Masive Kalewa, 10 år

Masive med sin morbror Kazee utanför kyrkan i Kisimenyi. Mars 2014.

Massive framför dörren till nya huset. Mars 2014.

Massive blåser såpbubblor utanför nya huset. Mars 2014.

EN SÖNDAG i början av februari för fem år sedan fotograferade jag en liten pojke utanför Bogesunds House i Voi,  som lekte med Duplo. Det var första mötet med Masive. En föräldralös pojke som då var fem år. Senare samma dag gjorde vi ett hembesök hos honom.

På en liten smal och otydlig väg letade vi oss fram genom buskar och snår tills vi slutligen stod framför ett litet hus helt och hållet byggt av naturmaterial. En hydda av lera och gräs. En osande rök kom den lilla eldplatsen på marken framför.

Den lilla hyddan var ämnad som skydd för åtta personer. Masive, hans mormor och morfar. Hans mostrar och morbröder. Sina sovplaster hade de dirket på marken.

Hyddan var dåligt skick. Familjen hade lång väg till vatten. Majsodlingen hade torkat. Masive hade malaria.

Masive satt på en liten träpall framför ingången till huset och jag tog några bilder på honom. (forts nedan)

Masive och Maria leker med Duplo. Februari 2009.

Masive utanför huset. Februari 2009.

De miserabla förhållandena berörde oss djupt. En kort tid efter att vi besökt familjen kom hjälp från projektet och från privata givare. Detta ekonomiska stöd, tillsammans med bybornas hjälp, gjorde det möjligt att bygga ett nytt hus. Köpa madrasser och myggnät. Masive fick medicin mot sin Malaria. Familjen fick fyra getter.

NU FEM ÅR SENARE träffar jag Masive igen. Utanför församlingens kyrka i Kisimenyi spelar han fotboll med några kompisar. Masive är jämnårig med Voi-projektet och han fyller tio år den 27 april. Senare på dagen gör vi åter ett besök hemma hos Masive. Familjen har blivit mindre. De äldsta av barnen (som är Massives mammas syskon) har flyttat. Den gamla hyddan tjänstgör nu som kokhus och har en liten murad spis.

Vi sätter oss ner på en bänk framför det nya huset. För att prata och lyssna. Masive är lite blyg och fåordig. Men han vill gärna berätta om hur hans liv ser ut och vad han gör.

 När jag ätit går jag till skolan.

– Jag vaknar halv sex på morgonen. Då hjälper jag mormor att göra upp eld så hon kan laga frukost, berättar Masive.

Skolan ligger ganska nära. Vi ser taket på den där vi sitter och det tar bara några minuter att gå dit.

 När jag kommer hem hjälper jag morfar att valla getterna, berättar Masive. – När dagen är slut tvättar jag mig och gör läxor.

– Jag är i skolan hela dagen från sju på morgonen till klockan fem på kvällen.

– Jag går och lägger mig klockan nio. Efter kvällsmaten.

När Masive inte är i skolan består hans tid mest av arbete. Han vallar getter. Hjälper till med jordbruket. Nyligen har det kommit några häftiga regn. Därför har han fått hjälpa till att gräva diken för att leda bort vatten som annars skulle kunnat förstöra odlingarna. Har du några kompisar, frågar jag. – Mombori, svarar Masive kort. –Vad brukar ni göra tillsammans? – Vi spelar fotboll, berättar Masive. Vi pratar lite om skolan och jag frågar om han har några favoritämnen? – Språk, svarar Masive, swahili och

engelska. Av Lydia som är min tolk och som kän-

ner Masive får jag veta att han är duktig i skolan.

På frågan om vad han vill göra när han blir vuxen – vad han vill ha för ett yrke, svarar han entydigt:

– Teacher! Han vill bli lärare.

Så går dagarna under den Afrikanska himlen. Det jag kan sluta mig till är att Masive har fått det mycket bättre nu än han hade det när vi träffade honom för fem år sedan. Och att han har drömmar.

När vårt samtal är slut tar jag fram en liten present.

Masive blåser såpbubblor. Bubblorna blir likt en mångfald av drömmar och förhoppningar inneslutna i tunna sköra färgsprakande hinnor.

Den afrikanska solen är obarmhärtig mot bubblorna. De spricker snabbt. Men den korta stund de svävar lyser de i alla regnbågens färger. Minnet av stunden och bubblorna bär in i framtiden.

Vi har sett Masive. Och vi har lyssnat på hans drömmar.

Denna artikel är publicerad i Ulricehamns Tidning idag, lördagen den 22 mars 2014.