Idag har Anders, min granne, och jag jobbat med gallring i Moahûla. Vi har gett oss på de träd som behövde fällas mot vägen. Området har historiskt sett fungerat som en samfälld. Avsedd att ta grus till vägen genom byn. Det var väl troligen under senare delen av 1940-talet. Sedan länge är det behovet tillgodosett på annat sätt. Och grustäkten är dessutom i det närmaste tömd. Mest sten är kvar. Innan grustäkten öppnades fanns där en kulle som låg vid mynningen av bäckravinen. På kullens topp upptäcktes i mitten av 1960-talet resterna av en liten hällkista. Vilken vittnar om att någon här lagts till sista vilan. För si sådär 4000 år sedan. Då fanns människor här med stor kunskap om att överleva utan tekniska hjälpmedel. Så som bushcraftrörelsen vill efterlikna idag. Genom ett självförsörjande uteliv. Vid den tiden låg kullen sannolikt alldeles vid sjön. Och dessutom vid en vattendelare. Från kullen hade man troligen utsikt över den grunda viken där stockbåtarna låg uppdragna i strandkanten. Med andra ord en jungfrulig plats att begrava en stamfrände på. Att den sista vilan abrupt skulle avslutas vid ett plötsligt behov av grus var väl ingen då som kunde förutse. Träd och buskar har fått utvecklas fritt i Moahûla. Det har gått många år mellan röjningarna. Och på senare tid det skjutit rejält i höjden. Min ambition nu är att efterhand plocka bort en del av högvuxna träd. Jag skall ”trycka ner” krontaket och istället gynna buskskikt och hamlade ungträd. Tänker mig att det skall bli som en konsertlund med sångarplatser för lövsångare, flugsnappare, trädgårdssångare och svarthätta. Meningen är också att bibehålla och gynna mångfalden. Således skall ”buskkraften” här få ett eget litet reservat. Just nu finns femton arter (om jag inte missat någon): Ask, lind, lönn, alm, björk, bok, rönn, ek, hägg, sälg, fågelbär, vildapel, asp, brakved och hassel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar