Flagvelta på försök

Ett par gånger i mitt liv hade jag förmånen att resa till Färöarna. Sagoöarna mitt ute i Atlanten.

William Heinesen, färöisk författare, född 1900, beskrev sitt hemland så här: ”Långt ute i det kvicksilverlysande havet ligger ett ensamt, blyfärgat litet land. Detta lilla klippland förhåller sig till det stora havet som ett sandkorn i en balsal. Men betraktat genom förstoringsglas är detta sandkorn ändå en hel värld med berg och dalar, sund och fjordar och hus med små människor i.”

För att kunna leva och överleva så långt ute i havet har krävts stora mått av anpassning. Det mesta av födan har kommit ur havet. Man fiskade, jagade fågel och plockade ägg från grisslor i de branta sluttningarna. Fårskötsel har också varit en viktig del i försörjningen. Och kanske var det den spektakulära grindvalsjakten som höll liv i folket på öarna genom långa tider.

På min första resa (slutet av 1970-talet) fick jag se hur färingarna odlade potatis. Annorlunda än vad jag var van att se hemifrån. Det tunna jordskiktet på de branta sluttningarna medgav ingen plöjning. Om det hade gjorts hade jorden inom kort sköljts ut i havet av regnen. Istället för att plöja skar odlaren rektangulära torvor i jorden. Sättpotatisen lades på marken och den skurna torvan vändes över med gräset neråt och jordsidan upp. På detta sätt hölls jorden kvar. Dels skyddad under varje torva. Dels sammanhållen av rotfilten i den utskrurna ”tiltan”. Eller ”flagveltan” som det heter på färöiska.

Idag har jag med inspiration från det ovan nämnda initierat en försöksodling av tidig potatis i min lilla gräsmatta. Nu ligger ett litet antal knölar av sorten ”Octa” under varsin ”flagvelta”. Med en näve pelleterad hönsgödsel till varje. Skall bli intressant att följa utvecklingen.