fredag 18 mars 2016

Aftonmålet



PAJDEG MED DINKELMJÖL
2 dl dinkelmjöl siktat
1 dl dinkelmjöl fullkorn
100 gram smör
1/2 tsk salt
1 ägg

Blanda ihop mjöl och smör noga, med fingrarna, som smulpaj. Tillsätt ägget och rör ihop till en deg.
Tryck ut degen i en pajform (cirka 28 cm diameter). Pricka degen med en gaffel och låt den sedan vila i kylskåpet i minst en kvart.
Innan fyllningen läggs i: Förgrädda pajskalet i 10 minuter 200 grader.

FYLLNING
250 gram djupfryst broccoli
1 skivad purjolök
2–3 finhackade vitlöksklyftor
1 pkt bacon
svartpeppar
3 ägg
2 dl vispgrädde + 1 dl mjölk (alt 3 dl matlagningsgrädde)
150 gram riven lagrad ost

Ånga den frysta broccolin men bara tills den tinat och låt den ånga av sig all vätska.
Skiva purjolöken och bryn den i smör tillsammans med vitlöken tills den blir mjuk.
Stek bacon fram till gränsen till knaprigt. Häll bort fettet.
Fördela fyllningen i pajskalet. Klyv broccolikvistarna mitt i så att de kommer ner i äggstanningen.
Vispa samman de tre äggen med gräddmjölken. I med osten. Krydda med svartpeppar – gå på känsla.
Häll äggmjölken med osten över fyllningen i pajskalet.

Grädda långt ner i ugnen på 200 grader i cirka 30–35 minuter.


tisdag 8 mars 2016

Skridskomeccano


Idag för en vecka sedan gjorde jag säsongens sista skridskofärd. Turen avslutades med något som närmast kan betraktas som fritt fall. Bindningen på den högra skridskon gick sönder. Efter en okontrollerad saltomortal mötte jag isen med en tung duns. Hela veckan har jag gått med sviter efter det luftsprånget. Jag tänker att jag, trots allt, hade tur på turen. Det kunde, som man ofta säger, blivit värre.
De gamla skridskorna hade gjort sitt. Inte nog med att bindningens bakre del brast. Det fanns också fula sprickor i materialet på båda fotplattorna. Igår kom de nya. En liten nätt byggsats i en kartong. Som ett Meccano. Med skruvar, brickor och muttrar. I samma paket den nya, röda räddningslinan. Känner mig uppgraderad inför nästa säsong...

lördag 5 mars 2016

Fönsterfärdigt

Vinterns fönsterarbete är nu klart. De tolv bågarna till gamla husets norra sida är färdigmålade. Därmed är också hela husets fönsterprojekt klart. Inalles innehåller husets fasad 56 fönsterbågar, inkluderat framsidans pardörrar som ju också har fönsterrutor. Totalt innehåller de 56 bågarna sammanlagt 126 glas. Bågarna har alla genomgått samma behandling. Nedplockning. Avskrapning. Urplockning av glas. Eventuell trälagning. I vissa fall utbyte av hörnjärn. Oljning. Grundning. Isättning av glas. Stiftning. Kittning. Och så som kronan på verket två strykningar med färdigfärg. Mitt projekt har pågått några år. Jag har gjort en sida av huset varje år.  2013, 2014, 2015. Återstår 2016. Fönstren till den norra sidan, som nu alltså är klara, plockade jag ner i höstas. Den 3 oktober. Och lite då och då, när andan fallit på, har jag gått ner i min källare och fixat. Det ena momentet efter det andra. Nu till försommaren skall fasaden på norrsidan skrapas och målas. Därefter skall de nyrenoverade fönstren sättas in. Den dagen kommer att vara en extra högtidlig dag. Kan uppleva den redan nu som högst ceremoniell.

torsdag 3 mars 2016

Tranor och lärkor

Idag har det varit mera vår i luften. Gårdagens snö har mestadels förvandlats till vatten. Och här ute i backarna är det mera barmark än snötäcke. Mitt på dagen tog jag en promenad ute på isen vid Haganäs. Från söder kom sånglärkor sträckande. Den ena efter den andra. Med sina karakteristiska  p r i i t,  p r r l y,  p r y t t - y t t  signalerade de sin ankomst. På ganska hög höjd drog de målmedvetet mot norr. Sånglärkan är nummer ett bland de riktiga flyttfåglarna. Lärkorna kan höras redan i slutet av februari medan snötäcket fortfarande kan vara tjockt. Dagens lärkor blev mina vår-första. Härligt! Så löftesbärande!
Ute vid Högagärde betade ett 60-tal grågäss, några kanadagäss och sju sångsvanar. En del kråkfågel fanns där också. Och så tranorna. Vårens första tranor spejade uppmärksamt åt mitt håll när jag hängande över biltaket spanade på dom genom min kikare. Lite speciellt är det med de första tranorna. Det är alltid de som har sina revir här omkring som kommer först. De kan vara ett par-tre veckor före de riktiga långflyttarna. De som kommer i stora flockar och bara flyger över. Drar mot Stora Bjurum och Hornborgasjön och därifrån vidare norrut. Det är ju begripligt att de som har sina häckplatser här vill vara på plats och bevaka sina positioner. Och kanske också tjäna som ledfyrar åt sin släktingar som skall ända upp till norrlands inland och de ödsliga myrarna där. Vårtecknen kommer nu slag i slag. Både i luften och på marken. Lyss!

tisdag 1 mars 2016

Nödlandning



Det har varit rätt förkylt här i vindskyddet nu under en tid. Först en lättare ansättning med noterbar feber och allmän seghet. Nu senast några dagar med knockout. Horisontalläge. Muskelvärk. Oceaner av svett. Nattmaror. Och enbart vätska. Både in och ut. Söndag kväll kl 21: 39,2°. Måndag morgon kl 04.45: 36,8°. Under tiden jag legat i sängen har jag, bak rullgardinen, under dagtid kunna skönja det allra finaste senvinterväder. Normalt brukar jag få direkta kommandon från mitt kontor att genast ge mig ut. Men jag har faktiskt inte brytt mig. Kontoret har haft stängt.
En stund in på förmiddagen hämtade jag in min BT-måndag. På ettan läser jag rubriken ”Äntligen istid” och jag hade svårt att förstå. Isjaktsentusiasterna har åkt på Torpasjön under helgen. Jag tänker att artikeln måste vara gammal. Den 17 februari skrev jag under rubriken ”Säsongens sista skär” och att ”nu läggs skridskorna på hyllan”. Tänk så fel jag hade. Efter ett samtal med min vinterfiskande kusin erfor jag att även han noterat fast och fin is. Där ifrån sin upphöjda position på skryllan. Idag, tisdag, kände jag mig så pass kurant att själv gav mig ut för att undersöka saken. Jomenvisst! Kanonfin is. Apelsinskalsruggel. Men fast och bra! Kände mig genast mycket piggare. Nu var både isen och jag tillräckligt återställda för att sammansmälta. Det blev en runda med samma stödpunkter som senast. Haganäs, Långegrund, Boanäs, Skärveudd, Bruksudden. Lite narig vind. Strålande vackert. Och så befriande.
Så där mitt på dagen är det inte mycket som rör sig i nejden. Tore från Skärvenäs kommer skrinnande längs norra vikarnas kanter och vi möts ute på Långgrund. Småpratar en stund. Han har nära till isen och kan ta vara på vartenda tillfälle.
Annars är det som sagt inte mycket. Gamla spår i isen, avsatta då den tillfälliga snön blev slask, avslöjar långa rävlöpor lite kors och tvärs. Nån hund har också sina avtryck gjutna där i isen. Men så hittar jag ett alldeles färskt spår. De jämnt fördelade rimfrostkristallerna har på ett ställe bringats ur sina lägen. Där kan jag strax avläsa att ett par svanar har flugit in lågt över isen. Och fällt ut sina landningsställ. Vid den ena glidbanans slut ligger de välsmälta resterna av en tidigare måltid. Troligen har ”nödbromsen” tvingat ner flygaren till landning. Från landningsplatsen har de båda taxat vidare mot stranden till fots.
Mot kvällen ger jag mig ut på ytterligare en liten runda. Just när takten är som bäst, farten ökar och den där känslan av maxfart skall infinna sig... då bräcks min högra vinge! Det blir ingen viktlöshet. Inget lyft. Det blir kraschlandning. Bindningens bakre kappa brister. Skridskon slungas ut i en båge framför mig. Min ispik hamnar under kroppen när jag faller med en duns. Allt blir stilla. Armbågen och ryggen mötte isen några millisekunder före resten av mina 89 kilon. Men allt verkar helt. Lite ömt men funkar som det ska. Kom undan med blotta förskräckelsen. Och inget i brallan. Det är bra att ha gjort ifrån sig innan man ger sig ut på halsbrytande flygturer...