Visit vid vårdträdet

Nu blev det så dags att presentera ytterligare ett avsnitt i följetongen om ympträden. Idag besökte jag, tillsammans med vännen Christer, Stora Svea (stora svedjan) och vildapelträdet som min far ympade för drygt 80 år sedan. Jag har ju skrivit om det förut men här en kort resumé:
Under 1940-talet bodde familjen Broman i Skärvenäs. Äldste sonen, min far, fick lära sig att ympa ädla äppelsorter i vildaplar. Efter alla år som gått finns det fortfarande aplar med spår av hans gärning.
Vårvintern 2020 gjorde Christer och jag några omsorgsfulla åtgärder för att vitalisera det bäst bevarade trädet. Vi sågade bort dödgrenar och glesade ut kronan. Dels för att minska risken för röta, dels för att ge framtidens blomning mera ljus och luft.
Idag var vi nyfikna på hur trädet såg ut. Och om det blivit någon frukt. Det var en överväldigande syn. Redan på långt håll kunde vi se att det var gott om äpplen. Mognaden hade gjort att en del blivit fallfrukt, men det mesta satt kvar. Varierande storlek men frisk och felfri. Med hjälp av en räfsa plockade vi ner det ena äpplet efter det andra. Christer hakade tag och drog… jag tog lyra. Med oss hem hade vid sju kilo prima Signe Tillisch! Det var så mycket vi kunde nå denna gången.
Under vårt pyssel där under trädets krona upptäckte jag ett annat träd längre bort i betesmarken. Trädet skyltade med lysande röda äpplen. Många frukter. Närmare granskning visade att detta också är ett ympträd. Någon gång för ganska längesedan hade trädet vält omkull. En blåsig höstdag, gissningsvis för 30 år sedan. Kanske mer. Stammen vilar nu på berghällen. De grenar som tidigare varit den uppåtriktade kronan är döda men sidogrenar har bildat ny krona och sträcker sig oförskräckt upp mot himlen. Frukten var i detta nu övermogen. De första frostnätterna hade också bidragit till att göra äpplena vattniga. Vi kunde ändå finna ett par stycken att smaka på. Vi enades om att detta sannolikt är äppelsorten Säfstaholm.
Trädet har vält omkull, stammen har spruckit, betesdjuren har trampat runt och skubbat sig flitigt. Troligen har frukten lockat dem. Trots all denna brutala påverkan vill trädet ändå leva och bära frukt.
Just idag är det 21 år sedan min far dog. Minnet lever!

Relaterade länkar:
https://sunebroman.blogspot.com/2020/02/tradvard.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/11/fruktlanken.html
https://sunebroman.blogspot.com/2016/02/appelpinnar.html
https://sunebroman.blogspot.com/2013/09/safstaholm.html