Livsstilsbränsle

Det har blivit många bilder ved här på bloggen. Och jag har inga planer på att försöka att undvika det ämnet. Arbete med ved är cykliskt. Regelbundet återkommande. Det hör årstidsväxlingarna till. Och det hör intimt samman med strävan att hålla markerna öppna. Att idka praktisk naturvård i kulturlandskapet. För tillfället har jag tre–fyra årsvedar under tak. Därför hade det varit klokt att låta denna vinters vedarbete vila. Men samtidigt är det svårt att låta bli. Det som driver mig är dels att jag behöver en meningsfull utomhusaktivitet. Dels känns det viktigt att jobba vidare med planen att öka blomningen i ängarna. Att få uppleva utvecklingen. Lite huggning varje vinter har gjort att mer och mer ljus kommer in i ängen. Samtidigt som det är ett sätt att vistas utomhus i naturen är det också ett sökande efter estetik. Att jobba i landskapet är en form skapande. Ett skapande som inte kräver prestation. Inte en tävling. Mera meditativt. Som medveten närvaro. Jag blir också en del av landskapet som jag rör mig i. Och som betraktare ger jag liv åt det jag iakttar. Landskapet lever när jag är inne i det.
När jag växte upp fick jag vara med att hjälpa till när veden skulle göras iordning. Jag behövdes. Den gamla balanskapen krävde tre aktörer. En som matade fram ved. En som lyfte klingan. Och en som kastade plutt. Farsan matade fram ved. Morsan lyfte klingan. Jag kastade plutt. När jag stod där och kastade kände jag att jag skämdes. Att jag var betittad. Jag upplevde att vi var udda i byn. Gammaldags. Omoderna. Det kändes som om det bara var vi som eldade med ved. Och jag minns hur drygt jag tyckte det var innan all veden var kapad. Jag såg mina kompisar cykla fram och tillbaka nere på vägen medan jag kastade plutt. Timme efter timme. De behövde inte vara med och kapa ved. Deras hem värmdes av olja. Eller av el. Det kändes som att jag missade något när de cyklade iväg i vårsolen. Och jag inte kunde haka på.
Nu har oljeeldarna bytt till bergvärme. Och det är inte väldans mycket aktivitet kring stugorna så här års. Pumparna står där i villorna, surrar och levererar behaglig värme vintern över. Bara jag håller på med ved. Sågar, lastar, kapar, klyver, staplar, lastar, eldar...  Men för det mesta njuter jag av det. Det är flera behov som tillfredsställs... det är en kropp som byggs upp... det är ett sinne som får ro... det är ett landskap som bjuder på estetik... det är ett ständigt flöde av naturupplevelser... Det är, kort och gott, en livsstil.
Och som vännen Teuvo sagt:
– Det finns ingen gång som jag känner mig så rik som när pannrummet är fyllt med ved!

Översta bilden: Vedklyvning idag, den 16 februari 2015.Nedre bilden: Farsan vid balanskapen – mitten av 1960-talet.FOTNOT: Balans-kap – Klingan på en balanskap satt monterad på en vagga som var upphängd i kapen. Klingan drevs av en elmotor via en rem som lades på en remskiva.  Längst fram på vaggan lade man tyngder (stenar) som gjorde att klingan blev lätt att lyfta. För att lyfta fanns ett handtag i bakre ändan av vaggan. Det var viktigt att klingan var så lätt som möjligt att lyfta samtidigt som den skulle ha en snabb återgång och försvinna ner under sågbordet. Det min far gör på bilden är just att justera balansen.