Hiding in the bush

Koltrast till lunch

Idag har jag varit nere på isen vid Haganäs. Det var väl inte det allra bästa underlag för åkning men det kändes fint att ha tagit tillfället tillvara. I värsta fall blir detta vinterns enda tillfälle med skridskorna. Isen är tjock. Minst 10 centimeter i triangeln Haganäs – spetsen på Långegrund – Boanäs. Den tidiga snön som kom i samband med mildväder har gjort underlaget skrovligt. Men det finns också ytor med bättre is. Inga fula sprickor. Fullt åkbart alltså.
Ett par timmar på isen ger flera dimensioner. Det är inte bara åkning. Jag kikar på spår i snön. Räv, hare, mink, rådjur. Och så en spårlöpa efter lodjur. Lodjuret har kommit från Högagärde. Gått över Långegrund. Och sedan styrt iväg inåt Hunnahagsviken. När jag kommer lite längre ut på isen upptäcker jag något på långt avstånd. Jag anar att det är en fågel. Eftersom jag inte har kikaren med så tar jag mig försiktigt närmare. Stakar mig fram med hjälp av ispiken. Det ser ut som en falk. Eller är det en duvhök? Rätt som det är flyger fågeln upp. Störd av mig såklart. Det är en falk! En gammal pilgrimsfalk. Jag skrinnar sista biten fram till den plats där falken lyfte. Och där ligger resterna av lunchen… En övervintrande koltrast har fått släppa livet till. Nu är han fri och behöver inte mer bekymra sig över vinterns hårda villkor…

Ny på listan idag:
Pilgrimsfalk (38)

Summering efter 10 månader

Idag är det den 31 oktober. Och det är Edit som har namnsdag. Edit betyder, översatt från engelska, redigera eller edera. Redigera betyder typ ”samla, ordna och utge ett litterärt alster”. Edera i sin tur betyder ungefär ”utge”.
Så idag passar jag på att fira min Edit – min edition. Sune Bromans blogg kanske inte kan göra anspråk på att vara ett litterärt alster. Men skillnaden är hårfin. Om jag själv får avgöra. Alltså! Idag firar att jag editerat min blogg i tio månader, varje dag utan avbrott. Jag har skrivit det förut, och jag gör det igen: Jag är ganska stolt över att ha gått i land med den föresatsen. Och jag gläds oerhört av att ha dig som följare! Jag vet att just du och några stycken regelbundet kikar på mina bilder. Det är jätteroligt. Vare sig du bor i Karlskoga, på Kinnekulle, i Haparanda, i Tucson, eller är en av mina närmsta grannar...
I december 2012 hade jag 1536 sidvyer här på bloggen. Under perioden januari till september ökade bloggbesökandet från strax över 3000 sidvyer (januari) till cirka 3800 (september) per månad. Sidvyer betyder att varje inlägg som aktivt klickas ger en markering. Det betyder att om någon går in och tittar på alla septemberinlägg genom att aktivt klicka i länklistan blir det 30 sidvyer.
Denna månaden – oktober – har antalet sidvyer uppgått till 6325! Alltså 2500 mer än föregående månad. Och då är torsdagsdygnet ännu inte slut.
Bakgrunden är naturligtvis bland annat bilderna och texten om ”Kattfamiljen” från den 4 oktober. Den har fått över 400 markeringar. Genom länkningar, delningar och ”löpeld” på nätet tuffade det inlägget upp till det mest lästa av alla mina inlägg under mina fyra bloggår.
Oktobers tvåa heter ”Fotograf i 100 länder”. Det handlar om Per-Anders som gör reportagefoto i hela världen. Också där handlar det om delning och länkning. Dels från Abecita Konstmuseums Facebookgrupp men också från Per-Anders egen fb-grupp. Inlägget ”Mitt risiga liv” kommer på tredjeplats bland oktobers mest lästa. Undrar lite varför?
Inför fortsättningen måste jag villigt erkänna att det är ganska knepigt att hitta variation i inläggen. Det är också en utmaning att kunna presentera något som känns bildmässigt acceptabelt varje dag. Ambitionen är att det skall vara en dagsfärsk bild och det har jag lyckats med i de allra flesta fall. Jag tror att det finns en handfull undantag. Av 335.
Nu i oktober är det alltså ”all time high” vad sidvyer beträffar. Det gör mig lite nervös. Och jag får en släng av prestationsångest. Finns det förväntningar? Skall jag höja ribban?
Nja, jag tror att jag måste acceptera den verklighet jag lever i. Mestadels ensam. Mestadels hemmavid. Mestadels ganska likartade dagar. Havregrynsgröt. Motorsåg. En fågel. Ett rönnbär. Några äpplen. Och ibland, veckans höjdpunkt, kallbadhuset. Det är nog den nivån som får vara utgångsläget. Sedan kommer det naturligtvis att poppa upp ett och annat som kan vara av större allmänt intresse. Det hoppas jag! Verkligen! Annars blir mitt liv inte bara risigt. Det blir fullständigt hopplöst dötrist! Skitkiligt!
Detta är min summering so far and no further.

I samband med detta inlägg publicerar jag några nygamla bilder från månaden som gått.
Det blir ytterligare en bild på lodjursfamiljen från inlägget ”Kattfamiljen träder fram” den 4 oktober. Det är den bästa bilden från det tillfället. Den är ganska hårt berabetad men jag tycker att jag fått den ganska bra. Med tanke på omständigheterna, som man brukar säga. En bild är från en fantastisk paddling – ”Tolken tur och retur” den 15 oktober. Och slutligen en bild på en kärrsnäppa tagen på Långegrund nu i veckan... närmare bestämt den 29 oktober. Ett oförglömligt tillfälle på hemmamarkernas egen vadarstrand...

Kattfamiljen träder fram

Efter en hel dags hårt arbete på risfältet (se nedan) åkte jag till kallbadhuset för att basta och träffa lite folk. Nybadad och fin åkte jag så sakteliga hemåt vid pass sjuttonochtrettiotiden. När jag kommer upp i de djupa tvärredsskogarna får jag plöstligt se en älgko som står och betar i en buske farligt nära vägkanten. Reflexmässigt rycker jag åt mig kameran för att kanske få en bild. Hissar ner bilrutan och måttar med kameran... perfekt! Trycker av... men jävlar... pip, pip, pip... Självutlösaren är på och under tiden som jag avbryter för att ställa in rätt så piper också älgen... iväg alltså! SKIT! Kunde blivit ytterligare en fin bild som jag inte haft någon direkt användning av... Ja, jag tänker så när jag missar bra tillfällen.
Älgen ställer sig och surar, eller kanske tjurar, bakom några unggranar (bild). Och jag tänker... jag väntar ut den fulingen. Man vet aldrig vad en sur älg kan hitta på!
Under tiden knäpper jag ett par bilder på den gömda älgen. Sedan väntar jag..., och väntar...
Men vad skådar då mitt södra öga!!! Ligger det minsann inte en älgtjur bakom den lilla kullen? Bara huvudet sticker upp! (bild) Fasiken... det här kan ju bli nåt! Det är ju brunsttid nu... Kanske en liveshow här i sumphålan!
Bilar swischar förbi... från båda håll... bil efter bil. Ingen märker vad som står 50 meter från vägen och bligar.
Rätt som det är börjar älgkon tvekande gå mot den liggande tjuren (bild). Och strax har jag båda i samma bildfält i kameran. Klick, klick... De märker att det är något som inte stämmer men de fattar inte vad.
All rörelse stannar upp. Vi glor på varandra så där på avstånd alltmedan det skymmer. Måste ställa om till högre ISO för att kunna fota.
Efter några långa minuter tröttnar älgarna. Kon klampar iväg inåt skogen och tjuren reser sig upp och följer efter. Det knakar i buskarna, precis som hos Mors Lilla Olle... och jag avvaktar ytterligare en stund... tills det blir helt tyst.
DÅ! DÅ! DÅ! När jag kollar i kameran på just den plats där tjuren alldeles nyss låg. För mindre än två minuter sedan... ser jag... NÅGOT ULLIGT! PÅ SAMMA STÄLLE! Det tar en stund att fatta vad... Plötsligt är det flera stycken ULLIGA... en, två, tre, fyra!
Femtio meter bort, på andra sidan vägen står en hel lodjursfamilj. En hona med tre ungar... Jag måste nypa mig i armen... hårt! Jag tar några bilder... och chimpar för säkerhets skull i displayen för att se om det är sant... ja, dom är där också... och ja, det är det... det är sant!
Det hela känns alltför overkligt för att vara sant, men kika på bilderna här och konstatera att alltsammans är på riktigt!

(Jag har lagt upp bilderna i omvänd tidsordning... sista bilden längst upp – hårt maskad).

Spårsnö

Idag har jag varit ute på en rejäl långpromenad. En åttakilometare, circus. Jag har provgått mina nya glasögon. Låter kanske lite konstigt. Att provgå glasögon?
Men det skall du upptäcka när du själv skall börja med nya progressiva glas... att allt gungar. Bästa sättet att lära hjärnan hitta focus i olika lägen är att gå i ojämn terräng. Där det finns hinder i form av ris, grenar, hålor och annat förrädiskt att ge akt på.
När jag sedan kom hem och satte mig vid köksbordet för att äta blev jag helt sjösjuk. Kändes som stolen skulle välta baklänges. Vet inte om det är normalt men det blir att fråga optikern.
Under den långa härliga promenaden läste jag av ett stort antal spårstämplar i nysnön. Hela nio olika däggdjur hade varit aktiva sedan den senaste snön föll.
Älg, rådjur, hare, räv, småvessla, näbbmus, skogsmus, vildsvin och lodjur minsann.
Första gången i mitt liv jag ser spår av lo. Lite luddiga stämplar i den lösa snön men ingen tvekan om vad det handlade om.
På bilderna här ser du överst lodjur, i mitten skogsmus och längst ner vildsvin.
Så, glasögonen funkade rätt bra. I alla fall att spåra med...

Skulle vilja presentera ytterligare ett par stämplar, men mitt Photoshop kraschar ideligen... skit ä re me dä... få se om det går att få ordning på...

...jo, det gick... så då fortsätter jag här under texten med lite flera spår.

Närmast nedåt är det småvessla, nästa är näbbmus och längst ner ser du en ”spårlöpa” av lodjur.

– Klicka på bilderna så syns det lite bättre! Oaktat om du har glasögon eller ej...