Livstecken

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det betyder inte mitt liv är händelselöst. Tvärtom. Det är fullt upp och fokus har lagts på annat än att skriva blogg. Dagar med tjänligt väder har jag jobbat i ängarna med att röja buskar. Och med ved. Huggit, kapat och kluvit. Till detta kom också ett trettiotal vindfällen att reda upp efter de blåsiga dagarna nyligen. Alltsammans styvt jobb som grundar för tidig sänggång och god sömn.

Idag har jag tagit upp alla mina pelargoner från källaren, bytt jord och vattnat. Jag har också pillat isär ett kluster med liljelökar. Det är min farmors lilja som förökat sig och nära nog vuxit fast i den trånga krukan.

Det är ju idag också en alldeles speciell dag – denna den 9 februari. Alla coronarestriktioner har slopats. Denna blogg är ju ingen åsiktsblogg… men jag kan ändå inte låta bli att åtminstone fundera över det förståndiga i att överge ett försiktigt sätt att leva. Det hade kunnat gå att stå ut ännu en tid. Men det är väl lätt för mig att tycka eftersom jag inte måste ut bland folk. Jag kan ju gå här i markerna och andas frisk luft och träffa vänner utomhus även resten av livet.
För många har restriktionerna dock skapat lidande och leda. Isolering och rädsla. Det gamla sättet att sällskapa har nästan glömts bort. För min egen del har jag avstått det mesta av sociala sammanhang. Istället har jag umgåtts intensivt med de hädangångna. Likt förra vintern har jag ägnat mycket tid med den släkthistoria som påbörjades hösten 2020.
Stora delar av tiden har jag ägnat åt bilder och brev som jag har tillgång till. Bland annat har jag skrivit av 36 handskrivna brev som min farmors syster skrivit under åren 1903 till 1937. Hon som skriver är 20 år 1903. Min farmor är då 17 år. De jobbar båda som pigor. Genom breven ges en god inblick i vardag och villkor för dessa unga kvinnor under en tid då inget annat sätt fanns att försörja sig.
Bildmaterialet är främst från min farmor och hennes liv. Men också bilder som jag fått låna från ställen där hon arbetat och där släktingar levt. Bilder från sent 1800-tal och de första decennierna på 1900-talet. Många är sådana där klassiska porträttbilder i format 6x9 cm och monterade på hård kartong.
Det finns också bröllopsbilder med upp till 80 personer. Och en typ av bilder som är kopierade i vykortsstorlek tänkta att skickas till vänner och bekanta.
I denna mix av bilder, där de flesta saknar påskrift, är det spännande att försöka finna sammanhang och samstämmighet. Med målet att försöka komma fram till vem eller vilka som är på bilderna.
Viss hjälp har jag haft av de påskrifter som finns på några bilder. Det har också gått att lösa några gåtor genom att studera gruppbilder och jämföra ansikten. I några fall har kyrkböckerna varit till hjälp för att knäcka sista ledet i en gåta. Jag har också haft personliga kontakter som gett en del svar.
Det är en fantastisk känsla när bitarna faller på plats. För det gör verkligen det emellanåt!
Tiden med alla ansikten på bilderna har gjort att jag umgåtts med dessa människor i princip alla dygnets vakna timmar. Jag har stirrat på bilder så mycket att ser de flesta ansiktena framför mig när jag är ute och jobbar, står och diskar eller bara tomglor ut genom fönstret. Och de känns så levande!
Trots att alla cornarestriktioner nu är borttagna kommer jag att fortsätta vara försiktig. Och det ett bra tag framöver. Pandemin är inte över. Jag har förstått att det är många som just nu är smittade och dessutom riktigt risiga…
Mitt inomhusumgänge den närmast tiden framåt får fortsatt bli de som levde i början av förra seklet!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/02/farmors-lilja.html
https://sunebroman.blogspot.com/2014/04/liv.html
https://sunebroman.blogspot.com/2019/04/blomstrande.html

Bilden:
Bilden här nedan är från omkring 1905. Min farmor som står längst till vänster är då 19 år. Under den tiden var hon piga i Murum. De övriga ungdomarna är ännu så länge oidentifierade. Ett par av dom finns på andra bilder. Troligtvis vänner från trakten.

Förevigad bukett #4

Liljor utan vatten.

Relaterad länk:

https://sunebroman.blogspot.com/2019/04/blomstrande.html

Blomstrande

Relaterade länkar: 
https://sunebroman.blogspot.com/2013/02/farmors-lilja.html
https://sunebroman.blogspot.com/2014/04/liv.html

Liv

Idag har alla som heter Liv namnsdag. Fint namn tycker jag. Jag känner ingen som heter Liv. Men jag försöker leva mitt.
Jag läser de första raderna om liv i Wikipedia: Liv (biota) är den egenskap som delas av alla organismer. Det finns ingen entydig definition på biologiskt liv, men olika livsformer har vissa gemensamma särdrag som karaktäriserar dem, reproduktion, nedärvning, reagens på yttre stimuli samt ämnesomsättning.
 Så långt Wikipedia.
Glädjen över att min farmors gamla lilja åter kommit i blomning gjorde det oemotståndligt att skriva lite om den här på bloggen. Jag gjorde det även förra våren. Närmare bestämt den 19 februari. Då blommade liljan för första gången på mycket länge. Det var liksom kors i taket.
Och nu blommar den igen.
Liljan har alltså varit min farmors. Hon var född på 1800-talet. Och dog, 95 år gammal, för över 30 år sedan. Det var min pappa som vårdade liljan ända tills han dog 2000. I samma fönster som liljan nu står med sin enda blomma finns också min mormors myrten. Denna myrten hade mormor med sig när hon bildade familj år 1909. Och den blev närmast helig i det huset. Efter mormoderns död vårdades myrten väldigt väl av de ogifta syskonen som bodde kvar i stugan. Den levde över 50 år i det gamla hemmet efter att mormor dött. Men sedan blev det mera äventyrligt.
När min morbror flyttade till Hökerumsgården på hösten 2000 fick myrten flytta med. Det var min mamma som tyckte att det skulle passa att den fick vara där hos Gustav i Hökerum. Kanske skulle han känna sig mera hemma då. Men Gustav var inte intresserad av krukväxter. Och inte personalen på Hökerumsgården heller... troligen. För myrten fällde alla blad och såg ut att nästan vara död. Kanske var inomhusklimatet inte alls passande.
Morsan fann då för gott att ta hem den till sig. Risken fanns att den skulle hamna i soporna. Och hur skulle det se ut om en myrten med rötter från tidigt 1800-tal skulle gå hädan i en soptunna i Hökerum.
Myrten kom således hem till min mamma. Hon bytte jord på den. Hon vattnade. Gödslade. Och såg till att den, till synes döda myrten, fick mycket ljus. Och rätt som det var kom där en liten grön kvist. En liten kvist som visade livslust. Som ville liv. Min mamma blev nästan rörd till tårar. Hennes mors myrten med rötter i 1800-talet hade, efter en kort sejuour i grannsocknen, återuppväckts från de döda.
Det gick en tid. Och tillfredsställelsen med att åter ha en grönskande myrten var stor. Även om det inskränkte sig till ett par kvistar på den annars helt avlövade busken. Men så hände något... Plöstligt... utan någon som helst förvarning började den fälla. En dag låg alla bladen på golvet under blombordet. Hopplösheten fick min mor att fullständigt tappa intresset för det gamla ”trädet”. Hon hade lagt massor av möda på att få liv i det igen och så svarar det på detta otacksamma sätt.
Morsan tappade humöret. Och när jag kom på besök en eftermiddag hade hon bestämt sig. Nu skulle myrtens öde för alltid avgöras.
– Släng ut den uschle mörten... var det första hon sa när jag just kommit innanför dörren.
Den uschle mörten... den har bara vôrt te besvär... nu slänge vi ut'en! Ut mä skiten!
Och så fick det bli. Jag tog krukan och bar ut alltihop. Under tiden som morsan städade upp allt som myrten hade skräpat ner gick jag och slängde krukans innehåll på komposten.
Så gick sommaren... det var sommaren 2002. Fram i augusti gjorde jag en lov bortåt komposten. Tittade lite undrande vad det var som stack upp där ur behållaren.
– Sanna mina ögon... det var myrten. Grön och prunkande fångade den min blick. Det var som om den sa... kolla här på mig... så fin jag blivit...
När jag berättade för morsan hur det stod till, kom åter den där milda moderligheten fram hos henne.
– Määän, va seger du... ä dä sanning?
– Ta in den, löd sedan den skarpa ordern.
Vi klippte skott från den buskiga gammelmyrten. Jag satte några stycken och fick dem att rota sig och växa.
Kvar av dessa skott finns nu bara ett. Den lite spensliga plantan står tillsammans med den blommande liljan i fönstret mot soluppgången.
Liljan från min farmor tillsammans med myrten från min mormor. På samma fönsterbänk.
Och de är fortfarande i liv!
Så länkas liv till liv. Biologiskt liv: Genom reproduktion, nedärvning, reagens på yttre stimuli samt ämnesomsättning...

Farmors lilja

Bland krukväxterna här hos mig så finns det några som har gamla rötter... Ja, de har hållits vid liv i flera generationer. Bland annat har jag en myrten som fortfarande är i liv som min mormor, Gerda Desideria, flyttade med sig när hon flyttade hemifrån år 1909.
Liljan på bilderna här är från min farmor, Hanna Maria. Hon dog i början av 1980-talet. Liljorna hade följt henne en stor del av livet och min pappa såg till att hålla dem vid liv. Och faktiskt också föröka dem.
De står kvar i samma krukor och samma jord år efter år. De blommar inte särskilt frekvent. Mest bara långa slanka blad. Rätt fula och tråkiga krukväxter faktiskt. Det är väl jag som inte vårdar dem tillräckligt bra.
Men nu! För några dagar sedan sköt en blomstängel i höjden och idag är klockan utslagen.

Jag har läst på lite och konstaterar att liljan är en Hippeastrum striatum. En slags amaryllis. På svenska går den under namnet ”Äkta makar” eller ”Kvartalslilja” och den har sitt ursprung i Brasilien.
Äkta makar heter den troligen därför att det ofta är två blommor på varje stängel. (Kan blir fyra). Denna har dock bara en singelbjällra...
Ja, ja...

Summary: Old known amaryllis in Sweden named ”Äkta makar” or ”Husband and wife” (Hippeastrum striatum). It has been my grandmothers on my fathers side. She died in 1982 but the lily is still flowering. The flowerpot stands on my sill in a window by southwest.