lördag 28 februari 2015

Grovstädning

Idag har jag ägnat några timmar åt grovstädning. Grovstädning betyder i sammanhanget att jag röjt upp efter kvistning av träd och buskar. Det blir alltid en mängd småpinnar och kvistar kvar efter att jag tagit vara på ved och dragit större grenar till rishögarna. Den här vintern har det dessutom blåst ner mängder av döda grenar. Framförallt lindarna har skakat av sig en hel del i stormvindarna. Fem lass med småkvist och dödgren har jag räfsat ihop. 
Just nu känns det som om jag har rätt bra koll på läget. Nästan all röjningsveden är kapad och kluven. Det grova riset ligger i tre stora högar. En i Sorgedalen. En på Moahûleåkern. Och en borta i västra ändan av Ladugårdsåkern i kanten mot Madåkern. En av högarna skall tändas på påskafton. Nu är det bara lite finlir kvar med busksaxen. Lite längre fram – i april är det dags att röja och elda allt fjolårslövet. Den perioden ser jag fram emot redan nu. Längtar. Aprilkvällarna med lövrök och trastsång är svårslagna årstidsmarkörer. Då har vi sommartid och det är ljust framåt tio på kvällarna.

torsdag 26 februari 2015

In i evigheten



I slutet av april 1950 gick min morbror Gustaf uppe i skogen i gränsen mot Lycke. Han satte taggtrådsstängsel. I syster Gullis dagbok från samma år finns följande att läsa:
Den 1 maj – måndag – ”Idag på förmiddagen har jag klipp till en klänning och så har jag röjt i eftermiddag. Sedan har jag gjort det vanliga i hushållet. Och så har jag lett 4 kor till vatten. Och sist i kväll har jag gått linjen till Jönsalyckan och sett hur Gustaf satt upp stänge. Det var mycket bra gjort. Det har regnat på förmiddagen idag, men fint i eftermiddag.”

Igår när jag nyfikenhet följde Kristians arbete med vindfällena uppmärksammade jag de gamla ekstolparna som står orubbade i gränsen mot grannfastigheten. De har stått där sedan i april 1950. Lite medfarna efter alla år. En del lavbeväxta. Några spruckna. Men faktum är att de flesta stolparna fortfarande finns kvar! Efter 65 år. Och de är fortfarande i ett förvånansvärt gott skick. Det känns som om de ska kunna stå i ytterligare 65 år. Lite rester av taggtråd hänger kvar. Men bara små stumpar. Den järntråd som kommit i beröring med marken är försvunnen. Den har naturen tagit hand om.
Det är svårt att bestämma hur länge en evighet varar. Ibland kan ju korta stunder verka som en evighet. Vad beträffar gärdsgårdsstolpar tycker jag 65 år i det närmaste tangerar den eviga tidsrymden. Det skulle i alla fall vara ofarligt att lämna livstids garanti.
Företeelsen förmedlar fragment av historiens vingslag. En känsla av tidlöshet. Små rester här och var efter ett mödosamt småbrukarliv. Jag försöker att sätta mig in i hur min morbror gick här i skogen för 65 år sedan. Släpande på de otympliga ekstolparna. Med ett järnspett, en rulle taggtråd, en hammare och några märlor. Slitsamt. Oavlönat. Kanske var han ändå rätt nöjd när allt var klart. Han kunde se på det han gjort och vara stolt. Och det var ju ett arbete där verket stått sig länge. Till och med satt avtryck i en annan tid. Och det har följt sin frambringare in i evigheten. Hyllning till min morbror Gustaf!
Idag har jag kluvit fram några stolpar ur en stam från gallringen i Moahûla. Jag provade hantverket första gången den 6 mars 2013 och visade då en pedagogisk bildserie på bloggen under rubriken ”Kluvet förhållande”.

SÅ HÄR GÖR DU EGNA EVIGHETSSTOLPAR:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/kluvet-forhallande.html

onsdag 25 februari 2015

Plockepinn med Egon



Skogen krymper. Efter de sensate årens stormar har skogen blivit allt mer söndertrasad. De blöta höstarna och vintrarna bidrar till att träden blir instabila. Hela marken gungar när det blåser. Till slut slits rötterna av och även den mest stormfasta skogen får utstå hårda påfrestningar. Enstaka träd här och där har blåst omkull. Små blottor har öppnats och som efterhand gett fritt spelrum för nya stormhärjningar. Idag har Kristian i Lycke börjat röja upp efter stormen Egon. Det är ett hörn av min skog som gränsar till Lycke som fått sig en rejäl törn. Bland de fallna granarna finns några stycken som stått i över hundra år. Närmare 150 vid en snabb räkning. Alla vindfällena tillsammans är som ett stort plockepinn. Egon har släppt alla ”pinnarna” huller om buller och nu är det upp till Kristian i sin Timberjack att börja att reda i brötarna. Tjocka pinnar – höga poäng. Smala pinnar lägre...

måndag 23 februari 2015

Förmiddagsvarieté



Idag har det varit lite cirkusstämning här i grannskapet. Hos Anders och Annika. På deras gård står en magnifik ek mitt bland husen. Den har bestämt sig för att ta riktigt ordentligt med plats. Ett bekymmer har dock uppdagats och det är att den grova och lågt fästa grenen, eller stamdelen, håller på att spräckas loss. Det har öppnat sig en liten glipa mellan stammarna. Det är nog ingen större fara inom den närmaste tiden men ägarna tog nu det säkra före det osäkra och anlitade en arborist för att beskära de yttersta grenarna. Och avlasta stammen. Vi som sett trädet nära nog dagligen tänker inte så mycket på dess storhet. Det bara finns där. Men när arboristen Martin idag kom upp bland grenarna blev det en tydlig referens. På avstånd liknade han närmast en stor insekt som klättrade runt i kronan. En vandrande pinne, typ. Trots bitande kyla och snödrev stod Anders och jag kvar och följde skådespelet som pågick där uppe på hög höjd. Inte utan viss beundran. För mig som arbetat en del med hamling blev det här en bra lektion i mer avancerade lekar. Men, trots allt, jag tänker nog hålla mig kvar nära rotnivå även i fortsättningen...

söndag 22 februari 2015

Vårkänning






Sämsjön och Åsunden är isfria. Västvinden tog det sista och tryckte upp den sista isen mot strandkanten. Yttre Åsunden däremot är ännu kvar i isens grepp. Men den ligger landlös och skaver. Några smala råkar har bildats mittsjöss mot Torpalandet. När jag ger mig ut på vårens första riktiga skådarrunda gör jag ett första stopp vid Haganäs för att spana ut över sjön. Just då driver regn i luften och sikten är begränsad. Ogästvänligt väder men jag bestämmer ändå att åka vidare till Fästeredssund och Sämsjön. Vid Fästered är det öppet vatten. Här står ett hundratal gräsänder på iskanten. De har tagit siesta. Putsar sig förstrött. Det verkar inte gå någon nöd på dem. De har ju klarat vintern nu. Det finns tillförsikt. Deras råa skrattliknande kväh-kväh-kväh... ekar mellan broarna... precis som om de gjorde narr av mig. Men jag tar inte åt mig.
Jag gör ett kort stopp vid Sämsjön. Några gräsänder även här. Ett par knipor och ett par skrakar. Ett brett bälte av iskross gungar i vattnet. Ett frasande klirrande ljud hörs när isen mals sönder i vågorna mot land.
När jag kommer till Bredgårdens gärden i Marbäck spricker molntäcket isär. Solen får fritt spelrum och leker spotlight över landskapet. När solstrålarna med sin flödande energi träffar kyrktornet i Marbäck byter det hastigt skepnad. Från att vara oansenligt, smutsigt gulgrått lyser kalkputsen plötsligt kritande vit... kyrkan poppar upp som ett fluffigt popkorn som just briserat i sin kastrull...
Över Bredgårdens åkar faller varmt ljus. På stubbåkern betar en stor gåsflock. En blandad samling med uppemot fyra hundra kanada- och grågäss.
När jag sveper med kikaren över fältet upptäcker jag fågelårets första vårtecken! Tre tofsvipor gör sina små knyckiga framryckningar över gärdet. Ivrigt letande efter något att äta. Samtidigt spejande efter faror.
Utmed järnvägsbanken rör sig en flock gulsparvar. Upptagna med sitt näringssök. Buskridåerna som tidigare flankerat cykelleden är nersågad. I albuskarna som ligger fällda på marken söker sparvarna föda och skydd. Ibland stannar de upp. Putsar sina fjärdrar. Ser ut att njuta av den första allvarligt menade vårsolen.
Gässen blir plötsligt störda. Hälften av flocken lyfter. Under stort larm och uppståndelse flyttar de ett stycke längre bort över det varmgula fältet. Det känns att det är vår i luften – vårkänning...

Snöplig lavin


För tre veckor sedan, eller närmare bestämt den 30 januari, åkte jag till Göteborg för att hjälpa yngste sonen att förbereda flyttning. Det var den där lördagen då det var allmänt snökaos. Alla som inte var tvungna att vara ute på vägarna anmodades att stanna hemma. Sent på förmiddagen tog jag mitt beslut att trotsa alla varningar och ge mig ut i snömoset.
Resan gick fint. Jag körde, som alltid, lugnt och tryggt. (Egen uppfattning.) Betraktade från min förarplats hur några bilar utmed vägen gjort underliga slingerspår i slasket och parkerat på udda ställen. En lång svart man i en liten vit bil hade gjort ett avancerat stunt och stod långt från motorvägen med bilen snyggt inbackad i ungbjörkskogen. Han stod med telefonen i näven. Kanske skulle han lägga upp ett klipp på youtube. Eller snarare kontakta Assistanskåren. De som inte lyckats helt i sin framfart blev som levande varningstecken utmed vägen. Jag sänkte farten ytterligare några snäpp och skärpte koncentrationen.
Jag kom in i Göteborg och körde mot ”båtarna”. Genom Götatunneln och ner mot hamnen. I Fiskhamnsmotet saktade jag in. Lugnt och fint. Tog av mot Majorna och så var jag inne i stan. Bra så! Vid första trafikljuset i korsningen Karl Johansgatan–Djurgårdsgatan slog det om till rött mitt framför nosen på mig. Jag bromsade. I detsamma uppstod ett hårt krasande ljud. Överraskande och obekant. Allt blev svart! Eller snarare vitt!!! All den snö som jag fraktat med mig från Tvärred till Göteborg kom farande i ett huj. Ner över rutan och delvis ut på motorhuven. Hela taket på Astra-kombin rasade på mindre än en halv sekund. Provade med vindrutetorkarna... men det hördes bara ett djupt knorrande. Den anordningen lämpade sig inte för att röja laviner. Det blev helt sonika att hoppa ut mitt i gatan och skyffla snö med händerna. Så kan det gå. Tänk att jag ändå lyckades balansera den isiga snöskorpan i hela nio mil innan den slutligen rasslade av! Senare fick jag också reda på att det kostar 1500 kronor att köra runt med snö på biltaket. Samma bötesbelopp som för dåligt förankrad last.
Idag när jag kom ut till bilen för att åka en sväng häpnade jag över hur väder och vind redan förberett min avfärd. Hela taket var rent. Fram emot kanten av motorhuven låg det tunna snötäcket ihoprullat snyggt och prydligt. Som jag aldrig sett förut! Som en rulltårta! Det är som Carl-Einar från Gårdsten brukar säga: Hwuuuuuhu... Magic! Trolleri!

lördag 21 februari 2015

Soppväder

Vaknade med ambitioner att ta tag i en mängd eftersatta göromål. Men genom ett slag av påflugen trötthet stimmade jag runt som en osalig. Kunde helt enkelt inte greppa mina tänkta uppgifter. För att neutralisera mitt tillstånd drog jag på mig ”lagårdskläderna” och gick ut. Traskade modstulet och planlöst runt i snöslasket. Gick en runda uppåt skogen. Under natten eller morrontimmarna hade en grävling lufsat runt och gjort avtryck i snön. Även han verkade irrat planlöst i skogsbacken. Kanske han haft svårt med dvalan. Blivit väckt av vårkänslor eller hunger. Jag tänker: Hur kan det vara att vara en grävling och vakna för tidigt? Komma ut i ett slasklandskap och klafsa runt i något som inte alls motsvarar den långa vinterns ljuvliga drömmar. Och hur blöt och kall kan en grävling bli när hela naturen är balsamerad av fukt och kyla? Och gå hem och lägga sig igen med blöta tassar och genomsur päls? Att vara grävling är troligen bland det tuffaste man kan lottas till att vara. Och så ensamt. Bara ett enda grävlingspår. Jag går uppåt skogen. Kommer till Intagslyckan och den lilla myren. Där håller isen i diket på att frätas sönder av plusgrader, nederbörd och smältvattenrörelser. Vid betraktande finns där, mitt i slasket, en stillsam skönhet. Med former, ytor och nyanser. Jag digitaliserar mitt intryck. Gömmer det på minneskortet. Samtidigt hör jag en kör av ivriga mesar. I meståget finns också ett par kungsfåglar. Alla signalerar sina kontaktläten när de drar runt i grantopparna på näringssök.
Lite senare på dagen går jag, tillsammans med vännen Tinna, en längre promenad. Vi går genom Gåshagen till Bäckaskog. Därifrån ända upp till krönet av Tomtaberget och ner vid Björkäng. Det är ett, i promenadsammanhang, krävande track. Rundan mäter cirka fem kilometer totalt. Mitt på sträckan passerar vi ett obrutet motlut på cirka 800 meter. Det blir en rejäl genomkörare. Hög puls och mjölksyrakänning. För mig betyder det i slutändan, vid hemkomsten, att jag landar i soffan med en filt över mig. Lyssnar lite på radion... och somnar.
När jag vaknar är allt lite ruggigt. Det blir att tända en brasa i pannan och fixa något att äta. Jag lagar en het soppa för att värma mig inombords. Här ett recept som jag nyligen fått av vännen Tolla. Under tillagning har jag dock modifierat det till mitt eget.

Tomatsoppa
1 stor gul lök
1 stor morot
rapsolja
1–4 krossade vitlöksklyftor
vetemjöl
500 g krossade tomater (alt hela konserverade)
1 tesked timjan
5 dl grönsaksbuljong
En nypa socker, lite citron, svartpeppar och eventuellt salt.

Skala och hacka löken.
Ansa moroten och skär i små bitar.
Fräs lök och morot i oljan tills de mjuknat – cirka 5 minuter.
Tillsätt den krossade vitlöken. (Den större mängden om du gillar en het soppa.)
Krydda med svartpeppar.
Rör i mjöl – 1–2 matskedar.
Tillsätt timjan, buljong, krossade tomater, socker, citron.
Koka upp och låt sjuda i cirka 20 minuter.
Drag grytan från värmen och mixa till en slät soppa.
Tillsätt vid behov ytterligare svartpeppar och eventuellt lite salt.
Personligen brukar jag ligga lågt med salt generellt. Istället toppar jag med flingsalt när jag äter.
Späd soppan med vatten till önskad konsistens och hetta upp före servering.
Servera med krutonger och en klick creme fraiche.

Smaklig måltid!


fredag 20 februari 2015

Dödvedsdepån

Här är en bild på en av mina dödvedsdepåer. Jag berättade igår om att delar av den gamla asken skulle läggas i depån. Vad är då en dödvedsdepå? Ja, ordet har jag hittat på själv. Eller kanske jag har fått det av någon? Jag tycker det fungerar bra för att beskriva det rent materiella. En hög med gammal ved helt enkelt. I skogslandskapet har den döda veden sedan länge varit en bristvara. Naturskogar och urskogar upptar en alltför liten andel av totala skogsarealen i landet. Bristen på död ved, vare sig den står upprätt som torrträd eller ligger ner som lågor, gör att många organismer har svårt att hitta sina artegna livsmiljöer. För vissa organismer är död ved föda. För andra är den boplats, växtplats eller skydd. Mängder av arter som är beroende av död ved är i dag sällsynta och hotade. Bakgrunden är att rådande skogsbruk lett till att ytterst få träd uppnår tillräckligt hög ålder för att dö en naturlig död.
I de marker som jag har under uppsikt... alltså slåtterängarna, har det traditionellt städats grundligt. Stammar, grenar, kvistar och löv har städats bort vid fagningen (röjningen) för att säkra en god höskörd. Ängens primära uppgift har ju varit att producera maximalt med gräs till vinterfoder. Slåtterängen har sällan innehållit död ved. Förutom att det funnits gott om överåriga träd. Flerhundraåriga hamlade ihåliga lindar och askar. Det mesta av det jag avverkar i ängarna är, unga, nytillkomna träd. Omkring 50-60 år gamla. De träden gör jag brännved av. Kapar och klyver. Parallellt med detta skapar jag nya hamlingsträd. Och restaurerar gamla dito. Dessutom försöker jag att ta tillvara delar av de riktigt gamla träden när de av olika anledningar ger upp livet. Grova grenar av ek efter grenbrott, lägger jag uppe i skogsbrynet. Där har jag också samlat en del av den döda ved som kommer från ängarna. På bilden syns en ”övergrov” rotstock av björk som delvis också kapats i ”trissor”. Den skadades kraftigt vid stormen Gudrun och avverkades ett par år senare. Uppe till vänster i bild ligger en del av det material som under lång tid varit en trägärdesgård. Det är störar av senvuxen gran. Närmast i bild ligger nu också delar av den nyligen fallna och styckade asken från Sorgedalen. Det skall bli intressant att följa dess slutliga öden. Jag hoppas på en mångfald av inneboende... skalbaggar, svampar, lavar, mossor, maskar, larver...

torsdag 19 februari 2015

Lik i lasten

Den 17 november skrev jag ett inlägg här på bloggen under rubriken ”Åldringens sista suck”. Det handlade om den flerhundraåriga asken som efter en långt liv slutligen dog och föll till marken. Själva döden hade tagit ganska många år på sig. Ett träd blir inte hur gammalt som helst. Och asken hade fått utså många prövningar under sin livstid. Längst uppe i stenröset hade den slagit ner sina rötter. Bara det en ganska stor utmaning för ett träd. Det fanns inte speciellt mycket mylla i högen. Mest sten. Och hur asken torra somrar lyckats överleva i denna väldränerade miljö är ett under. Dessutom har den regelbundet blivit hamlad. Dess grenar och löv hade kapats med jämna intervall för att bli djurfoder. Kanske vart sjunde år. Hela stammen var ihålig. Och säkert ett fantastiskt tillhåll för fladdermöss och fåglar som sökt skydd dag respektive natt. Mängder av organismer har haft sin hemvist i det gamla trädet. Däggdjur, fåglar och insekter. På barken har funnits en rik lavflora. Bland annat har den rödlistade almlaven (Gyalecta ulmi) haft sin hemvist här. Kanske den gamla asken hyst fler arter totalt sett genom sin livstid än hela dess omgivande miljö. Som ett minisamhälle med massor av funktioner och en omätlig mångflad. När stammen föll landade den lite olyckligt. Halvt på svaj och på väg att rasa ner från stenröset. Jag har länge funderat på hur jag skulle ta hand om den ärbare gamlingen. Idag var jag mogen att gå till verket och stycka liket. Jag kapade stammen på mitten och delade upp topphalvan i hanterbara bitar. Resten av stammen, rotstocken, lyckades jag med fyrhjulingswinchens hjälp baxa upp till ett stabilt läge. Där skall den få ligga. På den plats där den vuxit skall den få sluta sina dagar. Uppe på toppen av röset. Värmd av solen och omfamnad av växtlighet. Resten av stammen skall jag placera i en dödvedsdepå. Jag har en sådan uppe i skogsbrynet...

Länk till inlägget den 17 november:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/11/aldringens-sista-suck.html

måndag 16 februari 2015

Livsstilsbränsle

Det har blivit många bilder ved här på bloggen. Och jag har inga planer på att försöka att undvika det ämnet. Arbete med ved är cykliskt. Regelbundet återkommande. Det hör årstidsväxlingarna till. Och det hör intimt samman med strävan att hålla markerna öppna. Att idka praktisk naturvård i kulturlandskapet. För tillfället har jag tre–fyra årsvedar under tak. Därför hade det varit klokt att låta denna vinters vedarbete vila. Men samtidigt är det svårt att låta bli. Det som driver mig är dels att jag behöver en meningsfull utomhusaktivitet. Dels känns det viktigt att jobba vidare med planen att öka blomningen i ängarna. Att få uppleva utvecklingen. Lite huggning varje vinter har gjort att mer och mer ljus kommer in i ängen. Samtidigt som det är ett sätt att vistas utomhus i naturen är det också ett sökande efter estetik. Att jobba i landskapet är en form skapande. Ett skapande som inte kräver prestation. Inte en tävling. Mera meditativt. Som medveten närvaro. Jag blir också en del av landskapet som jag rör mig i. Och som betraktare ger jag liv åt det jag iakttar. Landskapet lever när jag är inne i det.
När jag växte upp fick jag vara med att hjälpa till när veden skulle göras iordning. Jag behövdes. Den gamla balanskapen krävde tre aktörer. En som matade fram ved. En som lyfte klingan. Och en som kastade plutt. Farsan matade fram ved. Morsan lyfte klingan. Jag kastade plutt. När jag stod där och kastade kände jag att jag skämdes. Att jag var betittad. Jag upplevde att vi var udda i byn. Gammaldags. Omoderna. Det kändes som om det bara var vi som eldade med ved. Och jag minns hur drygt jag tyckte det var innan all veden var kapad. Jag såg mina kompisar cykla fram och tillbaka nere på vägen medan jag kastade plutt. Timme efter timme. De behövde inte vara med och kapa ved. Deras hem värmdes av olja. Eller av el. Det kändes som att jag missade något när de cyklade iväg i vårsolen. Och jag inte kunde haka på.
Nu har oljeeldarna bytt till bergvärme. Och det är inte väldans mycket aktivitet kring stugorna så här års. Pumparna står där i villorna, surrar och levererar behaglig värme vintern över. Bara jag håller på med ved. Sågar, lastar, kapar, klyver, staplar, lastar, eldar...  Men för det mesta njuter jag av det. Det är flera behov som tillfredsställs... det är en kropp som byggs upp... det är ett sinne som får ro... det är ett landskap som bjuder på estetik... det är ett ständigt flöde av naturupplevelser... Det är, kort och gott, en livsstil.
Och som vännen Teuvo sagt:
– Det finns ingen gång som jag känner mig så rik som när pannrummet är fyllt med ved!



Översta bilden: Vedklyvning idag, den 16 februari 2015.Nedre bilden: Farsan vid balanskapen – mitten av 1960-talet.FOTNOT: Balans-kap – Klingan på en balanskap satt monterad på en vagga som var upphängd i kapen. Klingan drevs av en elmotor via en rem som lades på en remskiva.  Längst fram på vaggan lade man tyngder (stenar) som gjorde att klingan blev lätt att lyfta. För att lyfta fanns ett handtag i bakre ändan av vaggan. Det var viktigt att klingan var så lätt som möjligt att lyfta samtidigt som den skulle ha en snabb återgång och försvinna ner under sågbordet. Det min far gör på bilden är just att justera balansen.

söndag 15 februari 2015

Skymningsspegel


Just i skymningen går jag en vända i de öppna markerna. Kring gård och hus. Molnen har dragits isär. Några tunna flor driver långsamt över himlen i den kyliga kvällsvinden. Det fryser på. Snön krasar som skorpkross under mina fötter. En svagt orangegul strimma närmast horisonten röjer solens ungefärliga läge. Klockan är halv sex. Det är fortfarande ljust nog att urskilja detaljer i naturen. Till och med färger och nyanser. Men alla dagens ljud har tonat ut. Talgoxen har lagt filen i verktygslådan. Melodin som han putsat på hela dagen finns just nu bara i mitt inre eko. Jag lyssnar men det förblir tyst. Dagarna blir efterhand längre. Ingen tör ha missat det. Och som om påståendet inte vore nog... jag har en lampa i mitt fönster som lyser när det ännu är dager. Vittnar och övertygar. Klockströmbrytaren som tänder lysdioderna klockan tre på eftermiddagen är inställd för skymningstimman i midvintertid. Kampen mot mörkret utspelar sig just idag vid pass sjutton och trettio. Då sammanträder mörker och ljus. Mötestiden ändras dag för dag. Och allteftersom ljusets samlade styrkor förskansar sig i skymningslandet kapitulerar dunklet förbehållslöst... utan förhandling...

lördag 14 februari 2015

Alla hjärtans dag



Tänk va lustigt... när jag väljer mjölet med hjärtat och knådar med kärlek...
– Magic!

onsdag 11 februari 2015

Uterus

Att vara aktiv utomhus några timmar varje dag är livgivande. Rörelsen, flödet och belöningen. Som fundament för liv. Som livets moder. Efterhand som dagarna blir längre och längre njuter jag av friheten att kunna komma ut. Vara ute. Jag tar den möjligheten. Under förmiddagarna – inomhussysslor. Stirrar alltmer håglöst i datorfönstret. Söker resultatlöst efter det något som skulle kunna bli min närmsta framtid. Kastar samtidigt lystna blickar på naturen utanför mitt rumsfönster. Längtar ut. Om jag blir sittande inne för länge blir jag rastlös. Stressen stiger. Det sätter sig på humöret. Ut, ut, ut!!! Få den där kicken av ljus och frisk luft. Få jobba fysiskt ett par, tre timmar för att driva upp pulsen till en skön arbetsrytm. Få ta i ordentligt. Känna, syre, endorfin och adrenalin strömma genom kroppen. Att insupa livets ädla elixir... få ett riktigt uterus...

tisdag 10 februari 2015

Bushcraft vs buskkraft


Idag har Anders, min granne, och jag jobbat med gallring i Moahûla. Vi har gett oss på de träd som behövde fällas mot vägen. Området har historiskt sett fungerat som en samfälld. Avsedd att ta grus till vägen genom byn. Det var väl troligen under senare delen av 1940-talet. Sedan länge är det behovet tillgodosett på annat sätt. Och grustäkten är dessutom i det närmaste tömd. Mest sten är kvar. Innan grustäkten öppnades fanns där en kulle som låg vid mynningen av bäckravinen. På kullens topp upptäcktes i mitten av 1960-talet resterna av en liten hällkista. Vilken vittnar om att någon här lagts till sista vilan. För si sådär 4000 år sedan. Då fanns människor här med stor kunskap om att överleva utan tekniska hjälpmedel. Så som bushcraftrörelsen vill efterlikna idag. Genom ett självförsörjande uteliv. Vid den tiden låg kullen sannolikt alldeles vid sjön. Och dessutom vid en vattendelare. Från kullen hade man troligen utsikt över den grunda viken där stockbåtarna låg uppdragna i strandkanten. Med andra ord en jungfrulig plats att begrava en stamfrände på. Att den sista vilan abrupt skulle avslutas vid ett plötsligt behov av grus var väl ingen då som kunde förutse. Träd och buskar har fått utvecklas fritt i Moahûla. Det har gått många år mellan röjningarna. Och på senare tid det skjutit rejält i höjden. Min ambition nu är att efterhand plocka bort en del av högvuxna träd. Jag skall ”trycka ner” krontaket och istället gynna buskskikt och hamlade ungträd. Tänker mig att det skall bli som en konsertlund med sångarplatser för lövsångare, flugsnappare, trädgårdssångare och svarthätta. Meningen är också att bibehålla och gynna mångfalden. Således skall ”buskkraften” här få ett eget litet reservat. Just nu finns femton arter (om jag inte missat någon): Ask, lind, lönn, alm, björk, bok, rönn, ek, hägg, sälg, fågelbär, vildapel, asp, brakved och hassel.

söndag 8 februari 2015

Ljus och livslust

Det är söndag förmiddag. Februarisolen skiner in genom mitt köksfönster. Den första riktigt soliga dagen på hur länge som helst, känns det. Det är som om solen vilat sig och laddat för att återkomma med ny energi. Nu flödar strålarna med full intensitet. Och i detsamma avslöjas en höggradigt eftersatt fönsterputs. En flammig, solkig hinna på utsidan. En tunn rökig film mellan glasen. Och mängder av skitar från sensommarens sista flugor på insidan. Husets ögon har mist sin klarhet. I det intensiva solljuset bildar vinterns avlagringar ett diffuserande filter. Ett filter mellan mig och världen utanför.
Vederkvickt av ljuset, vilodagen till trots... och för att uppnå full transparens... det blev till att putsa!
Det kändes som en vårdag. Att sitta där på fönsterkarmen. Sträcka sig ut och tvätta rutorna. Solen värmde! Och fåglarna sjöng.
När jag var färdig med putsningen var vattnet i min hink ogenomskinligt. Smutsigt. Nästan svart. Fönsterrutorna däremot var osynliga. Invisible! Naturen utanför avtecknade sig kristallklart. Varenda barkflaga på linden. Vartenda barr i enen. Varenda fjäder i grönfinkens dräkt. Crystal clear!
Jag drog mig till minnes hur det var när min mamma opererades för grå starr. Hon hade under flera år fått synen försämrad. Egentligen borde hon fått hjälp långt tidigare men jag tänker att ingen riktigt gett henne de rätta förutsättningarna. Det hette att hon hade ”gula fläcken”... det vill säga makuladegeneration... åldersförändringar i ögat... och hon nöjde sig med det beskedet. Det var en stor sorg att efterhand märka hur synen försämrades. Hon ställde undan TVn. Slutade läsa tidning. De böcker som hon läste lades i en hög på en undanskymd plats. Sin älskade symaskin kunde hon inte heller arbeta med. Hon gick in i ett grått töcken. Till slut väcktes ändå en förhoppning. Det kom en ny ansvarig sköterska på hemtjänstdistriktet. Vi förde en diskussion om hur min mamma skulle kunna klara sig själv hemma ytterligare en tid. Då återkom vi till att det egentligen inte skulle vara några större hinder om det gick att förbättra synmiljön. Vi talade om att ordna bättre ljus. Och att göra ny synkontroll. Till slut stod morsan inför en möjlighet att göra en starroperation på det bästa ögat. Inget lätt beslut men ändå ett hopp. Det var under en period då lasarettet hade en drive för att kapa köer. Alltsammans blev bestämt och genomfört på mindre än ett par veckor. Trots att allt gick bra minns jag tydligt hur missmodig morsan var när hon kommit hem efter operationen. Hon skulle ha droppar i ögat några dagar. Och hon upplevde att allt bara blivit sämre. Lite ljusare, visst... men dimmigt...
Så kom den där dagen då ögondropparna tog slut. Läkningstiden var över och irritationen i ögat avtog. Dag för dag förbättrades synen och rätt som det var kunde hon åter läsa tidningen. Hennes gamla böcker kom fram igen. Hon blev ivrig och humöret steg. Det blev som att återfå ett stort mått av förlorad livskvalitet. Ökad livslust. Och möjlighet att klara sig själv ytterligare en tid. Det var utan tvekan ett stort under. Som betydde gränslöst mycket.
Lite av den där känslan fick jag idag. Ljuset återvänder. Mörkret viker. Humöret stiger. Ur det konturlösa mejslas insikter fram. Den grå hinnan putsas bort. Det som är grumligt framstår mera klart. Det går att urskilja detaljer som leder utåt... framåt... Det blir lättare att sortera. Det går att känna igen – identifiera det positiva. Mycket som känts svårt och problematiskt framstår som lättare och mera hanterbart. Ljuset silar in och ger en livslustinjektion...

lördag 7 februari 2015

Kabelsläpp




Arbetet med att släppa in mera solljus i slåtterängen fortsätter. Som jag tidigare berättat förlägger jag en del av denna vinters röjning till övre delen av bäckravinen. Idag har jag haft assistans av Ralf och Lars-Erik från Relacom. De har varit här för att släppa ner de två telekablarna som löper genom hela ravinen. Det är ett så kallat ”bevakningsuppdrag” som de utför på min begäran. Denna gång handlade det om att fälla två 50-åriga alar som lutade kraftigt in mot ledningen. Uppdraget blev ett teamwork där jag återigen fick användning för fyrhjulingens månsidighet. Ralf fäste ett block uppe i stolpens topp och vi kunde med hjälp av hjulingens winsch lugnt och fint hissa de tunga kablarna, en i taget, både ned och upp. Smidigt och säkert. Extra kul med muntra och hjälpsamma arbetskamrater om än bara för ett par timmar...
– Tack för hjälpen!