tisdag 24 maj 2016

Tyst i holken

I söndags kväll skrev jag några rader om statusen i holkarna i min närhet. Jag berättade i sammanhanget att stararnas ungar med iver förberedde sig att lämna boet. In i det sista var det tätt med matleveranser. Och hög volym från skrikiga ungar. Men i dag på morgonen var det tyst och öde i holken. Någon gång under gryningstimmarna hade de unga stararna börjat sina liv på vingar.
Det är att hoppas att deras framtid blir lyckosam. För mig blir det väldigt ödsligt. Efter den dryga månad som jag haft stararna som grannar alldeles utanför köksdörren har vi vant oss vid varandra. Och på något sätt blivit ömsesidigt beroende. Jag har haft ständigt sällskap. Och stararna har fått ett visst skydd mot angripare. Trygghet.
Som många fågelarter så minskar staren. De senaste 30 åren har antalet häckande starar i Sverige halverats. Och det har sin grund i att det öppna landskapet inte längre är så öppet och så mångfaldsbetonat som krävs. För lite betesdjur på för små arealer. Kemisk insektsbekämpning. Kemisk avmaskning. I takt med att små och medelstora jordbruk upphör försvinner också stararna. Dessutom är det akut brist på boplatser. Det har det varit länge. Hålträd – gamla träd – saknas. Det finns säkert andra faktorer som påverkar. Jakt och andra former av förföljelse under flyttning och i övervintringsområden decimerar beståndet.
Förra året hade jag elva häckande par stare här i mina marker. Vilket får anses som väldigt mycket. Åtta av dem bodde i holkar. Tre i naturbon. Alltså ihåliga träd. En lind, en al, en alm. I år är det bara tre par som häckat här hos mig. Samtliga i holkar. Åtta par färre i år alltså. Men då hör till bilden att två av mina grannar (Anders och Anders) har var sitt starpar i holkar. I grannskapet finns det alltså minst fem par. Och jag ser med glädje att grannarnas fåglar provianerar i mina ängar. Det bjuder jag på. Fattas bara! För några år sedan hade jag endast ett häckande par stare. Då var jag väldigt pessimistisk. Men sedan dess har antalet varierat år från år. Min förhoppning är naturligtvis att minst lika många som årets antal återvänder nästa år. Mitt bästa tips för att hjälpa stararna: Holkar, holkar, holkar och ännu fler holkar.

söndag 22 maj 2016

Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol






En aurorafjäril fladdrar över ängen. Rastlös. Den landar inte. Bara flyger. På lätta vingar över blommande gräs och örter. Bergslok, midsommarblomster, svinrot, gökärt, gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. (Ja, de finns här alla och de blommar nu). Själv vandrar jag lika rastlös som fjärilen flyger. Försöker ta in alla upplevelser i detta myller av liv. Häggen är över. Syrén och konvalj är på gång. Bäcken har slutat porla men borta i ravinen rinner trädgårdssångarens flöde av toner ut i sluttningen. Lustigt som ett livligt litet vattenfall. I Moahûlelunden hörs den svartvite kaxigt hävda sitt revir. En grannlaga uppgift i bostadsbristens tid. En gröngöling hörs klämta i Sorgedalen. Matleveranserna hos familjerna stare, blåmes, talgoxe och nötväcka pågår för fullt. Från stararnas bostad hörs smatter av ivriga vingar. Det är ungarna som inomhustränar inför första flygturen. De förbereder sig noggrant. Och det lär inte vara många dagar kvar innan de lämnar holkens skyddande väggar för att ge sig hän att upptäcka livet. Ur äppelträdens blommor samlar vildbin och tambin pollen i sina korgar. Hem till hungrande larver. Som snart skall bli samhällets flitiga arbetare.
Mot kvällningen går jag en runda i markerna. Långsamt. Lyssnande. Rödhaken spelar. En dubbeltrast smattrar irriterat uppe i skogsbrynet. Gillar inte min närvaro. Morkullan drar. Myggorna inar. Allt detta är klassisk svensk naturmusik.

Just i dag är det den internationella FN-dagen för biologisk mångfald. Och generalsekreteraren har formulerat sitt budskap: ”Var och en av oss har något att vinna på ett fungerande ekosystem, en mångfald av arter och genetiska resurser, det upprätthåller liv överallt. Det är för sent att ändra på den skada som planeten redan tagit, men det är aldrig för sent att börja bevara det vi har kvar. Låt denna internationella dag för biologisk mångfald förena oss i detta arbete.”

Här i Skog har jag arbetat de senaste 16 åren med att bevara och i viss mån också öka den biologiska mångfalden i slåtterängarna. Att vårda ett stycke natur för eftervärlden. Tillsammans med alla mina hjälpare blir det vårt bidrag till att föra den biologiska mångfalden en bit in i framtiden. Ett jag vet är att det inte går att komma långt med några fina ord på ett papper. För att sköta och vårda en slåtteräng krävs ständigt arbete. Året om. Men dagar som dessa är den tid då lönen för allt slit kvitteras ut. En del sätter jag in på mitt upplevelsekonto. Att ta ut vid behov. Men det mesta super jag in på direkten…

tisdag 17 maj 2016

Ettermeddasfika i Kråkebovika

Under min uppväxt på 1960-talet fanns ett fik på Åsunden västra strand. Mittemot Fiskebacken i Ulricehamn låg kafé Solvik. För att komma dit gick väg från Brunn. Men för att uppleva Solvik på det ultimata sättet var det båt från stan som gällde. Gösta Lind från Alhammar trafikerade Åsunden med sin m/s Gunny under åren 1953–1970. Och en av sommarturerna som han körde gick från Stora Bryggan i Ulricehamn till Solvik.
Idag har vi varit hot Jörgen ock fikat. Pensionärskollegorna och jag. Under solen vid Åsundens västra strand. Endast 350 meter söder om anrika Solvik. Det blir en del bakåtblickar i detta sällskap. Och idag lite extra nostalgi från ett av 1960-talets sommarminnen.