Nödlandning

Det har varit rätt förkylt här i vindskyddet nu under en tid. Först en lättare ansättning med noterbar feber och allmän seghet. Nu senast några dagar med knockout. Horisontalläge. Muskelvärk. Oceaner av svett. Nattmaror. Och enbart vätska. Både in och ut. Söndag kväll kl 21: 39,2°. Måndag morgon kl 04.45: 36,8°. Under tiden jag legat i sängen har jag, bak rullgardinen, under dagtid kunna skönja det allra finaste senvinterväder. Normalt brukar jag få direkta kommandon från mitt kontor att genast ge mig ut. Men jag har faktiskt inte brytt mig. Kontoret har haft stängt.
En stund in på förmiddagen hämtade jag in min BT-måndag. På ettan läser jag rubriken ”Äntligen istid” och jag hade svårt att förstå. Isjaktsentusiasterna har åkt på Torpasjön under helgen. Jag tänker att artikeln måste vara gammal. Den 17 februari skrev jag under rubriken ”Säsongens sista skär” och att ”nu läggs skridskorna på hyllan”. Tänk så fel jag hade. Efter ett samtal med min vinterfiskande kusin erfor jag att även han noterat fast och fin is. Där ifrån sin upphöjda position på skryllan. Idag, tisdag, kände jag mig så pass kurant att själv gav mig ut för att undersöka saken. Jomenvisst! Kanonfin is. Apelsinskalsruggel. Men fast och bra! Kände mig genast mycket piggare. Nu var både isen och jag tillräckligt återställda för att sammansmälta. Det blev en runda med samma stödpunkter som senast. Haganäs, Långegrund, Boanäs, Skärveudd, Bruksudden. Lite narig vind. Strålande vackert. Och så befriande.
Så där mitt på dagen är det inte mycket som rör sig i nejden. Tore från Skärvenäs kommer skrinnande längs norra vikarnas kanter och vi möts ute på Långgrund. Småpratar en stund. Han har nära till isen och kan ta vara på vartenda tillfälle.
Annars är det som sagt inte mycket. Gamla spår i isen, avsatta då den tillfälliga snön blev slask, avslöjar långa rävlöpor lite kors och tvärs. Nån hund har också sina avtryck gjutna där i isen. Men så hittar jag ett alldeles färskt spår. De jämnt fördelade rimfrostkristallerna har på ett ställe bringats ur sina lägen. Där kan jag strax avläsa att ett par svanar har flugit in lågt över isen. Och fällt ut sina landningsställ. Vid den ena glidbanans slut ligger de välsmälta resterna av en tidigare måltid. Troligen har ”nödbromsen” tvingat ner flygaren till landning. Från landningsplatsen har de båda taxat vidare mot stranden till fots.
Mot kvällen ger jag mig ut på ytterligare en liten runda. Just när takten är som bäst, farten ökar och den där känslan av maxfart skall infinna sig... då bräcks min högra vinge! Det blir ingen viktlöshet. Inget lyft. Det blir kraschlandning. Bindningens bakre kappa brister. Skridskon slungas ut i en båge framför mig. Min ispik hamnar under kroppen när jag faller med en duns. Allt blir stilla. Armbågen och ryggen mötte isen några millisekunder före resten av mina 89 kilon. Men allt verkar helt. Lite ömt men funkar som det ska. Kom undan med blotta förskräckelsen. Och inget i brallan. Det är bra att ha gjort ifrån sig innan man ger sig ut på halsbrytande flygturer...