Nio drängar i pigornas tid

Vitsippan kallas av kännare för ”röjepiga”. Vitsippan är signalen. När den blommar är det dags att röja lövet ur ängarna.

Sanningen att säga har jag hållit på att röja under hela mars månad och nu en bit in i april. Jag startade långt innan sippornas knoppar ens stod att skönja. Att jag börjar så tidigt hör samman med både orsak och möjlighet. Orsak: Arealen är stor och kräver bortåt etthundra timmar. Med tanke på stigande ålder och sjunkande energi måste dagliga arbetspass minskas till maximalt fem timmar. Tidigare kunde jag köra det dubbla.

Möjlighet: Förr om åren eldade jag allt löv. Numera blir det kompost av det mesta. Den möjligheten innebär att det går alldeles utmärkt att röja löv under fuktiga perioder. Till och med regniga dagar.

Idag har jag haft välkommen hjälp av Måndagsvandrarna. Måndagsvandrarna går vanligen – som namnet antyder – promenader på måndagar. Men en måndag varje vår gör de avsteg från upptrampade spår och ersätter vandring med ett motionspass för överkroppen här hos mig. Denna gång sjunde året på rad. Som tradition delar vi en enkel måltid och dricker kaffe efter väl förrättat arbete. Och pratar förstås!

Idag blev det tio stora lövhögar. Och som väderleken var gynnsam både beträffande värme och vindriktning kunde allt lövet eldas framåt eftermiddagen.

Detta blev finalen på årets lövröjning. Endast lite finputs återstår.

Samma datum 2010:

https://sunebroman.blogspot.com/2010/04/varens-forsta.html

Röjepiga och eld i löven

Tre ord – samma innebörd

I slutet av januari fångade jag upp ett ord som hade tre betydelser, nämligen ordet ”lagg”. Jag sökte svar på ”nätet” men det blev bara de kända betydelserna. Inget om ordets ursprung. Jag skrev till radioprogrammet Språket i P1, men jag tror inte att frågan fastnade i deras filter för vidare utredning.
Idag har jag varit ute med räfsan hela dagen. Om jag skulle berätta vad jag gjort och använda det lokala ordet för att medelst räfsa städa bort löv och nedfallna kvistar i ängen skulle jag sagt: ”Idag har jag röjt i Björkebacken”!
Så länge bruket av språket är väl förankrat i årstid och lokal tradition är detta ”röja” en solklar definition.
Numera är det få, om ens någon, i min krets eller omgivning som ”rätt” skulle tolka ordet ”röja”. Närmast kommer nog tanken på att köra röjsåg bland buskar och sly. Men om säsongen får styra definitionen av ordets innebörd borde det vara självklart att röjsåg i äng och hage går bort. Fel årstid om jag får råda.
Ordet röja kan också uppfattas som att ”festa gränslöst” och ”gå bärsärk”. Röja kan en ju också göra bland sådant som skall undanröjas inför flyttning, döden eller för att ge plats åt något nytt.
På Gotland har bruket att städa i ”ängena” fått benämningen att ”faga”. Faga som kommer av ordet feja. Lite som mindre städning i hemmet. Eller som en titel – skorstensfejare.
Faga har mer och mer kommit att användas som allmänt vedertagen benämning på ängsbrukets vårstädning. Inte bara på Gotland. Även jag använder ordet då jag ska berätta om ängen och dess skötsel. Oftast har jag ändå fått förklara ordet. Och även komplettera med det lokala ”röja”.
I fjol försommar fick jag ett mejl från en kvinna i Halland som läst om mig och ängarna i Skog i livsstilsmagasinet Gård & Torps sommarnummer.
Hon skriver: ”Fin artikel som jag lärde mig en del av. Jag har själv varit med under min uppväxt och ”rishäntat” som är det dialektala uttrycket häromkring för fagning.”
Att städa ängen från löv, kvistar och grenar heter alltså olika i olika landskap/regioner.
Här i Kind i Västergötland heter det ”röja”. På Gotland heter det ”faga” och i Halland ”rishänta”.
Inte utan att jag blir lite nyfiken på ordet ”rishänta” och dess ursprung.
Tiden för att röja ängen är när vitsippan börjar blomma. Nu har jag visserligen tjuvstartat rejält men jag ursäktar mig med att varje torr och solig dag här ute i backarna är en förträfflig röjardag!
Vitsippan kallas för Röjepiga här i landskapet. På Gotland heter den Fagningsblomman. Undrar just om den har ett eget ”rishänta-namn” i Halland?

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2021/01/pa-lagg-mellan-laggarna.html

Naturvårdsdagen 2017

Idag har jag haft besök av elever ur 9A vid Ätradalsskolan. Det är elfte året i följd som vi tillsammans genomför naturvårdsdagen här i Skog. Naturvårdsdagen innehåller aktivt naturvårdsarbete, natur och kultur. Jag berättar om ängsbrukets historia och dess naturvärden. Vi räfsar (fagar/röjer) ängen från kvistar och löv. Vi fikar tillsammans och grillar korv. Vi gör också en rundvandring på gården. Tittar på olika trädslag, byggnader, gamla redskap och kulturspår i landskapet. Jag berättar om levnadsvillkoren under tiden fram till 1950-talet. Under den tid då ängsbruket fortfarande var levande.

Här är mina stödanteckningar som jag använder när jag berättar om slåtterängen:

God morgon!

Välkomna till en riktig slåtteräng!

Idag har ni kommit hit för att göra en värdefull naturvårdsinsats.

För den så viktiga biologiska mångfalden.

Begrepp: ”biologisk mångfald” och ”resiliens”?

Den här ängen ingår i ett nätverk som kallas Natura 2000. Gemensamt för alla natura-2000-omården är att de samtliga tillhör Europas finaste, och mest skyddsvärda naturområden. Med samma status som naturreservat.

Ängen är levande kulturhistoria. Och med sin stora artrikedom är den också en genbank för en stor mångfald av blommande örter och gräs, insekter, svampar och lavar.

Ängen finner sin närmaste motsvarighet i ekvatorns regnskogar vad artrikedomen beträffar.

Ängen har som naturtyp kommit till genom ”naturbruk” under en tidsrymd på över 2000 år. Det är den enda av våra naturtyper som kräver mänsklig närvaro. Jämför havet, mossen, fjället, urskogen.

Under två tusen år spelade ängen en stor roll för människorna.
Från det att människor blev bofasta. Och fram till mitten av förra seklet.
Det var då som konstgödsel började användas och gräs till nötkreatur började att odlas på vall.
Då förlorade ängarna sin betydelse. De planterades med skog. Eller växte igen. I bästa fall blev de betesmarker.

ÄNG ÄR ÅKERS MODER!
Vad betyder det?

Här hämtades vinterfoder till djuren. På så sätt fick man också gödsel till åkrarna.
Gödseln var värdefull och helt nödvändig för att de odlade grödorna skulle kunna växa.
Ängen gav åkrarna näring. Gräset i ängen var basen för människornas existens i tvåtusen år.

Ängarna satte sin prägel på hela odlinglandskapet. Ängen som landskapstyp var den allra vanligaste förr i tiden. Nu finns bara spillror kvar. En promille. En tusendel. Eller knappt det.

Det som finns kvar sköts numera för att bevara artrikedomen – den biologiska mångfalden. Denna ängen är en del av dessa. Med en i stort sett obruten hävd under lång tidsrymd.

Faga eller röja. VARFÖR?
Bort med pinnar och löv. Lättare att slå med lie. Friskare hö – inga gamla mögliga löv kom med vinterfodret till ladan.
Väcka örterna till liv genom att luckra och lufta i ytan. Ljus och värme kom ner till marken. Växterna kom igång tidigare. Växte snabbare. Större skörd och bättre näringsinnehåll.

Vitsippan har flera namn: Röjepiga! Fagningsblomman!

ÅRET OM I ÄNGEN
Våren: Fagning/röjning. Sommaren: Höskörd genom lieslåtter. Efterbete. Hamling/trädbeskärning. Buskröjning.

Frågor?

Sippor i lunden

I november 2013 startade jag ett litet projekt som syftar till att förvandla en slyskog till en hamlingslindlund. Jag har beskrivit detta arbete i ett antal inlägg här på bloggen. Första inlägget är från den 7 november 2013 och handlar om fertilitet hos lindfrö. Därefter följer inlägg från den 8 november och 19 november 2013 samt 5 april 2014.
Efter att ha gallrat bort hundratals små stammar finns det nu ett tjugotal kvar. På sikt skall antalet reduceras ytterligare. Jag har haft en del hjälp i detta arbete. Mina grannar Gudrun och Lars-Gunnar har varit med och räfsat löv. Lars-Gunnar har också jobbat noggrant med att hålla efter stubbskott från de kapade stammarna. I år framträder lunden som en liten pärla uppe i ett hörn av Ekebacken. Just nu blommar vitsipporna ymnigt. Nästan hela marken i lunden är täckt av vita kronor. Vitsippan heter på latin Anemone nemorosa. Jag erfar när jag söker efter betydelsen av latinet att anemone kommer av det grekiska ordet amona vilket betyder ”från roten”. Detta syftar naturligtvis på att vitsipporna förökar sig, inte bara med frö utan också med jordstam. Ordet nemos betyder lund vilket då syftar på vitsippans utbredning i lundar. Detta faktum ger en välbehövlig extra puff framåt i ambitionerna att skapa just en lund. Att vitsipporna redan intagit lunden med stor förtjusning känns som ett godkännande med högt betyg...


Tidigare inlägg på bloggen som handlar om hamlingslindlunden:

7 november 2013:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/om-fertilitet-och-lakedom.html

8 novmeber 2013:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/lindlund-etabl-1997.html

19 november 2013:
http://sunebroman.blogspot.se/2013/11/manuell-gallring.html

5 april 2014:
http://sunebroman.blogspot.se/2014/04/lindlunden-fagad.html

Röjepiga – Fagningsblomma

När vitsippan blommar är det dags att röja i ängarna. Vitsippan har också fått namnet ”fagningsblomma”. Precis som ”röjepiga” så ger dessa namn tydliga signaler om att det nu är dags att ge sig ut med räfsa och tändstickor för att städa bort nedfallna kvistar och fjolårslöv.
När vitsippan blommar är den rätta tiden. Oftast slår den ut och är som finast just när marken har torkat upp något efter vinterns och vårens fukt. Det har blivit lite varmare i luften. Dygnsmedeltempen har höjts. När vitsipporna börjar växa och blomma hjälper de också till att lyfta det gamla lövet från marken så att de går lätt att städa bort.
Fagningen i ängarna har alltid varit ett viktigt moment i ängsbruket. Gamla nedfallna pinnar från träden är besvärliga att ha i markerna när man skall slå med lie. Gammalt löv som är fullt av svamp- och algsporer ville man inte ha in i ladorna med höet. Det skulle snabbt fördärva kvalitén på fodret. I synnerhet förr i tiden då det kanske var svårt att få höet riktigt torrt. En annan effekt, och kanske den viktigaste, är att röjningen ger marken en kickstart. Löv som hindrar solljus och värme att nå marken städas bort och de ytor som blivit tidigt röjda svarar snart med en snabb tillväxt av gräs. Nog så viktigt i ängarna där det gällde att få ut det maximala av arealen.
För mig personligen är röjningen på våren den finaste och bästa aktiviteten i ängsskötseln. Och i naturen överhuvudtaget. En sådan kväll som i kväll till exempel... Rödhakarna sjöng på kapp... de trillade sitt silver från granarnas toppar. De annars så högröstade trastarna fick stå tillbaka i kvällens konsert. Rödhakarna ägde scenen. I bakgrunden hördes också på avstånd ett par tranor ropa. Och morkullorna drog. Varv efter varv.
När jag räfsat några timmar, skymningen faller och kvällskylan kommer är det ett skådespel att tända lövhögarna, känna värmen och se på hur alla löven förtärs av elden...