Sista dagen

I dag var det sista dagen i frihet för Silva och Kajsa. I 46 dagar har de betat och finputsat både åker och äng. Det är lite mysko med tidsbegrepp i min hjärna. Idag kändes det om det gått en evighet sedan vi satte upp elstaketet. Men som sagt, det var ju bara 46 dagar sedan. När Krister kom med traktor och vagn för att hämta djuren kändes det som om det var helt nyligen vi gjorde den proceduren. I själva verket var det ju ett helt år sedan. Ja, så funkar det i min hjärna. Kanske kan det vara något för de nyblivna norska nobelpristagarna May-Britt och Edvard att fundera på? De har ju kollat in hur vi orienterar oss och hur vi, via platsceller, lär oss känna igen rum som vi varit i tidigare. Cellerna skapar något som liknar kordinater i nerver i hjärnan. Orientering i både rum och tid bör väl ligga ganska nära varandra, tänker jag. Kanske jag skall ta och kontakta forskarna när den värsta uppståndelsen lagt sig.
Genast efter att kossorna börjat sin hemresa plockade jag ihop allt som hör samman med deras vistelse här. Elaggregat, stolpar, trådar, isolatorer, baljor, slangar. Allt samlas ihop och läggs in i uthuset. Det kommer att kännas tomt nu ett tag fram över. Jag är så van vid att ta en koll varje morgon så att allt står rätt till. Jag vet att reflexen kommer att sitta i några dagar. Om allt fungerar så som jag önskar kommer det att finnas kossor här i ängarna även nästa sensommar.