Bron restaurerad!

Idag har Mikael och Anders slutfört broprojektet. Nu ligger den som ett smycke i Sorgedalens övre del.
Igår var det en kamp med vädrets makter. Regnigt och söligt värre. Mycket vatten på gott och ont. Regnet gjorde marken mjuk och det blev ganska slipprigt på flera ställen under arbetets gång. Den stora vinsten med vattenflödet var att vi fick ett bra förhandsbesked på brons förmåga att ta hand om nederbörden.
Bron är restaurerad och utförd på samma sätt som originalet. Två kanaler vid inflödet som förenas i en gemensam kanal i utflödet.
Bäcken har väldigt varierande flöde. Vissa somrar kan den vara i stort sett helt torrlagd. Andra porlar det lite smått sommaren igenom. Höst och vår har bäcken sin storhetstid. Vid snösmältning och längre perioder av nederbörd förvandlas den lilla rännilen till en mindre å. Inte sällan rinner den över sina bräddar.

Relaterad länk:
https://sunebroman.blogspot.com/2011/08/fran-back-till-pa-timmar-fa.html

Klicka på ”ETIKETTER” längst ner så får du flera inlägg om bäcken.

Bild 1: Ett av valven vid inflödet.
Bild 2: Bron uppströms.
Bild 3: Lite ovanifrån.
Bild 4: Brobyggarna – Mikael Hulander och Anders Axengren.
Bild 5: Bro-man.

Bron restaureras #2

Bron restaureras

Överfarten vid bäcken har länge varit i behov av upprustning. Den gamla stenbron är kraftigt påverkad av stenvandring och vattnets framfart har underminerat vissa delar. Bron har helt enkelt sjunkit ihop. När det kommit mycket vatten har hela brokonstruktionen blivit som ett dämme. Vattnet har inte runnit igenom utan samlats vid bron. Ibland till och med bräddat över.
Idag har Anders och Mikael varit här och startat upp broprojektet. De gillar utmaningar har jag lärt sedan tidigare projekt här i Skog.
Vi har beslutat att bygga bron enligt samma princip som den tidigare. Och i huvudsak med samma material. Alltså en regelrätt restaurering.
Bron är byggd med två kanaler. Jag kallar den ena för den primära och den andra för den sekundära. Den primära är djupast och följer bäckens riktning linjärt. Den förväntas ta hand om vattnet vid normala flöden. Den sekundära ligger lite lägre men är inte lika djup. Ett visst flöde kommer säkert att gå den vägen även vid normalvatten. Men vid kraftigare flöde får den hjälpa till att ta hand om överskottet.
När Mikael lyft undan de översta stenarna visade det sig som befarat – huvudfåran var tilltäppt. Stenar hade rasat in och lagt sig i loppet. Genomströmningen var starkt reducerad. Sannerligen på tiden att detta blir gjort!
De sista timmarna i dag ägnades åt att påbörja återuppbyggnaden. Hoppas att arbetet flyter på (!) bra imorgon… för prognoserna lovar mycket regn redan på onsdag…

Visit vid vårdträdet

Nu blev det så dags att presentera ytterligare ett avsnitt i följetongen om ympträden. Idag besökte jag, tillsammans med vännen Christer, Stora Svea (stora svedjan) och vildapelträdet som min far ympade för drygt 80 år sedan. Jag har ju skrivit om det förut men här en kort resumé:
Under 1940-talet bodde familjen Broman i Skärvenäs. Äldste sonen, min far, fick lära sig att ympa ädla äppelsorter i vildaplar. Efter alla år som gått finns det fortfarande aplar med spår av hans gärning.
Vårvintern 2020 gjorde Christer och jag några omsorgsfulla åtgärder för att vitalisera det bäst bevarade trädet. Vi sågade bort dödgrenar och glesade ut kronan. Dels för att minska risken för röta, dels för att ge framtidens blomning mera ljus och luft.
Idag var vi nyfikna på hur trädet såg ut. Och om det blivit någon frukt. Det var en överväldigande syn. Redan på långt håll kunde vi se att det var gott om äpplen. Mognaden hade gjort att en del blivit fallfrukt, men det mesta satt kvar. Varierande storlek men frisk och felfri. Med hjälp av en räfsa plockade vi ner det ena äpplet efter det andra. Christer hakade tag och drog… jag tog lyra. Med oss hem hade vid sju kilo prima Signe Tillisch! Det var så mycket vi kunde nå denna gången.
Under vårt pyssel där under trädets krona upptäckte jag ett annat träd längre bort i betesmarken. Trädet skyltade med lysande röda äpplen. Många frukter. Närmare granskning visade att detta också är ett ympträd. Någon gång för ganska längesedan hade trädet vält omkull. En blåsig höstdag, gissningsvis för 30 år sedan. Kanske mer. Stammen vilar nu på berghällen. De grenar som tidigare varit den uppåtriktade kronan är döda men sidogrenar har bildat ny krona och sträcker sig oförskräckt upp mot himlen. Frukten var i detta nu övermogen. De första frostnätterna hade också bidragit till att göra äpplena vattniga. Vi kunde ändå finna ett par stycken att smaka på. Vi enades om att detta sannolikt är äppelsorten Säfstaholm.
Trädet har vält omkull, stammen har spruckit, betesdjuren har trampat runt och skubbat sig flitigt. Troligen har frukten lockat dem. Trots all denna brutala påverkan vill trädet ändå leva och bära frukt.
Just idag är det 21 år sedan min far dog. Minnet lever!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/02/appelpinnar.html
https://sunebroman.blogspot.com/2013/09/safstaholm.html

Fjäderlätt

Slut(s)körd

Igår och idag

Slutfört uppdrag