Fruktlänken

I mitten av 1930-talet kom min farfar och farmor med sin familj till Skärvenäs. Torpet som senare blev gården Skärvens tillhörde Högagärde och min farfars överlevnadsvillkor var att arrendera. Familjen var mor och far och sex barn. Den näst äldste i syskonskaran, ynglingen som långt senare skulle bli min far, var Karl-Gustav.
Eller Kalle som han kallades. Kalle var född 1916. Så han torde vara i övre tonåren när de kom till Skärvenäs. Som äldste son fick min han jobba väldigt hårt på gården. Det var ett måste för att få det hela att gå runt. Förutom att den egna gården skulle skötas fanns det i arrendeavtalet också inskrivet att dagsverken skulle utföras på gården Högagärde. Bland de sysslor som min far berättat om fanns bland annat vedhuggning och körning. Ved höggs i längder i Skärvenäs och kördes sedan med häst och släde över isen till Högagärde.
Jag vet att min far tog tillvara alla korta stunder mellan allt slit till att förkovra sig i de mest skilda områden. Hösten och vintern blev särskilt viktig i denna strävan att veta mer. Han spelade violin, gick teckningskurser, fotograferade och framkallade, läste engelska, husdjurslära, fysik, praktiserade skomakeri… ja det var så på den tiden. Kunskapssamhället hade nått ut på landsbygden. Och det fanns ju inget annat att göra än att väcka sina intressen och att odla dem. Television fanns ju inte. Och knappt radio heller.
En sak som låg min far varmt om hjärtat var naturen. Framförallt växter. Vilda och odlade. Det fanns ju goda möjligheter att hålla ett sådant intresse vid liv eftersom han ju vistades i naturen året om. Och mötte växterna vid vårarbete, ängsslåtter och höstskörd.
Någon gång i slutet av 1930-talet började Kalle att ympa ädla äpplen i vildaplar.
När jag pratar med hans bror Sven-Åke får jag veta att Kalle hämtade små självsådda aplar ute i markerna som han sedan planterade i trädgården. I dessa gjorde han sedan ympar.
Ett av de träd som min far ympade står på Stora Svea (stora svedjan). En stenlänt betesmark som fortfarande hålls öppen genom bete. Jag besökte den idag för att ta några bilder och för att se om det blivit någon frukt på trädet. Det som är speciellt med just detta träd är att ympställena syns så tydligt. Trots att det gått så lång tid. Och förundransvärt är hur det klarat sig från att, som litet, blivit förskonat från betning av nötkreatur och älgar. Ympstället är ju lägre än två meter över mark.
Äpplena är en typ av vinterfrukt. Jag har någon gång tidigare smakat frukten men tyckte inte att den var speciellt god. Nu hade det mesta trillat ner. Och når jag smakar blir jag överraskad. Äpplet är vätskesprängt och har en frisk, syrlig smak. Skulle kunna kalla den för ”vintrig”.
Trädet är cirka 80 år. Kanske något år däröver, Äpplena är genetiskt de samma som då.
Just nu i dagarna firas alla helgons dag. Vi sänder tankar till bortgångna. Nära och kära. På nåt sätt kändes det som om det var precis där och nu som de där tankarna kom till mig. Äppelträdet och dess frukt blev länken till min far. Och visst är det väl mer än så. En brukar säga att äpplet inte faller långt från trädet… just detta känns alldeles extra i detta sammanhang…
Mycket av Kalles intressen har jag fört med mig i mitt liv. Ympning har blivit ett av dem. I vinter skall jag klippa några kvistar *) från äppelträdet på Stora Svea och till våren ympa in dem i en vildapel här i Skog.

*) Ja, jag har frågat markägaren om lov…