Röjning vid sköttlagapet

Varje dag behöver innehålla någon form av motion. Kroppen behöver användas i ett fysiskt sammanhang som gör att muskler och andning i samverkan bränner överskott av lagrad energi. Av detta blir inte bara kroppen utan också knoppen litet mera användbar. Tankarna klarnar. De senaste dagarna har haft jag hyfsad variation rent träningsmässigt. I torsdags körde jag ved vilket innebär en del ryggböj och ganska mycket fotarbete. I söndags en promenadrunda på Komosse. Igår skyfflade jag komockor. (Ko-tema två dagar i rad!) Att jobba med skyffel ger hela kroppen en bra genomkörare. Ben, rygg och armar framförallt. Men även en del vridningar för bålen. Medeltungt muskelarbete. Idag körde jag ett  tvåtimmarspass med buskröj och en nyhamling. Jag väljer oftast att arbeta manuellt. Alltså inte motorsåg. Det går faktiskt lika snabbt med handverktyg. Och framförallt blir det mera allsidigt för kroppen. Och nästan ljudlöst. Min fantastiska Silky Hayauchi är en fyrdelad teleskopiskt stångsåg med en räckvidd på upp till dryga sex meter. Den är smidig att jobba med. Men det kräver en del av armar, axlar och nacke för att sågen skall göra jobbet. Att jobba högt med armarna över brösthöjd är alltid extra påfrestande och det märks på andhämtningen efter några avsågade grenar. Jag har också en arsenal med Silky-sågar i olika längd och olika tandning. Var och en lämpad för sitt omårde. Helt komplett blir inte buskröjarutrustningen utan den lilla handyxan och busksaxen. Saxen är en Gardena. Den har hängt med några säsonger nu och gör sitt jobb lika bra nu som när den var ny. Den andas, precis som Silky-sågarna, hög kvalitet. Busksaxen ger kroppen ytterligare ett moment i rörelseschemat. Lite åt den klassiska Bullworkern. Efter en halvtimmas klippande med busksaxen blir man rätt mör i alla armmuskler. Jag brukar också ha med en sekatör och med den blir det lite handmuskelträning.
Idag har jag röjt klent sly utefter vägen mot Linnekullen. Halvvägs nedför backen, vid Björkklinten, finns resterna av ett gammalt gap. Ett sköttlagap. Ett gap med skyttlar. Eller ”trolor” som det kallades. (Trola enl wikipedia: Sydöstra Västergötland – stör av trä som används för att stänga öppning i staket.) Fortfarande står de gamla ekstolparna kvar. Gissningsvis är de upp emot 60 år gamla. Kanske mer. De sattes upp i samband med att traggtråden gjorde entré i jordbruket och de gamla trägärdsgårdarna mer och mer försvann. När jag hade Lisa från Länsstyrelsens kulturmiljöenhet här på besök för några dagar sedan uppmärksammades gapet och de gamla ekstolparna lite extra. Spår efter tid som förflutit. Spår som berättar. Vi tittade extra på gränser mellan skogsbete och inägomark. Extra på var gamla vägar gått. Då blev också det gamla gapet en tydlig del av historien. Nu skall hela skogsbetesgränsen få lite renässans. Jag skall försöka att hålla den fri från förbuskning och kanske fylla ut några luckor med nya ekstolpar där de gamla saknas. Detta för att just markera var gränsen går. Någon taggtråd kommer det dock aldrig mera att användas. Men kanske på sikt ett elstaket. Kanske. Men även utan trådar emellan har stolparna andra viktiga funktioner än att  hålla boskap innanför. Fåglar finner sittplatser. Bra utsiktspunkter för att bedriva effektiv insektjakt. De gamla stolparna, med sina sprickor och lavbeväxning, bjuder också små rum för allehanda insekter. Som fjärilar, skalbaggar och flugor. Stolparna kan bli som som små höghus – var och en med sina invånare och sitt unika liv. På död ved växer livet...