Åldringens sista suck

I flera hundra år har den stått högst upp i branten i Sorgedalen. Den gamla asken. 300 år... kanske 400 har gått sedan den lilla fröplantan slog sig ner där uppe på toppen av odlingsröset. I tidiga år blev asken topphuggen – hamlad – för att ge vinterfodertillskott åt kreaturen på gården. Lövtäktsbruket har återupprepats vart sjätte-sjunde år... Femtio, sextio gånger har människor kapat kvistar, bundit kärvar och hängt på tork. Lövet har varit begärligt för djuren. Grövre grenar som blev kvar blev till ved. Efter att djuren ätit lövet och barken blev tunnare pinnar och kvistar kvar. De användes för värma bakugnen. År 2006 var ett av de sista åren som asken forfarande hade gröna löv. Vi gjorde då ett försök att restaureringshamla den. Detta för att försöka förhindra att den bröts itu av sina höga förvuxna toppskott. Och för att den skulle kunna bilda en ny krona. Det ingreppet blev den definitiva dödsstöten för det gamla trädet. De få skott som det orkade skjuta från de nygjorda kapställena angreps redan första året av askskottsjukan. På det sättet fick asken inte någon riktig chans att på nytt utveckla sin krona. Den helt ihåliga sammen började så smått att tappa sin bark och till slut stod stammen där helt naken. Instabil. Den lilla rest av rotsystemet som fanns kvar angreps av svampar eller rötades. Varje gång jag gått förbi har jag tänkt... att nästa gång jag kommer är det nog slut. Och i morse när jag tittade ut genom fönstret märkte jag genast att något var förändrat. Gamlingen hade fallit omkull... den orkade inte en vinter till... natten till den 17 november 2014 drog den sin sista suck... och föll till marken.
Nu återstår bara skelettet. Ett ihåligt skal. På sina ställen vackert mönstrat av skalbaggslarver som ätit sig fram mellan ved och bark... och nu har jag att bereda kvarlevorna inför den sista vilan...