tisdag 25 februari 2014

Åt skogen

Efter att ha suttit inne det mesta av dagen med pappersarbete blev jag så till slut tvungen att ge mig ut. Och vad passade då bättre att avreagera sig med än att köra ett svettigt skogspass. En handfull vindfällen förvandlades hastigt och lustigt till ved allt medan solen sjönk i väster.
När man kvistat och kapat ett par tre timmar ger man kroppen en riktig genomkörare... och efteråt en het dusch och lite extragod mat...
– Ibland är det gôtt att gå te skogs!

måndag 24 februari 2014

Återfås mot beskrivning


Du som hänger med här på bloggen vet redan att min fyndlista bland annat innehåller dolda skyltar, en rådjursskalle med horn, lämnade spårstämplar,  clementiner och tomater.
Dagens promenadfynd är garanterat långt utöver det vanliga. En alldeles äkta Swarre! En Swarovski-kikare av den absolut finaste sorten. Säkert i en prisklass mellan 15.000 och 20.000 kronor!!!

När jag håller fyndet i handen och backar filmen
ser jag senariot spelas upp:
Jag är på väg till Långegrund en förmiddag i början av september för att skåda fågel. På väg ut ser jag, på avstånd, en annan skådare som varit tidigt ute och redan är på väg tillbaka till sin bil. Jag är nyfiken att se vem det är, så jag lyfter min kikare och spanar, men jag känner inte igen honom. Jag ser hur han kommer fram till bilen. Ställer ner ryggsäcken och lägger något på biltaket... sin kikare... Oj, tänker jag det här kan gå riktigt fel!!! Jag får höjd puls, för jag tänker på hur illa det kan gå om han inte genast plockar ner kikaren. Men han gör inte det! Ställer bara in ryggsäcken, kränger av sig jackan och sätter sig i bilen.
– Men för helvitte!!! Jag försöker signalera... genom att busvissla, vifta med armarna, ”skicka nödraketer”... men det är för sent! För sent, för sent... shit...
Mannen startar bilen, svänger ut på stora vägen. Med ett ryck kör han iväg. Accelererar snabbt... Bilen kränger till litegrann... och kikaren faller från biltaket, ner på vägen... Bilen försvinner! O himmel, tänker jag! Vilken olycka. Ställer ifrån mig mina prylar och halvspringer för att hinna rädda kikaren. När jag har mindre än hundra meter kvar kommer en fullastad timmerbil med släp... Med ett dån passerar den där jag står... Jag vinkar med armarna återigen i ett tafatt försök att hejda katastrofen... men försent... Chauffören växlar ner, pumpar hårt på gasen i det lilla motlutet, turbon vrålar och ur det stora molnet av damm och dieselrök hörs en smäll som ett gevärsskott... PANG! Jag ser hur tingesten på vägen studsar upp... för att sedan landa igen och bli överkörd av samtliga hjulen både på lastbilen och släpet... BONKA-BONKA-BONKA-BONKA-BONKA!!!
Kikarens ögon flyger ut! Linserna blixtar till i solskenet när de pulveriseras... nitrogengasfyllningen går till himlen som när själen lämnar kroppen hos en död...
...kikarkroppen ekar av tomhet... bara ett skelettet återstår... när jag kommer fram försöker den att berätta om allt den sett och upplevt under sin tid som fulländat upplevelseinstrument... men den förmår inte forma några tydliga bilder... det hörs bara en tunn suck när de sista resterna av virvelvinden från timmerbilen passerar genom de tomma hylsorna...

– – – – –
Nu vilar återstoden av Swarren här hos mig. Tillfälligt! Om ägaren känner igen sin kamrat och vill ordna ett värdigt och högtidligt avsked, så välkommen... Återfås mot beskrivning...

söndag 23 februari 2014

Samlade intryck




Promenaderna de senaste veckorna har inte bjudit några större överraskningar. Upptäckarsinnet har inte fått någon central stimulans. Det har på sin höjd handlat om nya vildsvinsspår, en lustig stubbe, ett nedfallet träd eller en konstig spegling. När det mesta är sig likt slappnar jag av och blir inte alls observant. Släntrar bara fram med tankarna på flykt. Långt bort till fantasiens absoluta utmarker.
Men idag blev det ett abrupt avbrott i allt det färglösa. En plötslig injektion av vitaminer.
Flera kilo orangegult lysande clementiner och vackert röda tomater låg utspridda alldeles i min väg! Till synes helt fräscha. Såklart man undrar hur och varför de hamnat där? Varför någon kört in på den lilla skogsvägen och dumpat så mycket fina frukter och grönsaker?
Mitt sätt att bearbeta min chock och mina intryck blir, som alltid, att registrera med kameran... utan att alls förstå vad jag skall ha bilden till, så sitter den ändå där. Etsad på minneskortet... Senare ser jag några vackert mossbeklädda stenar... den gröna mossan lyser smaragdgrön trots att ljuset lyser med frånvaro... en bild där också... klick!
När jag slutligen går förbi mitt ICA Närköp ser jag åter en samling citrusfrukter...  tillsammans med budskapet ”Ta ett grön år” och ”Veckans gröna”... Då får jag min bildidé... jag samlar ihop mina intryck från tre till ett...

lördag 22 februari 2014

Vådaskott



Varenda dag i fjorton månader har jag släpat med mig kameran vart jag än gått och vad jag än syssalat med. I hopp om att finna ”dagens” motiv. Eller motiv för dagen. Eller att hålla mig fortsatt motiverad. Jag vill lova att det är ruggigt många exponeringar som gjorts under denna tid. Och det har blivit många usla bilder under den tiden. De flesta faktiskt. Men då och då blir det bilder som är okej.  Som går att visa. De bilder som jag visar på bloggen hör till den senare kategorin. Såna som går att stå för. Och som jag på ett eller annat sätt tycker svarar upp mot vad jag sett när jag plåtat.
När man slarvar runt med kameran händer det ibland att man av misstag råkar trycka på avtryckaren. Det kan vara av rent slarv och oförsiktighet. I samband att kameran skall upp ur väskan eller ner i den. Jag har faktiskt en del bilder som är tagna inuti väskan. Men de är oftast, av förklarliga skäl, ganska dystra. De skulle i praktiken kunna varit tagna varsomhelst.
Idag har jag haft svårt hitta motiv för bloggen. I denna bristsituation har jag samlat några vådaskott från den senaste tiden som jag sparat och faktiskt tycker är lite spännande! Som tillkommit av en slump... helt oplanerat... Som vådaskott... man vet inte riktigt var det tar... ibland blir det träff – ibland bom. Med kameran som vapen är ett vådaskott med träff något roligt. En situationsbild där jag själv inte har kontoll. En bild som överraskar mig både i tagnings- och betraktningsögonblicket... 
Dessa bilder är lite diffusa och tillåter mig själv att fantisera kring motivet. Vad är det jag ser? (Samma tema som igår). Vad får jag för associationer?

Den första exponeringen är härutanförifrån. På garageuppfarten. Det du kan se i bildens nederkant är trägärsgården med sina lutande slanor.
Den andra bilden är ett blindskott här inne hos mig. Det är i övre halvan lite av köksfönstret, en tavla och dörrhandtaget.
Och slutligen, den tredje, fyrades av i samband med att jag varit i bilverkstaden och därpå hastigt satte mig i bilen.

fredag 21 februari 2014

Ser du vad jag ser?

I går kväll var jag på Abecita och lyssnade till tre fotografer som öppnade var sin utställning. I vimlet av människor träffade jag Mats. Ja, Mats som jag skrev om här på bloggen den 6 februari. [http://sunebroman.blogspot.se/2014/02/trollbundet-pa-abecita.html]. Hans bilder och hans föredrag har gjort att jag ser ansikten och figurer lite varstans här min närhet. Många saker i naturen kan få liv, bara man ägnar lite tid åt att titta extra noga. Att inte låsa sig vid det man vid första anblicken tycker sig se... utan rensa näthinnan och låta bilden få en ny chans att exponera sig... och utan att tillföra någon på förhand utformat föreställning om vad som man har framför sig.
Jag berättade för Mats om den figur som jag varje morgon ser från mitt köksfönster mot norr. Och jag lovade att ta en bild och sända över. Nu finns den här på bloggen. En gäckande skulptural kopia ur den grekiska mytologin. Ser du vad jag ser?




Senare under förmiddagen träffade jag min granne Jan-Erik. Vi drog ut med stångsågen och en släpkärra till den lilla gröna oasen i korsvägen mellan macken och affären. Jag hade ju för några dagar sedan gått till storms mot hur jag tyckte att det såg ut på den här platsen. Under ytan låg samma fråga: Ser ni vad jag ser? Och svaret blev att det fanns några stycken som gjorde. Från lite olika håll kom signaler om att det finns lite att ta tag i vad beträffar de estetiska värdena här i Fhulu innan det går att plocka bort F:et.
I dag kapade vi ner en del dödgrenar på björken och eken. Och så stammade vi upp björken lite försiktigt. Den stora plåtskylten lyfte vi undan. Sedan har jag roat mig med att i Photoshop retuschera bort 50-skylten med tillhörande tilläggstavlor och istället monterat en alternativ skylt med ett nytt och mindre tillåtande budskap... 

torsdag 20 februari 2014

Dawid, Jesper och Linda

Tre spännande fotografer med motiv långt, långt ifrån från min basla vardagsfotografi. I kväll var det  trippelvernissage på Abecita konstmuseum i Borås.
Tre salonger. Alla med bilder som kräver lite extra av betraktaren. Men för den skull icke desto mindre intressanta.
Dawid, Jesper Molin och Linda Bergman uppvisar bilder som ställer mig som åskådare med begäran om svar.
Och som vanligt, när jag ställs inför nya utmaningar som betraktare får jag också väcka nya tankar i mitt huvud.
Vad vill fotografen säga? Hur har bilderna kommit till? Vad tar jag med mig härifrån?
Jespers arbetssätt, tankar och bilder är påträngade och spännande. I sitt projket ”Yes Baby” ställer han frågor som ”Vem är du?” ”Är du den person du vill vara? Eller den du tror att andra vill att du skall vara?” ”Reflekterar du över dina egna behov och känslor?”
I den samling bilder Jesper visar har han använt modeller och rikligt med rekvisita. Han har arbetat fram motbilder från sin vardag som modefotograf. Vänt upp och ner på det förväntade. När han fotograferar driver han fram bilderna på ett intuitivt sätt. Söker sig fram till bilder med den känsla som han har och som ställer frågorna...

Dawids utställning och Lindas, Female Masquereade, hänger hela våren. Jespers ända fram till augusti.


onsdag 19 februari 2014

Vattentryck

Under ett par veckor har jag varit engagerad i ett projekt tillsammans med Ulricehamns Energi och Tjäder & Tjäder.
Lisbeth Johansson på UEAB har varit projektledare, Sören Håkanlind svarar för de flesta bilderna, Göran och Agneta har skrivit texter och jag har redigerat den trettiosexsidiga skriften, med titeln ”VATTEN”. Publikationen är ämnad att ges ut i samband med att kranvattnet i Ulricehamn fyller 100 år.
Idag var jag på LH-Tryck när de allra första arken snurrade genom tryckpressen.
Det är alltid spännande att äntligen få se det på papper  som man under en tid haft framför ögonen på datorskärmen. Det där fysiska... att ha nåt att hålla i är förenat med en speciell känsla. Det är liksom mera på riktigt. På bilden är det LH-tryckaren Jessica som sätter tryck och färgtäckning under lupp.
Nånstans i häradet 12.000 exemplar är upplagan och det är sex intagningar i pressen på inlagan så det blir cirka 72.000 tryck innan det är klart. Med omslaget blir det nog i runda slängar 100.000 tryckvarv. Under tiden skall färghållningen kollas och när man kör offsetpress är det också vatten med i processen. Utan vatten blir det bara smet av alltihop. Vattnet och färgen måste samsas om utrymmet på plåtarna. Och ve den, av de kemiska substanserna, som inte håller sig inom sina givna gränser! Vatten finns i ett fuktverk som avsätter en mikroskopisk vattendimma på de ytor på tryckplåten som inte skall föra över färg till den, mot pappret, tryckande gummiklädda valsen. Så när denna skrift kommer till världen handlar det alltså om vatten i flera dimensioner...

tisdag 18 februari 2014

Dolken på hyllan



Precis som de flesta dagar gick jag idag min entimmasrunda. Ibland kan den utsträckas till en tvåtimmars. Det beror av humör, väder och behov.
Den allra vanligaste rundan är ”Skärvenäsrundan”. Den är lite drygt 5 kilometer och det blir, med lagom tempo en timmas arbete.
Varje gång jag går den här rundan tänker jag på ett minne som min pappa har sparat till framtiden. Hans familj, alltså min farfar, farmor och syskonen, kom till Skärvenäs i mitten av 1930-talet som arrendebönder. Senare köpte de gårdarna i Skärvenäs och blev bönder på riktigt så att säga.
Bland alla de sysslor som fanns att göra på dessa ägor var att förbättra vägen. Tidens krav blev allt större på att vägen skulle fungera. Detta blev ett av de riktigt stora projekten. Det kilades sten för att bygga ny bro över ån. Och det chaktades bort jord i Högebacken för att om möljligt försöka att göra krönet mindre brutalt. Arbetet pågick av och till under många år. Någon gång mot slutet av kriget, kanske 1943 eller 1944 var min far med och arbetade i Högebacken. Med spaden grävde han vid foten av det branta klippstupet vid sidan av vägen.
Och där på en liten hylla i berget gjorde han ett fynd som var väldigt omtumlande och som gjorde att han i samma ögonblick, som bonus, också fick en fin historia att berätta.
Där på den lilla hyllan låg en välformad och vacker flintdolk! Ett visitkort från en människa som varit där flera tusen år tidigare! Att finna en sådan tingest sätter fantasin i rörelse. Tankarna svindlar. Det gör de av att bara hålla i den och tänka på när, hur och varför den blivit till... 
Min far berättade ofta om fyndet. Och han ville gärna också fantisera om hur dolken hade hamnat på den lilla hyllan. Hade någon glömt den där? Någon som skulle vidare på strövtåg. Eller var den förlorad? Tappad? Var Högebacken en jaktplats med ett gömställe där jägaren tillfälligt lagt ifrån sig dolken. Och hur stor kunde förlusten vara att slarva bort ett viktigt verktyg? Eller hade han rent av blivit skadad, förblött och dött där vid berget?
Jag gillar också att umgås med dessa tankar. Jag kan fundera på om det kanske varit någon ung pojke som fått sin första dolk. Eller som i förtroende fått låna den för att prova sina färdigheter. Eller, ve och fasa, lånat den utan lov.
Att komma hem och berätta att den fina dolken var försvunnen var nog inte enkelt. Och vilka repressalier kunde det innebära?
Fantasin sträcker sig vidare till namnet Skärvenäs. Innan Åsundens yta sänktes var Skärvenäs ett mycket tydligare näs än i dag. Men när man går vägen ner mot sjön kan man lätt förstå hur det såg ut när näset var vattenomflutet. Det var grunda vikar som skar långt in i landskapet och mötte forsande åar med livligt vatten på väg mot sjön. På dessa sluttningar var det med all säkerhet de allra bästa platser att bo och leva på under stenåldern. Det var lätt att fiska och det var lätt att färdas. Jag vet också att min farmor fann nätsänken på tegarna när de brukade jorden. På den del av gårdens areal som var nyvunnen genom sjösänkningen och som alltså var gammal sjöbotten. Där hade människor tidigt satt ryssjor och nät...
Kommer då namnet Skärvenäs av att man funnit många skärvor där? Flintavslag från tillverkning av pilspetsar, skäror och dolkar? Jag har inte svaret, men förklaringen räcker för mig... när mina tankar går till den som lagt dolken på hyllan...

lördag 15 februari 2014

Tur och stuckatur


Ett fullmånedygn och ännu en dag med sydligt väder... eller, kanske mera passande, sytligt. Under de tidiga förmiddagstimmarna drev blötsnön nästan horisontellt genom luften och packade in hela naturen i vitt. Allt som vände sidan till fick ett lager stuckatur över sig. Skulpturalt och, trots allt, riktigt vackert.
En promenadtur anträdde vi också, mina vänner och jag. Men på upplevelsesidan blev det ganska magert. Med uppfällda kapuschonger och djupt neddragna kepsar blev uppmärksamheten klart begränsad.
Detta hindrade dock icke att vi observerade tvenne, över nejden hastigt uppdykande och lika hastigt försvinnande, ringduvor. Ett tydligt tecken är vår (!) bedömning. Visst är det på gång... När jag senare under eftermiddagen lyssnar på nyheterna i radio får jag höra Åke i Falköping berätta om den första tranan vid Hornborga. Ovanligt tidigt, är hans bedömning...

fredag 14 februari 2014

onsdag 12 februari 2014

Skyltar utan relevans?

Denna veckan har jag stirrat in mig lite i skyltarnas värld. Och det finns mycket att upptäcka och förundras över i denna flora av diffusa, osynliga och luddiga budskap.
Under lång tid har jag förfasats över den totala bristen på estetik som möter vägfararen när han eller hon besöker Hulu.
På den lilla gräsplätten vid affären med sina gamla, stolta och vackra träd finns en skyltflora som slår det mesta vad beräffar skräpighet. Och är skyltarnas budskap aktuella? Behövs dom?
En gammal blek, med alger påväxt, 50-skylt toppad med en skylt som signalerar ”Annan fara” som i sin tur har en bucklig tilläggsskylt som varnar för lekande barn. Uppriktigt sagt det är sällan man ser några lekande barn här. Och jag antar att det är därför som alltför många bilister ger fullständigt faen i allt vad hastighetsbegränsning genom byn betyder. Dom har inte sett några lekande barn. Och då är det väl bara att gasa på?
Nästa skylt gör reklam för BingoLotto. Och har så gjort i flera år. Oftast är det inget mera budskap på skylten. Skylten bara står där och skräpar. Den skymmer sikten i korsningen precis som den jätteblaffa till skylt upplyser om att det är 4 kilometer till B&B. Hade det inte varit mera lämpligt att sätta den skylten på andra sidan stora genomfarten? För att bevara det lilla grönområdets estetiska värden. Jag vet inte om jag är ensam om att märka hur det verkligen ser ut. Porten till den här delen av Fhulu är enligt mitt förmenande i hög grad missprydande...

tisdag 11 februari 2014

Utraderade budskap


Igår delade jag med mig av iakttagelsen av ”diffuserde budskap”. Idag när jag var ute i ett uppdrag nere vid sjön upptäcker jag ytterligare ett par skyltar med samma ursprungliga budskap. Troligen uppsatta vid samma tidpunkt – för många år sedan – då larmnumret fortfarande var 90000.
Vad beträffar de idag, nyupptäckta skyltarna går jag längre i min bedömning av graden av budskapsbärande och använder istället epitetet ”utraderade budskap”.
Märk väl att skylten, från gårdagens inlägg, som kamouflerats av albuskar faktiskt är den som har det tydligaste budskapet.
Skyltarna som varit utsatta för väder och vind har inte pallat för det slitaget. Funderar på hur länge de här viktiga informationsbärarna saknat sitt budskap. Och vad som händer när budskapet plöstligt skulle behöva nå fram?
Rekommendation till beställaren är att reklamera hela partiet, men risken är väl överhängande att den möjligheten är förbi och att även texten på garantisedeln bleknat bort...

måndag 10 februari 2014

Diffuserade budskap


Att sätta upp en skylt är ju rätt vanligt när någon vill informera. Eller vill styra och hålla ordning. Vanligt är också att skyltar som mist sin funktion blir kvar där de en gång blivit uppsatta. Eller som här på mina bilder. Skyltar som mer och mer tappar slagkraften i sitt budskap. Under påverkan av naturen kommer dessa skyltar snart att leva sitt eget liv. En text som bleknat bort har kompletterats med en textremsa. På detta sätt får det ursprungliga försvagade budskapet en liten förstärkning. Och skylten kan leva vidare ett tag till.
En annan skylt som jag observerat under mina promenader är en vackert blå, som lyser fram mellan albuskarna i vägdiket, och som med sin vita text uppmanar läsaren att kontakta brandkåren vid risk som kan skada grundvattnet.
Med lite trixande är skylten fullt läsbar. I all fall så länge det är vinter. Men när lövet slår ut kommer den att leva sitt eget liv där i skymundan... stå där med sitt budskap och inte kunna nå ut...

lördag 8 februari 2014

Infrusna objekt





Sydlig vind, tre plusgrader och regn idag.  Det ser ut att bli stabilt gråväder minst ett par veckor framöver. Extra trist nu denna veckan då skolorna har sportlov. Det behövs verkligen en vecka mitt i vintern med stärkande aktiviteter utomhus. Tillfällen att byta luft i lungorna, befria sin kropp och sin själ och göra sig av med överskottsenergi.
Hos mig är väl det inte så där väldigt mycket överskott av energi. Ofta tvärtom. Men ändå måste jag ut en stund på dagen just för det där med själen. Minst ett par timmar. Bara för att få använda mina sinnen. Ögon och öron. Se och lyssna. Och för att väcka min kreativitet.
Som vanligt bar det av nedåt sjön. Nederbörd och plusgrader har gjort isen alldeles nyspolad. Att gå på den kräver god stabilitet och kontroll på jämviktstillståndet. Annars slutar det högst sannolikt med platt fall. Jag riskade inte idag. Bara en liten, liten bit ut på isen för att föreviga de tre infrusna objekt som är finns utställda alldeles nära land.

1) Berloque (Berlock).
2) Diameter (Diameter).
3) Attention (Givakt).


fredag 7 februari 2014

Kärnkraft

Coccothraustes coccothraustes... ja så heter stenknäcken på latin. När jag läser i mitt uppslagsverk, ”Våra svenska fåglar i färg”, får jag reda på att det vetenskapliga namnet är grekiska och betyder kärnknäckare. På norska heter den kjernebiter. Alltså rakt av översatt: ”kärnbitare”. Det finska namnet är nokkavarpunen... men vad det ordagrant betyder får jag släppa tillsvidare... men jag gillar att säga det... Prova gärna högt! Titta... en nokkavarpunen!
På bilden syns vilken enorm näbb den har. Det ser ut som hela huvudet är näbben...
När jag började kolla på fåglar i min tidiga ungdom (hmm, det är längesedan) var stenknäcken inget man kunde se här i mina marker. Det är på senare tid som den blivit mera vanlig. Här i byn är den numera årsviss. Ja, den till och med häckar. Och drar varje sommar runt här med sina ungfåglar. De har ett läte som är väldigt speciellt och som överröstar de flesta andra ljud som gräsklippare, bilar och stark vind...  ett väldigt distinkt pix, pix, pix som ofta hörs i flykten och röjer dess närvaro.
Denna vinter, och i synnerhet två senaste veckorna, har tre stenknäckar besökt mitt fågelmatnings-center flitigt. Det är främst solroskärnorna som de hämtar kraft ur. För stenknäcken som har ett redskap som kan utveckla en kraft av 50 kilopond är solrosfrön ingen utmaning. De bjuder tämligen mesigt motstånd. Däremot körsbärskärnor tarvar lite mer att knäcka, men fixas lätt av en stenknäck. Här snackar vi om kärnkraft... även om det inte bokstavligt handlar om att klyva atomer... så är det ändå lite däråt...
Trots att stenknäckarna är framme vid fröautomaten väldigt ofta har jag haft lite svårt att fotografera dem. De är blyga. Mest skygga av alla ”mina” fågelbordsarter. Enda undantaget skulle möjligen kunna vara skatorna... när de är tillsammans flera stycken är de oerhört vaksamma och tar till vingarna för minsta rörelse...


Från vänster i bilden: Nötväcka, stenknäck och grönfink.


torsdag 6 februari 2014

Trollbundet på Abecita




”Fantasien får dagligen och stundligen mat i skogen”... ett citat av John Bauer... den unge konstnären från Jönköping som hämtade inspiration till sina målningar av tomtar och troll i skogarna kring södra Vättern.
I kväll var det fotokväll på Abecita konstmuseum i Borås. Där berättade konst- och naturfotografen Mats Andersson historien om John Bauer. John Bauer, och hans familj, omkom under tragiska omständigheter då ångaren Per Brahe förliste i en höststorm på Vättern år 1918. John Bauer var då 36 år gammal.
Mats har med sin kamera följt i John Bauers fotspår. Mats visade bland annat bilder från egna dykningar som han gjort på förlisningplatsen. Men framförallt handlade kvällen om bilder från de miljöer där John Bauer sannolikt hämtade inspiration till sina motiv. Mats har ägnat flera år åt att utforska vad som kunnat väcka John Bauers fantasi och sätta den i rörelse. Mats har kommit det väl på spåren och har i sina bilder hittat många av de väsen som man kan tänka ligger till grund för målningar till ”Bland tomtar och troll” och ”Prinsessan Tuvstarr”. Mats jobbar nästan uteslutande med svartvita bilder. Mycket oskärpa. Dubbelexponeringar. Ibland hårda kontraster. Men vanligen mjuka, nästan drömska bilder. Han skapar en illusorisk värld med sina bilder. Där verkligheten omvandlas, eller kanske i sammanhanget mera passande, förtrollas till en dröm- och fantasivärld. Som ur drömmar... med flyktiga intryck... men i nästan varje bild någon, mer eller mindre dold figur... Dessa dolda väsen som finns att upptäcka i många av hans bilder håller betraktarna på halster... och utmanar deras fantasi...
Och utan tvekan lyckades Mats att trollbinda kvällens publik...
– Trivsamt och inspirerande! Tack Mats!

onsdag 5 februari 2014

Kitsliga frågor

Nu har jag beställt linoljekitt. Fem kilo. Efter att ha räknat fram att alla mina nyglasade fönsterbågar tillsammans har cirka 60 meter kittfals. Så nu är det bara att vänta på leverans. Och sedan passa in några dagar med ruggigt väder och stänga in sig i fönsterverkstaden med krita, kitt och kittkniv.
Fönstret på bilden med nio rutor skall sitta i farstukvisten. Likadana bågar sitter på långgarderoberna. Det var lite överraskande att räkna fram mätresultatet av hur mycket kittfals det var i detta fönster. 5,8 meter... 580 centimeter. Om det går åt ett hekto kitt per meter kittfals då lär det bli 6 hekto som behövs här.
För ett par dagar sedan lade jag ut denna bilden på facebook. I en grupp av ”nördar” (förlåt Arja, André, Johan, Wanja, Pierre m fl) som gillar byggnadsvård. Eller som snarare har det som livsstil. Som passion. Jag frågade då hur mycket kitt det skulle gå åt... och naturligtvis fick jag svar... 1 kilo per 10 meter kittfals. Nu beror det ju naturligtvis på hur djup falsen är. Mina fönster som är sedan förra sekelskiftet har en relativt grund fals. Därför lär det räcka och bli över med de fem kilo jag beställt.
Samtidigt som många i gruppen engagerade sig i min konkreta fråga så dök också nya frågor upp. Följdfrågor. Vilket fabrikat på kitt? Du färdigstryker väl insidan innan du glasar? Använder du tryckkitt (sättkitt). Den där sista frågan är en samvetsfråga. Hade hoppas slippa få den – faktiskt. Men mitt svar är, nej. Jag använder inte sättkitt. Va i hela friden är då sättkitt, undrar säkert du? Sättkitt eller tryckkitt är kitt som man lägger i falsen innan man sätter/trycker i glaset. Sättkittet tätar insidan i falsen mellan glas och trä. På gamla bågar är det ofta lite skevheter och annat som gör att glaset inte alltid kommer i kontakt med bågens trä. Det är också vanligt att det gamla munblåsta glaset är buckligt, vilket då också bidrar till dåligt kontakt mellan glas och båge på insidan. Kombination av skevhet i bågen och buckligt glas kan göra att det blir ganska mycket luft.
Det finns dock en del komplikationer med sättkitt. Dels är det kletigt att få på plats om man inte tränat. Dels är det lurigt att lägga lagom mycket där det verkligen behövs. Lägger man jämnt över hela ytan är det ändå inte säkert att det räcker för att täta glipan eller så blir det för mycket, och då får man pressa bort en del som då ”bajsar” ut på baksidan. Då får man sedan skrapa och fixa. Glaset blir kladdigt. Det finns också risk att man knäcker glas när man står där och pressar. Glaset är i vissa fall bara 1,5 mm tjockt. Kanske till och med tunnare i någon kant. En annan är också att man förminskar kittfalsen på utsidan ytterligare om man lägger kitt bakom glaset. Jag prioriterar att få så mycket kitt som möjligt mot glas och trä på utsidan. Jag följde även ”traditionen”, för det fanns inget sättkitt i bågarna när jag plockade ur glaset. Tänker nu när jag skriver att det kanske är en bra metod att granska sina bågar när allt är klart. Och därefter pressa ner lite linoljekitt inifrån där det är alldeles åt helsike för mycket glipor. Ska testa det!
Nåja, jag vet inte riktigt varför jag skriver allt detta. Men jag tänker att jag vill reda ut för mig själv vilket beslut jag tagit och på vilka grunder.
Och kanske kan du ha nytta av det när du själv ställs inför denna kitsliga fråga...

 

Inlägget uppdaterat/korrigerat 2021.01.27 efter upptäckt skriv-/räknefel.

tisdag 4 februari 2014

Möte med en klon?



Min vana trogen gick jag en kvällspromenad även denna afton. Brukar försöka att klämma minst en timmes promenad alla kvällar som jag inte är upptagen med annat. I kväll kom jag ut just i den sena skymningen.
När jag kom nedåt sjön bestämde jag mig för att gå över isen. Det blev lite ljusare än att fortsätta hela vägen genom skogen. På långt avstånd ute på isen ser jag några fåglar. Åtta mindre och två större. Åtta korpar och två havsörnar. Örnarna ser ut som två gubbar som sitter och pimpelfiskar. Lite hoptryckta. Hukande. Bilden är ju rätt otydlig. Tagen med normaloptik i halvmörker. Den är mera som ett bevis på att jag inte fabulerar om allt jag ser. Det är alltid lika roligt att se dessa stora fåglar som på senare tid blivit sjön trogna.
Idag tror jag att de provianterade i pimpelfiskarnas spår. Jag brukar alltid rekommendera de som fiskar att lämna kvar alla småfiskar på isen. De som är för små att ta hem. Dessa kvarlämnade fiskar bidrar på ett bra sätt till kringstyrkande vinterörnars mathållning.
Så du som vinterfiskar: Lämna fångsten på isen. Den kommer till god nytta.
När jag sedan närmar mig Haganäs badplats ser jag en figur som står där helt stilla. Är det nån som väntar på mig? Som sett mig ute på isen.
För den som just sett tv-serien ”Äkta människor” blir det en naturlig fråga att ställa: Vems klon är detta? Gubben i fråga verkar dock lite stel. Och är ganska svår att komma till tals med. Han verkar urladdad och programmeringen håller på att konvertera. Grundämnet som han är byggd av är synnerligen instabilt. Troligen kommer figuren inom kort att genomgå fullständig transformering. Jag ger upp alla tankar på konversation. Men skulpturen ger inte upp. Han kommunicerar på sitt personliga sätt. Han gör mig berörd. Han får mig att dra på munnen. Han får mig att reflektera. Ställa frågor. Att tänka. Han gör mig glad inuti. Och jag sänder en tanke till den eller de som skapat honom...
– Ni gav min kvällspromenad extra dimensioner... Tack för det!

måndag 3 februari 2014

Disa gör dis



Mitt på dagen klarnade det upp och himlen blev blå. Solen nästan gassade och fåglarna lockades att sjunga och kvittra. Det droppade smältvatten från stupröret och det blev med ens så underbart vårlikt!
Jag hade en del måstegöranden inomhus... men kunde inte motstå... lämnade allt det åt sitt öde. Tog på mig min sågmundering och gick upp till min rishög och kvistade lite klenved som jag släpat fram.
Men plötsligt blev det disigt vid horisonten ute över sjön. Den klara himlen var inte längre så klar. Något stort, grått och fuktigt drog hastigt in över nejden. Ridån gick ner och det blev svinkallt.
När jag kom in för att värma mig kastade jag reflexmässigt ett öga på min almanacka.
Namnsdagar idag: Disa och Hjördis... Aha, det är så det ligger till... Det är Disa som är igång, och gör dis...