tisdag 31 januari 2017
Energitjuvar
Som vedeldare får man regelbundet besök av en sotare. Tre gånger per år närmare bestämt. Utöver den regelbundenheten dyker det också upp en tekniker varannat år som utför en så kallad brandskyddskontroll. Brandskyddskontrollen är obligatorisk och lagstadgad. Ämnad att upptäcka fel och brister i vedeldningsanläggningen och samtidigt ingjuta hopp om minimerad risk för brand och annan styggelse. För ett par veckor sedan var sotaren här och viskade i pipan. Idag var det dags för kontrollen. Allt det här uppräknade är förenat med kostnader. Sotning kostar. Brandskyddskontroll kostar. Ibland kan jag uppleva att mitt strävande efter låga uppvärmningskostnader på något sätt förtärs. Den tänkta förtjänsten med mitt slitsamma arbete tycks, på ett okontrollerat vis, gå upp i rök. Fakturorna i brevlådan kommer, precis som elräkningar, i en jämn ström. Ett sätt att spara några kronor kunde vara att sota själv. Man går en kurs och får ett intyg. Sedan söker man tillstånd att sota själv hos någon myndighet. Detta tänkte jag… detta skall jag göra. Men innan jag anmäler mig till kursen skall jag snacka med den i antågande varande inspektören. Kan undra vad han säger?
Under tiden som jag pratade med mig själv och inväntade teknikern fick jag en ingivelse att frosta av mitt frysfack. Facket är beläget på andra våning i mitt kylskåp. Nu när det hade blivit lite ödsligt i facket kunde jag skönja att där fanns något längst därinne som på starkt påminde om en glaciär. Med tanke på klimatförändringarna överraskades jag av denna solida packis. För att starta en mera kontrollerad islossning värmde jag ett par liter vatten i min vattenkokare. Ställde in det heta vattnet i en skål i facket och stängde luckan. Det dröjde inte länge förrän en lavin började lösas ut. Strax kunde jag plocka loss fem liter is och slask ur facket.
Strax därpå var det dags att agera mottagningskommitté för tekniker Lars. Efter den sedvanliga rundan i mitt hus, granskande skorstenen från topp till tå och mitt vedförråd, blev det en sällskaplig promenad till det gamla huset i Skog.
Här fick jag nu det utmärkta tillfället att få svar på varför det varit svårt och jävligt att få bra fyr i köksspisen. Draget har varit dåligt och det har nästan varit omöjligt att elda utan att det rökt in. Ja, faktum är att det vid något tillfälle hade funkat fint att röka rådjursbog i köket.
Lars sänkte ner sin inspektionskamera genom hela skorstenen. Inne i köket hörde jag hur det skramlade i plåtröret ovan för spisen. När han kom ner från stegen sa han: Det sitter något i röret… men jag kunde i se vad. En uggla? En kaja? Eller nåt hårt, undrar jag? Så vad att göra… jo, plocka ner röret och konstatera att en bit av en tegelsten fastnat ovanför spjället. Alltså inte undra på att draget varit uselt.
Nu var alltså problemet ur världen. Och förutom den lättnaden fick jag dessutom en rad fina tips på andra bra-att-veta-saker för att få vedspis och kaminer att fungera bättre.
När jag slutligen frågade Lars hur han såg på idén att sota själv… så blev ju svaret det väntade:
– Ja, vi gillar ju inte det. Men det finns de som gör det.
Efter en stunds diskussion med mig själv bestämde jag mig. Jag skall INTE sota själv. Beslutet påverkades inte minst av upptäckten från mitt frysfack. Det måste ha varit flera år sedan jag isade av det. Då är det ju lätt att tänka att karaktären inte med säkerhet agerar annorlunda vad beträffar regelbunden sotning. Nä, det får andra sköta. Det innebär ju också risker att klättra på stegar och slippriga tak… om olyckan är framme kan det hända att man får sota dubbelt för att sparsamheten drivits bortom förnuftets gränser…
Konstaterar sammantaget att jag denna dag gjort mig kvitt två betydande energitjuvar. Den isolerande isen i frysfacket som hindrat mina frysvaror att mysa och ha det bra. Och den sotiga stenen som hindrat värmen från björkvedsbrasan att med full energi skapa trivsel i det gamla köket.
Nu kan jag tänka mig att, efter förhandlingar, överlåta konstsnön till skidanläggningen vid Lassalyckan. Den sotiga stenen kan säkert också komma till pass i något sammanhang… kanske i en svart pist i Vist…
söndag 29 januari 2017
Isjakt
Efter mildväder och några dagar med minusgrader fick jag för mig att kolla om det möjligen skulle gå att komma ut på skridskorna. Nere vid Haganäs har isen varit landlös. Trots kyla har det inte varit tillräckligt kallt för att zonen mellan stranden och den gamla isen kunnat frysa. Bara två tre centimeter tjock.
När jag konstaterat att det inte gick att åka på Yttre Åsunden föll mina tankar på att köra upp till Komosse för att testa Trehörningen. Tänkte att om det inte går att åka skridskor på sjön kan det bytas till en vandring på den spångade leden.
När jag passerade Vegby stannade jag till vid Sämsjön. Men där var isen hårt påverkad av väder och vind. Ett par stora råkar blänkte mitt ute på sjön. Fortsatte mot Komosse. När jag kom till Rånnavägssjön såg jag några barn på isen. Mammorna hade tänt grillen och barnen åkte skridskor fram och åter längs stranden. Jag stannade och fick klart för mig att isen var helt solid. Det blev skridskor på och en rejäl runda på sjön. Lika tjock is överallt. Ytterligare kvitto på hållfastheten fick jag när jag träffade ett par killar som fiskade gädda med sprätt på andra sidan. De hade rekognoscerat förra helgen och reda då funnit isen bra.
Trots att jag kunde åka en rejäl runda på Rånnavägssjön kunde jag inte släppa tanken på Trehörningen. När jag kom förbi Oxasjön strax innan Köttkulla dristade jag mig att testa även den. Inte lika fin yta men samma tjocklek. Sjöns format gjorde att det blev ett helt varv. Lite skrovligt men klart godkänt.
Nu skulle det bli spännande att se hur Trehörningen såg ut. Till en början verkade det som om det låg infrusen snö i stora sjok. Men även om de mörka ytorna bjöd den finaste isen så var även de ljusa partierana mestadels också åkbara. Överraskande bra! På det hela taget en lyckad isjakt!
Bild 1: Rånnavägssjön. Bild 2: Oxasjön. Bild 3: Trehörningen.
Ny på listan:
Ormvråk (obs från i fredags – 40)
Ormvråk (obs från i fredags – 40)
lördag 28 januari 2017
Kungliga namn
I söndags var Kungen på Lassalycken. Han hade under lördagen tittat på världscuptävingarna i teve. För att få uppleva skidfesten och stämningen på plats bestämde han sig hastigt för att ta bilen och köra ner till Ulricehamn. När det blev känt i staden att Kungen skulle dyka upp blev snabba ryck och nödiga förberedelser. För min egen del var det tänkt att jag under söndagen skulle jobba med featurebilder från festen för UT:s räkning. Publik, glada människor, flaggor… Nu blev det nya direktiv. Sent under lördagskvällen kom mejlet från chefredaktör-Henrik: ”Du ska göra allt för att få en så bra bild på Kungen som möjligt.” En utmaning som hette duga.
En lätt febrighet anlöpte min ryggrad. Prestationsångest. Och det blev svårt att somna. Hjärnan började jobba på högvarv. I mitt huvud spelades upp den ena scenen efter den andra. I alla scenerna var huvudrollsinnehavarna Kungen och jag.
Å… tänkte jag… vad skall jag prata med Kungen om… gemensamma intressen… natur, miljöfrågor… njae…
Nåt mera lättsamt. Kungliga namn! Det är bra…
– Jo, Kungen… jag har också ett kungligt namn… Kung Sune! Genialt!
Kung Sune förekommer i flera sammanhang. Den allra förste Sunekungen hette Sune Sik. Han lär ha varit en svensk ädling eller furste på 1100-talet och son till kung Sverker den äldre (enligt Wikipedia). Sune Sik tros också vara far till Ingrid Ylva som i sin tur var mor till regenten Birger Jarl, omkring 1250. Alltså detta är historia!
Näste kände Sunekung är Kung Sune av Mosebacke. Mosebacke Monarki valde demokratiskt sin kung. Kung Sune var den verksamme verkmästaren vid AB Plastleksaker och Son. Hans namn var Sune Johansson och hans valspråk som kung var ”Går det, så går det”. Han lär själv ha kommit med förslaget att en kung skulle väljas och fick i detsamma uppdraget att börja som regent.
Ja, det finns en hel radda med Kung Sune-kungar… Kung Sune och Göteborgsrockarna, och fotbollsprofilen från Landskrona, Sonny ”Kung Sune” Johansson är ytterligare ett par exempel.
Ja, tänkte jag… detta måste väl få igång Kungen? Men om det inte räcker? Då blir det plan B. Jag har ju ytterligare ett kunganamn. Mitt andranamn Gustav. Och om det inte biter får jag ta till och berätta om min pappa. Han hette Karl-Gustav… minsann! Nu bränner det till ordentligt. Nästan som direkt ur den kungliga ätten!
Som sista utväg för att hitta gemensamma nämnare blir det att ta till och prata om barnen. Ja, Kungens mellantös Madeleine är ju född nästan samtidigt som min äldste son. Madeleine den 10 juni 1982. Karl (!) Martin den 11 juni.
Att heta Sune har ofta varit lite knepigt. Det känns som att det är ett knas-namn. Fånigt. Ofta är det katter och hundar som döpts till Sune. Till och med honkattor har jag hört tilltalas med S-ordet. Och på senare tid alla dessa Sune-böcker och Sune-filmer. Tönt från början till slut. Å så den där ramsan… söminga Sune sov på sitt öra… för trött för att se, för trött för att höra. Och vidare var det en period under 1960-talet då bland annat hårmodet skapade en skiljelinje mellan de som kallades Sunar och Mods. Mods skildrades som ovårdade och långhåriga hippies. Sunar som mera propra och vårdade. Lite raggarstil.
Min mamma hette Maud… alltså Måd… och en av hennes klassiska ordlekar var: Det finns både Sunar och Måds i Karl-Gustavs församling! Så rolig kunde hon vara. Jag, Sune, uppträdde dock mera som ett Mods än en Sune. Eftersom jag inte har något eget valspråk så får jag vid detta tillfälle hedra min mor genom låna en devis från henne: ”Dä som inte går... dä går dä mä!”
Nu blev det inte så mycket pratat med Kungen för min del. Det blev istället Reporter-Anna som skötte snacket. Jag höll mig hårt i kameran och tog de begärda bilderna... Och det var nog bäst så... framförallt för Kungen...
För egen del fick jag redan dagen innan, under lördagen, uppleva ett kungligt mottagande. Faktiskt! Jag tillbringade hela min dag utmed värlscupsspåren. När jag krälande tog mig nedför den stora snöhögen i kraftledningsbacken blev jag iakttagen av en övertänd publikgrupp som högt och ljudligt skanderade: Sune, Sune, Sune… Det var Domprost-Carl (bild) och hans glada vänner som kraftsamlat nere i backen mittemot där jag fattade posto. Nu lät de sin världscupsyra spilla över på mig! Det blev allmän uppståndelse. Hela backens blickar föll på mig och folk på min spårsida började prata och fråga. Heter du Sune? Vem är du? Vem fotar du för? Det blev plötsligt väldigt personligt. Inte påträngade eller besvärande. Bara uppsluppet. Hedrande. Så fick jag en hint om hur det känns att vara kung... när flaggorna vinkar i luften...
Idag är det lördagen den 28 januari… det är FLAGGDAG…. och KARL HAR NAMNSDAG!
GRATTIS ALLA SOM HETER KARL!
OCH SÄRSKILT VARMA GRATTIS Kung Carl XVI Gustaf och Domprost Carl…
Ha en kunglig dag hela konkarongen!
Och hur gick det med uppdraget? Här nedan är ”en så bra bild på kungen som det var möjligt för mig att ta”...
söndag 22 januari 2017
lördag 21 januari 2017
fredag 20 januari 2017
Det är nå't i luften...
Det är nå’t i luften… Det har surrats rätt länge nu… och surret har de sista dagarna övergått i ett allt mer tilltagande brus. Brusat har det gjort även här hos mig. I min lilla bäck har de senaste dagarnas milda väder fyllt strömfåran upp till brädden. Vattnet har rastlöst sökt sig nerför ravinen på sin väg mot sjön. Där nere har flödet gjort isen landlös och i nyöppna vakar simmar knipora runt i yra cirklar. Snön är borta. Det är liksom nå't i luften…
Samma känsla när jag åker mot Ulricehamn på väg till skidstadion vid Lassalyckan. Ute på Brunns gärden färgar den lågt stående eftermiddagssolen åkrarna vackert varmgula. Snön är borta. Det är nå't i luften…
När jag kommer till Lassalyckan och skidområdet lyser hela spåromårdet vitt. Fullt av folk är sysselsatta in i det sista för att få allt på plats inför den stora festen. Snön ligger kvar. Ännu ett par dar. Och det är nå't i luften…
Alla jag möter är glada. Idel varma leenden. Mungiporna ända upp till öronen. Här utstrålas glädje och stolthet. Alla som får vara en del av detta som händer just nu lever i ett lyckans rus. Och det smittar av sig. Entusiasmen flödar och förväntningarna är på topp.
Men, känner jag, det är bestämt något som saknas. Visst hade vi önskat rejäla snödrivor även utanför spåren? Ute i skogen. Snö och rimfrost i träden. För att få uppleva det fulländade vinterlandet. Och framförallt för att bjuda alla besökare på det allra bästa.
Men det är som med önskningar i allmänhet… alla kan inte uppfyllas.
Och hur blir det då? Jo, det blir som på julafton… tomten kommer ändå. Även om det inte är slädföre ända fram till dörren…
Och det är bäddat för spännande överraskningar…
onsdag 18 januari 2017
Bjornsen, Randall och Svensson
Svenskarna förlorade både slaget och sin härförare. Sten Sture d:y dog i en släde på Mälaren när han flyende var på väg mot Stockholm. Utgången av slaget fick långtgående konsekvenser för den politiska utvecklingen i Sverige.
Inför helgens ”big battle” kommer Ulricehamn att invaderas av styrkor från 26 skidnationer i hela världen… Ryssland, USA, Island, Canada, Japan, Australien… jodå… danskarna är här denna gången också!
Striden om de åtråvärda titlarna kommer att bevittnas av en publik på över 20.000 själar vardera dagen. Fullt jämförbart med händelsen 1520 alltså. Fast den varade ju bara en dag. Men nu som då – arenan består av fruset vatten.
Nu återstår att se om vår lokala fighter Hanna Falk blir firad som drottning i hemmaterritoriet. Många hoppas. Jag också! Det är ju ändå hon som på nåt sätt släpat hit hela cirkusen. Vi håller tummarna!
Idag har jag rekognoscerat i Sanatorieskogen (det som är kvar av den). Tillsammans med min egen ”lokalgudie”, vännen och forna kollegan Lars-Olof utforskades publikvägarna kring hela spårområdet. En nätt fyratimmarspromenad inklusive fikapaus. I dimman kunde vi skönja hur skidåkare bekantade sig med banans alla krumbukter. Och vid den allra tuffaste passagen, den branta backen vid Ryckåsen, fick vi närkontakt med ett par toppåkare ur den amerikanska damtruppen – Sadie Bjornsen och Kikkan Randall.
Med några snabba klipp tog de den tunga backen och kostade samtidigt på sig ett leende. De körde på lust och glädje… helt uppenbart. Elementära ingredienser för att utveckla gränslös motivation…
Världscupstävlingarna har föregåtts av ett enormt arbete på många plan. Nya banstäckningar, bredare spårområden, nya vattendammar för konstsnöframställning, byggnader, läktare… you name it… Allt har skalats upp från idé till modell till full skala.
Naturligtvis är allt detta ett fullständigt vansinne på alla plan. Men det är också ett spännande arrangemang som sannolikt kommer att skapa sammanhållning och grogrund för nya idéer om framtida möjligheter i vår lilla kommun.
Och säkert blir skiddagarna ett evigt minne för alla som får uppleva dem på nära håll.
Minst lika bestående som slaget på Åsundens is 1520…
Ny på listan idag:
Sidensvans (39)
tisdag 17 januari 2017
Koltrast till lunch
Idag har jag varit nere på isen vid Haganäs. Det var väl inte det allra bästa underlag för åkning men det kändes fint att ha tagit tillfället tillvara. I värsta fall blir detta vinterns enda tillfälle med skridskorna. Isen är tjock. Minst 10 centimeter i triangeln Haganäs – spetsen på Långegrund – Boanäs. Den tidiga snön som kom i samband med mildväder har gjort underlaget skrovligt. Men det finns också ytor med bättre is. Inga fula sprickor. Fullt åkbart alltså.
Ett par timmar på isen ger flera dimensioner. Det är inte bara åkning. Jag kikar på spår i snön. Räv, hare, mink, rådjur. Och så en spårlöpa efter lodjur. Lodjuret har kommit från Högagärde. Gått över Långegrund. Och sedan styrt iväg inåt Hunnahagsviken. När jag kommer lite längre ut på isen upptäcker jag något på långt avstånd. Jag anar att det är en fågel. Eftersom jag inte har kikaren med så tar jag mig försiktigt närmare. Stakar mig fram med hjälp av ispiken. Det ser ut som en falk. Eller är det en duvhök? Rätt som det är flyger fågeln upp. Störd av mig såklart. Det är en falk! En gammal pilgrimsfalk. Jag skrinnar sista biten fram till den plats där falken lyfte. Och där ligger resterna av lunchen… En övervintrande koltrast har fått släppa livet till. Nu är han fri och behöver inte mer bekymra sig över vinterns hårda villkor…
Ny på listan idag:
Pilgrimsfalk (38)
måndag 16 januari 2017
90-gränsen spräckt
Det har nästan blivit som en mani, det här att spräcka ekstockar till stolpar.
Eller som äldste sonen sa:
– Det här jobbet är ju så roligt så man borde betala för att göra det.
Det gör ju inte jag... betalar för att klyva ekstockar. Eller? Jo, på nåt sätt så gör jag ju trots allt det... för jag sätter ju tid och kraft som insats. Men jag lönas också. Att få vara ute i naturen. Lyssna på ljuden runtomkring. Följa solens gång. Och se stapeln med nykluvna stolpar växa till nya höjder. I och med dagens arbete spräckte jag antalsgränsen 90 stolpar...
söndag 15 januari 2017
Kors och tvärs
Idag har det varit ett helt fantastiskt vinterväder. Och perfekt skidföre för ospårad åkning på öppna ytor. Minusgrader. Dagsmeja i soliga lägen. Skare i botten och lite puder på toppen. Det blev denna vinters skidpremiär för min del. Tänkte att det kunde passa fint att värma upp lite med laggarna så här veckan innan världscuptävlingarna i Ulricehamn. Det har ju pågått planering och förberedelser av stora mått inför den stora skidfesten.
Här hos mig krävdes inga större förberedelser. Upp på vinden för att hämta skidorna. Och ner i källaren för att hämta kängorna.
Sedan har jag kört kors och tvärs. Och runt, runt. Efter stundens impuls och med näsan mot solen. Varv efter varv uppe runt åkrarna. Letat upp de bästa utförslöporna och efterhand som balansen tränats har farten tillåtits öka...
Det är härligt att ha en alldeles egen hemmaarena som bjuder omväxlande kombinationsåkning...
Ny på listan idag:
Entita (37)
Här hos mig krävdes inga större förberedelser. Upp på vinden för att hämta skidorna. Och ner i källaren för att hämta kängorna.
Sedan har jag kört kors och tvärs. Och runt, runt. Efter stundens impuls och med näsan mot solen. Varv efter varv uppe runt åkrarna. Letat upp de bästa utförslöporna och efterhand som balansen tränats har farten tillåtits öka...
Det är härligt att ha en alldeles egen hemmaarena som bjuder omväxlande kombinationsåkning...
Ny på listan idag:
Entita (37)
onsdag 11 januari 2017
Enligt mitt recept
Idag har jag haft bageri här i vindskyddet. Och det är de ”vanliga” tekakorna som fått sig en gräddning. Jag bakar nästan uteslutande detta bröd. Men testar att variera ingredienser för varje gång.
Flera gånger har jag lovat att dela med mig av receptet men har inte uppfyllt det löftet. Inte förrän nu.
Receptet är egentligen ett välbekant sådant. Om du vill börja söka på nätet är ”linfrötekaor” ett bra sökord att starta med. Då dyker det upp flera varianter.
Så varsågod Eva-Marie och Ulrika, här är de goda grunderna… enligt mitt recept…
Vid bakning idag har jag använt följande ingredienser:
Mjölk 1,3 liter, vatten 6 dl, margarin 150 gram, vetemjöl 14 dl, grovt rågmjöl 10 dl, havregryn 2 dl, rågflingor 1 dl, vetegroddar 1 dl, vetekli 1 dl, helt linfrö 1 dl, solrosfrökärnor 1 dl, chiafrön 1/2 dl, pumpakärnor 1 dl, torkade smulade nässlor 1 dl, salt 4 tsk, sirap 4 msk, jäst 100 gram, bakpulver 4 tsk. Använder – så långt möjligt inom komfortzonen*) – ekologiska produkter. *) Vad jag kan få tag på hos Elias i min lokala nära-butik.
Dagens recept:
Koka ihop en gröt bestående av nedanstående och låt den sjuda på svag värme så att alla ingredienser tagit till sig vätskan och svällt ordentligt.
GRÖTEN (moment 1)
6 dl vatten
3 dl mjölk
150 gram margarin
2 dl havregryn
1 dl rågflingor
1 dl hela linfrön
1 dl solrosfrökärnor
1/2 dl chiafrön
1 dl pumpafrön
1 dl vetekli
1 dl vetegroddar
1 dl torkade nässlor (smulade till ”pulver”)
(OBS! Grundreceptet på gröten ser annorlunda ut än övanstående. Det innehåller INTE solrosfrön, vetegroddar, chiafrön, pumpafrön, nässlor, rågflingor. Om du skall gå efter ett enklare recept så är det 3 dl havregryn, 2 dl linfrön och 1 dl vetekli. Då minskas vätskan i gröten till ca 3 dl vatten och 2 dl mjölk.)
– – – – –
Under tiden som gröten svalnar till 37 grader förbereder du för att göra en deg enligt nedan.
Den går ju snabbt att fixa ihop så vänta med att röra ihop ingredienserna tills gröten svalnat.
DEGEN (moment 2)
100 gram jäst
4 msk sirap eller honung
4 tsk salt
4 tsk bakpulver (som blandas i lite av mjölet)
1 liter mjölk
10 dl grovt rågmjöl
Cirka 14 dl vetemjöl
(OBS! Grundreceptet innehåller inte grovt rågmjöl. Vill du jobba efter grundreceptet så ta istället ca 24 dl vetemjöl.)
· Blanda bakpulvret i lite av vetemjölet.
LYCKA TILL!
Flera gånger har jag lovat att dela med mig av receptet men har inte uppfyllt det löftet. Inte förrän nu.
Receptet är egentligen ett välbekant sådant. Om du vill börja söka på nätet är ”linfrötekaor” ett bra sökord att starta med. Då dyker det upp flera varianter.
Så varsågod Eva-Marie och Ulrika, här är de goda grunderna… enligt mitt recept…
Vid bakning idag har jag använt följande ingredienser:
Mjölk 1,3 liter, vatten 6 dl, margarin 150 gram, vetemjöl 14 dl, grovt rågmjöl 10 dl, havregryn 2 dl, rågflingor 1 dl, vetegroddar 1 dl, vetekli 1 dl, helt linfrö 1 dl, solrosfrökärnor 1 dl, chiafrön 1/2 dl, pumpakärnor 1 dl, torkade smulade nässlor 1 dl, salt 4 tsk, sirap 4 msk, jäst 100 gram, bakpulver 4 tsk. Använder – så långt möjligt inom komfortzonen*) – ekologiska produkter. *) Vad jag kan få tag på hos Elias i min lokala nära-butik.
Dagens recept:
Brödbaket består av två moment. Moment 1: Gröten. Moment 2: Degen.
Koka ihop en gröt bestående av nedanstående och låt den sjuda på svag värme så att alla ingredienser tagit till sig vätskan och svällt ordentligt.
GRÖTEN (moment 1)
6 dl vatten
3 dl mjölk
150 gram margarin
2 dl havregryn
1 dl rågflingor
1 dl hela linfrön
1 dl solrosfrökärnor
1/2 dl chiafrön
1 dl pumpafrön
1 dl vetekli
1 dl vetegroddar
1 dl torkade nässlor (smulade till ”pulver”)
(OBS! Grundreceptet på gröten ser annorlunda ut än övanstående. Det innehåller INTE solrosfrön, vetegroddar, chiafrön, pumpafrön, nässlor, rågflingor. Om du skall gå efter ett enklare recept så är det 3 dl havregryn, 2 dl linfrön och 1 dl vetekli. Då minskas vätskan i gröten till ca 3 dl vatten och 2 dl mjölk.)
– – – – –
Under tiden som gröten svalnar till 37 grader förbereder du för att göra en deg enligt nedan.
Den går ju snabbt att fixa ihop så vänta med att röra ihop ingredienserna tills gröten svalnat.
DEGEN (moment 2)
100 gram jäst
4 msk sirap eller honung
4 tsk salt
4 tsk bakpulver (som blandas i lite av mjölet)
1 liter mjölk
10 dl grovt rågmjöl
Cirka 14 dl vetemjöl
(OBS! Grundreceptet innehåller inte grovt rågmjöl. Vill du jobba efter grundreceptet så ta istället ca 24 dl vetemjöl.)
· Blanda bakpulvret i lite av vetemjölet.
· Värm mjölken till exakt 37 grader. Rör ut jästen, saltet och sirapen/honungen i lite av mjölken. I med resten av mjölken.
Rör ner rågmjölet och cirka två tredjedelar av vetemjölet i mjölken.
Kolla att gröten som du gjort i ordning tidigare håller 37 grader. Blanda ner gröten i vete-/rågmjölsdegen. Arbeta ihop noga. Fortsätt därefter att arbeta in vetemjöl tills du har en smidig, ej styv, deg.
· Låt degen jäsa i en rymlig bunke (det är lätt att den rymmer :) under duk i 30 minuter. Stjälp sedan upp degen, tillsätt mera mjöl om det behövs så att den inte kladdar och knåda den ordentligt. Avgörande moment Inget fusk!
· Dela degen i hanterabara delar och kavla ut till cirka 1 1/2 centimeters tjocklek. Pudra lite (obs lite) vetemjöl över den utkavlade degen (ser proffsigt ut tycker jag), nagga och ta ut kakor med mått. Jag brukar använda en plastburk som har en storlek jag gillar. Och ett pepparkakshjärta modell större. (Om du väljer plastburk måste den ha ett hål i bottnen annars blir det för mycket luft innanför när du trycker ut kakorna.)
· Lägg kakorna på plåt och låt jäsa ytterligare 30 minuter under duk. Jag brukar ställa yestids-klockan när första plåten är utbakad. Sedan gäller det bara att ha koll på vilken ordning som plåtarna blivit klara för jäsning.
· Grädda i 250 grader i 7–8 minuter.
· Dela degen i hanterabara delar och kavla ut till cirka 1 1/2 centimeters tjocklek. Pudra lite (obs lite) vetemjöl över den utkavlade degen (ser proffsigt ut tycker jag), nagga och ta ut kakor med mått. Jag brukar använda en plastburk som har en storlek jag gillar. Och ett pepparkakshjärta modell större. (Om du väljer plastburk måste den ha ett hål i bottnen annars blir det för mycket luft innanför när du trycker ut kakorna.)
· Lägg kakorna på plåt och låt jäsa ytterligare 30 minuter under duk. Jag brukar ställa yestids-klockan när första plåten är utbakad. Sedan gäller det bara att ha koll på vilken ordning som plåtarna blivit klara för jäsning.
· Grädda i 250 grader i 7–8 minuter.
Om du gjort någorlunda rätt nu så bör det sprida sig en ljuvlig doft av nybakat i ditt kök...
När allt är klart kan du, till exempel, dela med dig av dina varma hjärtan. Eller låta dem hårdna till is i din frys... (fast ett fruset hjärta går ju att tina upp...)
LYCKA TILL!
PS! Till brödbaket kan användas ett mått förnuft också. Det är bra som reservation ifall något fel smugit sig in i receptet... Förnuft finns inte att köpa i butik utan måste hämtas ur eget erfarenhetsförråd en våning upp.
måndag 9 januari 2017
Renovera eller restaurera?
RENOVERA – RESTAURERA. De två orden ligger nära varandra i betydelse. Men det finns en skiljelinje. Och den linjen markerar det val som finns att göra när du står inför något som behöver din yttersta omsorg.
När jag slår upp de båda orden i mina ordböcker framkommer följande definitioner:
Restaurera: Återställa till sitt ursprungliga skick. Alt. återställande i gammalt skick.
Renovera: Återställa i fullgott skick, genomgripande förbättra eller snygga upp. Alt. förnya.
I mitt fall, när det gäller de gamla ladugårdfönstren är valet självklart – restaurera.
I början av förra seklet byggdes ladugården här i Skog. Det var min morfar, med hjälp av sina bröder Albert och Johan som utförde arbetet. Det mesta av materialet hämtades i hemmaskogen. Delar av den timrade fähusdelen verkar dock äldre än det övriga i bygget. Troligen har timret kommit från någon annan byggnad. Det var ju vanligt förr. Material återanvändes för att spara tid och kraft. Mer osäkert är det med fönstren. De kan vara gjorda på gården. Eller har något snickeri tillverkat bågarna.
Hur det än förhåller sig med den saken är det uppenbart att fönsterglas var väldigt kostsamt vid tiden för bygget. Och det fanns inga pengar. Det gick inte att köpa allt som behövdes. Göra själv eller vara utan. Eller fick det duga med det allra enklaste. Och nöden blev uppfinningens moder. I några av bågarna i Skogs ladugård är det spillglas som använts. Bågen på bilden med nio rutor innefattar 26 glasbitar.
Det hade naturligtvis varit enklare för mig att skära till nya glas istället för alla de där småbitarna. Men då hade historien upphört här. Kommande betraktare hade gått miste om den historia som finns inramad i bågarna. Att bevara blir också mitt sätt att visa hänsyn och hedra det arbete som min morfar utfört. Hans möda att hushålla kräver den respekten.
Jag känner att jag har förädlat både fönster och glas. Och just nu är de här små glasbitarna både viktigare och långt mera värdefulla än om de varit hela rutor...
söndag 8 januari 2017
Forspaddling
Någon gång varje vinter brukar jag göra ett besök vid strömstareforsen. Allra säkrast att möta strömstaren är när det är ordentligt fruset i vattendragen. Då kan man finna ett helt gäng fåglar i och kring forsande vatten som håller sig öppna hur kallt det än blir. Där kan man se dem tampas om de bästa födoställena. För det är mat det handlar om.
Strömstarar livnär sig främst av vattenlevande insekter. Så här vintertid är det, såvitt jag sett, uteslutande husmask. Husmask är nattsländans larver. De kallas husmaskar därför att de bygger rörformiga kapslar kring sina kroppar av material från åbottnarna. Som små skyddande hus. Husen är oftast gjorda av grus eller växtdelar. Strömstarna är fenomenala på att leta upp de här krypen. Fåglarna dyker och simmar i strömmande vatten. Använder vingarna att ”paddla” med. Och sällan är det som de lämnar den strida strömmen utan fångst. När de kommer upp skakar de hastigt på masken så att ”huset” trillar av. Sedan sväljs matbiten. Detta upprepas praktiskt taget hela den ljusa delen av dygnet. Dyk. Fånga. Upp. Skaka. Svälj. Trots att jag sett detta skådespel tusen gånger kan jag inte inte undgå att fascineras.
Forsens kalla vatten är en tuff miljö för fåglar. Här får den evolutionära anpassningen tillfälle att uppvisa ett av sina pedagogiskt bästa exempel.
Och så där mitt i forsen... ett annat pedagogiskt exempel på forsens hårda villkor... som ett varnande sjömärke i en förrädisk farled! Ett minnande märke av okänd haverits...
Upplevelser vid strömstareforsen... (Tidigare inlägg på bloggen):
http://sunebroman.blogspot.se/2013/12/en-baddare-pa-vinterbad.html
Upplevelser vid strömstareforsen... (Tidigare inlägg på bloggen):
http://sunebroman.blogspot.se/2013/12/en-baddare-pa-vinterbad.html
Nya på listan idag:
Strömstare · Gulsparv (36)
lördag 7 januari 2017
Egenvärde
Under femton år här i Skog med praktisk naturvård som huvudspår har det blivit gränslöst mycket ris, rishögar, löv och lövhögar. Och parallellt med det också i bild och skrift här på bloggen. Det har förklarats många gånger varför det pågår år efter år. Landskapet och mångfalden... det har varit drivkraften. Att se det öppna landskapet och att upptäcka och gynna förekomsten av nya arter. Att den bärande idén står klar hindrar dock inte att jag ibland både undrar och tvivlar. Vad är det jag håller på med? Och vad skall det bli? Ett evighetsprojekt. Ett ändlöst huggande, klippande och räfsande. År efter år. Denna höst och vinter har jag lagt upp fyra stora rishögar. En av högarna skall blir påskeld. De andra tre kommer att brinna när jag blir tänd på att elda.
När jag, ett par veckor före jul, talade med min farbror Sven-Åke i telefonen slapp mina innersta tankar lösa för en stund. Jag berättade att jag ibland gör just det... undrar varför jag håller på med detta... att jag oftare söker meningen och att jag ibland tänker att kanske borde släppa taget. Lägga av.
Han funderar en stund. Det blir tyst i luren... och så säger han: Ja, men det har ju ett egenvärde.
Precis så säger han: – Det har ju ett egenvärde.
Jag tänker att det är ett ord som inte så ofta används. I alla fall inte av mig. Men det är ett bra ord. Som fungerar i många sammanhang. Och framförallt i detta.
Jag slår upp det i min gamla ”Svensk illustrerad ordbok” från 1958, där står det:
Egenvärde – värde som något besitter för sin egen skull.
Och där är ju svaret, tänker jag. Det är ju så det är. Att hugga buskar, släpa ris, bygga rishögar, elda rishöger, räfsa löv och bränna, slå med lie och räfsa hö... har mer än mångfalden som mål... det har ett egenvärde. Och det värdet – egenvärdet – är när jag är i naturen, och som en del av den, upplever den samtidigt som jag arbetar. Egenvärdet uppstår när jag rör mig, lyssnar, ser och upplever... och det är då som egenvärdet är som allra störst... det är då som egenvärdet skapas... i samma stund som skeendet... Skeendet och egenvärdet blir tillsammans livsnerven och drivkraften... Målet kan finnas där men det går inte fullt ut att nå fram till det... målet är egenvärdet... ett värde som är oberoende av andra omständigheter än just sitt eget och ej mätbart i guld eller silver... kan heller inte användas som bytesvara eller ersättas av annat värde...
Ny på listan idag:
Korp
fredag 6 januari 2017
Nu är det klippt!
Idag har vi haft hjälp av vännen Christer att beskära äppelträd. Det är tre olika sorter som finns här i Skog. Lobo, Ingrid Marie och Alice. Lobo och Ingrid Marie sattes av min far. De har stått länge utan att utvecklas. Alice-trädet fick Martin som studentpresent av min farbror Sven-Åke och Elsy. Det har också stått och stampat i flera år och inte förrän under de senaste två har det börjat växa till. Skötseln på alla tre träden har varit eftersatt. Ja, ärligt talat... den har varit obefintlig. För att råda bot på det och få igång träden behövdes nu en rejäl uppgradering. Och framför allt en genomgång av grunderna i trädbeskärning. En kick framåt.
Måste erkänna att jag skäms för att jag inte tagit tag i detta tidigare. Min undanflykt och förklaring är att jag i min rädsla för att göra fel inte gjort något alls. Med facit i hand kanske det varit det allra bästa. Men nu var det verkligen hög tid. Att börja från grunden tillsammans med någon som kan känns både spännande och inspirerande.
Att lära genom att göra är också det ojämförligt finaste sättet att förkovra sig. Med denna första beskärning kommer träden framgent, med säkerhet, få den uppmärksamhet de förtjänar. Beskäraren och träden i ett blivit vitaliserade... ett växande intresse har fått näring... och slagit rot... Det friska vintervädret med –8°C gav rosiga äppelkinder... Nu är det klippt!
Att lära genom att göra är också det ojämförligt finaste sättet att förkovra sig. Med denna första beskärning kommer träden framgent, med säkerhet, få den uppmärksamhet de förtjänar. Beskäraren och träden i ett blivit vitaliserade... ett växande intresse har fått näring... och slagit rot... Det friska vintervädret med –8°C gav rosiga äppelkinder... Nu är det klippt!
– Tack Christer för ett par instruktiva timmar hos oss i Skog!
Nya på listan idag:
Stenknäck · Björktrast
torsdag 5 januari 2017
Vintermorot
En vecka in i januari och färska morötter direkt ur jorden är det möjligt? Ja, faktiskt! Idag har jag skördat drygt ett kilo saftsprängda, söta och goda rötter från egen odling. En del åts råa. En del blev stuvning. Metoden jag använder för att kunna låta morötterna stå kvar i jorden är utarbetad sedan länge. När lövet har fallit från träden brukar jag räfsa ihop en rejäl hög. Sedan sätter jag bambukäppar i varje ända av morotsraderna. Därefter lägger jag rejält med löv ovanpå. Helst knädjupt. När det sedan är dags att skörda är det bara att gå in vid första pinnen. Lyfta på lövet och gräva upp morötterna. Sen flyttar jag pinnen och håller på så sätt reda på var jag skall hämta nästa gång. Som en liten stuka men enklare.
Nya på listan idag:
Koltrast · Kattuggla
onsdag 4 januari 2017
tisdag 3 januari 2017
Årets första snö
Årets första dag skrev jag om domherrar i flock och förebådande om snö. Det dröjde bara två dygn innan den första snön föll. Inte så mycket... men trots allt snö.
Ja, tänker du... det där hade väl gått att förutspå genom att kolla på någon vädersajt... att det skulle bli snö. Ja, visst... kanske det. Men i avsaknad av uppkoppling till internet... hur skall vi då kunna veta nåt om vilket väder som är i antågande? Nej, då är det till fördel att ha koll på hur domherrar uppträder.
Jag skrev det i förrgår, och jag upprepar... ”rastlösa domherrar i flock som uppenbarar sig i närheten av gårdar och hus är ett säkert snötecken. Snön brukar komma inom tio dagar efter att fåglarna visat sig.”
Och hur är det egentligen med vädersajter på nätet? Ja, de kan ha rätt. Men jag vill bestämt påpeka att min spådom med domherrarna verkligen slog in. För att komplettara min tidigare prognos vill jag anmärka att det stora antalet domherrar i den aktuella flocken och på vilket sätt de rörde sig indikerar att ännu mera snö är på väg inom de stipulerade tio dagarna.
Det finns andra sätt att spå väder. Någon gubbe uppe i norr anlitades år efter år för att spå genom att kika på abborrfenor. Där kunde han spå väder för långa perioder. Ett annat bekant sätt är att se på mängden rönnbär för att få en hint om hur hård vintern förväntas bli. Hur det varit med abborrfenorna vet jag inte. Men vad beträffar antalet rönnbär är det har gått fel. (Hittills, kanske är bäst att tillägga.) Förekomsten av rönnbär var under hösten riklig. I alla fall här hos mig. Men den riktiga vargavintern som är förknippad med god tillgång på rönnbär har hittills inte gjort sig bemärkt.
Min far hade sitt eget sätt att spå när det var snö på gång. En gång i sina bästa år hade han, under ett målningsuppdrag, fått en murken flaggstång fallande över låret. Pang! Stången gick av och benet gick av. Brott på lårbenet. Dessutom blev det komplikationer i knäet. Jag lärde mig genom åren att se när hans utlåtande om stundande väder kunde väntas. Min far satt och gned knäet. Masserade det. Runt, runt. Lät underbenet dingla i luften och svängde det fram och åter. Det knakade och skrällde i knotorna. Och så gned han igen, och igen... sen sa han de förlösande orden: Jag tror det blir snö... Och så vitt (!) jag minns så blev det snö... förr eller senare...
Ja, tänker du... det där hade väl gått att förutspå genom att kolla på någon vädersajt... att det skulle bli snö. Ja, visst... kanske det. Men i avsaknad av uppkoppling till internet... hur skall vi då kunna veta nåt om vilket väder som är i antågande? Nej, då är det till fördel att ha koll på hur domherrar uppträder.
Jag skrev det i förrgår, och jag upprepar... ”rastlösa domherrar i flock som uppenbarar sig i närheten av gårdar och hus är ett säkert snötecken. Snön brukar komma inom tio dagar efter att fåglarna visat sig.”
Och hur är det egentligen med vädersajter på nätet? Ja, de kan ha rätt. Men jag vill bestämt påpeka att min spådom med domherrarna verkligen slog in. För att komplettara min tidigare prognos vill jag anmärka att det stora antalet domherrar i den aktuella flocken och på vilket sätt de rörde sig indikerar att ännu mera snö är på väg inom de stipulerade tio dagarna.
Det finns andra sätt att spå väder. Någon gubbe uppe i norr anlitades år efter år för att spå genom att kika på abborrfenor. Där kunde han spå väder för långa perioder. Ett annat bekant sätt är att se på mängden rönnbär för att få en hint om hur hård vintern förväntas bli. Hur det varit med abborrfenorna vet jag inte. Men vad beträffar antalet rönnbär är det har gått fel. (Hittills, kanske är bäst att tillägga.) Förekomsten av rönnbär var under hösten riklig. I alla fall här hos mig. Men den riktiga vargavintern som är förknippad med god tillgång på rönnbär har hittills inte gjort sig bemärkt.
Min far hade sitt eget sätt att spå när det var snö på gång. En gång i sina bästa år hade han, under ett målningsuppdrag, fått en murken flaggstång fallande över låret. Pang! Stången gick av och benet gick av. Brott på lårbenet. Dessutom blev det komplikationer i knäet. Jag lärde mig genom åren att se när hans utlåtande om stundande väder kunde väntas. Min far satt och gned knäet. Masserade det. Runt, runt. Lät underbenet dingla i luften och svängde det fram och åter. Det knakade och skrällde i knotorna. Och så gned han igen, och igen... sen sa han de förlösande orden: Jag tror det blir snö... Och så vitt (!) jag minns så blev det snö... förr eller senare...
måndag 2 januari 2017
Topless och himmelsk rodnad
Idag blev en helt underbar vinterdag. Blå himmel, vindstilla, sol och ett par minusgrader. Och nya, fodrade, arbetshandskar. Jag har fortsatt på mitt röjningsprojekt i Intagskullen. Det börjar ta form. Och det är kul. Känner mig ivrig och vill hålla på med detta så mycket som går. Idag har jag topphuggit två ekar. Det är gott om 60-åringar uppe i kullen. Eftersom de vuxit ganska tätt är de grenfria upp till fem–sex meter. Tidigare har jag visat hur jag nyttjat delar av stammarna för att göra stolpar. Och det finns fler som kommer att möta samma öde. De två som jag topphuggit idag hade utvecklats på ett annat sätt. Topparna hade många döda grenar. Träden hade kompenserat genom att skjuta rikligt med gren nära marken. På stammens första tre metrar. På sikt kommer de här träden att bli friställda. Tänker att de kommer att utvecklas på ett spännande sätt när de får mera ljus omkring sig. Jag brukar försöka tänka mig för både en och två gånger innan jag går in och röjer för hårt. Vi första påseende kan det verka som allt är värdelöst och bör rensas bort. Det är också lätt att falla för bekvämlighet. Det är en del pyssel med att topphugga så här pass stora träd. Jag behöver resa stege. Koppla wire till winschen på fyrhjulingen för att fälla. Samtidigt är det lite tekniskt på ett positivt sätt. Och att lyckas är ju belöning! Att jag nu har sparat de här två känns bra. Det är viktigt för ålderssuccessionen att det inte bara är riktigt gamla och stora träd kvar. Medelålders kommer på sikt att kunna bli ersättare när äldre träd dör eller skadas av stormar. Nere bland allt sly finns också alltid ett och annat intressant värt att spara. Det kan vara vildapel, fågelbär, olovon, oxel och små nyetablerade enbuskar.
Efter en dag i solen känns det nästan som om det blivit lite solbränna. Det hettar i alla fall i skinnet... När skymningen föll belönades jag med ett vackert sceneri… Från min plats där uppe på toppen av kullen kunde jag se Mångubbens smala nyskära tillsammans med Venus – aftonstjärnan – allt ovan horisontens rodnad…
Nya på listan idag:
Talltita · Nötkråka · Spillkråka
söndag 1 januari 2017
Det är nåt med ljuset
Det har gått tio dygn sedan vintersolståndet. Nu börjar vi sakta men säkert luta oss mot solen. Det blir ljusare. Även om det hittills bara är några minuter så märks det redan på dagslängden. I synnerhet vid klar väderlek. Som idag. Det extra dagsljuset höjde också sinnesstämningen hos fåglarna flera nivåer. Grönfinkarna bjöd ett livgivande kvitter från högsta almens topp. Full repertoar. Kniphannarna knirrade på sitt uppkäftiga sätt ute på sjön. Flög i attackfart och prövade sin rang mot presumtiva kärleksrivaler. Det kändes helt klart som vår i luften!
Men i det allt vårliga uppenbarade sig plötsligt en flock domherrar. Honor och hannar. Inalles aderton. De drog från trädtopp till trädtopp. Domherrar signalerar ett helt annat väder än dagens rådande. Rastlösa i flock är ett säkert snötecken. I synnerhet när de, som idag, visar sig framme vid gårdar och hus. Snön brukar komma inom tio dagar efter att domherrarna visat sig. Bra för världscupsarrangörerna i Ulricehamn att veta. Domherrar brukar inte ha fel. (Fritt översatt: Domherre = överordnad bedömning).
I ett inlägg här på bloggen den 23 januari 2014 berättade jag om min barndomskamrat, Urban… och vårt intresse för fågelskådning. Urban fick i inlägget kredd för att han hittade på att vi skulle börja att titta på fåglar. Det var hans initiativ. Och nu snackar vi om en tid som ligger mer än 50 år tillbaka. Då, när vi började med vår hobby, var det inte så vanligt att titta på fåglar. Fågelskådare framställdes ofta som töntar. Karikatyren av fågelskådare dök upp i filmer och på bilder som fluktare. Smygande i buskarna med kikare och fula toppluvor. Så länge som vi var barn var det väl helt okej. Vi gjorde våran grej och hade ingen kontakt med vad andra tyckte. Men vi drog ju med oss vårt intresse in i vuxenlivet. Och då det gällde att vara lite försiktig med att röja sina böjelser för obekanta. Det som räddade det hela var alla fina kompisar som vi fick i Fältbiologerna. Dessa ungdomsvänner brydde sig inte alls så mycket om utsidan. Det var insidan som räknades. Sånt tar ju lite tid att komma underfund med. Men den tid som det tar att lära känna någon på insidan har i de flesta fall varit väl investerad tid. När man väl är där under ytan blir ofta vänskapen livslång. Faktiskt. Det är så det har blivit. Tack vare vännerna är hobbyn och intresset fortfarande levande.
Numera har ju fågelskådning som företeelse annekterats av en bred allmänhet. Nyblivna pensionärer reser jorden runt och kollar fåglar. När man kommer till Öland, Falsterbo eller Getterön är det ofta horder av skådare. Alla samhällsklasser, alla åldrar och alla kön. Så kan det gå. Kan väl säga att vi som var tidigt ute har fått bryta en del mark.
Nåväl. Till saken. Vårt fågelintresse handlade ju om att lära. Och att samla. Vi samlade på andra saker också. Frimärken, fotbollssjärnor, flask-etiketter. Nu blev det ännu ett samlarområde. Vi samlade årskryss. Det gick till så att vi vid årets början startade med blank lista. Sedan fylldes den på efterhand som arterna trillade in. Ja, faktum är att vi tävlade. Absolut! Och det var till att gå ut hårt. Redan årets första dag började jakten på obsarna. Och snarast möjligt blev det att jämföra listorna. Hur många har du sett? Om man låg efter var det bara att lägga på ett kol. Att vara ute mera helt enkelt. Och att skärpa sinnena.
I år har jag startat min årskrysslista. Det var längesedan jag hade en sådan lista. Men jag tyckte det passade bra en sån dag som idag Och att det blir en lagom utmaning till mig själv. Som ett nyårslöfte. Mera fågelskådning 2017 än 2016 alltså! Det är det som gäller!
– Och du, Urban… jag har 24. Hur många har du?
Dagens obs-lista:
Blåmes · Talgoxe · Nötväcka · Pilfink · Grönsiska · Gröngöling · Sångsvan (cirka 150 ex) · Knipa · Storskrake · Mindre korsnäbb · Kanadagås · Gräsand · Häger · Stjärtmes · Gråsiska · Kungsfågel · Nötskrika · Större hackspett · Skata · Domherre (18 ex) · Grönfink (sjungande) · Knölsvan · Kråka · Vigg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)