivån är hög. Och det är ju något som vi fått vänja oss vid. Ibland är det översvämning och ibland är det torrlagt. Skillnaden mellan högt och lågt är 168 centimeter! Det är snudd på samma mått som medellängden hos kvinnor i Sverige mellan 20 och 29 år (167,7 cm/uppmätt 2013).
Hösten 2013, den 26 oktober, var nivån nära rekordlåg i Åsunden. Noteringen vid mätstationen vid Torpa visade då 163,03 meter över havet.
Nu i måndags, den 19 januari, låg vattennivån på 164,71 och det är den högsta noteringen hittills denna vinter. Samma dag släppte EON ut 27 kubikmeter per sekund vid Forsa. Igår, den 20 januari, har läget stabilisereats. Nivån har sjunkit med en centimeter till 164,7 möh. Och tappningskranen har skruvats åt en smula. Tre kubikmeter mindre per sekund i går rann ur Åsunden.
Det är små toleranser i högvattenläge. Flera dagar har det varit varning för höga flöden i Ätran. I Svenljunga står man på tå. Inte bokstavligt för att hålla näsan över vattenytan. Mera för att vara beredda att rädda vad som räddas kan om flödet plötsligt skulle öka. Läste nyligen att man lagt tyngder i form av sandsäckar på den gamla stenvalvsbron mitt i samhället för att minska risken att den skall rasa under vattentrycket.
Lite lugnande är det väl att det nu blivit någon minusgrad. Vattnet övergår från flytande till fast form och en del av allt det som är på väg från avrinningsområdena bromsas upp ett tag. Det ger lite andrum för dem som har hand om flödesregleringen. Och som det ser ut just nu blir det minst en minusgrad under de närmaste tio dygnen. Så ansvarig vid EON kan sova lugnt några nätter framöver. Och låta nivåerna sjunka i de stora flödena under tiden.
Just nu längtar jag efter en vecka med bitande köld. Så pass kallt så pass länge att kylan förmår lägga ett stadigt lock på hela sjön. Det skulle vara härligt att snöra på sig skenorna och glida ut på en skridskotur i strålande sol på spegelblank is... en fullgod kompensation för allt regn, slask och gråväder. Kanske dags för ett snack med Kung Bore...
Så här mycket vatten rinner det i Forsa:
http://www.vkr.se/Hist/AtrnForQ.htm
Här är den aktuella vattennivån i Åsunden vid Torpa:
http://www.vkr.se/Hist/AtrnAsuY.htm
tisdag 20 januari 2015
Inget krig idag
Igår fotograferade jag mesar i snöbollsbusken. Igår var det också temadag till minne av slaget mellan danskar och svenskar på Åsundens is. Slaget vid Skottek den 19 januari 1520. Enligt internetsajten ”temadagar.se” kallas dagen för ”Sten Stures ben”. Firandet tillgår så att deltagarna först kastar kanonkulor på varandra i form av snöbollar. Därefter blir det fest på kanonkulor i form av chokladbollar. Låter väl sådär. Men snöbollskrig är ju kul. Under förutsättning att de krigande är överens om att det skall vara krig. Och att man håller sig till uppgjorda regler.
Idag när jag gick till affären tog jag upp lite snö. Lagom till en boll att kasta. På vägen mötte jag ett gäng skolbarn på väg hem från bussen. Jag jonglerade lite med min snöboll, för att liksom tydligt visa upp att jag var beväpnad. Tänkte kanske att någon skulle nappa på upptåget och ställa till med lite bus. Men det blev inget bus.
Jag frågade om de haft snöbollskrig på skolgården idag. Men, nej,
– Vi får inte ha snöbollskrig, svarade de unisont.
Jag kom att dra mig till minnes hur det var under min uppväxt. Massor av snöbollskrig. På skolgården fanns till och med ett område där snöbollskrig var tillåtet. Där härjade alla som ville kasta snö på rasterna. Och jag har varit med om gympalektioner då snöbollskrig var en uppskattad utomhusaktivitet... frivillig förstås, men ändå! På den tiden krigades det så det stod härliga till... och tills kinderna var röda som juläpplen...
På fritiden var snöbollskrig vanligt. Kramsnö – det var liksom en given signal. Kramsnö betydde undantagstillstånd. Ingen gick säker. Vi kunde göra stora förråd av bollar innan kriget började. Ofta stenhårt kramade. En hård boll hade bättre räckvidd. Och bättre effekt vid träff!
Ibland kunde krig i samförstånd urarta helt. Någon gick över gränsen och satte en hård pärla rätt i fejset på en av motståndarna. Därefter blev striden mera av det blodiga slaget. Vantarna åkte av och det blev ett rejält slagsmål istället. Sådana slagsmål slutade oftast med att den som blev nedbrottad också blev rejält gnodd med snö i hela ansiktet och fick snö innanför tröjan. Allt medan alla andra krigare lade ned vapnen och intresserat tittade på.
Vet inte om det är bra eller dåligt att förbjuda snöbollskrig på skolgården. Kanske ligger det i linje med skolans fostrande roll. Att utbilda krigare redan på låg- och mellanstadiet hör väl inte till studieplanen... även om förre utbildningsministern har ett förflutet som major inom försvarsmakten.
Det blev inget krig idag. Eftersom jag inte hade någon att utmana, fick jag nöja mig att skjuta prick. Under eftermiddagspromenaden sköt jag några hårda skott där ingen såg. Vägskyltar, telefonstolpar, soptunnor... för en stund förvandlades jag till gatans ligist… med terror som ledmotiv.
När jag kastat tillräckligt mycket och gett kastarmen en plågsam sträckning, kom jag på att istället använda snöbollar till mera fredliga syften. Fattade beslut att uppföra ett monument. Ett freds- och antiterrormonument.
Innan mörkret helt blev rådande var bygget färdigt. Jag tände ett ljus och sände i stillhet tankar till alla världens flämtande lågor… till alla som får sina liv söndertrasade av vanstyre, övergrepp, krig och katastrofer...
Idag när jag gick till affären tog jag upp lite snö. Lagom till en boll att kasta. På vägen mötte jag ett gäng skolbarn på väg hem från bussen. Jag jonglerade lite med min snöboll, för att liksom tydligt visa upp att jag var beväpnad. Tänkte kanske att någon skulle nappa på upptåget och ställa till med lite bus. Men det blev inget bus.
Jag frågade om de haft snöbollskrig på skolgården idag. Men, nej,
– Vi får inte ha snöbollskrig, svarade de unisont.
Jag kom att dra mig till minnes hur det var under min uppväxt. Massor av snöbollskrig. På skolgården fanns till och med ett område där snöbollskrig var tillåtet. Där härjade alla som ville kasta snö på rasterna. Och jag har varit med om gympalektioner då snöbollskrig var en uppskattad utomhusaktivitet... frivillig förstås, men ändå! På den tiden krigades det så det stod härliga till... och tills kinderna var röda som juläpplen...
På fritiden var snöbollskrig vanligt. Kramsnö – det var liksom en given signal. Kramsnö betydde undantagstillstånd. Ingen gick säker. Vi kunde göra stora förråd av bollar innan kriget började. Ofta stenhårt kramade. En hård boll hade bättre räckvidd. Och bättre effekt vid träff!
Ibland kunde krig i samförstånd urarta helt. Någon gick över gränsen och satte en hård pärla rätt i fejset på en av motståndarna. Därefter blev striden mera av det blodiga slaget. Vantarna åkte av och det blev ett rejält slagsmål istället. Sådana slagsmål slutade oftast med att den som blev nedbrottad också blev rejält gnodd med snö i hela ansiktet och fick snö innanför tröjan. Allt medan alla andra krigare lade ned vapnen och intresserat tittade på.
Vet inte om det är bra eller dåligt att förbjuda snöbollskrig på skolgården. Kanske ligger det i linje med skolans fostrande roll. Att utbilda krigare redan på låg- och mellanstadiet hör väl inte till studieplanen... även om förre utbildningsministern har ett förflutet som major inom försvarsmakten.
Det blev inget krig idag. Eftersom jag inte hade någon att utmana, fick jag nöja mig att skjuta prick. Under eftermiddagspromenaden sköt jag några hårda skott där ingen såg. Vägskyltar, telefonstolpar, soptunnor... för en stund förvandlades jag till gatans ligist… med terror som ledmotiv.
När jag kastat tillräckligt mycket och gett kastarmen en plågsam sträckning, kom jag på att istället använda snöbollar till mera fredliga syften. Fattade beslut att uppföra ett monument. Ett freds- och antiterrormonument.
Innan mörkret helt blev rådande var bygget färdigt. Jag tände ett ljus och sände i stillhet tankar till alla världens flämtande lågor… till alla som får sina liv söndertrasade av vanstyre, övergrepp, krig och katastrofer...
måndag 19 januari 2015
Ordningen återställd
I oktober skrev jag ett inlägg här på bloggen under rubriken ”Oönskat mångfaldsinslag”. Det handlade om en växt som via sina små frön smugit sig in bland de solrosfrön som vintertid tjänat som stödfoder till småfåglarna. Efter att jag fått veta hur ”giftig” malörtsambrosian är beslutade jag mig för att upphöra med solrosfrö till fåglarna.
Nu när halva vintern har gått har jag nödsakats att ändra mitt beslut. Det har känts fattigt och ensamt utan de bevingade vännerna utanför fönstret. Dessutom har jag blivit påmind gång på gång av en envis talgoxe som suttit på fönsterbläcket och kikat in. Han har naturligtvis undrat om jag helt har svikit. I lördags satte jag upp fröautomaten. Och fyllde den med strimmigt solrosfrö. Ordningen är återställd. Det dröjde bara några minuter innan ett helt gäng småfåglar började trafikera stråket mellan mataren och snöbollsbusken. Idag har det varit ännu mera fart. Entita, talgoxe, nötväcka, blåmes och överraskande också en svartmes.
– – – – –
I samma veva som jag startade matningen kontaktade jag också fröleverantören för att berätta vad jag erfarit angående malörtsambrosian. Och för att försöka få reda på om de har koll på vad som finns i säcken förutom solrosfrö. De har dock ännu inte återkommit med besked. Ska bli intressant att höra.
Länk till inslägg om ambrosian:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/10/oonskat-mangfaldsinslag.html
söndag 18 januari 2015
Frukostflingor
Två dagar i rad har himlen serverat flingor till min sena frukost. Blötsnö i stora vita flakes. På sätt och vis har det fallande vita skapat vackra effekter... det är kanske så jag skall se det... för att inte ännu en gång förbanna det trista vädret. Att snön som faller ger landskapet ny karaktär... ständigt i förändring... som en film där jag själv panorerar över nejden genom att vrida på nacken. Här på min koordinat är det annars inte mycket rörelse sådana här dagar. Det flesta sitter innestängda och hukar i sina stugor. De enda människor man ser är de som går med hundar. De måste ut och plantera sina gula rosor i vägkanten hur motbjudande vädret än är.
När jag stod på min trappa för att fotografera de fallande flingorna såg jag tre domherrar, eller för att vara genuskorrekt – en domherre och två domdamer. De satt i den högsta almen i Moahûla. När jag tittade i kikaren fick jag se hur de kalasade på trädets knoppar. Som tur är finns lite energiförråd här och var i naturen.
Lite längre fram på dagen, när jag dristade mig ut på en liten promenad, hörde jag ett par trätande talgoxar. Deras filande sång lät som de gamla klassiska originalen. Så som jag lärde mig att komma ihåg deras läten. Av allt att döma hade de olika uppfattningar om väderläget. Den ena sa ti ti tyh, ti ti tyh – oj så fint, oj så fint! Varpå den andra genmälde ti tuui, ti tuui – fy dåå, fy dåå!
Som sagt... det gäller att se på omständigheterna på rätt sätt för att kunna uppskatta det som sker... ti ti tyh, ti ti tyh...
lördag 17 januari 2015
Stövelväder
Det är ett nytt år. 2015. Det har gått 17 dagar sedan jag gjorde inlägg här på bloggen. Hela hösten har varit en tung period. Jag har varit trött många gånger förr. Men aldrig så förbannat trött som denna höst och vinter. Bloggen som under lång tid varit min glädje och min stimulans blev sakta men säkert en ohanterlig börda... All den inspriation som jag känt... alla de uppslag som hela tiden pockat i mitt huvud... var som bortblåsta. Puts väck. Jag har gått som en sombie utan att upptäcka något överhuvudtaget värt att notera. Eller ännu mindre värt att fotografera. Jag har gjort några tafatta försök att väcka min upptäckarlust, min kreativitet, men nix... Hjärnan har stått fullständigt still. Jag har inte kunnat tänka. Och absolut inte i flera steg. När jag har berättat för goda vänner om läget har jag fått till svar att ”alla är trötta nu”, ”för tusan... det är ju vinter, mörkt”... ”det är normalt att vara trött så här års”... ”och så detta vädret... grått och trist... helt utan solljus”.
Ja, tänker jag... det kanske är förklaringen... Eller, nej... förklaringen är nog också till stor del detta ”icketillstånd”... något som jag fortfarande betraktar som en lång sorgeperiod... en ”mellantid”... En tid mellan det invanda och det ovana. Då det ovana skall förvandlas till det invanda... det välkända... det normala. Kanske också att den fem veckor långa förkylningen satt sina spår?
En av de få saker som går riktigt bra att göra, trots tillståndet, är att hugga buskar. Såga buskar. Klippa buskar. Släpa ris och bygga rishögar. (Jag lovar att återkomma i detta tema). Allt sådant som inte kräver något tankearbete överhuvudtaget är bra. Monotont skall det vara. Det funkar. Huvudet bär jag med mig, enbart därför att ögon och öron har sina platser där... för att jag skall kunna se och höra... annars kunde denna avsnörda kroppsdel lika gärna lämnas hemma. Uppställd på en hylla som en skulptural skalp – en byst.
En annan lätt utförd och dessutom livgivande aktivitet är att ta en tur till kallbadhuset. Minst en gång i veckan. Basta och bada... frottera sig med glada gubbar. Kallbadhuset har i hög grad bidragit till att jag överlevt så här långt denna mörka vinter. Sänder ofta varma tankar till den gemenskapen. Hej på er!
Och så idag... ännu en i den ändlösa raden av ledsamt grå och slaskiga dagar. En liten solglimt tidigt på förmiddagen... och sedan bara mörkgrått, kallt och blött... På rent jävlaranamma lyckades jag ta mig ut. I sällskap av mina ”röjarkumpaner” Gardena och Silky. Och vi gav inte upp förrän det mörknade på riktigt. Jag var då skitig upp till öronen och totalt genomsur på varenda kvadratcentimeter av kroppen. Utom fötterna som var torra. Fem timmar blev det... fantastiskt sköna timmar!
Jag har börjat ett nytt projekt. Buskröjning i bäckravinens övre del. När jag gick där i bäcken i mina tämligen nya stövlar gjorde jag en resa i tiden... Kom att tänka på hur det var när jag liten... kanske 8–10 år. Just i denna stund, stående i bäcken, kunde jag uppleva den fantastiska känslan av hur det var när jag hade fått nya gummistövlar... Nya gummistövlar betydde att det gick att ta sig torrskodd över pölar med okända djup. Det var liksom bara att stövla på! Ibland var jag och mina kompisar vid sjön. Ibland vid någon damm. Kanske var det i Väghulta å för att meta äling. Alltid fanns det ett okänt vatten med ett okänt djup som låg framför våra gummistövelklädda fötter. Vatten som bara längtade efter att få bli utforskat. Och jag minns tydligt hur vi testade gränserna för hur långt vi kunde gå utan att vattnet rann in... att hitta en väg där stövlarna fortfarande var tillräckligt höga för kunna avancera ytterligare en bit... en spännande lek... eller som en tävling om vem som kunde komma längst. Och visst hände det att den utmaningen, till skillnad från dagens aktivitet, resulterade i genomsura strumpor... visst, det hände...
Ja, tänker jag... det kanske är förklaringen... Eller, nej... förklaringen är nog också till stor del detta ”icketillstånd”... något som jag fortfarande betraktar som en lång sorgeperiod... en ”mellantid”... En tid mellan det invanda och det ovana. Då det ovana skall förvandlas till det invanda... det välkända... det normala. Kanske också att den fem veckor långa förkylningen satt sina spår?
En av de få saker som går riktigt bra att göra, trots tillståndet, är att hugga buskar. Såga buskar. Klippa buskar. Släpa ris och bygga rishögar. (Jag lovar att återkomma i detta tema). Allt sådant som inte kräver något tankearbete överhuvudtaget är bra. Monotont skall det vara. Det funkar. Huvudet bär jag med mig, enbart därför att ögon och öron har sina platser där... för att jag skall kunna se och höra... annars kunde denna avsnörda kroppsdel lika gärna lämnas hemma. Uppställd på en hylla som en skulptural skalp – en byst.
En annan lätt utförd och dessutom livgivande aktivitet är att ta en tur till kallbadhuset. Minst en gång i veckan. Basta och bada... frottera sig med glada gubbar. Kallbadhuset har i hög grad bidragit till att jag överlevt så här långt denna mörka vinter. Sänder ofta varma tankar till den gemenskapen. Hej på er!
Och så idag... ännu en i den ändlösa raden av ledsamt grå och slaskiga dagar. En liten solglimt tidigt på förmiddagen... och sedan bara mörkgrått, kallt och blött... På rent jävlaranamma lyckades jag ta mig ut. I sällskap av mina ”röjarkumpaner” Gardena och Silky. Och vi gav inte upp förrän det mörknade på riktigt. Jag var då skitig upp till öronen och totalt genomsur på varenda kvadratcentimeter av kroppen. Utom fötterna som var torra. Fem timmar blev det... fantastiskt sköna timmar!
Jag har börjat ett nytt projekt. Buskröjning i bäckravinens övre del. När jag gick där i bäcken i mina tämligen nya stövlar gjorde jag en resa i tiden... Kom att tänka på hur det var när jag liten... kanske 8–10 år. Just i denna stund, stående i bäcken, kunde jag uppleva den fantastiska känslan av hur det var när jag hade fått nya gummistövlar... Nya gummistövlar betydde att det gick att ta sig torrskodd över pölar med okända djup. Det var liksom bara att stövla på! Ibland var jag och mina kompisar vid sjön. Ibland vid någon damm. Kanske var det i Väghulta å för att meta äling. Alltid fanns det ett okänt vatten med ett okänt djup som låg framför våra gummistövelklädda fötter. Vatten som bara längtade efter att få bli utforskat. Och jag minns tydligt hur vi testade gränserna för hur långt vi kunde gå utan att vattnet rann in... att hitta en väg där stövlarna fortfarande var tillräckligt höga för kunna avancera ytterligare en bit... en spännande lek... eller som en tävling om vem som kunde komma längst. Och visst hände det att den utmaningen, till skillnad från dagens aktivitet, resulterade i genomsura strumpor... visst, det hände...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)