Stövelväder

Det är ett nytt år. 2015. Det har gått 17 dagar sedan jag gjorde inlägg här på bloggen. Hela hösten har varit en tung period. Jag har varit trött många gånger förr. Men aldrig så förbannat trött som denna höst och vinter. Bloggen som under lång tid varit min glädje och min stimulans blev sakta men säkert en ohanterlig börda... All den inspriation som jag känt... alla de uppslag som hela tiden pockat i mitt huvud... var som bortblåsta. Puts väck. Jag har gått som en sombie utan att upptäcka något överhuvudtaget värt att notera. Eller ännu mindre värt att fotografera. Jag har gjort några tafatta försök att väcka min upptäckarlust, min kreativitet, men nix... Hjärnan har stått fullständigt still. Jag har inte kunnat tänka. Och absolut inte i flera steg. När jag har berättat för goda vänner om läget har jag fått till svar att ”alla är trötta nu”, ”för tusan... det är ju vinter, mörkt”... ”det är normalt att vara trött så här års”... ”och så detta vädret... grått och trist... helt utan solljus”.
Ja, tänker jag... det kanske är förklaringen... Eller, nej... förklaringen är nog också till stor del detta ”icketillstånd”... något som jag fortfarande betraktar som en lång sorgeperiod... en ”mellantid”... En tid mellan det invanda och det ovana. Då det ovana skall förvandlas till det invanda... det välkända... det normala. Kanske också att den fem veckor långa förkylningen satt sina spår?
En av de få saker som går riktigt bra att göra, trots tillståndet, är att hugga buskar. Såga buskar. Klippa buskar. Släpa ris och bygga rishögar. (Jag lovar att återkomma i detta tema). Allt sådant som inte kräver något tankearbete överhuvudtaget är bra. Monotont skall det vara. Det funkar. Huvudet bär jag med mig, enbart därför att ögon och öron har sina platser där... för att jag skall kunna se och höra... annars kunde denna avsnörda kroppsdel lika gärna lämnas hemma. Uppställd på en hylla som en skulptural skalp – en byst.
En annan lätt utförd och dessutom livgivande aktivitet är att ta en tur till kallbadhuset. Minst en gång i veckan. Basta och bada... frottera sig med glada gubbar. Kallbadhuset har i hög grad bidragit till att jag överlevt så här långt denna mörka vinter. Sänder ofta varma tankar till den gemenskapen. Hej på er!
Och så idag... ännu en i den ändlösa raden av ledsamt grå och slaskiga dagar. En liten solglimt tidigt på förmiddagen... och sedan bara mörkgrått, kallt och blött... På rent jävlaranamma lyckades jag ta mig ut. I sällskap av mina ”röjarkumpaner” Gardena och Silky. Och vi gav inte upp förrän det mörknade på riktigt. Jag var då skitig upp till öronen och totalt genomsur på varenda kvadratcentimeter av kroppen. Utom fötterna som var torra. Fem timmar blev det... fantastiskt sköna timmar!
Jag har börjat ett nytt projekt. Buskröjning i bäckravinens övre del. När jag gick där i bäcken i mina tämligen nya stövlar gjorde jag en resa i tiden... Kom att tänka på hur det var när jag liten... kanske 8–10 år. Just i denna stund, stående i bäcken, kunde jag uppleva den fantastiska känslan av hur det var när jag hade fått nya gummistövlar... Nya gummistövlar betydde att det gick att ta sig torrskodd över pölar med okända djup. Det var liksom bara att stövla på! Ibland var jag och mina kompisar vid sjön. Ibland vid någon damm. Kanske var det i Väghulta å för att meta äling. Alltid fanns det ett okänt vatten med ett okänt djup som låg framför våra gummistövelklädda fötter. Vatten som bara längtade efter att få bli utforskat. Och jag minns tydligt hur vi testade gränserna för hur långt vi kunde gå utan att vattnet rann in... att hitta en väg där stövlarna fortfarande var tillräckligt höga för kunna avancera ytterligare en bit... en spännande lek... eller som en tävling om vem som kunde komma längst. Och visst hände det att den utmaningen, till skillnad från dagens aktivitet, resulterade i genomsura strumpor... visst, det hände...