Nio drängar i pigornas tid

Vitsippan kallas av kännare för ”röjepiga”. Vitsippan är signalen. När den blommar är det dags att röja lövet ur ängarna.

Sanningen att säga har jag hållit på att röja under hela mars månad och nu en bit in i april. Jag startade långt innan sippornas knoppar ens stod att skönja. Att jag börjar så tidigt hör samman med både orsak och möjlighet. Orsak: Arealen är stor och kräver bortåt etthundra timmar. Med tanke på stigande ålder och sjunkande energi måste dagliga arbetspass minskas till maximalt fem timmar. Tidigare kunde jag köra det dubbla.

Möjlighet: Förr om åren eldade jag allt löv. Numera blir det kompost av det mesta. Den möjligheten innebär att det går alldeles utmärkt att röja löv under fuktiga perioder. Till och med regniga dagar.

Idag har jag haft välkommen hjälp av Måndagsvandrarna. Måndagsvandrarna går vanligen – som namnet antyder – promenader på måndagar. Men en måndag varje vår gör de avsteg från upptrampade spår och ersätter vandring med ett motionspass för överkroppen här hos mig. Denna gång sjunde året på rad. Som tradition delar vi en enkel måltid och dricker kaffe efter väl förrättat arbete. Och pratar förstås!

Idag blev det tio stora lövhögar. Och som väderleken var gynnsam både beträffande värme och vindriktning kunde allt lövet eldas framåt eftermiddagen.

Detta blev finalen på årets lövröjning. Endast lite finputs återstår.

Samma datum 2010:

https://sunebroman.blogspot.com/2010/04/varens-forsta.html

Ekebacken röjd

Lindlunden räfsas

Mera röj och första stararna

Idag blev det en heldag med räfsan. Fem lass löv (cirka åtta kubikmeter) med fyrhjulingen till komposten.

Idag landade också de första stararna här i Skog. De tvättade av sig resdammet genom att bada i bäcken! 

Vårens första röjardag

Röjfinal – Sista räfset 2025

Äntligen är årets lövröjning avslutad! Idag blev det ”grande finale” med Måndagsvandrarna som röjehjälp. 

Måndagsvandrarna är ett väl sammansvetsat gäng som varje måndag träffas för att utforska stigar och leder runt om i kommunen. En gång varje år, vid den här tiden, gästar dom mig i Skog. Tillsammans röjer vi Sorgedalen – 0,5 hektar slåtteräng. Det blir som ett komplement till promenadmotion där överkroppen får en välgörande omgång. Nio personer i två timmar blir summa 18 mantimmar. Skönt att få hjälp med det projektet.

Det har tveklöst blivit tradition för i dag var det sjunde gången. Fantastiskt arbetsväder. Som belöning avslutades arbetspasset med några grillade korvar från Duveredskött – också detta numera traditionsenligt på menyn.

När lunchen var avklarad och arbetslaget åkt hem till sitt tände jag fjorton stora lövhögar. Perfekt eldningsväder med svag vind.

ALLT KLART FÖR I ÅR!

Röjepiga och eld i löven

Ännu mera röj

Gästarbetaren i röjartagen

Övre bilden: Gästarbetaren Bengt i röjartagen.

Nedre bilden: Hemmansägaren Sune poserar på väg till lövkomposten med ett lass.

Röjfinal – Sista räfset 2024

Text, text, text...

Semifinal

Eftermiddagspass

Det blev ett eftermiddagspass på ett par timmar med räfsan idag. Jag väntar förgäves på uppehållsväder. Gärna med lite sol ett par dagar så att lövet hinner bli torrt. Men faktum är... det går rätt bra att räfsa när det är fuktigt också. Och fördelar finns. Dels ligger lövet still. Det rymmer inte i minsta vindpust. Även om lövet är tyngre att räfsa och lasta är det faktiskt samtidigt lättare. Tyngre men lättare!
Det jag vill försöka förklara är att det fuktiga lövet håller ihop bättre när jag tar fång med räfsan för att fylla i kärran. Mera effektiv att lasta alltså. Det sjunker också ihop och på så sätt ryms det mera löv i varje lass. Mindre körning.
Det jag trots dessa fördela hoppas på är torrt väder. Då kan jag på traditionellt sätt elda en del löv. Eldningen har viss fördelar. Mindre körning. Och det går samtidigt att bränna mossa. Löveldning på vissa platser gynnar också vissa växter som finns i ängarna. Här har förekommit eldning på samma platser år efter år i flera hundra år. I dessa brandrester växer den smått sällsynta kransramsen.

Länk till kransrams:
https://sunebroman.blogspot.com/2014/06/mera-om-mangfald.html

Länk till mossbränning:
https://sunebroman.blogspot.com/2018/02/mossbranning-och-vintertrim.html

Lövkomposten växer

Idag har jag röjt klart i Ekebacken. Många kärror med löv blir det och komposten breder ut sig. Men det finns gott om plats. Här kommer det på sikt att bli mycket fin lövmylla att jordförbättra med i odlingarna.

Fjolårslöv och nya

Surt löv och rutten ved

I denna veckans första hälft tjuvstartade jag med årets lövröjning. I ett parti utmed brukningsvägen mot Linnekullen var sommarens gräs- och örtväxt så svag att jag inte såg anledning att lägga energi på att slå med lien. Istället körde jag med röjklingan på senhösten just som den första frosten kom. Röjklingan passade bra här därför att det finns en del uppslag av ek som tog tillfället i akt att växa till sig under sensommaren.
Idag kom också skottkärran väl till pass. Det blöta lövet, vinterståndare av främst ängsvädd och späda ekkvistar packades stadigt i kärran. Att köra genomsurt löv gick alldeles utmärkt. Dessutom är det nedförslut till min, nu mera smått gigantiska, lövkompost. Bara att styra och tippa.
Framåt fredag morgon drog det ihop sig till oväder. Uppemot tjugo sekundmeter i vindbyarna ställde till med en del oreda. Det redan murkna staketet utmed västra tomtgränsen hade fått nog. Det lade sig till största delen platt för vinden någon gång under morgontimmarna. Störarna i marken hade ruttnat. Tio år höll det, men nu var det slut.
Nu har jag sågat sönder hela konstruktionen och kört till skogs med alltsammans. Där får naturen ta hand om återstoden i en snabbt arrangerad dödvedsdepå.
Förutom att staketet gick om kull fälldes också en fullvuxen gran uppe i skogsbrynet. Detta lär bli en del av nästa veckas beting. Jag gör ved av hela stammen om jag väl får fram den till klyven.
En gammal björk genomgick också en rejäl frisering när vindarna ven. Den delade sig i en klyka några meter upp. Björken, en riktigt gammal kämpe, visade sig angripen av sprängticka och samtidigt också väldigt rötskadad.
Under förmiddagen hörde jag flera gånger gröngölingen klämta bortifrån brynet. Den verkade upprörd. Jag fick mina misstankar om att den sönderblåsta björken varit häckningsplats för gölingen.
När jag kom närmare den fallna stammen och slutligen satte sågen i den besannades mina farhågor. Det oansenliga bohålet dolde en väldigt djup hålighet. Och längst ner där i hålet en bobale som varit påbyggd under många, många år. En bobale som efterhand förvandlats till ett par decimeter kompostjord. Sannolikt har björken varit hem för gröngölingar i flera generationer.
Denna björk är en av de sista gammelbjörkarna som stått på rad utmed brukningsvägen som löper genom gården. Vid samma tid förra året fälldes två stycken helt nära ladugården. I april året innan fälldes en nära gränsen åt öster. Alla mer eller mindre angripna av röta. Jag har väl sörjt för att släppa fram ersättare men det lär dröja ett par hundra år innan de når upp till samma kaliber som de som ”lämnat in”.


Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2023/02/murkna-bjorkar-pa-fall.html
https://sunebroman.blogspot.com/2022/04/ekvilibristisk-tradfallare.html

Med hjälp av mina vänner

När Lasse och Christer var femton respektive sexton år… var jag arton. Det hände emellanåt att vi åkte omkring i min nyförvärvade folka-bubbla. Året var 1972. Det var framför allt exkursionerna under Fältbiolog-tiden som knöt oss samman. Och den knuten har suttit hårt sedan dess. Vi byggde vår relation med studiecirklar, botaniska utflykter, fågelskådande, ugglekvällar och miljöaktioner. Vi hade också flera år i fotoklubben tillsammans.
Femtio år av vänskap… och nu är vi pensionärer alla tre!
För min egen del har jag kommit till en punkt där jag, i allt högre grad, behöver hjälp för att klara skötseln av ängarna. Vissa moment tendrar att suga musten ur kroppen. Och framförallt dra ut på tiden. Det går inte längre att köra ensam med räfsan i sju timmar om dagen dag efter dag. Motivationen är i stort sett den samma som tidigare. Jag älskar verkligen jobbet med lövet. Men återhämtning kräver, med stigande ålder, mer och mer tid.
I detta läget är det helt oundgängligt och oerhört värdefullt att få hjälp.
Idag har vi delat en dags arbete och gemenskap här i Skog. I Björkebackens nordvästra hörn. Den här dagen skänkte fina möjligheter att njuta av naturen, lyssna till hackspettens trummande… och få ett välgörande fyspass.
Just den här delen av ängen är nog den mest lövrika av totala ängsarealen. Den lilla ängsbiten, med sina cirka 1400 kvadratmeter, är omgiven av många träd. Delvis utanför min egen gräns. När det är lövfällning och vinden ligger på från väst, vilket det ju ofta gör, landar mycket av grannfastighetens löv ”hos mig”.
Vi lastade ”lådan” på fyrhjulingssläpet och jag körde till lövkomposten tio gånger. Avrundat mättes den totala volymen till cirka åtta kubikmeter löv! Främst från ek, lind, asp, hassel och bok. Ett litet men värdefullt steg i skötselåret!

– – –

Lennon/McCartney, 1967/Joe Cocker, 1969:
Try With A Little Help From My Friends!
I’m gonna keep on tryin’ yeah
I’m gonna make it with my friends!

Röjehjälp 1 april

Den tionde mars startade jag röjningen här i ängarna. Idag, tre veckor senare, är i stort sett allt under kontroll. Det osar rekord! Björkebacken är röjd, alla ytor kring mitt vindskydd är röjda, bäckravinens västra sida är röjd, Ekebacken är röjd, ängsremsan mellan Lillstugan och ladugården är röjd, ängsbitar kring gårdshusen är röjda, Källarbacken, området vid brunnen och ytorna kring den stora åkerholmen är röjda. Förra veckan onsdag var Christer här gästarbetade och vi röjde Björkebackens nordvästra del. Den delen är den absolut tyngsta med enorma mängder löv. På fredagen kom Bengt och det var då vi röjde Ekebacken plus en del andra angränsande ytor.
Idag har jag haft dubbelhjälp. Gustaf och Bengt har varit här och röjningen har gått med en rasande fart. Förutom att farten växlades upp blev också resultatet enastående fint. Vi röjde ängsremsan från ladugården västerut fram till Björkklinten. Plus angränsande ytor kring holmar och rösen. Och avslutningsvis lindlunden i öster.
Det är så här det måste gå till i fortsättningen. Man måste vara flera för att få till det där lilla extra. För några år sedan kunde jag röja hela arealen själv. Då räckte krafterna till att köra ganska hårt i över tio timmar per dag. Återhämtningen gick för det mesta ganska bra. Nu med stigande ålder har ensampassen successivt blivit kortare. Max fyra-fem timmar per dag. Sedan blir det segt.
Men när man är två, eller som i dag tre, tillförs det energi och orken ökar markant. Mycket av kraften som frigörs hör tydligt samman med arbetsgemenskapen. Lite som en lagsport där man hjälps åt att dra.
Dagens arbete hade också de mest fantastiska väderförhållanden som går att önska. Min tacksamhet känner ingen gräns!
Nu återstår den 5000 kvadratmeter stora Sorgedalen. Den är inplanerad att röjas i början av nästnästa veckan om vädret är passande. Det är att hålla tummarna för att det ska gå i lås.

Ekebacken och lindlunden

Idag har jag haft hjälp från flera håll. Gästarbetaren, Bengt från Skene, landade återigen med sitt rymdskepp här i Skog. Frivilligt anmäld för att också i år göra ett par arbetsdagar i mångfaldslandskapet. Tillsammans har vi röjt hela Ekebacken. Lastat och kört löv till jättekomposten. Samtidigt har min granne Gudrun påbörjat röjningen av lindlunden.
En fin arbetsdag med ett riktigt arbetslag!
Det har varit ett friskt och härligt väder med strålande sol. Lite kyligt i västvinden men perfekta arbetsförhållanden.
Jag hade väntat mig att det skulle komma flockar med flyttande tranor under dagen. Men inte en enda blev det!? Kanske förhållandena inte var optimala. Eller har de valt en annan rutt. Kanske kommer de imorgon.