tisdag 31 december 2019

Förnyelsebart

Söndagen den 10 januari 2010 gjorde jag mitt första inlägg här på bloggen. Det är ett decennium sedan dess. Tio år och 2132 blogginlägg inklusive detta. Det känns som om tiden gått fort. Att åren susat förbi. Men när jag kollar i min dagbok här på nätet inser jag att det varit innehållsrika dagar, veckor, månader och år. Åren 2013 och 2014 är bloggen heltäckande. Varje dag har sitt eget inlägg.
Mycket har handlat om ängarna och allt det som hör därtill med hamling, buskröjning, fagning och slåtter. Det har också handlat om husrestaurering i alla dess former. Många inlägg har det också blivit om ved. Hugga, kapa och klyva.
Just idag har jag gjort några timmar med ved. Det är mycket arbete för den som skall värma sig med ved. Och det gamla talesättet att ”veden värmer många gånger” har jag ofta fått höra, från förbipasserande, där jag stått i mina vedhögar genom åren.
Ja, det är mycket arbete med ved. Men jag har genom detta arbete ständigt blivit påmind om att den energi som skall till för att skapa ljus och värme i våra hus kräver kraft. Det finns egentligen inga trollformler eller genvägar. Vi har under ett drygt århundrade undvikit att satsa på förnybara energikällor till förmån för fossila bränslen som olja, gas och kol.
Och därtill på ett tanklöst och slösaktigt sätt förbrukat dessa dyrbara gåvor till mänskligheten. Nu har det som i nyordslistan benämns ”klimatnödläge” uppstått. Och kampen om de sista lättfunna fossila energierna tenderar att mynna i stora världsliga konflikter med oöverblickbara konsekvenser. Som den dystopiker jag är har jag svårt att tro att det blir någon förändring förrän den sista droppen olja är förbrukad. Tyvärr är det väl så att när detta sker befaras att alla ekosystem är så svårt skadade att ingen räddning finns ur mänskligt perspektiv. Och då är att notera att vi och våra levnadsbetingelser är del av dessa system.

Frågorna är stora och komplexa. Svaren saknar ord och formuleringar. Eller snarare... det finns inga svar.
Jag tänker ibland och har också uttryckt att: ”Det bästa har varit”. Men jag hoppas samtidigt att jag har fel… för Ebba och Lisas skull… ja, för alla som skall forma en dräglig framtid för sina liv…
Nu står vi inför ett nytt år och ett nytt decennium. Det nya året har dessutom en extra dag och innehåller 366 ”oskrivna blad”. Det blir liksom omstart… en omstart som ger oss chansen att koppla på lyhördheten… och att efter bästa förmåga uppträda vänligt och hänsynsfullt mot allt levande… mot allt det som vi alla är en del av…


Gott Nytt År och Lycka till med allt du företar dig framöver!


söndag 22 december 2019

Vintersolståndet

Årets kortaste dag. Eller längsta natt om en så önskar. Vintersolståndet sammanföll detta dygn med den fjärde advent.
En liten stund mitt på dagen sken den bleka decembersolen helt obeslöjad här över nejden. Som att visa hopp om återkomst efter en lång tids bortavaro.
Kändes faktiskt fint med en ”äkta” skymning efter solens korta sejour. Och så passande att då tända ett extra ljus i kvällningen...

söndag 15 december 2019

Tomt utan kurre


Decemberdagarna som vi nu upplever är extremt fattiga på ljus. Det känns som att vandra i skymningslandet. Och nästan omöjligt att skönja när solen nått sin middagshöjd.

Nästan omöjligt också är att fotografera. 2500 iso ger en 1/40 dels sekund och bländare 5,6.
Det är mest tur om det går att fånga något som rör sig med den exponeringstiden.

Vid fröautomaten är det stundtals livligt. Listan på dagliga besökare innefattar ett 10-tal arter. Grönfink, talgoxe, blåmes, tita, grönsiska, stenknäck, koltrast och gulsparv…

Idag dök domherren upp… julkortsfågeln som sig bör vid den här tiden. En ensam hanne anmälde sin ankomst med en serie ljudliga visslingar högt uppe i linden och landade strax därefter vid frömataren.

Några dagar i sträck har trädkryparen hälsat på. Han plockar smulor som faller från ”de rikas bord”. Trädkryparens näbb är ett fantastiskt verktyg för att plocka spindeldjur och annat smått som funnit gömställen trädens bark. Att äta frö är värre. I synnerhet solros- och hampfrö som måste skalas.

Men när grönfink, domherre och stenknäck festar faller ofta smulor av mosade frön till marken. Det ger trädkryparen goda möjligheter att få del av maten.

En gäst vid fröautomaten som jag saknar är ekorren. Flera vintrar i rad har jag haft flera ekorrar som matgäster. En av dessa hade sitt natthärbärge i fågelholken strax intill.

Han var uppe tidigt och käkade fröfrukost. En stunds lunch. Och så ett litet skymningsmål. All annan tid tillbringade han sovande inne i holken.

Men nu är ekorrarna helt försvunna. Och jag tror mig veta orsaken...

En tidig morgon i somras vaknade jag av ett fasligt liv utanför mitt vindskydd. Jag var inte riktigt vaken men när oväsendet inte upphörde utan snarare ökade klev jag hastigt ur sängen och rullade upp… Alldeles utanför mitt sovrumsfönster rusade en mård förbi. Förföljd av ett helt koppel ilskna skator. Tio eller fler. Byns alla skator larmade för fullt. Mården försvann i faslig fart upp mot skogen och skatorna efter.

Den gångna sommaren blev det inte några ungar hos skatorna i byn. Troligtvis hade mården specialicerat sig på att plundra skatornas bon på ägg och ungar.

Eftersom flera i grannskapet noterat avsaknad av ekorre är det enkelt att förstå att mården även här har tagit sitt. Det vill säga allt. Till detta skall fogas att ett av mårdens främsta bytesdjur är just ekorre. I höstas när jag rensade fågelholkar blev det också tydligt att ekorrarna försvunnit. Det brukar alltid finnas minst två-tre holkar som är bebodda av ekorre. Ofta när jag reste stegen mot ett sådant träd kunde det sticka ut ett huvud ur öppningen och ett par ögon som surt och misstroget tittade mej. Denna höst när jag rensade såg jag inga tecken på att holkarna varit upptagna av ekorre.

Misstankarna om mårdens framfart stärktes också då jag den första november var jag på väg upp till skogen på fyrhjulingen. När jag körde in på Intagsåkern såg jag, under några sekunder, mården fly in i bland granarna. Andra mötet således.

Det är fantastiskt spännande att ha mård inpå knutarna… men det känns tomt utan ekorrar… Väldigt tomt!


Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2015/04/en-lustig-kurre.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/01/sola-och-bada.html  
https://sunebroman.blogspot.com/2017/03/morron-middag-kvall.html