måndag 31 mars 2014

The last from Kenya

Idag är det den 31 mars. Här på bloggen har jag visat bilder från Afrika alla dagar sedan jag kom hem från resan.
Väl hemkommen kände genast ett stort tomrum inuti mig. Det kändes som om jag lämnat något kvar där, söder om ekvatorn. Efterhand som dagarna gått och jag publicerat bilder här på bloggen har tomrumet minskat men det finns fortfarande en saknad. Jag minns från min förra resa, 2009, att det blev väldigt starka intryck. Intryck som jag bar med mig hela tiden. Dagligen kom bilder och tankar till mig. Var jag än gick och var jag än satt. Bilderna kom. Tankarna kom. Jag försökte att förstå vad jag sett och vad jag varit med om. Och längtan tillbaka sedan den gången för fem år sedan har funntis med mig. Nu har jag äntligen fått återse en del av det jag haft i minnet. Och jag har fått uppleva nya saker. Sett hur allt arbete och alla mödor kommit till nytta och glädje. Hur väl saker och ting fallit på plats. Och jag har mött nya människor. Och trots en besvärande allergiklåda har längtan tillbaka redan slagit rot i mitt inre.
Men just nu är det, trots allt, dags att tona ner bildvisnigen från Afrika. Jag gör det med ett urval bilder från Tsavo East National Park. Och jag gör det med den text som publicerades i Ulricehamns Tidning i lördags, den 29 mars. (Se nedan).






Troligen en Bateleur – Gycklarörn, ungfågel.

Blåkråka i övervintringsområdet.

Hartlaub's Bustard – Hartlaubtrapp (hane)













Här i Tsavo är elefanterna röda

Porten till Tsavo East National Park ligger bara några kilometer ifrån gästhuset i Voi. I Tsavo är elefanterna röda. Här gäller inte begreppet elefantgrå. Marken är röd. Naturen är grön. Himlen är blå. En hel värld av RGB. Mixat med molnens vita och nattens svarta kan denna värld blanda fram alla nyanser vårt öga kan uppfatta. Och mera därtill. Med röd, grön och blå i paletten målas fåglar som lyser i smaragdgrönt och rubinrött.

Endast några kilometer från Voi-projektets gästhus ligger porten till en av Afrikas riktigt stora nationalparker, Tsavo East National Park.
Parken är till ytan 17000 kvadratkilometer. Tillsammans med Tsavo West täcker de båda parkerna en yta av totalt 30000 kvadratkilometer.
När vi åker in i parken på morgonen har det nyss regnat. Vägarna lyser starkt röda. Grönskan är mer påfallande än på mycket länge. Det är med stora förhoppningar som vi startar vår heldagssafari.

Solen har nyss gått upp och det bildas dimma. Akaziaträden avtecknar sig diffust mot bergen i bakgrunden. Den röda vägen är som ett tvättbräde. Det blir en skramlig resa. Men vi är förväntanfulla. Vad skall dagen bjuda på? Vilka djur kommer vi att få se?

Allt det gröna som väckts till liv efter några kraftiga regn, har gjort det lätt för djuren att hitta mat. På långt håll ser vi antiloper. En giraff och några zebror.
Efter någon timma känns de som det är ganska tomt på djur utefter vägen. Men plötsligt får vi syn på en stor bred rygg bakom ett buskage.
Elefant! Ja, mycket riktigt där står en jättelik elefant. Så småningom dyker det upp flera ryggar och vi ser att de närmar sig.
Efter bara någon minut har vi en flock elefanter på tjugo djur mitt framför oss. I flocken finns alla åldrar. Från de allra minsta till den allra största.
Det är en mäktig syn. Mitt under Afrikas himmel sitter vi i en liten minibuss och ser allt detta framför oss.Vi har fått mobila ståplatser till den stora safariscenen.
Senare under dagen får vi fina möten med många fåglar. Fåglar i regnbågens färger. Vi ser spridda flockar med antiloper. Och mot slutet av dagen en buffeljord med minst ett par hundra djur.
Sune Broman

söndag 30 mars 2014

Dröm i uppfyllelse

Bo, Kerstin och Barbro tillsammans med gästhuspersonal.
Kerstin, Bo och Barbro på en utflykt till Galana River.



Just nu befinner sig tre volontärer i Voi i Kenya. Det är Kerstin och Bo Persson, från Viken och Barbro Johansson från Lerberget i Höganäs.
När jag publicerar detta här på bloggen har snart halva tiden gått av de sju veckor som de skall arbeta på Bogesunds farm och i det nyuppförda gästhuset.
Gästhuset är en helt ny del i Voi-projktet. Ett projekt som pågått i tio år och som har sitt ursprung i Ulricehamn. I Ulricehamn och med i projektet finns också Bo och Kerstins dotter Karin.
Karin och hennes familj har varit engagerade i Voi-projektet i flera år. Och de har besökt Voi.
Kerstin och Bo har under hela sitt vuxna liv närt en stark längtan att få komma ut och arbeta med mission. Och det var vetskapen om detta som fick dottern Karin att väcka liv i den gamla drömmen. När förfrågan kom från Voi-projektet om det fanns någon som ville och kunde ställa upp så ringde Karin till föräldrarna och talade om att: Nu är det dags. Dags att förverkliga drömmen!
Både Bo och Kerstin har växt upp i EFS-miljö och genom sin kyrkliga förankring har de fått frågan ett par gånger tidigare om att göra utlandsuppdrag. De har då, av olika anledningar, tvingats att tacka nej. Det har inte passat in i tiden. De har alltså skjutit livsdrömmen framför sig. Skjutit upp och skjutit upp. Men nu var det inget som hindrade längre.
– Vi är pensionärer och vi har fortfarande hälsan, säger Kerstin.
Också det faktum att det är en begränsad tid gjorde det enklare att tacka ja. Det kändes överblickbart, säger Kerstin.
Men helt säkra var de inte förrän de tagit kontakt med väninnan Barbro och ställt frågan till henne.
– Barbro tvekade, men efter ett tag tackade också hon ja till att resa.
Då blev det med ens enkelt för Bo och Kerstin att fatta det slutgiltiga beslutet.
– Får vi Barbro med oss, då åker vi, säger Bo och Kerstin med gemensam röst.
– Tryggheten med att ha Barbro med på resan bottnar i att hon arbetat som barnmorska i Kenya under 1970-talet och att hon dessutom praktiserar Swahili.
Motivet till att åka till Voi är att det finns behov för projektet med svensk närvaro under uppbyggnaden, främst av gästhusets funktioner.
– Vi hoppas kunna göra en hel del nytta. Och efter att ha sett hur det ser ut just nu så finns det mycket att ta tag i, säger Kerstin.
– Bo är praktiker och teoretiker i samma person. Han kommer främst att arbeta med praktiska saker. Eftersom bygget är nytt är det många detaljer som behöver fixas. Jag skall även vara behjälplig med odlingar och att bistå vaktmästaren, James i hans dagliga arbete, berättar Bo.
– Barbro och Kerstin känner att de har en stor uppgift framför sig i att organisera köket. Där finns inte bara praktiska saker att ta tag i som inredning och komplettering av utrustning. Det finns också tankar om att baka och att använda den nya gasspisen.
– Och hygien i köket och matlagningen är något som Kerstin poängterar som väldigt viktigt att arbeta med.
Det är också, inte minst viktigt, att jobba ihop teamet. De som skall ta vara på det vi tillför under vår tid här skall också komma in i bra rutiner. De skall ta hand om det som vi tillsammans arbetar fram under tiden vi är här, poängterar Barbro.
– Vi skall stötta upp överallt där vi ser att vi kan hjälpa till, säger de alla tre unisont.


Hur ser då förväntningarna ut?

BO:
– För mig är det viktigt att få lära känna hur människorna har det här i Voi, Jag  vill se med egna ögon hur levnadsstandarden ser ut. Vilka villkor som råder. Med mat och hälsovård.
– Jag känner att jag vill komplettera min bild av det jag sett och läst genom att, här på plats, uppleva och skaffa egna erfarenheter från verkligheten.
– Jag hoppas ha nytta av det hemma. Jag är aktiv inom ett annat hjälpprojekt och sett världen med mina ”globala ögon”. Det känns viktigt att komma in i verkligheten för att förstå och bättre kunna beskriva den.

KERSTIN:
– Jag har hört så mycket från vår dotter Karin. Och sett så mycket bilder och hört berättelser. Nu vill jag ser hur det ser ut i verkligheten.
– Den här platsen är över förväntan, säger Kerstin. Vacker utsikt över ett vackert landskap.
– Men vägarna är mycket sämre än jag väntat.
– Jag hoppas också att vi tillsammans kan hjälpa till så att de som jobbar här kan komma vidare – ja, att vi kan åka härifrån och se att vi har gjort skillnad.

BARBRO:
– Jag var i Kenya för 40 år sedan och arbetade. Det som förvånar är att inte så mycket har förändrats.
Det ser i stort sett likadant ut nu som då, säger Barbro.
– För mig är det spännande att känna att min swahili fungerar. Att hitta tillbaka till språket är en av de saker jag förväntar mig av den här vistelsen, säger Barbro.
För mig är det också ömsesidigt med glädjen att få resa hit tillsammans med Bo och Kerstin, säger Barbro.
– Det är en fantastisk upplevelse att komma hit igen. Jag hade nog inte tänkt att resa tillbaka till Kenya igen. Men att Bo och Kerstin kom med förslaget att vi skulle resa tillsammans tyckte jag det var roligt. Jag känner mig hemma här, avslutar Barbro.

lördag 29 mars 2014

Lydia leder Voi-projektet


I mitten av april kommer tre personer från Voi-projektet till Ulricehamn. En av dem är Lydia Wughanga. Hon reser till Sverige tillsammans med prästen Manase Mkofira som är projektets ytterst ansvarige i Voi. Med på resan är också, Beatrice, en av de allra första barnen som skrevs in i projektet och som nu studerar vid universitetet i Nairobi. Alla tre kommer till Ulricehamn för att berätta om projektet och för att träffa stödjare. Privatpersoner och företag.
     
De senaste veckorna har fem nya föräldralösa barn skrivits in i projektet och just nu är antalet 48. När jag besöker Lydia på kontoret i Bogesunds House för att lyssna på hennes livshistoria har hon samlat några av de barn som bor inne i staden Voi. 

Lydia Wughanga är född 1984. Hon blev föräldralös i övre tonåren, just som hon skulle avsluta gymnasiet.
Lydia är nummer två i en syskonskara på fyra. En äldre och en yngre bror och så lillasyster Flora, 11 år.
I maj 2003 när lillasyster Flora föddes var mamma Veronica 42 år gammal. Hon var ensamstående. Och hon var sjuk. I samband med att hon födde Flora förvärrades hennes tillstånd.

– Under tiden som jag gick min sista termin i skolan blev vår mamma hastigt sämre. Mina bröder hade arbete att sköta så jag fick bo tillsammans med mamma och Flora, berättar Lydia.
– Jag slutade gymansiet i november 2003. Två veckor senare dog mamma. Efter att hon dött tog jag hand om Flora, med hjälp av mina bröder och vår mormor. Flora var då bara 7 månader. Senare, 2008, dog mormor.
– 2003 lärde jag känna en man som heter Levi. Han var församlingsmedlem och gick i samma kyrka som jag. Han kände till min familj och han visste hur vi hade det. I september, när mamma var sjuk, besökte Levi och Manase vårt hem.
– Det var första gången jag såg Manase, berättar Lydia.
– Jag stod och tvättade kläder utanför vårt hus när det kom två män gående. Jag kände igen Levi men den andre hade jag aldrig sett förut. De gick in i huset. Jag lämnade dem tillsammans med min mamma. De ville se hur hon mådde och be för henne, berättar Lydia.
– Jag fortsatte att tvätta mina kläder. De gjorde det de skulle och jag gjorde det jag skulle.
– Mamma dog den 8 december 2003. Efter det kontaktade Levi min äldste bror. Kyrkan hade ett program för föräldralösa barn och Manase gav ett formulär till min äldre bror. Vid samma tillfälle fick lillasyster Flora ett myggnät av honom. Jag kommer ihåg det väldigt väl, berättar Lydia.
Efter ett tag lärde Lydia känna Manase Mkofira som nu är Lydias chef och Voi-projektets ytterst ansvarige.
– Jag hade lärt känna Manase. Han kom senare till mig tillsammans med Britt och Jan-Åke Thorell. Detta var min första kontakt med Voi-projektet. Det var 2004. Och de kom för stötta oss.
– De frågade vad jag ville göra och jag svarade att jag ville bli hårfrisörska, berättar Lydia. Men det fanns ingen skola i Voi som hade den utbildningen.
– Då sa jag att jag ville gå en datautbildning.
– De hjälpte mig även att få ut mitt slutbetyg från gymnasiet, vilket kostade pengar. Pengar som jag inte hade. Och de hjälpte mig så jag kunde börja datautbildningen.
– År 2005 köpte Voi-projektet Bogesunds House. Och jag blev den första som anställdes som ”caretaker”. Jag gjorde sysslor som att städa, ta emot besökare, laga mat till besökare och hjälpa Manase med programmet för de föräldralösa barnen.
– Under tiden fick jag ett stipendium och började på college. Gick där 2005–2006 och läste personaladministration.

– Just nu läser jag en kurs på kvällstid som handlar om samhällsutveckling.
– Jag lär mig att hjälpa andra att hjälpa sig själva. Det handlar bland annat om säkerhet och hälsa.
– Vi hjälper människor att se vilka problem de har och hur de kan lösa dem.
– Jag är klar med den utbildningen i juli, säger Lydia med stolthet och ett stort leende.


– Min dröm är att kunna hjälpa människor. Att arbeta tillsammans för att hjälpa. Att ha med människor att göra.
– Någon har någonstans hjälpt mig.
– När min mamma dog trodde jag att livet var slut. Jag kände att det inte fanns någon framtid för mig. Men jag fick hjälp att ordna min skolavgift. Att läsa på college och att få mera utbildning.
– Allt detta tillsammans inspirerar mig att hjälpa människor som är i samma situation som jag har varit. Och som vet hur det känns att förlora någon du älskar.
– Det finns så många människor som har dåliga hus. Är fattiga. Saknar mat och kläder. Och som inte har någon som bryr sig om dem. De saknar kärlek.
– Det är fantastiskt att se hur en bit mat och att någon visar att man bryr sig om dem och älskar dem. Att se ett leende från dem som inget har.
– Det är en gåva av bekräftelse och kärlek som skapar den stora motivationen.
– Det är detta som gör att jag fortfarande är med och arbetar i Voi-programmet. For me, it is pay back time! Det är tid att betala tillbaka!
Sune Broman

Texten är publicerad i Ulricehamns Tidning lördagen den 29 mars 2014. 

torsdag 27 mars 2014

Stenansiktet och molngubben




Ett par sällskapssökande andar dök oförhappandes upp under vår resa i Kenya. En av dagarna i Voi gjorde vi en utflykt i Tsavo East National Park. Game Drive eller safari kallas en sådan utflykt. Steve, vår chaufför, körde oss långt in i parken. Ända fram till Galana River. Han ville visa flodhästar och krokodiler. Väl framme vid floden fick vi en obehaglig känsla av att vara iakttagna. Och mycket riktigt! Insprängd i berget i flodravinen satt en vålnad. En skenbild av en döding. Vi var bevakade. Ögonen stirrade stint på oss. Och minsann! Det var det största fossil jag någonsin sett!
     Sista natten i Kenya tillbringade vi i Mombasa. När jag var på väg upp till mitt rum hade solen nyss gått ner. Dess sista strålar doldes bak en jättelik molnskärm som sakta drev allt närmare och tätnade. Det drog ihop sig till regn och oväder inför natten. Alldeles i kanten av det stora molnsjoket modellerades ett anlete fram. Ansiktet transformerades i takt med att molnen rörde sig. Och blev alltmer fulländat till sin form. När jag höjde kameran för att porträttera den ullige afrikanen såg jag hur åskblixtar tändes uppe kring hans hjässa! Ett par rejäla urladdningar kom det ur åskmolnet! Här fick begreppet ”blixtrande huvudvärk” sin rätta betydelse! Undrar just vad som förorsakade hans migränliknande anfall...? Kan det ha varit vi som bar skulden... Hade han haft så mycket bekymmer för vår skull?
Skönt för honom att till natten lösas upp och falla till marken som ett svalkande regn. Förångas och återuppstå i nya former...

onsdag 26 mars 2014

Birds at the fence

Smaragdfläckduva – Emerald-spotted Dove

Långstjärtduva – Namaqua Dove


Gabarhök – Gabar Goshawk (ungfågel)

Rödnäbbad amarant – Red-billed Firefinch

Stenskvätta (hona/ungfågel)

Törnskata (hane)
Jodå, vi är kvar i Afrika. Här på bloggen alltså. Det finns fortfarande en del bilder att visa. Idag har jag gjort det lätt för mig och plockat lite fåglar som jag plåtade utanför gästhuset. Staketet runt tomten är en mycket populär sittplats för fåglar i grannskapet och det fanns alltid någon som satt på spaning. De två översta är duvor. Men tyvärr ingen artbestämning. Kanske den långstjärtade kan vara en skrattduva? Nummer tre är en hök. Inte helt olik vår sparvhök. Den röda fågeln, nummer fyra i listan, är en rödnäbbad amarant. Näst längst ner en stenskvätta och allra sist i raden en törnskata. Törnskatan är med allt säkerhet en av våra svenska flyttfåglar... som snart skall återvända hit till oss...

tisdag 25 mars 2014

Smiles from Voi







”Everytime you smile at someone, it is an action
of love, a gift to that person, a beautiful thing”
Mother Teresa


Africa will make you smile. Even with poverty and hard times the African people have the most rich smiles on earth. A smile that you will remember after a visit to Africa. Smiles you will never forget and that you will take home in your heart.


måndag 24 mars 2014

Natt över Ikanga Village





Den afrikanska natten är varm och fylld av ljud. Kvällshimlens rodnad övergår hastigt i ett kompakt mörker. Inifrån mörkret stiger en symfoni av ljud. Ju tätare mörker detso mer ljud. Zzzzzrrrrrrrrrrrr, ploitt, ploitt, poitt, oakkaka, oakkaka, Zzzzzzrrrrrrrrr, kooitttt, koooittt, oakkaka, oakkaka, brrrrrrrrsssssss, huit, huit, huit, huit, Zzzzzrrrrrrrrrr, Zzzzzzrrrrrrrrrr, poitt, poitt, poitt, howwawwa, howwawwa...
Som en evighetsmotor surrar, ploittar, oakkakaar och huittar det natten igenom. Det blir aldrig tyst. Ljuden avslöser varandra. Den rytmiska mixen lägger en väv av surrande och taktfasta läten som bakgrund. På denna slinga av ändlösa ljud läggs ett flertal starka röster som på ett jammande sätt avlöser varandra.
Ljuden är påträngade och de fyller hela den stora svarta rymden.
För mig är det svårt att lämna denna underbara konsert. Att lyssna blir som att drivas in i en annan värld... Det är natt över Ikanga Village och gästhuset på Bogesunds Farm... nattens ljud skapar mystik... suggestiv och oändlig...

söndag 23 mars 2014

Ulricehamnarnas Afrika

I år är det precis 100 år sedan Karen Blixen flyttade till Kenya. Från Danmark till hamnen i Mombasa kom hon med allt sitt pick och pack. Alltsammans fraktades sedan med järnvägen till Nairobi. En järnväg som då var helt ny. Hade vi stått vid Bogesunds Farm när hennes flyttlass gick hade vi sett och hört tåget. Voi är en av järnvägsknutarna på vägen. Författarinnan Blixen byggde upp sin farm i närheten av Nairobi. Vi foten av Ngong Hill.
I sin bok ”Den afrikanska farmen” berättar hon om sin dröm och sitt liv. Karen hade tänkt sig att odla kaffe men skördarna slog fel och allt gick med förlust. Karen var också sjuk. Drömmen blev en mardröm. Boken blev film år 1985 med titeln ”Mitt Afrika”.
När gruppen jag reste med 2009 besökte Kenya och Voi passade vi på att titta in hos Karen Blixen i Nairobi. De två nedersta bilderna i dagens blogginlägg är från det tillfället. Den översta av de två visar Solveig och Maria blickande upp emot bergsmassivet Ngong Hill. Ngong betyder knogar. Bergets skyline ser ut som den knutna handens fyra knogar. Den allra sista bilden föreställer mig utanför Karen Blixens hus.Det har alltså gått 100 år sedan Blixen startade sitt projekt. Nu, 2014, har Ulricehamnarnas Afrika på allvar tagit form. Marken som inköptes 2009 har bebyggts med gästhus, matsal och ett fristående kök. Och här kommer det inte att odlas kaffe. Bara drickas. Bogesunds Farm skall bli en mötesplats som skall säkra framtiden för Voi-projektet.Längst ner här i detta inlägg kan du läsa den artikel som publicerades i Ulricehamns Tidning igår, lördagen den 22 mars.
Gästhuset på Bogesunds Farm. Mars 2014.

Receptionist Sandra. Mars 2014.


Bogesunds Farm har också berg i fonden.


Maria och Solveig blickar upp mot Ngong Hills. Febr 2009.
Hos Karen Blixen. Februari 2009.

























Ulricehamns Tidning Lördag 22 mars:

Voi-projektet fyller tio år i år. Samtidigt står ett nybyggt gästhus, uppfört i projektets regi, klart att ta emot gäster.
Då jag första gången besökte Voi, för fem år sedan, var planerna i sin linda. Den grupp som jag då reste tillsammans med besökte området för att vidga visionen. På den röda jord som då var en ödeplats och ett sedan länge övergivet sisalplantage, har nu vuxit upp hus, staket, odlingar och verksamhet. Nyplanterade träd börjar skjuta i höjden.
Det växer kassava, papaya, mango, apelsiner passionsfrukt och bananer.
Personal har anställts. Människor har börjat söka sig hit för att hålla seminarier och för att bo. Ulricehamnarnas gåvor och engagemang har skapat en plats där drömmar och förhoppningar kan växa sig större och vidare.
Knappast var det väl någon som kunde förutse vilken omfattning det skulle få som lades grund till när Bogesundsskolans elever och lärare anordnade sin första internationella kväll och samlade in pengar för att skapa kontakter och bidra till bistånd i ett annat land.
Genom olika omständigheter föll valet på att skicka de insamlade medlen till den Lutherska församlingen iVoi. Ett samarbete fanns sedan tidigare och kontakt med området. Britt och Jan-Åke Thorell som arbetat i Kenya hade ett förslag.
De berättade att det fanns behov av stöd och hjälp till föräldralösa barn i Voi. Där fanns redan en verksamhet men som saknade resurser. Strax därpå knöts de första kontakterna. Sedan dess har det hänt väldigt mycket. Resurscentret Bogesunds House inne i Voi köptes in. Där skapades en mötesplats för projektets föräldralösa och deras vårdnadshavare. Lokalerna tjänstgör också som förskola. Huset har byggts till i ett par omgångar för att tillgodse den växande verksamheten. Bland annat med en kontorsdel.
Många har engagerat sig. De flesta i Ulricehamn med omnejd känner till projektet och har nog också bidragit med insatser både i form av arbete och gåvor.
Företag har engagerat sig. Galor och konserter till förmån för projektet har anordnats. Kollekter har tagits in. Saker har skänkts.
Nu tio år senare går det att summera: Projektet har vuxit. Många nya delar har kommit till.
Kärnan i projektet är de föräldralösa barnen. Allt som görs i projektets namn syftar till att stärka och trygga den verksamheten.
Just i dagarna har fem nya barn tillkommit och antalet är nu 48. Barnen lever och bor ute i små byar kring staden Voi. Exempelvis finns tolv barn i Kisimenyi som ligger cirka tre mil från Voi.
På ett tidigt stadium har funnits tankar på hur man skall få projektet mer självbärande och mindre beroende av direkta heltäckande bidrag från Ulriceham.
Redan 2009 väcktes tankar på att starta en konferensanläggning.
Anläggningen är tänkt att drivas om boende för konferensdeltagare, bas för kursverksamhet men också för turister.
Här skall också bli samlingspunkt för de föräldralösa barnen och deras vårdnadshavare. Det skall bedrivas utbildning för dem och de skall kunna vistas här för att hjälpa till i verksamheten. Kort sagt en mötesplats för hela projektet. Ordet ”farm” betyder
i sammanhanget ”växande” och därmed har vi också fått förklarat att det inte i första hand rör sig om lantbruk även om det kommer att finnas både hönor, getter och mindre odlingar på farmen.
Förhoppningen är att gästhuset och tjänsterna som det erbjuder skall ge ett överskott som sedan skall användas i arbetet med att stödja de föräldralösa.
Bogesunds farm med gästhuset och dess servicebyggnader ligger ett par kilometer från stadens brus och buller.
Närheten till de stora nationalparkerna Tsavo East och Tsavo West gör platsen till ett fint alternativ till boende för den som vill turista i området.
Sune Broman

lördag 22 mars 2014

Masive Kalewa, 10 år

Masive med sin morbror Kazee utanför kyrkan i Kisimenyi. Mars 2014.

Massive framför dörren till nya huset. Mars 2014.

Massive blåser såpbubblor utanför nya huset. Mars 2014.
EN SÖNDAG i början av februari för fem år sedan fotograferade jag en liten pojke utanför Bogesunds House i Voi,  som lekte med Duplo. Det var första mötet med Masive. En föräldralös pojke som då var fem år. Senare samma dag gjorde vi ett hembesök hos honom.

På en liten smal och otydlig väg letade vi oss fram genom buskar och snår tills vi slutligen stod framför ett litet hus helt och hållet byggt av naturmaterial. En hydda av lera och gräs. En osande rök kom den lilla eldplatsen på marken framför.

Den lilla hyddan var ämnad som skydd för åtta personer. Masive, hans mormor och morfar. Hans mostrar och morbröder. Sina sovplaster hade de dirket på marken.

Hyddan var dåligt skick. Familjen hade lång väg till vatten. Majsodlingen hade torkat. Masive hade malaria.
Masive satt på en liten träpall framför ingången till huset och jag tog några bilder på honom. (forts nedan)

Masive och Maria leker med Duplo. Februari 2009.

Masive utanför huset. Februari 2009.


De miserabla förhållandena berörde oss djupt. En kort tid efter att vi besökt familjen kom hjälp från projektet och från privata givare. Detta ekonomiska stöd, tillsammans med bybornas hjälp, gjorde det möjligt att bygga ett nytt hus. Köpa madrasser och myggnät. Masive fick medicin mot sin Malaria. Familjen fick fyra getter.

NU FEM ÅR SENARE träffar jag Masive igen. Utanför församlingens kyrka i Kisimenyi spelar han fotboll med några kompisar. Masive är jämnårig med Voi-projektet och han fyller tio år den 27 april. Senare på dagen gör vi åter ett besök hemma hos Masive. Familjen har blivit mindre. De äldsta av barnen (som är Massives mammas syskon) har flyttat. Den gamla hyddan tjänstgör nu som kokhus och har en liten murad spis.
Vi sätter oss ner på en bänk framför det nya huset. För att prata och lyssna. Masive är lite blyg och fåordig. Men han vill gärna berätta om hur hans liv ser ut och vad han gör.
 När jag ätit går jag till skolan.
– Jag vaknar halv sex på morgonen. Då hjälper jag mormor att göra upp eld så hon kan laga frukost, berättar Masive.
Skolan ligger ganska nära. Vi ser taket på den där vi sitter och det tar bara några minuter att gå dit.
 När jag kommer hem hjälper jag morfar att valla getterna, berättar Masive. – När dagen är slut tvättar jag mig och gör läxor.
– Jag är i skolan hela dagen från sju på morgonen till klockan fem på kvällen.
– Jag går och lägger mig klockan nio. Efter kvällsmaten.
När Masive inte är i skolan består hans tid mest av arbete. Han vallar getter. Hjälper till med jordbruket. Nyligen har det kommit några häftiga regn. Därför har han fått hjälpa till att gräva diken för att leda bort vatten som annars skulle kunnat förstöra odlingarna. Har du några kompisar, frågar jag. – Mombori, svarar Masive kort. –Vad brukar ni göra tillsammans? – Vi spelar fotboll, berättar Masive. Vi pratar lite om skolan och jag frågar om han har några favoritämnen? – Språk, svarar Masive, swahili och
engelska. Av Lydia som är min tolk och som kän-
ner Masive får jag veta att han är duktig i skolan.
På frågan om vad han vill göra när han blir vuxen – vad han vill ha för ett yrke, svarar han entydigt:
– Teacher! Han vill bli lärare.
Så går dagarna under den Afrikanska himlen. Det jag kan sluta mig till är att Masive har fått det mycket bättre nu än han hade det när vi träffade honom för fem år sedan. Och att han har drömmar.
När vårt samtal är slut tar jag fram en liten present.
Masive blåser såpbubblor. Bubblorna blir likt en mångfald av drömmar och förhoppningar inneslutna i tunna sköra färgsprakande hinnor.
Den afrikanska solen är obarmhärtig mot bubblorna. De spricker snabbt. Men den korta stund de svävar lyser de i alla regnbågens färger. Minnet av stunden och bubblorna bär in i framtiden.
Vi har sett Masive. Och vi har lyssnat på hans drömmar.

Denna artikel är publicerad i Ulricehamns Tidning idag, lördagen den 22 mars 2014.



fredag 21 mars 2014

Sunday in church






En av de första dagarna under vår vistelse i Kenya besöker vi Kisimenyi. Församlingen har tolv föräldralösa barn inskrivna i Voi-projektet.
Denna söndag är lite speciell för mig. Det är på min begäran som vi reser till Kisimenyi. Jag skall träffa ett barn, en pojke, som jag träffade för fem år sedan. Han heter Masive, är tio år och jämngammal med Voi-projektet.
Det kännns väldigt spännande att färdas de tre milen från Voi till Kisimenyi. Nyfikenheten på hur det ska se ut? Hur Masive har det? Om han minns?
Vi kommer till kyrkan sent på förmiddagen. Vägen från Voi var usel. Skadad av häftiga regn. Restiden förlängdes ganska mycket, men i Afrika tar man det lugnt. Här råder african time. Att hålla gudstjänst går ju inte förrän predikanten har kommit. Och hon sitter i vår buss från Voi!
När vi kommer fram är alla samlade inne i kyrkan. Väntande. Förra gången jag var här, för fem år sedan, var kyrkan en enkel byggnad av lera. Murad direkt på en stomme av trästörar och pinnar. Man hade då förberett genom att bränna tegel och var på gång att bygga nytt. Nu var den nya kyrkan klar. Rymlig och välbyggd.
Att komma till en högtidsstund i en afrikansk liten by är en upplevelse. Rytmisk musik. Handklapp. Dans. Fest. Alla åldrar. Flera generationer. Åldringar och barn. Alla är där. Och alla lyssnar uppmärksamt. Deltar. Även de minsta. Här förloras tid och rum för mig. Jag reser i mitt inre... till en plats där sinnesfriden har sin ankringsplats. Här fäller jag en liten tår av känslosamhet. Men tåren torkar bort i värmen... här finns ingen plats för tårar... Här öppnas åter rummet inne i mig... ett rum som varit stängt. Ett rum där själen får husera fritt... springa barfota, hoppa jämfota, slå kullerbyttor... ett rum där livet kommer riktigt, riktigt nära...