onsdag 28 april 2021

Stolpe ut



Årets lövröjning är genomförd. Tack vare god hjälp i avgörande skeden avlöpte denna tidskrävande syssla på ett smidigt vis! Det var finalomgång med Måndagsvandrarna den 19 april. Och de två påföljande dagarnas finish bjöd det mest perfekta eldningsväder som stod att önska.

Nu är det nya uppgifter som står på kö. Ett projekt som jag haft på gång under lång tid är de hemmagjorda stolparna av kluven ek. Det projektet startade som en trevande försöksverksamhet redan 2013. Några stolpar av dessa har jag tidigare slagit i jorden. Men för att följa alla konstens regler skulle de legat på tork under minst två somrar, helst tre, innan de sattes i.

Sedan en tid har stolpar spetsats och barkats. Som det sista ledet i tillverkningen.
Denna veckan har jag bytt stolparna i gränsen mellan in- och utmark på sträckan Ladugården till Ekebackens östra hörn. Här har det stått stolpar kvar från mitten av 1950-talet då den gamla trägärdesgården byttes till ekstolpar och taggtråd. Nya stolpar har det också blivit i Bredåkers östra linje mot villaområdet Ekvägen.

I dag kom den gamla dragkärran till heders. Som en direkt följd av att min fyrhjuling är inne för service. Kärran har stått med lufttomma däck. Lutad mot en vägg i undanskymt hörn i ladugården. Jag har inte haft bruk för den. Den har mest varit i vägen och flera gånger har jag tänkt att skicka den till skrot. Nu har jag ändrat mig.

Kärran har inte varit använd på säkert 50 år. Kanske den varit pumpad någon gång under tiden fram till nu. Lite farhågor hade jag visst när jag kopplade pumpen till ventilen. Skulle gamla ventilgummin och slangar skulle hålla? Det gjorde de!!! Originaldäcken ”T-nabb” från Trelleborg visade heller inga sprickor eller andra skador.

Nu blir dragkärran kanske inte jättemycket använd. Men den har definitivt kvalat in som en god ersättare för den motordrivna fyrhjulingen. Att användas vid lämpliga tillfällen. Snabbstartad, drivmedelsfri och tystgående. Lastad och i motlut bjuder kärran ett kännbart fysiskt motstånd. Då gäller det vara ”målinriktad” och tänka ”motionstankar”.
– Ett återupplivande av dragkärran alltså!


lördag 24 april 2021

Voila!

Idag har jag ingått ”förbund” med Anders Tegnell! Astra Zeneca-vaccinet har ingjutits i min lekamen.
Inte helt utan vånda! Kommer det att göra mig nytta? Kommer det att ge mig biverkningar? Kan jag röra mig mera ”fritt” framöver?
Frågorna är fler än svaren. Prognosen är högst osäker.
Utdrag ur informationen som jag fick i min hand efter vaccinationen förtäljer att: ”De flesta som får sjukdomen covid-19 blir lindrigt sjuka, men en del blir allvarligt sjuka.
Vaccinationen kan (obs kan) skydda dig från att få sjukdomen. Den kan också minska risken att du smittar andra.
Du som har vaccinerat dig behöver ändå fortsätta följa rekommendationerna för att hindra smittspridning.”

Min farfar fick en släng av ”spanska sjukan” 1918. Han var då 29 år – frisk och stark. Han redde upp den pärsen. Kanske var det ”rätt ålder” att få just den sjukan.
Spanska sjukan grasserade fritt och tog 50 miljoner liv (500 miljoner smittade). Då fanns inget vaccin att tillgå. Nu när covid-19 sprids över världen och med nya varianter vet vi inget om vad som väntar. Jag valde att ta vaccinet därför att jag känt oro för att sjukdomen skulle ge mig svårare följdsjukdomar än vad jag kan anta att biverkningarna av vaccinet ger. Men som sagt... osvuret är bäst.

PS Omöjligt att motstå att göra ordvits av dagens möte:
Vaccinatören heter Viola! Voila!

måndag 19 april 2021

Röjehjälp 2021




Årets röjning i ängarna går mot final. Idag hade jag hjälp av ”Måndagsvandrarna”. Ett gäng vitala pensionärer med stort socialt kapital. Måndagsvandrarna träffas, som namnet antyder, varje måndag och vandrar ett förmiddagspass på upp till en mil.
För tre år sedan fick jag förfrågan om att ”leda” en vandring häromkring. Jag föreslog då ett motionspass av annat slag. Det resulterade i att jag fick hjälp med röjningen av ”Sorgedalen”. I år blev det tredje gången som de 5000 kvadratmetrarna gjordes lövfritt.
En alldeles perfekt dag för arbete och gemenskap.
Under eftermiddagen kunde jag elda några lövhögar. Förhållandena var så goda att mossbränningen gick av bara farten. Solen hade förvärmt marken och den kvarvarande korta grässtubben från fjolårets efterbete. Sakta och välkontrollerat käkade lågorna upp både gräs och mossa. Bara att kratta bort eventuella rester och skicka med till nästa lövhögsbrand.

Tack Lennart, Bo, Ola, Lars-Olof, Björn, Bo-Anders, Jan och Ulf!

Fotnot: SOCIALT KAPITAL Betecknar de egenskaper vid sociala relationer som gör att människors samverkan grundas. ”Förtroende, normer och nätverk, som kan förbättra samhällseffektiviteten genom att underlätta samordnade operationer”


lördag 17 april 2021

Jens Rydell – Till minne




Forskaren, fotografen och Vännen Jens Rydell är död. Han avled torsdagen den 8 april efter en hjärtinfarkt. Samma dags förmiddag var han här hos mig och hälsade på. Idag läser jag hans dödsannons i tidningen. På symbolens plats en fladdermus.

Jens Rydell var oerhört kunnig i ekologi, med främsta fokus på fladdermöss och insekter. Som fladdermusforskare var han en av de mest ansedda i Sverige.
Han var dessutom en sällsamt god berättare och en fantastisk fotograf. Som pedagog hade han utvecklat en unik förmåga att på ett lättsamt sätt visualisera sina iakttagelser. Med den egenskapen trollband han sin publik med skildringar av upplevelser och erfarenheter. Vare sig det gällde fladdermössens ekologi eller blomflugors unika gyrosystem.
Jens var klart medveten om sitt stora kunnande kring komplexa sammanhang i naturen. Men han gjorde inte stor sak av det, utan uppvisade ett fullständigt chosefritt förhållningssätt. Han var också en fena på att hitta rätt ingångsnivå för sina åhörare. Hans mission var att berätta och fascinera. Det var sällan han missade tillfällen att dela med sig.
Som vän var Jens alltid berikande. Med sin smittande entusiasm och initiativförmåga var han oskattbar. Han och jag arbetade i grunden för samma sak. Att bevara och gynna den biologiska mångfalden. Var och en på sitt område. Det gjorde att vi alltid hade ämnen för våra samtal.

Sitt förhållande till fotografiet deklarerade Jens tydligt:

”Ska du fotografera så ska du fota
sånt som ingen annan fotar!”

Helt i linje med den devisen gick han ”all in” och utvecklade kunskap och egna metoder för att fotografera bland det svåraste som går att ge sig på. Sånt som knappast går att se, än mindre höra. Och han lyckades!!!
Varje gång jag bläddrar i boken ”Fladdermöss – i en värld av ekon” slås jag med häpnad. Över bilderna som dokumentation. Men också över den höga bildmässiga kvaliteten. Många framstår som rena konstverk genom sin komposition och ljussättning. Allt detta är inget annat än produkten av gott bildseende och mycket god kunskap om de bevingade skyddslingarna.


Impulsiv och spontan
År 2006 hade jag tagit första steget i restaureringen av slåtterängarna här i Skog. Ett tjugotal träd i ”Sorgedalen” hade fallit för motorsågen. Efter avverkningen återstod städning. Risplock och eldning. En av de dagarna som jag arbetade med detta kom Jens förbi och hälsade på. Jag fantiserade då om att kunna återuppta lövröjningen av ängen. Likt förr. Jag insåg dock hur omfattande det arbetet skulle bli.
Jens som vid den här tiden var lärare i Ätradalsskolan hade planer för praktiskt naturvårdsarbete med sina elever. Till detta hade han redan personligen sökt och beviljats medel från Länsstyrelsen.
– Jag kanske kan fixa en skolklass. Vi kan komma och räfsa, säger Jens.
Väldigt typiskt Jens. Spontan och impulsstyrd. I princip hade han redan gett mig ett löfte utan att har förankrat det hos sin rektor i skolan.
Detta plötsliga infall blev upprinnelsen till ett mångårigt samarbete med Ätradalsskolan. Våren 2007 ordnade vi tillsammans för första gången ”Naturvårdsdag med kulturinslag” här i Skog. Jag berättade om gården och ängsbruket. Vi räfsade ängen. Gick gårdsvandring. Tittade på redskap och kulturspår. Detta samarbete pågick i elva år. Således har Jens, hans kollegor och Ätradalsskolans elever påtagligt bidragit till att ängarna i Skog höjt sin status i strävandena efter biologisk mångfald. Det blev möjligt!
Sista veckan innan sommarlovet det året, gjorde Jens ett nytt besök här i Skog tillsammans med sina elever. En skolresa. Vi gick ängsvandring just när all blomning var i sin prakt. Jag berättade, vi pratade och fikade. Efteråt skulle de åka till Torpa och Hofsnäs.
I samband med detta lät Jens förstå att det inte var en självklar sak att hyra buss och ge sig ut på utflykt. Det hade med tiden blivit mer och mer krångligt. Kringgärdat av regler och brist på pengar. Jens blev tankfull och uttalat missmodig. Jag kommer väl ihåg den kommentar han fällde i det sammanhanget:

”Hur ska ungarna kunna lära sig att vara rädda om naturen om de aldrig får vara i den”?

– – –

JAG KAN INTE RIKTIGT MINNAS första mötet med Jens Rydell. Det kan ha varit i fotoklubben Micro någon gång i mitten av 1970-talet. Kan också ha varit i Fältbiologsammanhang. Under åren har det blivit många möten. Vi har inte umgåtts frekvent men ändå hållit stadig kontakt. En kortare utflykt. Ett telefonsamtal.
Jag ringde Jens lite spontant då och då. För att hålla kontakt. För att bli uppgraderad på hans förehavanden. Dela tankar. Få något råd. Bjuda till den årliga slåttern. Med tanke på att han ibland vistades utomlands blev den naturliga första frågan: ”Var uti världen befinner du dig?”


Fladdermusholken sammanförde oss
Vid påsk var ”Martin-familjen” här i Skog. De hade med sig en fladdermusholk. En byggsats de köpt och snickrat ihop. Vi bestämde att sätta upp holken nästa gång som de kom hit. Det blev onsdagen den 7 april.
Då kom jag på… jag skulle ju ringa Jens!!!
Det här var rätt tillfälle!
Signalerna går fram:
– Tjena Sune, va rooolit att du ringer… hur är det?
– Jo, tack det är bra. Var uti världen befinner du dig?
– Jag är hemma i Ulricehamn. Det går ju inte att resa nu.
Jag berättar att vi har en fladdermusholk som ska sättas upp, den första i Skog, och frågar lite om placering. Vi kommer överens om att den ska sitta öppet och ”luftigt” i skogsbrynet. Gärna i söderläge men inte hårt solexponerat.
Så pratar vi lite allmänt om hur vi har det. Corona-läget styr mycket av vardagen. Jag berättar att jag har uppskattat hösten och vintern. Det har givits en rofylld tillvaro med värdefull tid. Och jag har börjat att skriva släkthistoria.
Jens har samma känsla av den långa höst-vinterperioden.
– Jag har suttit och skrivit massor, berättar han. Artiklar som jag inte haft tid att skriva. Mycket har blivit skrivet nu.
Så berättar jag om hur jag digitaliserat gamla 6x9-negativ från 1940-talet. Vilken magisk känsla det är att vända om från negativ till positiv. Lite som att sitta i mörkrummet och stirra ner i framkallarskålen och se bilden växa fram.
– Kan du fixa sånt, undrar Jens. Jag har några diapositiv som jag eventuellt ska använda till en utställning. Vill du hjälpa mig med det?
– Ja, vi kan testa, svarar jag.
Vi bestämmer att han ska ta med sig bilderna och komma hit.
– I morgon vid 11-tiden, bestämmer vi.

Sista gången med Jens
Prick elva på torsdagen parkerar Jens sin röda Saab på min uppfart. Jag har öppnat dörrarna och plötsligt så står han där! Mitt i rummet.
– Tjena, va rooolit! Kul å ses!
Han verkade glad och uppåt!
Det blev en fin stund. Ett par timmar. Vi fixade hans bilder. Kollade resultatet i datorn. Gjorde några små justeringar. Resten skulle han göra själv. Tankade över bilderna till ett usb-minne.
Så försvann Jens, till synes nöjd, ut genom dörren. Jag såg den röda Saaben sakta rulla mot stora vägen…


Det blev sista gången med Jens. Senare samma dag kördes han i ambulans till sjukhuset i Borås…
…med krånglande hjärta… så illa att hans liv inte gick att rädda…

Ingen möda sparades
Jens Rydell sparade ingen möda i sitt sökande. Och han var nästan alltid på väg. Till det outforskade. Ibland kunde man ana att han gick över sin gräns och blev självförbrännande. Att han valde det som var lockande före att tänka på sin hälsa. Han ”levde detta” med forskningen. Som ett kall. En livsstil. Han reste ofta till Kenya. Där hade han forskarkollegor och forskarstudenter att träffa och umgås med. Och där han funnit sin nya kärlek. Han berättade vid ett tillfälle att han ville flytta till Kenya. Leva på landsbygden. Och när det var dags att dö ville han bli uppäten av ett lejon.

Det blev inte som han önskat, den där sinnebilden – att i gryningen, på savannen under ett acasiaträd uppgå i kretsloppet. Men han hade riktningen klar och närde sin dröm ända in i det sista.

Och till sist… kanske var det hans eget inre lejon som styrde och ställde med hans liv. Han var ju precis som jag, född mitt i augusti…

Vid varje fladdermus för mitt öga
skall jag tänka på dej...
och särskilt minnas vårt sista möte...
Med tacksamhet!

TACK FÖR ALL VÄNSKAP!



Bilderna
1) FÖRÄLDERN – Jens Rydell med dottern Maria och Martin Broman. Bilden är tagen en sommardag någonstans i Valle härad. Jens har hittat en död trollslända och tar tillfället att visa och berätta.
Sent 1980-tal.

2 och 3) FOTOGRAFEN –  Ett av de första åren då jag hade inlånade kossor för efterbete i ängarna, då var Jens här. Korna kom från en KRAV-gård och var således inte preparerade med avmaskningsmedel. Det tilltalade Jens eftersom det inbjöd till ett rikt insektsliv.
Han kom hit till Skog med ambitionen att fotografera dyngflugor. Han väntade tålmodigt på att någon av kossorna skulle bajsa. Och därpå invänta att den första dyngflugan skulle landa för att lägga ägg. Väl överensstämmande med parollen ”Ska du fotografera ska du fota sånt som ingen annan fotar”!
2008.

4) FORSKAREN –  På span efter fladdermöss. Här genomsöker Jens ett vindsutrymme i ett uthus i den gamla byn Pukulla i Ingatorp i Småland. 2015. Mer om forskaren Jens Rydell under rubriken ”Forskare i en värld av ekon” LÄNK:

https://sunebroman.blogspot.com/2015/11/forskare-i-en-varld-av-ekon.html

5) LÄRAREN –  Jens tillsammans med elever från Ätradalsskolan vid den stora hamlade asken i ”Sorgedalen”, Skog. Vi pratade om hamling av träd och studerade den sällsynta och rödlistade almlaven. 2008.

6) Ätradalsskolans elever och Jens röjer (räfsar löv) i Sorgedalen. 2011.

7) Återbesöket i ängarna – skolavslutningsveckan 11 juni 2007.


Uppdatering 25 april...
Mera om Jens Rydell
på ”Biologibloggen” Lunds universitet – Biologiska institutionen:

https://biologi.blogg.lu.se/jens-rydell-1953-2021/

 

SISTA BILDEN:
Detta inlägg är uppdaterat den 30 juli 2021. Från två håll fick jag bilder på Jens och mej. Denna bilden är tagen av vännen Ingemar. Den togs på ”Slåtter i Skog” den 11 juli 2020. Jakob sjunger och spelar gitarr. Vi lyssnar...


 

söndag 11 april 2021

Vilodagen till trots...






Trots att det är mot mina levnadsregler med grovarbete och omvärldsstörande aktiviteter på söndagar dristade jag mig idag till avsteg från den principen.
Påskelden som inte tändes på grund av pandemilagens råd om publikt maxantal blev liggande kvar. Till besvikelse för den väntande åskådarmassan. Det blev återbud på eventet.
Vis av gångna vårar kan värmen plötsligt infinna sig och med den långvarig torka. Ser vi framåt i prognosen verkar just detta vara stundande.
Därför passade jag på – som en ren säkerhetsåtgärd – att bränna ner ett par högar under bästa tänkbara förhållanden: Torrt ris, (hyfsat) rätt vindriktning och brandrisk obefintlig!
Dessutom ett småruggigt väder där de två ljudligt sprakande och värmande brasorna gjorde sig fint!

ÖVERSTA TRE BILDERNA är från bottenröjningen i Intagskullen. Där har jag med hjälp av Martin-familjen och mina barnbarn börjat öppna upp. Tanken är att på sikt skapa en skogsbeteshage. Hoppas kunna hitta någon som vill hålla betesdjur där en period under sommaren. Det jag kallar bottenröjning innebär att vi manuellt klipper och sågar bort allt klent sly. Sådant som inte är lönt att ta vara på som ved. Dimensioner upp till 4–5 cm. Resten, det som är grövre, skall jag hugga till klenved under nästa höst och vinter.
DE TVÅ UNDRE BILDERNA visar den tilltänkta påskelden. Det är hamlings- och röjningsris från ängarna närmast gården. Den högen har jag successivt byggt sedan i höstas.

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/11/grunden-lagd.html

lördag 10 april 2021

Att välja bostad



Våren smyger sig på. Sakta. Blåsipporna under almarna i Källarbacken har bleknat. Nu börjar vitsipporna titta upp i skyddade och soliga lägen. Idag kom första sädesärlan hit till Skog. En skogssnäppa flög över Intagskullen och lät samtidigt höra ett par strofer. Som en signal att ”nu är jag här”.
Stararna har blivit fler efterhand som dagarna gått. Den första kom hit för tre veckor sedan. Nu har antalet fyllts på och just nu är inflyttningen i mina holkar i full gång.
Flera år i rad hade jag starar som bodde i en holk endast sju meter från min farstudörr. Vi blev goda grannar. Jag hade nöjet att studera deras förehavanden. Stararna vande sig vid min närvaro och jag tror att de kände skydd i min närhet.
Sedan hände det sig en vinter att en ekorre började använda holken som natthärbärge. Eftersom holken satt på samma träd som min solrosfröautomat hade han nära till maten. Redan tidigt på förmiddagen var Kurre där och käkade frukost. Sedan gick han in och la sig och sov några timmar. Senare på dagen käkade han både lunch och middag. Eftersom ekorren fortfarande bodde i holken när stararna återvände kunde de inte flytta in. Således blev det tomt i holken den försommaren. Och även nästa.
Så hände det att alla ekorrar försvann. Sannolikt var det mården som gjorde slut på ekorrar i grannskapet.
Vid höstens holkrensning beslutade jag att plocka ner den gamla holken. Den kändes lite murken. Och ekorren hade gnagt upp hålet för att passa hans behov.
Nu blev det en ny fräsch holk på samma plats. Nymålad och ingångshål gjort för stare.
Så kom vintern. Och plötsligt var ekorrarna tillbaka. Först en. Sen två. Och till sist tre stycken.
För att förhindra att de började gnaga upp hålet i den nyuppsatta holken hämtade jag den gamla från ”skrothögen”. Gjorde en nödtorftig reparation. Dessutom fixade jag en ”madrass” av träull. Torrt och fint blev det. Jag satte upp den gamla strax intill den nya. Men de ”nya” ekorrarna fattade inte det fina med att ha nattlogi nära matförrådet. Den gamla holken förblev tom hela vintern. Och den sitter fortfarande kvar.
När stararna kom blev det lustiga scener. Först kom en stare. Den verkade lite förbryllad över valmöjligheten. Granskade båda holkarna väldigt noga. Upp på taket för att sjunga en truddelutt. In i hålet för att inspektera. Först i den nya. Sedan i den gamla. Detta upprepades flitigt under ett par dagar. Då kom partnern in i bilden. Samma procedur upprepades. Men nu med båda stararna. Medan den ena satt på taket kröp den andra in. Och så byttes de av. I båda holkarna. Sedan blev det en högljudd diskussion. Och under pågående argumentation flaxade de ivrigt med vingarna. Bytte positioner och pekade både hit och dit.
Nu i slutet av veckan verkar de ha bestämt sig. Så såg det i alla fall ut idag. Den gamla holken som är vänd mera åt söder ser ut att bli valet. Modernt, rent och fräscht och ny ytterdörr är inte det viktiga. Det är läget som som bestämmer valet av bostad!
Idag har den ena av stararna pysslat med att städa. Holken är tydligen okej så gammal och murken den är… men den fräscha träullen… den åker ut!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2019/03/ekorrn-satt-pa-taket.html
https://sunebroman.blogspot.com/2019/02/frukost-och-lunch.html
https://sunebroman.blogspot.com/2013/05/nextdoor-living.html
https://sunebroman.blogspot.com/2014/05/klara-fardiga-flyg.html