Faunadepå

Text, text, text...



Relaterad länk: 
https://sunebroman.blogspot.com/2019/03/i-gar-kvall-hade-tvarreds.html

Stupad i branten

I går kväll hade Tvärreds hembygdsförening sitt årsmöte och jag höll föredrag. Jag visade bilder och berättade om slåtterängarna i Skog. Under rubriken ”Ängsskötarna – från nödtorft till bevarandeplan” skildrade jag ängarna ur det historiska perspektivet. Från den tid då ängarna var basen för människornas existens. Tills idag när kvarvarande slåtterängar och naturbetesmarker uppmärksammas och värderas allt högre för sin biologiska mångfald, genetiska resurser och kulturhistoriska värden.
Jag berättade bland annat om gamla hamlade träd. Om hamling i allmänhet. Och om tillskapande av nya hamlingsträd för bibehållande av landskapsbilden och lägga grund för framtida biologiska värden. Bland de kulturhistoriska spåren här i Skog märks bland annat gamla hamlade träd. Det finns spår av lövtäkt på björk, lind och ask. De äldsta är lindar och askar. Jag kan inte sätta någon exakt ålder på de äldsta. Men minst 400 år. Kanske mer.

Nere i Sorgedalen fanns ända fram till igår kväll tre sådana gamla askar. Någon gång under kvällen, eller under natten efter det att jag hållit mitt föredrag och berättat om träden föll ett av dessa tre till marken. En riktig gamling som stod i stenröset i branten mitt i ängen, tappade fotfästet och föll just som jag utandades dess namn.
Ett märkligt sammanträffande tänker jag. Som om något eller någon talar till mig.
Asken hade länge kämpat emot svåra angrepp av askskottsjuka. Om inte den sjukan hade varit hade trädet med stor sannolikhet stått kvar ännu några decennier.

Den gamla asken har burit löv som blivit foder till kreatur på gården Skog under sekler. Den har haft sina olika dagar. Den har sett massor. Hört massor. Den har inväntat. Och valde till slut sitt ögonblick att lägga sig till vila… men också att få leva vidare genom att åter bli sedd!
 
Stammen innehåller mängder av växter och spår. Skalbaggar har borrat. Larver har ätit sig fram och skapat larvgångsmönster. Hackspettar har hackat. Fladdermöss har haft sina dagvisten. Flogrönnen har slagit sina rötter. Mossor och svampar har sina fästen. Lavar av flera slag finns på barken. Just denna gamla ask har väl utbredd förekomst av den rödlistade almlaven (Gyalecta ulmi). Almlaven finns i kategori VU (internationell förkortning av vulnerable) vilket betyder ”sårbar” i listan. Almlaven växer bara på riktigt gamla träd. Det kan vara alm, ask och lönn. Arten förekommer i södra och mellersta Sverige. Arten är i södra Sverige mest frekvent där hamlingsbruket av ädellövträd varit mest utbrett. Troligen därför att hamlingsträd oftast blir mycket äldre än andra träd.
Min plan A är nu att spara den grova delen av stammen och försöka lägga den tillrätta i närheten av den plats där trädet stått. Normalt brukar jag städa undan allt dött i slåtterängen men här tänker jag göra ett undantag... 

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2014/11/aldringens-sista-suck.html
https://sunebroman.blogspot.com/2015/02/lik-i-lasten.html

Stormen tog gammelbjörken

Natten till onsdag drog stormen Alfrida fram över Sverige. På sina håll skapades samhällskaos. Värst drabbat blev delar av Svealand och Gotland. Här hos mig blev det inga större skador. En handfull träd blåste omkull. Ett av dessa var gårdens absoluta gammelbjörk borta i Ekebacken. Den äldsta av gårdens alla björkar. Björken har varit hamlad för länge, länge sedan. Efter många år återstod det bara två grenar av hamlingskronan. Två långa stamlika grenar. Åldern hade tagit ut sin rätt. En av de långa grenarna var svårt angripen av röta och bröts av i ett tidigare oväder. Nu störtade hela björken och blev liggande över stenmuren. Rotsystemet var svampangripet och trädet har troligen varit instabilt under lång tid. Idag har röjt upp grenarna och kapat in stamdelarna. Det som återstår skall få ligga kvar i naturen. Dels som en faunadepå till glädje för insekter, mossor, lavar och fåglar. Dels som en kulturlämning som naturen får ta hand om och långsamt bryta ner.
Rotstocken mäter 190 cm i omkrets. Jag har försökt att räkna årsringarna på de båda ”stamgrenarna” men inte lyckats fullt ut. Ringarna sitter tätt, tätt. Och det är svag nyansskillnad på sommar och vinterved. Men en grov syftning ger vid handen att det rör sig om cirka 150 år på grenarna ovanför huvudstammen.
Under tiden som jag jobbade med stammar och grenar hade jag besök av både större hackspett och spillkråka. Spillkråkan flög förbi alldeles intill och gnällde högljutt. Jag hade inte svårt att förstå att hon tyckte jag gjorde våld på hennes skafferi.

Dödvedsdepån

Här är en bild på en av mina dödvedsdepåer. Jag berättade igår om att delar av den gamla asken skulle läggas i depån. Vad är då en dödvedsdepå? Ja, ordet har jag hittat på själv. Eller kanske jag har fått det av någon? Jag tycker det fungerar bra för att beskriva det rent materiella. En hög med gammal ved helt enkelt. I skogslandskapet har den döda veden sedan länge varit en bristvara. Naturskogar och urskogar upptar en alltför liten andel av totala skogsarealen i landet. Bristen på död ved, vare sig den står upprätt som torrträd eller ligger ner som lågor, gör att många organismer har svårt att hitta sina artegna livsmiljöer. För vissa organismer är död ved föda. För andra är den boplats, växtplats eller skydd. Mängder av arter som är beroende av död ved är i dag sällsynta och hotade. Bakgrunden är att rådande skogsbruk lett till att ytterst få träd uppnår tillräckligt hög ålder för att dö en naturlig död.
I de marker som jag har under uppsikt... alltså slåtterängarna, har det traditionellt städats grundligt. Stammar, grenar, kvistar och löv har städats bort vid fagningen (röjningen) för att säkra en god höskörd. Ängens primära uppgift har ju varit att producera maximalt med gräs till vinterfoder. Slåtterängen har sällan innehållit död ved. Förutom att det funnits gott om överåriga träd. Flerhundraåriga hamlade ihåliga lindar och askar. Det mesta av det jag avverkar i ängarna är, unga, nytillkomna träd. Omkring 50-60 år gamla. De träden gör jag brännved av. Kapar och klyver. Parallellt med detta skapar jag nya hamlingsträd. Och restaurerar gamla dito. Dessutom försöker jag att ta tillvara delar av de riktigt gamla träden när de av olika anledningar ger upp livet. Grova grenar av ek efter grenbrott, lägger jag uppe i skogsbrynet. Där har jag också samlat en del av den döda ved som kommer från ängarna. På bilden syns en ”övergrov” rotstock av björk som delvis också kapats i ”trissor”. Den skadades kraftigt vid stormen Gudrun och avverkades ett par år senare. Uppe till vänster i bild ligger en del av det material som under lång tid varit en trägärdesgård. Det är störar av senvuxen gran. Närmast i bild ligger nu också delar av den nyligen fallna och styckade asken från Sorgedalen. Det skall bli intressant att följa dess slutliga öden. Jag hoppas på en mångfald av inneboende... skalbaggar, svampar, lavar, mossor, maskar, larver...

Lik i lasten

Den 17 november skrev jag ett inlägg här på bloggen under rubriken ”Åldringens sista suck”. Det handlade om den flerhundraåriga asken som efter en långt liv slutligen dog och föll till marken. Själva döden hade tagit ganska många år på sig. Ett träd blir inte hur gammalt som helst. Och asken hade fått utså många prövningar under sin livstid. Längst uppe i stenröset hade den slagit ner sina rötter. Bara det en ganska stor utmaning för ett träd. Det fanns inte speciellt mycket mylla i högen. Mest sten. Och hur asken torra somrar lyckats överleva i denna väldränerade miljö är ett under. Dessutom har den regelbundet blivit hamlad. Dess grenar och löv hade kapats med jämna intervall för att bli djurfoder. Kanske vart sjunde år. Hela stammen var ihålig. Och säkert ett fantastiskt tillhåll för fladdermöss och fåglar som sökt skydd dag respektive natt. Mängder av organismer har haft sin hemvist i det gamla trädet. Däggdjur, fåglar och insekter. På barken har funnits en rik lavflora. Bland annat har den rödlistade almlaven (Gyalecta ulmi) haft sin hemvist här. Kanske den gamla asken hyst fler arter totalt sett genom sin livstid än hela dess omgivande miljö. Som ett minisamhälle med massor av funktioner och en omätlig mångflad. När stammen föll landade den lite olyckligt. Halvt på svaj och på väg att rasa ner från stenröset. Jag har länge funderat på hur jag skulle ta hand om den ärbare gamlingen. Idag var jag mogen att gå till verket och stycka liket. Jag kapade stammen på mitten och delade upp topphalvan i hanterbara bitar. Resten av stammen, rotstocken, lyckades jag med fyrhjulingswinchens hjälp baxa upp till ett stabilt läge. Där skall den få ligga. På den plats där den vuxit skall den få sluta sina dagar. Uppe på toppen av röset. Värmd av solen och omfamnad av växtlighet. Resten av stammen skall jag placera i en dödvedsdepå. Jag har en sådan uppe i skogsbrynet...

Länk till inlägget den 17 november:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/11/aldringens-sista-suck.html