Lite å vart

Idag har det varit ett tydligt genombrott för våren. I går tippade det över och nu framledes blir dagarna längre. Natten kortare. Men det har varit ganska tjurigt väder hittills. Ett par snösmockor. Tjäle i marken. Och blött ovanpå. Massor av vatten i bäcken.
Jag går här otåligt och väntar på att kunna börja att räfsa lövet i ängarna. Testade lite idag men det var ganska tungt. Framförallt att lasta och köra till komposten. Det går men inte optimalt så att säga.
Dagen har innehållit ”lite å vart”. Lite av varje alltså!
Passade på att ge i ”finveden” en extra klyvning. Finveden är den ved som är ämnad för kakelugnen. Prima björk från de båda gammelbjörkarna som stod helt nära vedbacken. Det blev en liten hög. Ska lägga upp den lite mera noga och få den torr och solblekt. Den skall få sällskap av ”knabbarna” som är ämnade till vedspisen. Den veden behöver också läggas upp lite mera ordnat.
Allt samman från röjningarna i markerna ligger nu i vedhögarna. Utom några granspiror. Det fanns några granar bland allt lövsly. Bestämde tidigt att dessa inte skulle gå i kapen. Utan istället bli till stängselstolpar. Så, idag har jag lagt ett timmar på att barka fjorton långa stolpar. Långa därför att de är tänkta att användas till en utökade beteshage för hästar. Det skall bli ”säsongsstolpar”, vilket betyder att de tas upp och in efter betesperioden.
Under dagen har det varit mycket fågel i farten. Två mindre flockar med tranor passerade på låg höjd. Kanske ett 50-tal totalt. Femton sångsvanar… ivrigt trumpetande. Också de på låg höjd över mig där jag stod vid vedklyven. Gröngölingarna är i sitt esse och hörs över hela samhället. Dom är väl i full gång med att ”dra upp” gränserna för sina revir.
Vid lunchtid hade jag sällskap av fåglarna vid fröautomaten. Förutom de arter som checkat in under de gångna dagarna kom där en, i mitt tycke, celeber gäst… en steglits. Han satt där i snöbollsbusken först. Verkade som om han väntade på sin tur. De mera hemmastadda – bergfinkar, bofinkar, domherrar, grönfinkar och stenknäckar – fick ta för sig innan han vågade sin fram.
Men sedan satt han där… i sin brokiga skrud och glänste i solen!
För solen… den tittade också fram idag.
Summa summarum… en riktigt härlig vårdag med ”lite å vart”!

Stolpbyte

Ekstolpar är ett ämne som jag ägnat tankar åt här på bloggen många gånger. Främst med fokus på stolpar framkluvna ur ekar med stor andel kärnved. Tiden går fort och jag kan i skrivandets stund konstatera att det gått fyra år sedan jag lät publicera min ”avhandling” under rubriken ”stolpar av kluven ek” i tidskriften Åter. Den artikeln hade föregåtts av att jag betraktat stolpar i min egen skog som stått där sedan 1950 och alltjämt stod kvar. Därpå gjorde gjorde jag mina första praktiska erfarenheter vilket publicerades på bloggen den 6 mars 2013 under rubriken ”Kluvet förhållande”.
Några år tidigare hade jag fått hjälp att fälla en jättestor ek i västra delen av ängsmarken. Den stammen lät jag såga till fyrkantsstolpar – 70x70 och 170 cm långa. Det skulle bli ett bra förråd att använda. Hemmavuxna stolpar sågade i ”hemmasågen” hos Bertil på Ågården. Det jag ganska snart fick erfara var att hållbarheten på de sågade stolparna inte alls blev vad jag trott. Jag hade någon naiv bild av att ek är hållbart i alla väder. Och att dessa stolpar skulle stå länge. Tji, fick jag. De flesta av dessa stolpar som jag satt i jorden har murknat ganska snabbt. Mindre tio år för merparten. Att jämföra med kluvna stolpar från 1950 där många fortfarande är förvånansvärt stadiga! Det finns många parametrar som påverkar livslängden på en stängselstolpe av ek. Mängden kärnved, torktid och markförhållandena är tre väsentliga av dessa. Främsta orsaken till att de sågade stolparna ”ätits upp” så snabbt är enligt min mening att de har söndersågade och öppna celler åt alla håll. Jämför den kluvna stolpen som delats längs fibrerna efter träets naturliga växtsätt.
Om du blir intresserad av mina rön kan läsa vidare i ett stort antal inlägg här på bloggen. Och dessutom hämta ner artikeln från Åter i pdf-format. Den innehåller mina egna slutsatser och tankar om ”evighetsstolpen” av kluven ek.
Idag har jag trotsat vädret och använt tiden till att byta ut några sågade stolpar mot kluvna. På den första bilden kan du se exemplet hur endast en av fem fortfarande har full längd. De andra har ruttnat. Dagens nya stolpar har torkats enligt ”konstens alla regler” under tak i flera år. Om ingen plockar bort dom kommer de sannolikt att stå till mitt minne ända in i ett nytt decennium. Den som lever får se!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/03/kluvet-forhallande.html
https://sunebroman.blogspot.com/2015/02/in-i-evigheten.html
https://sunebroman.blogspot.com/2018/02/stolpar-av-kluven-ek.html
https://sunebroman.blogspot.com/2020/10/spetskompetens.html
https://sunebroman.blogspot.com/2021/04/stolpe-ut.html

Hämta pdf:
https://www.dropbox.com/s/3zmrefp2wxw65fv/Stolpar%20av%20kluven%20ek.pdf?dl=0

Mera stolpar

Vid vinterns gallring i Intagskullen blev det några fina ekstammar med mycket kärna. Jag hade inte råd att göra ved av dom.
Idag har Jakob provat hantverket att klyva fram stolpar. Det blev premiär för honom.
Riktigt fina stolpar – spetsade och barkade.
Nu får dom stå och torka utomhus fram till mitten av juni och sedan under tak ett par år innan det är dags att sätta dom jorden.
Ju längre tid de får torka desto mera hållbara mot tidens tand.

Läs mer om ekstolpar i min tappning:

https://sunebroman.blogspot.com/2015/02/in-i-evigheten.html

 https://sunebroman.blogspot.com/2018/02/stolpar-av-kluven-ek.html

Stolpe ut

Årets lövröjning är genomförd. Tack vare god hjälp i avgörande skeden avlöpte denna tidskrävande syssla på ett smidigt vis! Det var finalomgång med Måndagsvandrarna den 19 april. Och de två påföljande dagarnas finish bjöd det mest perfekta eldningsväder som stod att önska.

Nu är det nya uppgifter som står på kö. Ett projekt som jag haft på gång under lång tid är de hemmagjorda stolparna av kluven ek. Det projektet startade som en trevande försöksverksamhet redan 2013. Några stolpar av dessa har jag tidigare slagit i jorden. Men för att följa alla konstens regler skulle de legat på tork under minst två somrar, helst tre, innan de sattes i.

Sedan en tid har stolpar spetsats och barkats. Som det sista ledet i tillverkningen.
Denna veckan har jag bytt stolparna i gränsen mellan in- och utmark på sträckan Ladugården till Ekebackens östra hörn. Här har det stått stolpar kvar från mitten av 1950-talet då den gamla trägärdesgården byttes till ekstolpar och taggtråd. Nya stolpar har det också blivit i Bredåkers östra linje mot villaområdet Ekvägen.

I dag kom den gamla dragkärran till heders. Som en direkt följd av att min fyrhjuling är inne för service. Kärran har stått med lufttomma däck. Lutad mot en vägg i undanskymt hörn i ladugården. Jag har inte haft bruk för den. Den har mest varit i vägen och flera gånger har jag tänkt att skicka den till skrot. Nu har jag ändrat mig.

Kärran har inte varit använd på säkert 50 år. Kanske den varit pumpad någon gång under tiden fram till nu. Lite farhågor hade jag visst när jag kopplade pumpen till ventilen. Skulle gamla ventilgummin och slangar skulle hålla? Det gjorde de!!! Originaldäcken ”T-nabb” från Trelleborg visade heller inga sprickor eller andra skador.

Nu blir dragkärran kanske inte jättemycket använd. Men den har definitivt kvalat in som en god ersättare för den motordrivna fyrhjulingen. Att användas vid lämpliga tillfällen. Snabbstartad, drivmedelsfri och tystgående. Lastad och i motlut bjuder kärran ett kännbart fysiskt motstånd. Då gäller det vara ”målinriktad” och tänka ”motionstankar”.
– Ett återupplivande av dragkärran alltså!

Skogsbete i sinnet...

Text, text, text...

Barka till Skogs

Sist jag nyttjade barkspaden var när en helklistrad plastmatta skalades bort från ett köksgolv. Det gick alldeles utmärkt. Och erfarenheten gav vid handen att det var helt rätt verktyg.
Idag fick barkspaden göra tjänst i sin rätta miljö. Med spaden i högsta hugg barkade jag till skogs… och gick i klinch med ekstolparna som legat färdigspetsade sedan början av oktober.
Det går långsamt, men framåt med stolparna. Efter klyvningen har de genomlevt den föreskrivna torktiden på minst två somrar under tak. För vissa stolpar har det faktiskt blivit fyra somrar. De som nu ligger klara för uppsättning är ämnade att stå nere i ängens kant mot Rudevägen. Jag hyser förhoppningar om att de skall fungera som kulturbärare och samtidigt pryda sin plats. Nu inväntar jag den energi som fordras för att slutföra projektet. Tids nog…

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/10/spetskompetens.html

Spetskompetens

Redan 2013 klöv jag fram de allra första ekstolparna. Då av grenar från en avverkad ek i Ekebacken.

Sedan dess har jag berört ämnet med kluvna stolpar av ek ett flertal gånger här på bloggen.

Jag hade också en genomarbetad artikel i första numret tidskriften ”ÅTER” 2018. (Länk nedan).

I januari 2017 hade kluvit fram och lagt upp 90 stolpar till tork under ett par plåtar uppe i Intagskullen. Där har de legat sedan dess.

Ända sedan det allra första tillfället 2013 har jag fantiserat om att sätta stängsel med ekstolpar. Som ersättning för sågade fyrkantsstolpar och tryckimpregnerade runda.

För att en stolpe av ek skall uppnå bästa motståndskraft mot röta bör den ligga minst två somrar till tork under tak. Helst tre. Den tidsrymden är nu uppnådd och det är hög tid för nästa moment.

Idag har Martin och jag påbörjat det arbetet. En syssla som lite tillspetsat kan påstås kräva sin yttersta spetskompetens... (förvärvades under arbetets gång...)
 

Länk till artikel i tidkriften ÅTER nr 1/2018 (pdf-fil):
https://www.dropbox.com/s/3zmrefp2wxw65fv/Stolpar%20av%20kluven%20ek.pdf?dl=0

Relaterade länkar på bloggen:
För att nå alla inlägg om ekstolpar som jag skrivit här på bloggen kan du klicka på länken ETIKETTER: EKSTOLPAR längst ner i detta inlägg.

Om du läser bloggen på din smart-fåne får du scrolla ner och klicka på ”Visa webbversion” för att komma åt ”ETIKETTER”. Krångligt!

Stolpar av kluven ek

Den 6 mars 2013 hade jag ett inlägg här på bloggen med rubriken ”Kluvet förhållande”. Det handlade om hur jag för första gången gjorde stolpar av kluven ek. Sedan dess har jag återkommit till ämnet ekstolpar i ett flertal inlägg. Och nu är det dags igen.
Under flera år har jag varit prenumerant och läsare av tidskriften ÅTER. En tidskrift som utkommer fyra gånger per år och under parollen: ”PRAKTISK KUNSKAP OM SJÄLVHUSHÅLLNING”.
Tidningen har funnits i 20 år och dess ansvarige utgivare är Petter Bergström i Gudhem. Den trycks i 8000 exemplar. Under åren har publicerats cirka 800 artiklar under huvudrubriker som; Odling, Djur, Bygga och Bo, Mat och tillvaratagande, Hantverk, Läsarbrev och reportage. Till detta en jättesamling med Övriga ämnen. Det har funnits att läsa om allt mellan himmel och jord… Verkligen! Att plocka ut exempel på artikelrubriker känns omöjligt… det skulle inte blir rättvist för den mångfald som ryms i den nära nog ändlösa artikellistan.

I sista numret 2017 gjorde redaktören ett upprop där han efterlyste artikelönskemål. Jag tänkte då att jag var intresserad av att veta mera om ekstolpar. Historiskt, tillverkning, hållbarhet. Ja, allt rörande ekstolparnas magi. Jag visade ett par länkar till min blogg. Det ”misstaget” slutade med att jag fick ”ämnet i knät”.
Så kan det gå… Goda idéer resulterar ofta i hårt arbete. Jag tackade ja, med viss reservation. Därefter fick jag ge mig i kast med faktasök. Det blev sökningar på nätet. Många mejl. Många telefonsamtal. Och ibland långa. Som oftast kom att handla om helt andra saker än ekstolpar. Men det har också kommit en del svar. Men det jag vet är att ju mer man vet, desto fler blir frågorna. Ämnet är inte uttömt. Säkert får jag anledning att återkomma.

Nu i ÅTER nummer 1/18 finns min artikel. Texten är till vissa delar formuleringar från tidigare blogginlägg. Men där är också en hel del nytt. Främst gäller det under mellanrubrikerna: ”Torkning”, ”Cellerna hårdnar” och ”Sågat eller kluvet”.

Tyvärr känns artikeltexten alldeles för lång att publicera här på bloggen i sin helhet. Men så tjusigt är det nu ordnat att du som är intresserad kan, genom att klicka på länken när nedan, läsa eller till och med ladda hem de två sidorna med hela artikeln från ÅTER 1/18 som PDF.

För att komma till mina tidigare artiklar om ekstolpar finns det en samlande länk allra längst ner i inlägget där det står ETIKETTER: EKSTOLPAR

HÄMTA PDF/ STOLPAR AV KLUVEN EK:
https://www.dropbox.com/s/3zmrefp2wxw65fv/Stolpar%20av%20kluven%20ek.pdf?dl=0

För dig som är intresserad av TIDNINGEN ÅTER finns mer information på hemsidan:
www.alternativ.nu/butik/

På't igen

Det har blivit en del bilder och skriverier om ekstolpar här på bloggen. Och mer skall det bli framöver.
I slutet av november fällde jag en ek i slänten vid maden. Idag har jag gått matchen mot stockarna och kluvit fram tio grova, fina stolpar med mycket kärnved. Första- och andrastocken sprack isär bättre än väntat. Av den tredje fick jag bara ut två stolpar. Det var för mycket gren i den så den får bli ved.
Min erfarenhet är att det är bra att vänta några veckor med att klyva. Då kan stockarna börja ”prata”. Sända små subtila vägledande signaler. Man kan ana små självsprickor i ändträet. De ger god fingervisning om var stocken vill klyvas. Det man har att göra då är att måtta med första yxan och se till att få träff precis där! Då är halva jobbet gjort. Också bra med några minusgrader så att den fukt som finns i stocken är frusen. Det blir extra sprött och knastrar så gôtt när träet ger vika för kilen. Riktigt nöjd med dagens spräckning...

Länk till fälldagen:
http://sunebroman.blogspot.se/2017/11/karnfullt.html

Kärnfullt

Idag har jag gjort ett litet förmiddagspass uppe vid maden. Som jag tidigare berättat handlar det om bottenröjning. Alltså bara buskar och klena träd. Men jag kunde inte låta bli att göra ett undantag. Detta för att ge de nyhamlade lindarna tillräckligt med ljus för att de skall kunna utvecklas bra.
Fram tills idag stod där i stenröstets nedre kant en undertryck ek. Den hade fört sitt liv i skuggan under en gammal  kraftig ask. Eken har växt långsamt. Man kan se på tvärsnittet att det handlar om cirka 75 år som ryms på radie av ungefär 12,5 centimeter. Den långamma tillväxten har gett stammen en ansenligt stor andel kärnved. Ur rotstocken kommer det att gå att klyva fram fyra riktigt fina ekstolpar. Kanske lyckas jag även med andrastocken även om den innehåller ett par tjuriga grenar. Det blir en uppgörelse i flera ronder... men jag förbereder mig för att gå den matchen...

Nya stolpar

Vid avverkningen i under vårvintern i ängarna plockade jag ner delar av det fasta stängslet mot Rudevägen. Nu har jag jag slagit ner tio av de nytillverkade ”evighetsstolparna”. De fick bli ersättare för de tryckimpregnerade rundstolparna som stått där fram tills nu. Meningen är att hela det gamla taggtrådsstängslet mot Rudevägen skall bytas ut och ersättas med ekstolpar och slät järntråd. Det projektet får dock vänta tills nästa år.
För att ekstolpar skall bli det jag kallar för evighetsstolpar *) krävs det att de får torka under minst ett år. Allra helst över två somrar. De lär behöva den tiden för att cellerna i träet skall slutas och kärnveden tätna. När cellera i kärnveden torkat förlorar de sin elasticitet. På det sättet blir kärnveden motståndskraftig mot röta. En färsk ekstolpe som slås ner i marken tenderar att rötas ganska snabbt även om den mestadels består av kärnved.
Att jag nu dristat mig att använda stolpar som bara har torkat i tre månader har sin förklaring. Jag vill testa om tre månaders tork räcker. Och så var jag otåligt nyfiken på hur det skulle ta sig ut med naturstolpar istället för de svarvade granstolparna.
Stolpar av ek smälter in in naturen på ett annat sätt än runda raka ”pinnar”. Ekstolparna bidrar också till den biologiska mångfalden. Så länge barken sitter kvar kommer skalbaggslarver att utvecklas där. Parallellt med det kommer splintveden att börja brytas ner. Så småningom blir bara kärnveden kvar.

*) Om evighetsstolpar: http://sunebroman.blogspot.se/2015/02/in-i-evigheten.html

90-gränsen spräckt

Det har nästan blivit som en mani, det här att spräcka ekstockar till stolpar.

Eller som äldste sonen sa:

– Det här jobbet är ju så roligt så man borde betala för att göra det.

Det gör ju inte jag... betalar för att klyva ekstockar. Eller? Jo, på nåt sätt så gör jag ju trots allt det... för jag sätter ju tid och kraft som insats. Men jag lönas också. Att få vara ute i naturen. Lyssna på ljuden runtomkring. Följa solens gång. Och se stapeln med nykluvna stolpar växa till nya höjder. I och med dagens arbete spräckte jag antalsgränsen 90 stolpar...

Bushmen

Idag har jag haft välkommen hjälp att bygga på mina rishögar uppe i Intagskullen. Martin och Andreas har varit här. De har också provat på hantverket att klyva ekstockar till stolpar. Kul tyckte de! Och så har Martin lagat lunch och kokat kaffe på årets klimatsmarta julklapp… det vedeldade friluftsköket. Bra dag. Stadigt käk. Frisk luft. God hjälp. Höga värden.

Kärnved och splintved

Dagens hantverk. Tidigare har jag skrivit om stängselstolpar av ek här på bloggen. Flera gånger faktiskt. I ett av inläggen använder jag måttet ”evighet” tillsammans med de ur eken framkluvna stolparna. Evighet då avseende hur länge en sådan stolpe kan förväntas hålla. Den med evighet benämnda tiden tänker jag mig omfatta den tid som löper mellan det att stolpen sätts på plats i det för resandet avsedda hålet tills dess att den faller till marken av egen tyngd.
En avgörande faktor i evighetsmåttet för en stolpe av ek är den mängd kärnved som stolpen är uppbyggd av. Förenklat kan en säga att det är mängden kärnved som främst påverkar livslängden. Alltså den tid som löper mellan uppsättning och fall. Det betyder att tidsrymden ”evighet” i exemplet innehåller en osäker variabel. Men betraktat ur varje enskild stolpes livscykel bör var och en stolpe tillmätas samma grad av evighetsrymd. Alltså varje stolpe rymmer sin egen evighet.
I många trädslag finns både kärnved och splintved. Mindre eller mer av båda. Kärnveden är död ved. Det vill säga – här pågår inga, för trädet, livsviktiga processer. Vilket det däremot gör i den ytligt liggande delen av stammen. Det är i ytveden, eller splintveden, som transporten av vatten och näring sker. Mellan rötter och blad.
För att krångla till det så lite som möjligt förklaras det så att den ursprungliga veden, splintveden, ombildats till kärnved genom att transportcellerna fyllts med hartsämnen. Kärnveden hos ek har, som tidigare nämnts, mycket god egenskap att motstå röta just tack vare dessa hartsämnen. Och samtidigt en minimerad förmåga att dra till sig vatten. Andra träslag som bok, björk och asp helt saknar helt kärnvedsbildning och tar sig därför in i evigheten på annat sätt. De suger vatten som svampar och förmultnar snabbt. De betraktas av denna orsak helt värdelösa som stolpvirke.
Åter till splintveden. Splintveden svarar alltså för interntransporten av vatten och mineraler i stammen. Splintveden är i de flesta fall ljusare än kärnveden. Se bild. Splintveden är mindre motståndskraftig mot insekter och svampar. Så länge trädet växer angrips dock kärnveden lättare än splintveden. Detta har att göra med att splintveden lever och kan aktivera försvarssystem. Exempel kan hittas hos riktigt gamla ekar som är helt ihåliga. Splintveden forsätter hos dessa att förnya sig, medan kärnveden efter hand bryts ner. Där inne i den innersta kärnan pågår ett myller av mångfaldsinnevånare...


Källor: Egna kärnfulla (?) erfarenheter och ytliga filosofier samt Wikipedia – den fria encyklopedin.

Se vidare inlägg från den 9 december och relaterade länkar:
http://sunebroman.blogspot.se/2016/12/i-min-mormors-hagn.html

I min mormors hägn

I början av mars 2013 ägnade jag en dag åt att klyva fram stolpar ur grenarna från en nyfälld ek borta i Ekebacken. Mest var det för att prova hantverket. För att testa om jag kunde. Det visade sig att jag kunde. Utan att ha tränat alls överhuvudtaget. Tänker att det kanske sitter i en gen att veta hur man klyver en gren…
Nu har jag börjat att, efter hand, slå ner mina stolpar. Planen är att sätta ekstolpar mellan slåtterängen och skogsbetet. Önskningen är att så småningom spänna en tråd mellan stolparna och därefter släppa några betesdjur uppe i Intagskullen. Det har länge varit en dröm. Men jag har kommit på att det inte räcker med att drömma. Det vill till ett och annat handtag också för att föra önskningarna i hamn.
Och tiden går fort. Jag har svårt att hänga med på att det är långt över tre år sedan jag klöv fram de första stolparna. Fördelen med att det gått ett tag är att barken har lossnat av sig självt. Stolparna har stått resta mot ett träd uppe i skogsbrynet. Fukt och röta har skiljt barken från veden. Bara att plocka loss. Smidigt och lätt.
Jag tänker att nästa gång jag gör stolpar skall jag lägga dem i en hög och täcka över med löv så att de håller sig fuktiga. Då kommer nedbrytande krafter att snabba på barkningsprocessen.
Idag har december bjudit väder mest likt en skön aprildag. För att helga de soliga och vackra timmarna mitt på dagen företog jag mig att spetsa stolpar och sätta dem på plats. I gränsen mellan ängen och skogen har det alltid funnits gärsgård. Fram 1900-talets första hälft var det trägärsgård. Senare omkring 1940–1950 ”uppdraterades” stängslet till ekstolpar och taggtråd. En del av de gamla ekstoplarna finns fortfarande kvar. Nu handlar det om att komplettera. Några av de gamla stolparna är väldigt korta. Jag gissar att de från början varit längre men efterhand som de murknat har de slagits ner i marken. De har liksom ”ätits” upp av naturen. De nya stolparna har jag gjort 170 centimeter långa. Försöker få ner dem 40 centimeter i jorden. Så det blir cirka 130 cm kvar ovan jord. En sak att tänka på är att sätta kärnveden åt det håll där man tänker fästa stängselöglorna. Då kommer de att sitta säkert. Sätts de däremot i vitveden lär man få göra om kanska snart. Vitveden kommer att vittra bort. Och det tar inte så särskilt lång tid. Kärnveden däremot, den kommer att hålla i hundra år.
Det man gör när man sätter stängsel kallas för att ”jala” eller ”jäla”. De här orden uttalas med tjockt l [ɽ]. Kan tänka mig att det är strikt västgötska? För att försvenska denna omgärdande syssla går det också bra med ”gärda”.

Min mormor hette Gerda. Gerda Desideria. Det nordiska kvinnonamnet Gerda är bildat av ordet gård som betyder skydd, hägn. Namnet har också tolkats som ”hon som hör till gården”. Desideria kommer från latinet och betyder ”den önskade”. Dagens arbete blev lite som en hyllning till min mormor... och det önskade...

RELATERADE LÄNKAR:

6 mars 2013
http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/kluvet-forhallande.html

26 februari 2015
http://sunebroman.blogspot.se/2015/02/in-i-evigheten.html

In i evigheten

I slutet av april 1950 gick min morbror Gustaf uppe i skogen i gränsen mot Lycke. Han satte taggtrådsstängsel. I syster Gullis dagbok från samma år finns följande att läsa:
Den 1 maj – måndag – ”Idag på förmiddagen har jag klipp till en klänning och så har jag röjt i eftermiddag. Sedan har jag gjort det vanliga i hushållet. Och så har jag lett 4 kor till vatten. Och sist i kväll har jag gått linjen till Jönsalyckan och sett hur Gustaf satt upp stänge. Det var mycket bra gjort. Det har regnat på förmiddagen idag, men fint i eftermiddag.”

Igår när jag nyfikenhet följde Kristians arbete med vindfällena uppmärksammade jag de gamla ekstolparna som står orubbade i gränsen mot grannfastigheten. De har stått där sedan i april 1950. Lite medfarna efter alla år. En del lavbeväxta. Några spruckna. Men faktum är att de flesta stolparna fortfarande finns kvar! Efter 65 år. Och de är fortfarande i ett förvånansvärt gott skick. Det känns som om de ska kunna stå i ytterligare 65 år. Lite rester av taggtråd hänger kvar. Men bara små stumpar. Den järntråd som kommit i beröring med marken är försvunnen. Den har naturen tagit hand om.
Det är svårt att bestämma hur länge en evighet varar. Ibland kan ju korta stunder verka som en evighet. Vad beträffar gärdsgårdsstolpar tycker jag 65 år i det närmaste tangerar den eviga tidsrymden. Det skulle i alla fall vara ofarligt att lämna livstids garanti.
Företeelsen förmedlar fragment av historiens vingslag. En känsla av tidlöshet. Små rester här och var efter ett mödosamt småbrukarliv. Jag försöker att sätta mig in i hur min morbror gick här i skogen för 65 år sedan. Släpande på de otympliga ekstolparna. Med ett järnspett, en rulle taggtråd, en hammare och några märlor. Slitsamt. Oavlönat. Kanske var han ändå rätt nöjd när allt var klart. Han kunde se på det han gjort och vara stolt. Och det var ju ett arbete där verket stått sig länge. Till och med satt avtryck i en annan tid. Och det har följt sin frambringare in i evigheten. Hyllning till min morbror Gustaf!
Idag har jag kluvit fram några stolpar ur en stam från gallringen i Moahûla. Jag provade hantverket första gången den 6 mars 2013 och visade då en pedagogisk bildserie på bloggen under rubriken ”Kluvet förhållande”.

SÅ HÄR GÖR DU EGNA EVIGHETSSTOLPAR:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/03/kluvet-forhallande.html

Röjning vid sköttlagapet

Varje dag behöver innehålla någon form av motion. Kroppen behöver användas i ett fysiskt sammanhang som gör att muskler och andning i samverkan bränner överskott av lagrad energi. Av detta blir inte bara kroppen utan också knoppen litet mera användbar. Tankarna klarnar. De senaste dagarna har haft jag hyfsad variation rent träningsmässigt. I torsdags körde jag ved vilket innebär en del ryggböj och ganska mycket fotarbete. I söndags en promenadrunda på Komosse. Igår skyfflade jag komockor. (Ko-tema två dagar i rad!) Att jobba med skyffel ger hela kroppen en bra genomkörare. Ben, rygg och armar framförallt. Men även en del vridningar för bålen. Medeltungt muskelarbete. Idag körde jag ett  tvåtimmarspass med buskröj och en nyhamling. Jag väljer oftast att arbeta manuellt. Alltså inte motorsåg. Det går faktiskt lika snabbt med handverktyg. Och framförallt blir det mera allsidigt för kroppen. Och nästan ljudlöst. Min fantastiska Silky Hayauchi är en fyrdelad teleskopiskt stångsåg med en räckvidd på upp till dryga sex meter. Den är smidig att jobba med. Men det kräver en del av armar, axlar och nacke för att sågen skall göra jobbet. Att jobba högt med armarna över brösthöjd är alltid extra påfrestande och det märks på andhämtningen efter några avsågade grenar. Jag har också en arsenal med Silky-sågar i olika längd och olika tandning. Var och en lämpad för sitt omårde. Helt komplett blir inte buskröjarutrustningen utan den lilla handyxan och busksaxen. Saxen är en Gardena. Den har hängt med några säsonger nu och gör sitt jobb lika bra nu som när den var ny. Den andas, precis som Silky-sågarna, hög kvalitet. Busksaxen ger kroppen ytterligare ett moment i rörelseschemat. Lite åt den klassiska Bullworkern. Efter en halvtimmas klippande med busksaxen blir man rätt mör i alla armmuskler. Jag brukar också ha med en sekatör och med den blir det lite handmuskelträning.
Idag har jag röjt klent sly utefter vägen mot Linnekullen. Halvvägs nedför backen, vid Björkklinten, finns resterna av ett gammalt gap. Ett sköttlagap. Ett gap med skyttlar. Eller ”trolor” som det kallades. (Trola enl wikipedia: Sydöstra Västergötland – stör av trä som används för att stänga öppning i staket.) Fortfarande står de gamla ekstolparna kvar. Gissningsvis är de upp emot 60 år gamla. Kanske mer. De sattes upp i samband med att traggtråden gjorde entré i jordbruket och de gamla trägärdsgårdarna mer och mer försvann. När jag hade Lisa från Länsstyrelsens kulturmiljöenhet här på besök för några dagar sedan uppmärksammades gapet och de gamla ekstolparna lite extra. Spår efter tid som förflutit. Spår som berättar. Vi tittade extra på gränser mellan skogsbete och inägomark. Extra på var gamla vägar gått. Då blev också det gamla gapet en tydlig del av historien. Nu skall hela skogsbetesgränsen få lite renässans. Jag skall försöka att hålla den fri från förbuskning och kanske fylla ut några luckor med nya ekstolpar där de gamla saknas. Detta för att just markera var gränsen går. Någon taggtråd kommer det dock aldrig mera att användas. Men kanske på sikt ett elstaket. Kanske. Men även utan trådar emellan har stolparna andra viktiga funktioner än att  hålla boskap innanför. Fåglar finner sittplatser. Bra utsiktspunkter för att bedriva effektiv insektjakt. De gamla stolparna, med sina sprickor och lavbeväxning, bjuder också små rum för allehanda insekter. Som fjärilar, skalbaggar och flugor. Stolparna kan bli som som små höghus – var och en med sina invånare och sitt unika liv. På död ved växer livet...

Kluvet förhållande

För första gången i mitt liv har jag gett mig i kast med att klyva grenar av ek till stängselstolpar. Har många gånger tänkt att förädla några lagom grova stammar eller grenar på detta sätt. Dels för att det finns en mängd sådana stolpar här i markerna sedan tidigare. Stolpar av kärnek som stått där sedan min morfar levde och verkade. Stolpar som kan stå i hundra år utan behandling. Utan att ruttna. Dels för att prova hantverket. Och så är det den estetiska aspekten. Det är förargligt fult med raka tryckimpregnerade stolpar. De blir liksom ett skrik i naturen. Skapar disharmoni. Stör ögats vandring längs lanskapets linjer. Stolpar från ekens grenar smälter in. Lite krokiga. Lite sneda. Lite olika grova. Lite olika långa. De är liksom skapta för att på ett naturligt sätt kamouflera sig och ingå i det mångformiga. Och de kan, genom sina naturliga sprickor och ojämnheter, bilda hemvist för allehanda kryp, mossor och lavar.

Det har känts väldigt kluvet att fälla de gamla ekjättarna. De är också viktiga ur mångfaldssynpunkt. Men nu när jag väl motiverat mig att låta det ske känns det också roligt att ha kommit på ett användningsområde där träden delvis får finnas kvar. På ett annat sätt. Att allt inte blir ved.

Jag har också, som sagt, varit nyfiken på hur det går till att klyva fram såna här stolpar. Tänkte att det är nog nåt som man lätt misslyckas med. Eller nåt som bara gamla gubbar kunde förr. Alltför ofta och alltför länge har jag tänkt så utan att verkligen prova. Men nu är ju jag precis en sån där gammal gubbe, så varför skulle det då inte funka? Och just idag förvandlas ju snart till förr i tiden! Alla formler tycktes stämma. 

Och se! Det var enklare än jag trott. Och väldigt roligt! Jag blev helt såld på att klyva fram stolpar... lite som en kärlek till ett gammalt hantverk. Genom detta har jag nu således skaffat mig ett nytt förhållande... ett förhållande till det kluvna...

PS. Bifogar några bilder som jag hoppas är så instruktiva att du kan prova själv när du får tillfälle. Lycka till!