Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Det betyder inte mitt liv är händelselöst. Tvärtom. Det är fullt upp och fokus har lagts på annat än att skriva blogg. Dagar med tjänligt väder har jag jobbat i ängarna med att röja buskar. Och med ved. Huggit, kapat och kluvit. Till detta kom också ett trettiotal vindfällen att reda upp efter de blåsiga dagarna nyligen. Alltsammans styvt jobb som grundar för tidig sänggång och god sömn.
Idag har jag tagit upp alla mina pelargoner från källaren, bytt jord och vattnat. Jag har också pillat isär ett kluster med liljelökar. Det är min farmors lilja som förökat sig och nära nog vuxit fast i den trånga krukan.
Det är ju idag också en alldeles speciell dag – denna den 9 februari. Alla coronarestriktioner har slopats. Denna blogg är ju ingen åsiktsblogg… men jag kan ändå inte låta bli att åtminstone fundera över det förståndiga i att överge ett försiktigt sätt att leva. Det hade kunnat gå att stå ut ännu en tid. Men det är väl lätt för mig att tycka eftersom jag inte måste ut bland folk. Jag kan ju gå här i markerna och andas frisk luft och träffa vänner utomhus även resten av livet.
För många har restriktionerna dock skapat lidande och leda. Isolering och rädsla. Det gamla sättet att sällskapa har nästan glömts bort. För min egen del har jag avstått det mesta av sociala sammanhang. Istället har jag umgåtts intensivt med de hädangångna. Likt förra vintern har jag ägnat mycket tid med den släkthistoria som påbörjades hösten 2020.
Stora delar av tiden har jag ägnat åt bilder och brev som jag har tillgång till. Bland annat har jag skrivit av 36 handskrivna brev som min farmors syster skrivit under åren 1903 till 1937. Hon som skriver är 20 år 1903. Min farmor är då 17 år. De jobbar båda som pigor. Genom breven ges en god inblick i vardag och villkor för dessa unga kvinnor under en tid då inget annat sätt fanns att försörja sig.
Bildmaterialet är främst från min farmor och hennes liv. Men också bilder som jag fått låna från ställen där hon arbetat och där släktingar levt. Bilder från sent 1800-tal och de första decennierna på 1900-talet. Många är sådana där klassiska porträttbilder i format 6x9 cm och monterade på hård kartong.
Det finns också bröllopsbilder med upp till 80 personer. Och en typ av bilder som är kopierade i vykortsstorlek tänkta att skickas till vänner och bekanta.
I denna mix av bilder, där de flesta saknar påskrift, är det spännande att försöka finna sammanhang och samstämmighet. Med målet att försöka komma fram till vem eller vilka som är på bilderna.
Viss hjälp har jag haft av de påskrifter som finns på några bilder. Det har också gått att lösa några gåtor genom att studera gruppbilder och jämföra ansikten. I några fall har kyrkböckerna varit till hjälp för att knäcka sista ledet i en gåta. Jag har också haft personliga kontakter som gett en del svar.
Det är en fantastisk känsla när bitarna faller på plats. För det gör verkligen det emellanåt!
Tiden med alla ansikten på bilderna har gjort att jag umgåtts med dessa människor i princip alla dygnets vakna timmar. Jag har stirrat på bilder så mycket att ser de flesta ansiktena framför mig när jag är ute och jobbar, står och diskar eller bara tomglor ut genom fönstret. Och de känns så levande!
Trots att alla cornarestriktioner nu är borttagna kommer jag att fortsätta vara försiktig. Och det ett bra tag framöver. Pandemin är inte över. Jag har förstått att det är många som just nu är smittade och dessutom riktigt risiga…
Mitt inomhusumgänge den närmast tiden framåt får fortsatt bli de som levde i början av förra seklet!
Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2013/02/farmors-lilja.html
https://sunebroman.blogspot.com/2014/04/liv.html
https://sunebroman.blogspot.com/2019/04/blomstrande.html
Bilden:
Bilden här nedan är från omkring 1905. Min farmor som står längst till vänster är då 19 år. Under den tiden var hon piga i Murum. De övriga ungdomarna är ännu så länge oidentifierade. Ett par av dom finns på andra bilder. Troligtvis vänner från trakten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar