Förföljare #2

Igår skrev jag om förföljare. Om långa svansar och om skuggor. På min resa blev jag själv förföljd av något som nästan var värre att rymma ifrån än sin egen skugga. Inte ens mörkret kunde rädda mig. Tvärtom!
Efter bara ett par dagar i Kenya fick jag små röda utslag lite varstans på kroppen. Mest på delar av kroppen som inte dallrar när man går. Alltså där huden ligger nära ben och leder.
Mina medresenärer backade ett par steg när de såg hur prickig jag var. De trodde väl till en början att jag fått någon smittsam sjukdom.
Senare kom de med tips på vad det kunde vara och hur jag skulle göra för att inte det skulle bli värre.
Alla dessa stöttande ord pågick medan utslagen ökade både i antal och omfång. Nätterna blev inte bara varma de blev också fyllda av utvärtes demoner. Klådan var outhärdlig.
Du har fått myggbett! Använder du inte myggnätet? Nej, jag använder inte myggnätet... för jag hade inte sett några myggor. Jo, några men väldigt, väldigt små. Jag tror att det var myggor som hade komplex för sin litenhet. Harmlösa. Och jag tyckte inte det verkade som de gillade mig. I alla fall inte i den utsträckning som motsvarade mina röda prickar.
Mina aktiviteter utökades successivt med alltmer rivande på och klösande. Och allt mindre av det som jag skulle göra. Jag skulle ju skriva och fotografera. Den nattliga mixen av värme och klåda gav mig den ena sömnlösa natten efter den andra.
Väl hemkommen satte jag mig ner för att läsa bipacksedeln till mina malariatabletter. Ni vet det där pappret som ligger i pillerförpackningen och som man ska läsa INNAN man börjar ta medicinen.
Bland de vanliga biverkningarna fanns klådan listad. Några sökningar på Google visade bilder som matchade mina farhågor.
Det blev också ett samtal till sjukrådgivningen för att välja strategi. Sluta att äta malariaprofylax eller fortsätta?
– Fortsätta sa sköterskan Roger i telefonen. Fortsätta!
– Du kan prova att köpa antihistamin för att lindra klådan, sa han sedan.
Så det är nu den lösning som gäller. Malariatabletterna skall ätas en vecka efter man kommit hem. Det är några dagar kvar ännu. Och sedan tar det två till tre dagar innan de verksamma substanserna har lämnat kroppen för gott. Fråga mig inte vart de tar vägen? I värsta fall en oönskad form av miljöpåverkan?
Antihistaminet har nu gjort natten mera lugn... och jag håller på att överlista min förföljare...