Hövändare

När blir höet hö? Vilket redskap används när höet skall vändas? Och vad är den bästa snabbmaten under tiden då skördearbetet pågår? Tre relevanta spörsmål som kan ha olika definitioner och svar. Mycket beroende på vem man frågar, såklart. Idag har Ingvar och jag vänt hö i Björkebacken och Sorgedalen. Under tiden jag utförde min syssla grubblade jag på frågan, när gräset blir hö. Alltså när blir höet hö? Strax innan jag börjar skriva dessa rader fick jag hastigt inkommande besök här i mitt vindskydd. Med vännen Teuvo dryftade jag min frågeställning och han levererade svaret direkt.
– Direkt när man börjar vända i gräset för att det skall torka bättre, då är det hö, sade han bestämt! Alltså: Det är hö som vi vänt idag. Innan vi började vända var det gräs. Nu är det hö.
När det gäller vilket redskap som används, när höet skall vändas och tas ihop, råder ofta viss förvirring. Och vad kallas det som man gör med redskapet? Själva rörelsen? Arbetet?
Några olika definitioner på redskapets namn är räfsa, kratta eller riva. Och det man gör är antingen att man räfsar, krattar eller rakar. Inte river. Enligt traditionen här på orten kallas redskapet för en riva och det man gör med den kallas att man rakar. Alltså, höet rakas ihop. Inte krattas eller räfsas. Krattar gör man med en kratta. Oftast av järn. Att kratta är att jämna till något, till exempel jord eller grus. Kratta manegen eller kratta grusgången. Det förväntas vanligen att det man krattar stannar kvar nästan på den plats där man krattar. När man räfsar jobbar man med högre frekvens. Mera frenetiskt. En räfsa är bra att ha när man skall samla löv. Det heter då att räfsa löv, typ. Lite krångligt det här, men jag tror att du hänger med?
Förr i tiden gjordes oftast alla redskap av händiga människor på gårdarna. Lite olika traditioner fanns i materialvalet. Flera av de gamla rivorna som jag har i min ägo har skaftet av gran eller grenfri furu och huvudet av ask. Pinnarna kan vara ek eller ask. Men också rönn. Pinnarna till rivan var förbrukningsvara. En del gick av. Andra trillade ur och försvann i gräset. Att tälja ”rivepenna” var ett arbete som kunde utföras i môschninga. Môschninga var den stund på kvällen när det var för mörkt för att göra pilliga saker men för ljust för att tända fotogenlampan. Då kunde det passa att tälja pinnar till rivan.
Och så var det där med snabbmaten. Det enkla svaret kan vara sill och potatis. Det kan säkert vara något annat också. Men i mitt fall är det just sill och potatis. Potatisen är klar i jorden. Sillen ger den sälta som smakar extra bra efter hårda fyspass.
Nu tar jag det en gång till. Höet blir hö när man börjar vända i det. Redskapet till detta är en riva. Och när slutligen höet skall samlas ihop, då är det dags att börja raka!

Om sill och potatis:
Säll är den som äter sill,
och potatis kokt med dill.
Sälen äter också sill,
men utan lök och utan dill.

BILDERNA:

Bild 1) Jag vänder hö på Moahûleakern (Moahåleåkern). I bakgrunden Ingvar som vänder hö i Sorgedalen (Sôrjadal'n).

Bild 2) Fem olika pinneförsedda redskap. Från vänster:
• Lövräfsa i stål med 18 runda pinnar.
• Traditionell riva med träpinnar.
• Plastriva (saluförs under namnet ”höräfsa grön, plast”).
• Stäckeriva (större och kraftigare modell av trärivan avsedd att samla ihop, famnslå, och bära stäckefång = flytta stora fång till en stack). (Stäcka = lägga i stack).
• Järnkratta.

Bild 3) Traditionell riva med träpinnar, tillverkat helt i trä. Huvud av ask, pinnar av ask.

Bild 4) ”Rivepenna” (pinnar till traditionell träriva). Ämnen och färdigtäljda pinnar.