söndag 31 januari 2010

Fågelbordsräkningen 30 januari


Jodå, jag räknade fåglar vid mitt fågelbord i lördags oxå.
Tretton arter blev det sammanlagt.
Bergfink ca 20
Grönfink 8
Grönsiska 4
Stjärtmes 6
Nötväcka 2
Talgoxe 4
Blåmes 3
Större hackspett 2
Skata 4
Koltrast 1
Entita 1
Gulsparv 6
Domherre 1

Skidutflykten



Går på skidor idag. Säger någon så i dag? Gå på skidor?
Behöver lite luft. Målet är hygget vid Jönsalyckan. Kanske hopp om att se något? Ett skogsdjur. Ett vinterkräk. Eller en form. Ett motiv.
Konstaterar snart att vinterlandskapets kontrastlöshet och det svaga ljuset inte medger mycket av fotomöjligheter. Och så börjar det snöa också. Skruvar ned mina förväntningar.
Går på mina skidor. Sakta. Arbetar korsvis med stavar och skidor. Bra gymnastik för kroppen. Meditativt för själen. Märkligt nog känns det alltid som om jag är på expedition när jag tar på mina långa och breda Tegsnässkidor. Det behövs ingen lång resa bort någonstans. Det räcker att stoppa fötterna i kängorna och spänna fast skidorna. Och följa med dit topparna pekar. Då infinner sig långfärdsexpeditionskänslan. I den spårlösa snön. Jag följer inte spåret. Jag gör det.
Når så min egen gräns. Gränsen mellan mitt och Magnussons. Uppe på krönet ser det ut som om någon slängt ett apelsinskal i snön. Stort apelsinskal. Orangegult lyser jakttornet på Magnussons hygge. Varmt som en sensommarsol i det vintriga landskapet.
Livlös tycks skogen. Allt är fruset. Stilla. Det lätta snöfallet tilltar. Något som rör sig! En ryttare till häst! Likt en förtätad och dramatisk scen i en film.
– Vän eller fiende?
– Vänner! Hunden Zigge, ardennerstoet Miss Decibel och ryttarinnan Beleen...
Så förvandlas en kall, grå och händelselös januaridag till ett äventyr!
Ett överraskande och spännande möte.

lördag 23 januari 2010

Älgarna är ett med skogen


Vinterlandskapet är färgfattigt. Mulna dagar försvinner de färgrester som lämnats kvar. Återstår nästan bara svart, grått och vitt...
Naturen går på hårt nedskruvad låga. Energi måste sparas.
Jag försöker också att spara energi. Kör sakta och försiktigt för att mitt drivmedel skall räcka så långt som möjligt. Och för att undvika att råka ut för olycka. Det är halt på vägen. Som såpa. Och det brukar synas mycket vilt i vägkanterna.
I går när jag åkte hem såg jag en älgkalv mellan björkarna vid Dammen i Vasared.
Nu när jag sitter och tittar på min bild kommer jag att tänka på sagan om Gråfäll. Den ensamma älgkalven som räddas från övergivenhet och ges nytt livsmod av den dödsdömda gårdshunden Karr.
Gråfäll kan, precis som alla andra djur, prata. När han utforskat skogen tillsammans med Karr och är på väg "hem" till fångenskapen tar han sitt livs språng.
"Älgarna är ett med skogen," ropar han och kastar huvudet bakåt, så att nacken ligger mot ryggen och stormar i vildaste flykt inåt skogen.

http://runeberg.org/nilsholg/k22c.html

torsdag 21 januari 2010

Här slutar spåren...


Ibland kan det hända att jag blir osäker på det jag ser... Är det sant? Överensstämmer det med företeelser jag är förtrogen med? Eller berättelser jag hört... Änder kan simma. Det vet jag för det har jag sett med egna ögon... men här slutar spåren!

tisdag 12 januari 2010

Träff med svanen kl 15.27


Klart och fint väder. Har bara varit på jobbet halva dagen idag. Badar i kallbadhuset innan jag åker hemåt. Plus 0,6 grader. När jag sänker mig ner i det kalla vattnet biter det till rejält. Det är en skön känsla. Håller mig i badstegen och stannar kvar en stund. Det sticker som tusen nålar... Efter ett par omgångar med bastu och dopp stiger endorfinhalten rejält i kroppen och det uppstår ett inre lugn... Skönt lugn...
Så vackert ute. Seneftermiddag och solen på väg ned. Lovar mej själv en resa till Sundet för att träffa fåglarna. Sångsvanen är hon kvar? Jodå, hon är kvar. Håller på att leta något ätbart. Något som skall hålla livslågan brinnande i natt.
Strax före halv fyra går hon till vila. Lägger sig på iskanten. Nära vattnet. Stoppar in näbbspetsen under vingen. Ögat är öppet. Hon ser mej, men accepterar min närvaro. I mitt inre ställer jag frågor till henne.
Hur har du det här i kylan? Varför har du dröjt kvar? Har du inte orkat följa med de andra? Du verkar så ensam? Har du valt ensamheten? Eller är du övergiven? Vad drömmer du?

söndag 10 januari 2010

Örnar i vinterland







Från den 7 januari 2010:
Landskapet är vitt, vitt, vitt. Frostigt. I det närmaste konturlöst. Bara detaljer i den närmaste omgivningen avtecknar sig skarpt mot allt det vita. Lätta snökristaller dansar i luften. Det är tio minusgrader och en isande vind blåser från norr.
Här på Hornborgasjöns västra sida, vid utloppet ur sjön är det trots den långvariga kylan inte fruset. Några knölsvanar simmar rastlöst av och an i det svarta vattnet och runt dem plaskar ett gäng sothönor omkring i jakt på något att äta.
I kanten av björkskogen traskar en räv med hög svansföring. Den verkar ana oråd. Stannar då och då och ser sig om. Förklaringen låter inte vänta på sig.
Plötsligt kommer en stor rovfågel seglande upp över skogen. En kungsörn!
Magnifikt! Jag glömmer bort kylan. Slutar frysa. Följer örnen i kikaren. Den flyger i höjd med videbuskarnas toppar. Gör en lov ut över den frusna sjön, tar höjd och landar sedan i ett torrträd. Där spanar den över vidderna en stund men lämnar snart sin sittplats och ger sig av åt samma håll den kom ifrån.
Ägnar mig en stund åt att titta på svanarna och sothönsen. Upptäcker en ensam brunand. Jag lyfter blicken och ser mig omkring. Nu sitter en annan örn i ett av torrträden där kungsörnen tidigare satt. En ung havsörn!!!
Jag blir överraskad och lite ivrig med att hämta min tubkikare. Alltför oförsiktigt! Örnen har upptäckt mig och lyfter genast. Med tunga vingslag ger den sig av söderut. En kort stund går det att följa den innan den försvinner in i snöyran.
Jag dröjer kvar. Står med ryggen mot den kalla vinden. Fäller upp kapucshongen på min dunjacka och kurar ihop... blundar och låter scenerna spelas upp om och om igen...
Så går dagarna i midvintertid. Dunet är barriären mot kölden. Ett tunt luftskikt som är skiljevägg mellan liv och död...

Kvällsvila i Sundet kl 15.30


Skriver några rader för att se hur min sida kommer att se ut. Min idé med min blogg är att lägga upp dagboksbilder när jag har någon som jag själv gillar. Eller en bild som kompletterar mina tankar från ögonblicket, utflykten eller egna funderingar kring bilden...
Denna bild är tagen vid Sundet den kallaste kvällen i den gångna veckan.
Närmast på isen ligger en sångsvan som gått till nattvila. Ute på det öppna kalla vattnet simmar gräsänder av och an. De tror att jag har något att ge dem att äta. "Snälla" människor har lärt dem att hålla utkik efter en brödbit eller annat ätbart. Därför kan de troligen inte slappna av...
Svanen förtröstar på sitt inre förråd av energi. Morgondagen vet den inget om. Bara att natten kommer att bli kall. Jag ser att den inte sover. Ett öga är öppet och den iakttar mej och mina rörelser på bron. Jag tar det lugnt för att inte störa dess vila...