Mors dag

Gräsklipp

Som ängsskötare har jag varje försommar klippt stigar i ytterkanterna av ängsvallarna. Stigarna markerar gräns mellan vallar och äng. Stigarna fyller flera funktioner. Den primära är att jag kan gå bestämda rundor för att följa växtligheten. Från stigarna har jag god överblick över slåtterängarna och kan se in bland örter och gräs. Stigarna blir mina botaniska vandringar. En runda i stort sett varje dag blir det. Dessa stigar har också varit både bra och nödvändiga då jag haft intresserade på besök. Framförallt för att slippa att få gräs och örter nedtrampade. Det har också blivit ett intryck av prydlighet som jag gillar. Och som känns fint att kunna erbjuda.

En annan viktig funktion som stigarna har är att de utgör ytterkantsmarkörer för maskinslåttern på vallarna. Den som kör den traktorburna slåttermaskinen vet exakt var gränsen går vilket gör det momentet både smidigt och säkert.

Jag har också med stigarna som gräns inneslutit ett par områden med stora jordfasta stenar. Dessa områden går inte att köra slåttermaskin på. De får istället slås manuellt med slåtterbalk och lie. Dessa ”öar” i vallarna har också kommit att lite av ”minireservat” dit insekter som blir hemlösa kan fly och finna en ”fristad” när slåttermaskinen slår av allt annat omkring. På dessa öar har jag på senare år spridit frö från ängarna… ängsvädd, ängsskallra och sommarfibbla.

Nu har jag gjort en liten investering. Kom över en begagnad gräsuppsamlare på Blocket till ett rimligt pris. Ett klipp, så att säga. Den samlar upp gräs samtidigt som jag klipper. Med den är det tänkt att jag skall tillvarata en del av det gräsklipp som jag tidigare inte kunnat nyttja.

Jag har många gånger både hört och läst hur bra det är med gräsklipp som täckmaterial och jordförbättring i grönsakslanden. Inte förrän nu har jag alltså hörsammat det påbudet. En upptakt för nya erfarenheter…

Iakttagelser i försommartid

När knoppfjällen faller från lindarna går försommaren in i en ny fas. Och det händer massor i naturen. Redan är det stor blomsterprakt här i ängarna. Svinroten blommar som bäst och dessutom mycket rikligt. Varenda kvadratmeter av ängsmarken är fylld av blommor. Gökärt, kovall och ängsvioler. Stararna har matat i ett par veckor nu. Flugsnapparna är fortfarande högljudda vissa tider på dygnet även om det börjar mattas av en aning.

Under veckorna som gått har det varit en del spännande iakttagelser i min närhet. Bland annat har vi flera kvällar i rad lyssnat till en rördrom som tutat borta vid Oset. Vi har hört den från sjölandet vid Haganäs och vi har varit några stycken där för att lyssna.

En annan rolig stämma har jag fått höra alldeles härutanför, men bara vid ett par tillfällen. Det var en göktyta som lät höra sin gälla och entoniga stämma. Jag har länge närt en förhoppning om att den skulle bli häckfågel här. Precis så som den var under min ungdom. Då när jag började intressera mig för fåglar var den årlig här. Jag har satt upp några specialgjorda holkar just för göktyta men det har ännu inte gett resultat. Det är väl inte bostaden det hänger på. Det måste finnas myror också. Det är sånt som göktytor gillar och bygger sin lekamen av.

Härom natten vaknade jag och hade ett trängande behov. Klockan var då vid pass tre. Istället för att gå in på toaletten gick jag ut på gräsmattan. Under den stund som jag tömde min blåsa hörde jag en fågelröst som kändes bekant. Men jag kunde inte ”sätta” den. Kanske var jag för dåligt vaken. Eller på annat sätt ofokuserad. Nästa natt blev det repris på proceduren. Jag gick upp och ut på gräsmattan. I denna arla morgonstund hörde jag nu två växelvis sjungande fåglar av densamma som förra natten. Och nu tog jag inte miste… det var två rödstjärtar som sjöng. Förutom dessa båda sjungande hanar hördes också gnisslet från nejdens björktrastar. Lite som ackompanjemang till sångarna.

Även rödstjärt fanns årligen under min första tid som fågelskådare. Den häckade i en gammal gisten holk på tomten. Det var en rymlig fyrkantig låda med ett lika fyrkantigt hål. Sedan dess har rödstjärten bara uppträtt sporadiskt här men mig veterligen inte häckat. Jag har satt upp etthundra fågelholkar och tycker att det borde väl vara någon som passar för ett par rödstjärtar. Men det är väl detsamma med rödstjärtar som med göktytor… det är inte bara bostaden som är avgörande. Men två sjungande samma natt bör höja oddsen att någon stannar och blir bofast.

Under våren har jag bland mycket annat projekterat för att odla tomater. Jag har haft dahlior härutanför vid väggen några somrar. Men så förra sommaren började jag ledsna på att vattna dom. Varför, tänkte jag, skall jag hålla på att lägga energi på växter som jag inte kan äta. Och som dessutom blir söndertuggade av tvestjärtar och sniglar.

Så såddes ett frö… varför inte tomater. Ja, senare såddes alltså flera frön. Och nu har de fröna blivit plantor. Så pass stora har de blivit att det idag var hög tid att sätt ut dom.

Mitt provisoriska ”växthus” har jag byggt av sådant som jag sparat. Ramarna med plasten gjorde jag för många år sedan när jag skulle renovera fönster. De var alltså skydd för fönstergluggrna under tiden som bågarna var nedplockade. Efter fönsterrenoveringen ställdes ramarna i ladugården. Nu kom de väl till pass. Jag slog ner några stolpar. Letade bland sparat skrot och fann både gångjärn. vinkeljärn och fönsterhakar.

Idag har jag satt ut tomatplantorna. Fjorton stycken. Sju ”Gemeni” och sju ”Garderners Delight”. Förhoppingarna är nu högt ställda att det skall bli riklig skörd…

Lobo

Välkomna 30 millimeter regn det senaste dygnet...

Inzoomad

Omfamnad

Duva och gås

Så va dä sått

Fotot taget igår – torsdagen den 18 maj...

Försommarpanorama

Fotot taget i tisdags – den 17 maj...

Gökotte-/kulturvandring

Potatisen i jorden

Flagvelta på försök

Ett par gånger i mitt liv hade jag förmånen att resa till Färöarna. Sagoöarna mitt ute i Atlanten.

William Heinesen, färöisk författare, född 1900, beskrev sitt hemland så här: ”Långt ute i det kvicksilverlysande havet ligger ett ensamt, blyfärgat litet land. Detta lilla klippland förhåller sig till det stora havet som ett sandkorn i en balsal. Men betraktat genom förstoringsglas är detta sandkorn ändå en hel värld med berg och dalar, sund och fjordar och hus med små människor i.”

För att kunna leva och överleva så långt ute i havet har krävts stora mått av anpassning. Det mesta av födan har kommit ur havet. Man fiskade, jagade fågel och plockade ägg från grisslor i de branta sluttningarna. Fårskötsel har också varit en viktig del i försörjningen. Och kanske var det den spektakulära grindvalsjakten som höll liv i folket på öarna genom långa tider.

På min första resa (slutet av 1970-talet) fick jag se hur färingarna odlade potatis. Annorlunda än vad jag var van att se hemifrån. Det tunna jordskiktet på de branta sluttningarna medgav ingen plöjning. Om det hade gjorts hade jorden inom kort sköljts ut i havet av regnen. Istället för att plöja skar odlaren rektangulära torvor i jorden. Sättpotatisen lades på marken och den skurna torvan vändes över med gräset neråt och jordsidan upp. På detta sätt hölls jorden kvar. Dels skyddad under varje torva. Dels sammanhållen av rotfilten i den utskrurna ”tiltan”. Eller ”flagveltan” som det heter på färöiska.

Idag har jag med inspiration från det ovan nämnda initierat en försöksodling av tidig potatis i min lilla gräsmatta. Nu ligger ett litet antal knölar av sorten ”Octa” under varsin ”flagvelta”. Med en näve pelleterad hönsgödsel till varje. Skall bli intressant att följa utvecklingen.

Nya torpskyltar

Nej, det är inte jag som har tillverkat skyltarna! Det är hembygdsföreningens duktiga skyltmakare Jimmy och Carl-Magnus som gjort jobbet. Min uppgift blev denna gång att sätta ut ett par av de senaste. Detta inför en gökotte-/kulturvandring som är stundande.

I vitsippetid

 

Nu bränns det!