fredag 25 september 2015

Sista tuggan


Den 24 augusti kom Silva och Kajsa hit till Skog för att efterbeta i ängarna. Nu en månad senare är deras vistelse över. Idag reste de hem för att kalva. Och åter träda in i produktionsledet. I år var det nionde året med kor här under sensommartid. 2007 var första gången. Förhoppningen är att kunna fortsätta ytterligare något eller helst några år. Det öppna och levande landskapet kräver att det finns betesdjur. Slåtter med lie och slåtterbalk i all ära... men det är bara en av flera viktiga delar i den formel som måste till för att fullt ut lyckas med mångfaldsmålen. Hur landskapet kan komma att se ut om merparten av betesdjur försvinner är inte svårt att föreställa sig. Ett förmörkat landskap med tätnande slyskogar är vad vi har att se fram emot. Biologisk mångfald i odlingslandskapet kommer att förvandlas till något som har varit. Vackra ord på ett papper. Och kanske skönjbar på en bild i en historisk sammanfattning. Hoppas slippa uppleva det. Kampen för det öppna landskapet kan föras med konsumentmakt. Välj svenskproducerat! Och välj KRAV-märkt! Och klaga inte på priset... Det är de höga värdena och framtidsinvesteringen som vi betalar för...

söndag 20 september 2015

Två hästkrafter



I helgen har ett nytt inslag adderats till landskapsbilden här i Skog. Ardennerhästarna Dunder och Decibel har gjort entré på scenen. Kossorna Kajsa och Silva gör grovjobbet och hästarna är tänkta att tugga i sig allt som kossorna ratar och fixa finishen. Historiskt har det aldrig funnits hästar här på gården. Det fanns helt enkelt inte möjlighet att föda en häst på den lilla arealen. Redan en tredje ko var, under knappa förhållanden, en ko för mycket. För att göra tunga dragjobb lånades häst av Bohlin i Berg eller från Väghult. I övrigt var min morfar hänvisad att köra med korna. Vilket han också gjorde för det mesta. Hur det gick till har jag inte själv upplevt. Det var före min tid. Men oken och delar av de redskap som korna drog finns kvar på gården. Bland dessa är ett antal årder – ett plogliknande redskap utan vändskiva. Vändskivan på en plog är den där vingen som välter tiljorna uppochner. Årdret gick också under namnet ”ärjekrok”. Att bearbeta jorden med ärjekrok kallades att ärja. För dagen är det inte aktuellt med något dragarbete för varken kor eller hästar. Deras uppdrag här just nu är mer bekvämt. Det handlar om att äta. Att sköta efterbetet. Och samtidigt utföra markstörning så att ängsblommornas frön lättare kan gro, förhöja de estetiska värdena och bidra till ökad biologisk mångfald.


tisdag 15 september 2015

Fotogenisk



Idag har jag renoverat en gammal fotogenlampa. Lampan har legat nedpackad i ett förråd. Jag hade själv omsorgsfullt packat den i en kartong. Demonterad och med alla delar invirade i tidningspapper för att inget skulle bli skadat. Det hade utan tvekan varit bättre utan tidningspapper. Tidningspapper sänder väldigt starka signaler till möss som letar efter någonstans att bygga vintebo. I kartongen med sakerna var just ett sådant bo. Och tillsammans med boet också en vidhängande och tillika spatiös mustoalett. Full av kiss och bajs. Den gamla fotogenlampans gjutmetall såg eländig ut. Starkt korroderad. Och med tusen små mus-kisskristaller. Nedrans! Efter att det plötsliga raseriet bedarrat blev jag mera konstruktiv. Tänkte att det kanske, trots allt, skulle gå att rädda lampan på något sätt. Jag började renoveringen med att borsta med en liten stålborste tills allt löst sittande var borta. Sedan kom jag på att prova med ugn-svärta. Du vet, sånt som finns i tub att används till svärta och finish på spisar och gjutjärnskaminer. Med tandborste och trasa ömsom applicerade jag och torkade av. Resultatet blev faktiskt lysande(!). Jag tänker att den gjutna lampfotens små detaljer framträder minst lika bra som när den var ny. Efter att ha rengjort oljehus, glas och brännare försågs lampan med nytt vekegarn. Sen var det dags för provkörning... i vindskammaren såklart... Där finns ingen elektricitet. Den har jag monterat ned. Och nu, i väntan på ny installation, får jag känna mig nöjd och upplyst med fotogen...
Och det är ju på sätt och vis original. Från byggnadsåret 1914 och fram till 1936 fanns ingen elektricitet i stugan. Då vår det fotogen, karbid, paraffin och talg som fick mörkret att skingras...

lördag 12 september 2015

Vindskammaren



Under några veckor har jag pysslat med att ytrenovera den östra vindskammaren. Någon timma då och då. Tvättat tak och alla snickerier. Slipat alla snickerier. Målat tak och snickerier – lister och dörrar – med linoljefärg. Rivit gammal tapet och lagat skador i spännpappen. Det är ett fantastiskt material att arbeta med... papper och traditionellt tapetklister är allt som behövs. Trots att spännpappen  suttit uppe i 80 år är den frisk och fin. Med bra sträckning. Efter att ha lagat en del små skador och förklistrat alla väggar var pappen som ny igen. Spänd som ett trumskinn. Igår tapetserade jag hela rummet. Och om möjligt blev pappspänningen ännu bättre när klistret torkat. Idag har jag skurat golvet med linoljesåpa. Och provat in atmosfären.
Det var en hel del bryderier när det gällde tapetvalet. Det blev inga exklusiva handtryckta tapeter för åttahundra kronor rullen. Det blev heller inga originaltapteter från 1930-talet för fyrahundra kronor rullen. Nej, det blev fantastiska ”nygamla” papperstapeter av bra kvalitet från en lågprisvaruhus för 49 kronor rullen. Sju rullar och totalt trehundrafemtio kronor tapeter till hela rummet. Jag är säker på att min morfar, som byggde huset och spände pappen, skulle vara riktigt nöjd. Jag är nöjd! Och stolt. Det är bra att få den känslan lite då och då... det ger inspiration till nya utmaningar...