Jens Rydell – Till minne

Forskaren, fotografen och Vännen Jens Rydell är död. Han avled torsdagen den 8 april efter en hjärtinfarkt. Samma dags förmiddag var han här hos mig och hälsade på. Idag läser jag hans dödsannons i tidningen. På symbolens plats en fladdermus.

Jens Rydell var oerhört kunnig i ekologi, med främsta fokus på fladdermöss och insekter. Som fladdermusforskare var han en av de mest ansedda i Sverige.
Han var dessutom en sällsamt god berättare och en fantastisk fotograf. Som pedagog hade han utvecklat en unik förmåga att på ett lättsamt sätt visualisera sina iakttagelser. Med den egenskapen trollband han sin publik med skildringar av upplevelser och erfarenheter. Vare sig det gällde fladdermössens ekologi eller blomflugors unika gyrosystem.
Jens var klart medveten om sitt stora kunnande kring komplexa sammanhang i naturen. Men han gjorde inte stor sak av det, utan uppvisade ett fullständigt chosefritt förhållningssätt. Han var också en fena på att hitta rätt ingångsnivå för sina åhörare. Hans mission var att berätta och fascinera. Det var sällan han missade tillfällen att dela med sig.
Som vän var Jens alltid berikande. Med sin smittande entusiasm och initiativförmåga var han oskattbar. Han och jag arbetade i grunden för samma sak. Att bevara och gynna den biologiska mångfalden. Var och en på sitt område. Det gjorde att vi alltid hade ämnen för våra samtal.

Sitt förhållande till fotografiet deklarerade Jens tydligt:

”Ska du fotografera så ska du fota
sånt som ingen annan fotar!”

Helt i linje med den devisen gick han ”all in” och utvecklade kunskap och egna metoder för att fotografera bland det svåraste som går att ge sig på. Sånt som knappast går att se, än mindre höra. Och han lyckades!!!
Varje gång jag bläddrar i boken ”Fladdermöss – i en värld av ekon” slås jag med häpnad. Över bilderna som dokumentation. Men också över den höga bildmässiga kvaliteten. Många framstår som rena konstverk genom sin komposition och ljussättning. Allt detta är inget annat än produkten av gott bildseende och mycket god kunskap om de bevingade skyddslingarna.

Impulsiv och spontan
År 2006 hade jag tagit första steget i restaureringen av slåtterängarna här i Skog. Ett tjugotal träd i ”Sorgedalen” hade fallit för motorsågen. Efter avverkningen återstod städning. Risplock och eldning. En av de dagarna som jag arbetade med detta kom Jens förbi och hälsade på. Jag fantiserade då om att kunna återuppta lövröjningen av ängen. Likt förr. Jag insåg dock hur omfattande det arbetet skulle bli.
Jens som vid den här tiden var lärare i Ätradalsskolan hade planer för praktiskt naturvårdsarbete med sina elever. Till detta hade han redan personligen sökt och beviljats medel från Länsstyrelsen.
– Jag kanske kan fixa en skolklass. Vi kan komma och räfsa, säger Jens.
Väldigt typiskt Jens. Spontan och impulsstyrd. I princip hade han redan gett mig ett löfte utan att har förankrat det hos sin rektor i skolan.
Detta plötsliga infall blev upprinnelsen till ett mångårigt samarbete med Ätradalsskolan. Våren 2007 ordnade vi tillsammans för första gången ”Naturvårdsdag med kulturinslag” här i Skog. Jag berättade om gården och ängsbruket. Vi räfsade ängen. Gick gårdsvandring. Tittade på redskap och kulturspår. Detta samarbete pågick i elva år. Således har Jens, hans kollegor och Ätradalsskolans elever påtagligt bidragit till att ängarna i Skog höjt sin status i strävandena efter biologisk mångfald. Det blev möjligt!
Sista veckan innan sommarlovet det året, gjorde Jens ett nytt besök här i Skog tillsammans med sina elever. En skolresa. Vi gick ängsvandring just när all blomning var i sin prakt. Jag berättade, vi pratade och fikade. Efteråt skulle de åka till Torpa och Hofsnäs.
I samband med detta lät Jens förstå att det inte var en självklar sak att hyra buss och ge sig ut på utflykt. Det hade med tiden blivit mer och mer krångligt. Kringgärdat av regler och brist på pengar. Jens blev tankfull och uttalat missmodig. Jag kommer väl ihåg den kommentar han fällde i det sammanhanget:

”Hur ska ungarna kunna lära sig att vara rädda om naturen om de aldrig får vara i den”?

– – –

JAG KAN INTE RIKTIGT MINNAS första mötet med Jens Rydell. Det kan ha varit i fotoklubben Micro någon gång i mitten av 1970-talet. Kan också ha varit i Fältbiologsammanhang. Under åren har det blivit många möten. Vi har inte umgåtts frekvent men ändå hållit stadig kontakt. En kortare utflykt. Ett telefonsamtal.
Jag ringde Jens lite spontant då och då. För att hålla kontakt. För att bli uppgraderad på hans förehavanden. Dela tankar. Få något råd. Bjuda till den årliga slåttern. Med tanke på att han ibland vistades utomlands blev den naturliga första frågan: ”Var uti världen befinner du dig?”

Fladdermusholken sammanförde oss
Vid påsk var ”Martin-familjen” här i Skog. De hade med sig en fladdermusholk. En byggsats de köpt och snickrat ihop. Vi bestämde att sätta upp holken nästa gång som de kom hit. Det blev onsdagen den 7 april.
Då kom jag på… jag skulle ju ringa Jens!!!
Det här var rätt tillfälle!
Signalerna går fram:
– Tjena Sune, va rooolit att du ringer… hur är det?
– Jo, tack det är bra. Var uti världen befinner du dig?
– Jag är hemma i Ulricehamn. Det går ju inte att resa nu.
Jag berättar att vi har en fladdermusholk som ska sättas upp, den första i Skog, och frågar lite om placering. Vi kommer överens om att den ska sitta öppet och ”luftigt” i skogsbrynet. Gärna i söderläge men inte hårt solexponerat.
Så pratar vi lite allmänt om hur vi har det. Corona-läget styr mycket av vardagen. Jag berättar att jag har uppskattat hösten och vintern. Det har givits en rofylld tillvaro med värdefull tid. Och jag har börjat att skriva släkthistoria.
Jens har samma känsla av den långa höst-vinterperioden.
– Jag har suttit och skrivit massor, berättar han. Artiklar som jag inte haft tid att skriva. Mycket har blivit skrivet nu.
Så berättar jag om hur jag digitaliserat gamla 6x9-negativ från 1940-talet. Vilken magisk känsla det är att vända om från negativ till positiv. Lite som att sitta i mörkrummet och stirra ner i framkallarskålen och se bilden växa fram.
– Kan du fixa sånt, undrar Jens. Jag har några diapositiv som jag eventuellt ska använda till en utställning. Vill du hjälpa mig med det?
– Ja, vi kan testa, svarar jag.
Vi bestämmer att han ska ta med sig bilderna och komma hit.
– I morgon vid 11-tiden, bestämmer vi.

Sista gången med Jens
Prick elva på torsdagen parkerar Jens sin röda Saab på min uppfart. Jag har öppnat dörrarna och plötsligt så står han där! Mitt i rummet.
– Tjena, va rooolit! Kul å ses!
Han verkade glad och uppåt!
Det blev en fin stund. Ett par timmar. Vi fixade hans bilder. Kollade resultatet i datorn. Gjorde några små justeringar. Resten skulle han göra själv. Tankade över bilderna till ett usb-minne.
Så försvann Jens, till synes nöjd, ut genom dörren. Jag såg den röda Saaben sakta rulla mot stora vägen…

Det blev sista gången med Jens. Senare samma dag kördes han i ambulans till sjukhuset i Borås…
…med krånglande hjärta… så illa att hans liv inte gick att rädda…

Ingen möda sparades
Jens Rydell sparade ingen möda i sitt sökande. Och han var nästan alltid på väg. Till det outforskade. Ibland kunde man ana att han gick över sin gräns och blev självförbrännande. Att han valde det som var lockande före att tänka på sin hälsa. Han ”levde detta” med forskningen. Som ett kall. En livsstil. Han reste ofta till Kenya. Där hade han forskarkollegor och forskarstudenter att träffa och umgås med. Och där han funnit sin nya kärlek. Han berättade vid ett tillfälle att han ville flytta till Kenya. Leva på landsbygden. Och när det var dags att dö ville han bli uppäten av ett lejon.

Det blev inte som han önskat, den där sinnebilden – att i gryningen, på savannen under ett acasiaträd uppgå i kretsloppet. Men han hade riktningen klar och närde sin dröm ända in i det sista.

Och till sist… kanske var det hans eget inre lejon som styrde och ställde med hans liv. Han var ju precis som jag, född mitt i augusti…

Vid varje fladdermus för mitt öga
skall jag tänka på dej...
och särskilt minnas vårt sista möte...
Med tacksamhet!

TACK FÖR ALL VÄNSKAP!

Bilderna
1) FÖRÄLDERN – Jens Rydell med dottern Maria och Martin Broman. Bilden är tagen en sommardag någonstans i Valle härad. Jens har hittat en död trollslända och tar tillfället att visa och berätta.
Sent 1980-tal.

2 och 3) FOTOGRAFEN –  Ett av de första åren då jag hade inlånade kossor för efterbete i ängarna, då var Jens här. Korna kom från en KRAV-gård och var således inte preparerade med avmaskningsmedel. Det tilltalade Jens eftersom det inbjöd till ett rikt insektsliv.
Han kom hit till Skog med ambitionen att fotografera dyngflugor. Han väntade tålmodigt på att någon av kossorna skulle bajsa. Och därpå invänta att den första dyngflugan skulle landa för att lägga ägg. Väl överensstämmande med parollen ”Ska du fotografera ska du fota sånt som ingen annan fotar”! 2008.

4) FORSKAREN –  På span efter fladdermöss. Här genomsöker Jens ett vindsutrymme i ett uthus i den gamla byn Pukulla i Ingatorp i Småland. 2015. Mer om forskaren Jens Rydell under rubriken ”Forskare i en värld av ekon” LÄNK:
https://sunebroman.blogspot.com/2015/11/forskare-i-en-varld-av-ekon.html

5) LÄRAREN –  Jens tillsammans med elever från Ätradalsskolan vid den stora hamlade asken i ”Sorgedalen”, Skog. Vi pratade om hamling av träd och studerade den sällsynta och rödlistade almlaven. 2008.

6) Ätradalsskolans elever och Jens röjer (räfsar löv) i Sorgedalen. 2011.

7) Återbesöket i ängarna – skolavslutningsveckan 11 juni 2007.

Uppdatering 25 april...
Mera om Jens Rydell på ”Biologibloggen” Lunds universitet – Biologiska institutionen:

https://biologi.blogg.lu.se/jens-rydell-1953-2021/

 

SISTA BILDEN:
Detta inlägg är uppdaterat den 30 juli 2021. Från två håll fick jag bilder på Jens och mej. Denna bilden är tagen av vännen Ingemar. Den togs på ”Slåtter i Skog” den 11 juli 2020. Jakob sjunger och spelar gitarr. Vi lyssnar...