torsdag 31 juli 2014

Humlorna jublar



Från mitten av juli och en vecka framåt slog vi av alla blommor och gräs i ängarna. Liemannen förkortade markens hår. Genast blev det tufft för blomälskande insekter i grannskapet att hitta pollen och nektar. De värst drabbade blev nog humlorna. De fick flyga längre och jobba grymt mycket hårdare för att finna sin nödtorft. Jag har haft väldigt gott om humlor här hos mig denna sommar. Efter att vi slagit med lie och slåtterbalk gjorde jag ett långt uppehåll med gräsklipparen. Då kunde humlorna söka sig till gräsmattornas klöver. Det var livlig trafik och ett ljuvligt surr härutanför. Nu har surret flyttat till skogs-, åker- och ängsbryn. Ängsvädden har just börjat blomma och humlorna jublar. Ängsvädden (Succisa pratensis) blommar hela augusti och en bra bit in i september. Vädden ligger i startgroparna för att, under sensommaren, leverera energi till blomflugor, fjärilar och humlor. Enligt floran blir ängsvädden 25–60 centimeter hög. Här i Skog har jag en ängstäppa med ett fint bestånd där de flesta stänglarna är betydligt längre. Nära en meter. När humlorna landar i den högvuxna väddens blommor får de en fantastisk överblick över landskapet. Och över sina näringsställen.
I kväll när jag var vid Haganäs för kvällsdoppet var solen just på väg ned. Jag hann se de sista strålarna innan den försvann i väster. Som en skogsbrand flammade det till längst inne i Hunnahagsviken. Julisolens sista värmande lågor falnade. Kvar blev bara en glödhög vid horisonten och ett rosa återsken på himlen. I morgon kommer en ny sol... augustisolen...

tisdag 29 juli 2014

Mera bad



Ännu en varm dag. Alla har behov av att svalka sig. Mitt fågelbad är titt som tätt besökt av fåglar som vill dricka eller ta ett uppfriskande bad. Sädesärlor, flugsnappare och skator är mest frekventa. Katten Simba har idag återvänt från asfaltdjungeln till savannen. Han har bra koll på vad som rör sig kring huset och ser naturligtvis med stor förundran på de ivrigt skvättande vingförsedda varelserna. Simba har inget intresse för vatten. Han tvättar och svalkar sig på annat sätt. Lojt vilar han i skuggan bland ormbunkar och blad. Det närmaste badterminologin han kommer är när han sover i sin Simba-säng:)
I kväll var vi, vanan trogen, vid Haganäs. Två pojkar kom springande emot oss på bryggan. Jublande glada och ivriga berättade de om sin nyvunna sommarupplevelse:
– Nu är det varmare i vattnet än på land, ropade de båda med en mun.
Och så var det! Vattnet var ljummet. Ljummet som piss. Martins GPS-klocka, med alla funktioner som går att efterfråga, visade + 27 grader! Nästan som i Indiska Oceanen vid ekvatorn där jag badade i + 29 i våras...

måndag 28 juli 2014

Fjäriln vingad




Ibland händer det att jag drar förhastade slutsatser. Att jag förlorar den kritiska blicken. Den 8 juli skrev jag här på bloggen om en aspfjäril som hastigt dök upp och lika hastigt försvann igen. Några dagar tidigare hade en vän publicerat en bild på en aspfjäril på facebook. Den bilden var tagen på Ösel. När jag gjorde min observation ett par dagar senare var jag så programmerad av det jag sett att min självkritiska blick var grumlad. Den fjäril jag såg var stor, hade tydliga vita teckningar på vingarna och det skymtades också något blått. Slående lik en aspfjäril.
Några dagar senare berättade jag om mitt fynd för några vänner. De hade också sett stora, liknande fjärilar men i deras fall handlade det om sälgskimmerfjäril. I ett par veckor har jag vetat om att min aspfjäril kanske inte var en aspfjäril utan, mera troligt, en sälgskimmerfjäril. Men jag har väntat med att erkänna mitt misstag. Tänkte att jag kanske skulle få tillfälle att göra en ny observation av den stora mörka fjärilen med de vita vingbanden. Den 12 juli passerade en liknande fjäril på hög höjd över Skog och försvann. Idag fick jag mera tid på mig att bestämma vad jag såg. Precis enligt samma mönster som första gången dök fjärilen upp. Jag åkte på fyrhjulingen och alldeles framför mig lyfte den snabba fjärilen från grusvägen. Ilade (så som fjär-ilar gör) och satte sig några meter upp i en hamlad lind. Denna gång inom synhåll. Jo, visst... en sälgskimmerfjäril! De breda vita vingbanden och ögonteckningarna avslöjade den. Om det var en aspfjäril eller en sälgskimmerfjäril som jag såg den 8 juli kommer aldrig att bli klarlagt. Mest troligt, och så här i efterhand, är att det också var en sälgskimmerfjäril. Under tiden jag stod och väntade på att fjärilen skulle visa mera av sina vingar dök det upp flera flygare. En amiral och en vinbärsfuks stannade en stund och lapade läckande sav från en skadad ek. I den sena eftermiddagen kom en annan fjäril inseglande i mitt bohus. En hona av den silverstreckade pärlemorfjärilen. Hon flög på lätta vingar genom alla rummen... jag öppnade fönstret mot grönskan för att släppa henne fri... hon kysste min hand och steg till väders med en löftesrik hälsning från sommaren...

Bild 1) Sälgskimmerfjäril med hopfällda vingar.
Bild 2) Sälgskimmerfjäril underifrån med utfällda vingar.
Bild 3) Amiral, geting och vinbärsfuks söker sav på ek.
Bild 4) Den silverstreckade pärlemorfjärilen vid fönstret.

söndag 27 juli 2014

Badsommar




Utomhusbad är en av mina stora passioner. Kanske rent av den största. Jag älskar att bada i åar, sjöar, fjällbäckar och hav. Sommaren då svenska landslaget grävde guld i USA, år 1994, var varm och härlig. TV-apparater flyttades ut och fotbollskommentatorernas röster steg upp från altaner och uteplatser. Värmen flödade i tropiska nätter. Mitt första dopp det året var på skolavslutningsdagen den 6 juni. Sedan höll jag på att bada utomhus hela sommaren och hösten. Sista gången var den 6 november. Fem månader, mellan två allmäna flaggdagar, varje dag utomhusbad. 154 utomhusbaddagar på raken. Det blev en mani. Ett måste. Den sommaren var helt magisk. Inte bara för de svenska fotbollsframgångarna. Jag minns fortfarande tydligt hur september slösade med värme. Åsunden låg blank som en spegel hela månaden. Morron som kväll. Och även några dagar in i oktober. Vattnet var ljummet. När bryggan tagits upp i Kaptensviken, helgen före älgjakten, badade jag vid Åsastugan. Första hälften av oktober var helt okej. Men sedan slog mörkret och kylan till. Inför morrondoppet fick jag famla mig ner för trappan i branten och någon av de första dagarna i november hade det frusit is i strandkanten. Det var sådan där is som jag kallar ”tårtpappersis”. Tunn och dekorativt formad – precis i vattenbrynet. Detta var långt innan Kallbadhuset ens var påtänkt. Nu, jämnt 20 år senare, har vi åter fått en sommar som bjuder sköna bad. Jag är naturligtvis inte sen att ta vara på detta. Du som följer bloggen har ju redan sett ett flertal bildbevis. De här badbilderna dyker upp lite då och då. Kanske lite för att rädda dagens blogginlägg. Men främst för att just badet ofta blivit dagens bästa stund.
På åtta olika platser hittills i juli, har vattnet omslutit min kropp och gett mig svalka. De flesta doppen är tagna vid hemmabadplatsen Haganäs. Haganäs ligger väl till och är perfekt både morron och kväll. Haganäs brygga är också den naturliga startplatsen för kajakturerna. I år har jag också badtestat Trehörningen. Trehörningen ligger ute vid Komosse. Den har en fin sandstrandsremsa och är extremt långgrund. Trehörningen är ett ljuvligt ställe att ta ett dopp i efter en svettig vandring ute på mossen. Andra ställen som badats är Rude Beach, från en flytbrygga i Fästeredssund, badplatsen vid Rammsjön i Dannike, vid båtbryggan i Kaptensviken, badplatsen vid Hofsnäs och naturbadet vid Grimmesten. Alla ställena har sin speciella charm. Men Haganäs vinner i längden med närhet, bra botten och sol morron och kväll. Grimmesten och Hofsnäs har nästan samma väderstrecksläge som Haganäs och är sköna platser för solnedgångsbad.
Snart är juli till ända... men erfarenhetsmässigt är både augusti och september fina badmånader... sedan är det dags för Kallbahuset igen...

Bild 1) Varning för lekande barn...
Bild 2) Barnleken
Bild 3) Efter solens nedgång vid Grimmesten (klicka på bilden för större)
Bild 4) Badplatsen vid Hofsnäs (klicka på bilden för större)

lördag 26 juli 2014

Utflyktslördag




Gårdagsnatten blev en sömnlös natt. Därav den morgontidiga paddlingen som jag visade bilder ifrån igår. Sömnlösheten drev mig helt enkelt ur sängen, och så pass klar i skallen var jag, att jag kom på idén att ge mig ut på sjön. 05.06 stod klockan på när jag stötte ut kajaken från Haganäs brygga. Efter en runda kring Långegrund och Ängsö blev det ett par timmars sömn mitt på dagen. Och som avslutning ett kvällsbad vid Hofsnäs.
För att hålla tempot uppe blev det tidig morgon även idag. Från klockan 06.00 gjorde jag, tillsammans med vännerna Göran, Gunilla och Tinna, en tvåtimmars promenad ute på Åsundsholms golfbana. Vi var inviterade av Göran till denna tidiga morronrunda. Han arbetar till vardags med skötseln av banan och är van att vara uppe tidigt för att trimma fairway och greener innan spelet sätter igång. Nu ville han dela med sig av sina upplevelser. Och låta oss se hur vackert landskapet kring golfbanan är i soluppgången. Det blev en riktigt fin och naturnära upplevelse. Klar himmel. Rikligt med gnistrande dagg. Svalt och skönt. Och faktiskt även en del birdies... storlom, korsnäbb, trädpiplärka, gärdsmyg... men inga eagles eller albatrosser... inte idag...
Efter den morgontidiga golfrundan drabbades jag hårt av mitt temporärt erhållna handicap. Tröttheten slog till tungt och bestämt. Det susade i bollen. Jag blev helt enkelt klubbad. Men efter ett par timmars förmiddagssömn, lite slummer och några stora muggar starkt kaffe kändes tillståndet hanterbart igen.
Under eftermiddagen gjorde jag ett besök i Avelsås Naturhem i Grovare. Ett antal gårdsbutiker i Grovare, Varnum och Härna har ”sommarhelg” lördag–söndag och i växthuset på Avelsås visar Marina Bengtsson ett urval av sina keramikalster. Hennes figurer är fängslande och suggestiva. Med raku-tekniken lyfter hon fram och förstärker mönster i ytor som saknar, eller har krackelerad glasyr...

LÄNK: http://www.avelsasnaturhem.se/sommarhelg/

torsdag 24 juli 2014

Svarta bär ger vita miner

Idag har jag plockat svarta vinbär. Dirket efter plock frös jag in dem i enlitersförpackningar för att sedan ta fram efterhand. Då gör jag gammaldags svart vinbärssylt. I grunden använder jag ett recept ur en äldre upplaga av Vår kokbok. Men receptet har jag modifierat efter egen idé och smak.

Grundrecept enligt Vår kokbok 1975:
2 liter svarta vinbär
5 dl vatten
12 dl socker

Lägg bären i en gryta och häll på vattnet. Koka i cirka 15 minuter under lock. Tag grytan från värmen och rör ner sockret. Rör tills sockret är smält och sylten svalnat något. Häll i burk och locket på!

Min egen variant:
Jag brukar minska på vattnet och kokar inte bären så länge som receptet säger. Kanske bara 5–6 minuter. Då slipper jag att de blir helt sönderkokta. Jag är också sparsam med sockret. Hälften är nog tycker jag. Då får jag en aromatisk och friskt syrlig sylt där vinbärssmaken inte är dränkt i sötma. Hållbarheten är naturligtvis begränsad. Därför gör jag små satser på en eller högst två liter bär i taget. Och konsumerar den ganska snabbt. Då håller sig sylten fräsch och behåller C-vitaminerna... Alltså, grejen är att man inte kokar sylten efter att sockret är tillsatt och har smält. Man bara rör ner sockret i den varma sylten. I övrigt kan du trixa med proportionerna efter tycke och smak.
Detta är min favoritsylt – alla kategorier... en sylt jag blir frisk och glad av... den får mig att le och visa min vita min...

onsdag 23 juli 2014

Hårdbevakat




Idag har jag börjat köra ved till pannrummet. Men min stora vedhög är hårdbevakad. Ett flertal vespa-patruller från etablerade försvarsceller har attackerat mig med stor aggressivitet när jag närmat mig. Efter ett par svidande stick höjdes min adrenalinhalt påtagligt. Jag blev stridshumör. Nu gällde det att återta den egna veden. Letade fram min skyddsutrusning från biodlarepoken och rustade mig till drabbning. Det blev till slut en ojämn kamp och jag gick segrande ur denna strid. Trots min triumf är jag dock inte helt nöjd. Att rasera vackra välbyggda getingbon är barbari. Det känns visset. Under flera månader har bygget pågått. Den övervintrade ensamma drottningen har startat sitt arbete en varm och vacker försommardag. Börjat bygga ett litet bo. Lagt några ägg och senare själv matat upp  den första generationen arbetare. Boet har vuxit. Mödosamt har träludd från husfasad, ladugård och omålade trädgårdsmöbler skrapats av och infogats i bygget. Vackert melerat i olika nyanser har boet vuxit fram. Nya arbetare fötts upp och kommit på vingar. Under vägen fram hit har getingarna fångat mängder av knott, myggor och flugor för att mata sina larver med. Det är alltså den nytta de gör för oss. Denna insektsrika sommar förvandlas så till en getingsommar. Naturen är frikostig. Myriader av insekter kläcks och getingarna har lätt att skaffa mat. Samhällena växer. Till nytta för oss och ibland till förtret.
Även i mitt vedskjul vaktade ett gäng getingar. Dessa dock inte alls så aggressiva som de jag mötte ute i vedhögen. Och vid bensinmacken har det kommit upp varningsord som visar att pumpen också är bevakad...

tisdag 22 juli 2014

I lövsalen




Solen flödar. Slösar. Värmen pöser över. Idag blev det nära 28 grader i skuggan. Och som hetast här solväggen 41. Sommaren stod ett tag på lur. Nu har den slagit till med full kraft. Med brännande sol och ljumma nätter. Jag gillar sol och värme. Och jag vet att fjärilar och andra insekter här i ängarna också gör det. Det är härligt att vara fjäril när det är varmt och vinden är svag. Och det är härligt att vara människa. Det mesta blir enkelt när det dag efter dag är torrt, varmt och soligt. Och varje dag bjuder in till härliga bad. Både morron och kväll.
Värme och sol till trots... just idag har jag hållit mig helt i skuggan. Kände att det var skönt att släppa allt och bara vila. Kring mitt bohus (huset som jag bor i) finns det många stora träd. De flesta riktigt stora. Flera långt över hundra år. Jag älskar mina träd. När det är kyligt väder och solen inte syns, kan det ibland bli lite mörkt och skuggigt här. Och någon gång har jag fått påpekanden om att jag borde hugga för att få mera sol. Men de tankarna har inte slagit rot. När solen gassar obarmhärtigt och värmen gasar på för fullt, då är träden mina bästa vänner. Gassande sol går att uppsöka. Men vilsam skugga kan vara värre att finna. Under de trädens kronor är gräsmattan lövsalens mossiga golv. Taket är alla löven på ek, på lind, på björk och alm. Under kronorna kan jag ligga på rygg. Kika mellan grenarna. Fantisera om molnbilderna som drar förbi. Lyssna på prasslet när vinden rör vid löv och grenar.
Idag var Jakob här på visit. På flykt undan stadens ökenhetta. Här hos mig fick han några timmars svalka. Vi satt i trädskuggan med sommarmiddag, sommarkaffe, sommarglass...

måndag 21 juli 2014

En bal på Skog


Sommarnatt i Torpasjön




Sent i går kväll, just som solen var på väg ner, drog vi ut på nattpaddling. Tillsammans med vännen Ulrika paddlade jag, från Haganäs förbi Sandö och Dragsudd, in i Torpasjön. När kvällen övergick till natt blev stillheten där ute total. Vi tog vår fika vid Hofsnäs. Solen har dalat. Några små moln – tunna som streck – har ankrat upp på den rosaskimrande himlen. En ensam man tar ett bad i den ljumma natten. Myggornas vassa inanade och skvalpet från den badande är de enda ljud som hörs. Ett par hägrar flyger över. Ett avlägset rop från en tranan bryter tystnaden en kort stund.
Vid midnatt lägger sig vattnet spegelblankt. Vi slutar paddla. Vi slutar prata. Glider sakta med den lilla rörelse som sista paddeltaget gav. Det minimala svallet vid fören visar att vi är i rörelse. Tystnaden blir näst intill påträngande. Till en början hörs ljud inne i örat som inte finns... men efter en stund blir ljudlösheten massiv. Det är sommarnatt på Torpasjön. På avstånd hörs en bil som närmar sig. När den passerar bron mellan näset och Torpalandet upplever vi det som ett skådespel. Strålkastarna och de röda bakljusen speglar sig i vattnet. Med ett svagt sus, som ett ufo, rör den sig genom landskapet och förvinner. Stillheten återtar makten över och landskapet.... och vi är i den magiska ringen – smidd för natten...

söndag 20 juli 2014

Myror till kvällsmat




Trött och sliten efter gårdagens maratonpass. Småpysslat lite inne. Tagit en tupplur mitt på dagen. Suttit i en stol på gräsmattan i flera timmar. Med värkande rygg, armar och ben. Matt i blicken och stillastående hjärna. Borta i den nyslagna ängen har jag sett ett gäng gröngölingar flyga mellan träden. En familj troligen. Lite skräniga och högljudda är de alltid, de vaksamma spettarna.
Plötsligt landar en gröngöling på min trädgårdsgång. Alldeles vid trappan. Den är på span efter kvällsmat. Och det är myror den har i blickfånget. På mina plattor nedanför trappan är ett svartmyrebo och rikligt med myror. Jag tror att det är en myrboom just nu och svärmtider. Många myror har vingar. Och några dagar nu, när det varit som varmast, har svalorna jagat på hög höjd över ängarna. Svärmande myror tänker jag. Här på plattgången har jag också sett att igelkotten har sitt skafferi. På nätterna är han här och slickar i sig myror som förirrat sig ut i mörkret.
Gröngölingen som landar vid min trappa verkar duktigt hungrig. Han är fokuserad på mat och han ger mig en god stund att ta porträtt av honom. Kameraklicket bryter tystnaden men gölingen bara lyfter på huvudet och undrar vad som står på. Sedan fortsätter han att plocka myror...

lördag 19 juli 2014

Höbärgat

Panorama – Klicka för större bild!


Idag har Ingvar och jag gjort ett rejält fyspass. Sju timmar, med riva och högaffel, tog det att raka ihop allt höet och stränga det. Vi har kört detta konceptet några år nu. Vi rakar ihop höet i strängar nere på de platta delarna av ängen. Sedan kör Lennart in med sitt lilla självlastarekipage. Under tiden som han kör hem med fullt lass fortsätter vi och rakar ner hö från sluttningarna och gör nya strängar. I år blev det tre fulla lass med Pöttinger 10. Det har varit en fantastisk sommardag. Under eftermiddagen hade vi 25 grader i skuggan. Och solen långt mycket mer. Det är härligt att jobba med hö under sådana här perfekta förhållanden. Inga hotande regnmoln och därmed ingen stress. Allt flyter på i jämn takt. Landskapet förvandlas med ens och det doftar himmelskt. Upplevelser som jag, min vana trogen, krönte med ett välförtjänt kvällsdopp nere vid Haganäs. Och jag säger det igen: En belöning av högsta valör!

Morronpasset


I morse, innan daggen lättat, slog jag den sista lilla ängsbiten här utanför. I och med det är 2014 års lieslåtter över. Efter ett par svettiga morrontimmar var det skönt med ett svalkande bad. Vid Haganäs så klart. Det är den finaste och mest njutbara belöning som går att få.
Nu, när detta skrivs, är det dags att dressa om till ett hårt eftermiddagspass. Det är dags att bärga...

fredag 18 juli 2014

Hövändare





När blir höet hö? Vilket redskap används när höet skall vändas? Och vad är den bästa snabbmaten under tiden då skördearbetet pågår? Tre relevanta spörsmål som kan ha olika definitioner och svar. Mycket beroende på vem man frågar, såklart. Idag har Ingvar och jag vänt hö i Björkebacken och Sorgedalen. Under tiden jag utförde min syssla grubblade jag på frågan, när gräset blir hö. Alltså när blir höet hö? Strax innan jag börjar skriva dessa rader fick jag hastigt inkommande besök här i mitt vindskydd. Med vännen Teuvo dryftade jag min frågeställning och han levererade svaret direkt.
– Direkt när man börjar vända i gräset för att det skall torka bättre, då är det hö, sade han bestämt! Alltså: Det är hö som vi vänt idag. Innan vi började vända var det gräs. Nu är det hö.
När det gäller vilket redskap som används, när höet skall vändas och tas ihop, råder ofta viss förvirring. Och vad kallas det som man gör med redskapet? Själva rörelsen? Arbetet?
Några olika definitioner på redskapets namn är räfsa, kratta eller riva. Och det man gör är antingen att man räfsar, krattar eller rakar. Inte river. Enligt traditionen här på orten kallas redskapet för en riva och det man gör med den kallas att man rakar. Alltså, höet rakas ihop. Inte krattas eller räfsas. Krattar gör man med en kratta. Oftast av järn. Att kratta är att jämna till något, till exempel jord eller grus. Kratta manegen eller kratta grusgången. Det förväntas vanligen att det man krattar stannar kvar nästan på den plats där man krattar. När man räfsar jobbar man med högre frekvens. Mera frenetiskt. En räfsa är bra att ha när man skall samla löv. Det heter då att räfsa löv, typ. Lite krångligt det här, men jag tror att du hänger med?
Förr i tiden gjordes oftast alla redskap av händiga människor på gårdarna. Lite olika traditioner fanns i materialvalet. Flera av de gamla rivorna som jag har i min ägo har skaftet av gran eller grenfri furu och huvudet av ask. Pinnarna kan vara ek eller ask. Men också rönn. Pinnarna till rivan var förbrukningsvara. En del gick av. Andra trillade ur och försvann i gräset. Att tälja ”rivepenna” var ett arbete som kunde utföras i môschninga. Môschninga var den stund på kvällen när det var för mörkt för att göra pilliga saker men för ljust för att tända fotogenlampan. Då kunde det passa att tälja pinnar till rivan.
Och så var det där med snabbmaten. Det enkla svaret kan vara sill och potatis. Det kan säkert vara något annat också. Men i mitt fall är det just sill och potatis. Potatisen är klar i jorden. Sillen ger den sälta som smakar extra bra efter hårda fyspass.
Nu tar jag det en gång till. Höet blir hö när man börjar vända i det. Redskapet till detta är en riva. Och när slutligen höet skall samlas ihop, då är det dags att börja raka!

Om sill och potatis:
Säll är den som äter sill,
och potatis kokt med dill.
Sälen äter också sill,
men utan lök och utan dill.

BILDERNA:

Bild 1) Jag vänder hö på Moahûleakern (Moahåleåkern). I bakgrunden Ingvar som vänder hö i Sorgedalen (Sôrjadal'n).

Bild 2) Fem olika pinneförsedda redskap. Från vänster:
• Lövräfsa i stål med 18 runda pinnar.
• Traditionell riva med träpinnar.
• Plastriva (saluförs under namnet ”höräfsa grön, plast”).
• Stäckeriva (större och kraftigare modell av trärivan avsedd att samla ihop, famnslå, och bära stäckefång = flytta stora fång till en stack). (Stäcka = lägga i stack).
• Järnkratta.

Bild 3) Traditionell riva med träpinnar, tillverkat helt i trä. Huvud av ask, pinnar av ask.

Bild 4) ”Rivepenna” (pinnar till traditionell träriva). Ämnen och färdigtäljda pinnar.